Domstolens dom (andra avdelningen) den 10 oktober 2013

I mål C‑306/12, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Saarbrücken (Tyskland) genom beslut av den 1 juni 2012, som inkom till domstolen den 26 juni 2012, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J.L. da Cruz Vilaça, G. Arestis, J.C. Bonichot (referent) och A. Arabadjiev, generaladvokat: P. Cruz Villalón, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Avanssur SA, genom M. Müller-Trawinski, Rechtsanwalt, Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom L. Inez Fernandes och E. Pedrosa, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Braun och K.‑P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 maj 2013 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 21.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, s. 11).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Spedition Welter GmbH (nedan kallat Spedition Welter), ett transportföretag med säte i Tyskland, och Avanssur SA (nedan kallat Avanssur), ett försäkringsföretag med säte i Frankrike, angående skadereglering.

3. Direktiv 2009/103 innehåller följande skäl:

4. Artikel 19 i direktiv 2009/103, med rubriken Förfarande för skadereglering, har följande lydelse:

5. Artikel 20 i nämnda direktiv, med rubriken Särskilda bestämmelser om ersättning till följd av olyckor som inträffat i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad, har följande lydelse:

6. Artikel 21 i direktiv 2009/103, med rubriken Skaderegleringsrepresentanter, har följande lydelse

7. Direktiv 2009/103 har införlivats med tysk rätt genom lagen om tillsyn av försäkringsföretag (Versicherungsaufsichtsgesetz) (nedan kallad VAG).

8. 7b § VAG föreskriver följande avseende skaderegleringsrepresentantens roll inom ramen för ansvarsförsäkring för motorfordon:

9. I 171 § i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZPO), föreskrivs följande, avseende delgivning genom företrädare:

10. Den 24 juni 2011 skadades en lastbil tillhörande Spedition Welter i närheten av Paris (Frankrike) av ett annat fordon, försäkrat av Avanssur, i samband med en trafikolycka.

11. Spedition Welter yrkade i den tyska domstolen i första instans ersättning med 2382,89 euro. Detta krav delgavs aldrig Avanssur, utan enbart detta bolags representant i Tyskland, AXA Versicherungs AG (nedan kallad AXA).

12. Den tyska domstolen avvisade talan på grund av att den ansåg att Avanssur inte hade delgetts talan på rätt sätt, eftersom detta bolag inte hade fullmakt att ta emot delgivningar.

13. Spedition Welter överklagade avgörandet till Landgericht Saarbrücken.

14. Den hänskjutande domstolen anser att utgången av detta överklagande beror på hur direktiv 2009/103 ska tolkas. Frågan huruvida Spedition Welters talan mot Avanssur kan tas upp till sakprövning beror på huruvida artikel 21.5 i detta direktiv ska tolkas så, att skaderegleringsrepresentanten är behörig att ta emot delgivning för Avanssurs räkning. För det fall att denna fråga ska besvaras jakande, återstår att avgöra huruvida den aktuella bestämmelsen i detta direktiv är ovillkorlig och tillräcklig precis för att Spedition Welter ska kunna åberopa den till stöd för sitt påstående att Avanssur gett AXA fullmakt att ta emot delgivning för dess räkning.

15. Det är mot denna bakgrund som Landgericht Saarbrücken har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

16. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 21.5 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att skaderegleringsrepresentantens tillräckliga befogenheter omfattar behörigheten att på ett giltigt sätt ta emot delgivning av rättegångshandlingar som är nödvändiga för att väcka talan om skadeersättning vid den behöriga domstolen.

17. Domstolen erinrar inledningsvis om att det vid fastställandet av en unionsrättslig bestämmelses innebörd är nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som till dess sammanhang och ändamål (dom av den 9 april 2013 i mål C‑85/11, Kommissionen mot Irland, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

18. Även om det i förevarande fall av lydelsen av artikel 21.5 i direktiv 2009/103 följer att skaderegleringsrepresentanterna ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo, varigenom syftet med företrädandet således klargörs, framgår emellertid inte exakt hur långt denna befogenhet sträcker sig.

19. I detta avseende erinrar domstolen om att direktiv 2009/103 har som syfte att tillförsäkra de skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon en jämförbar behandling, oavsett var inom unionen olyckan inträffar. Dessa ska därför kunna få möjlighet att i den medlemsstat där de är bosatta framställa ersättningskrav mot en skaderegleringsrepresentant som utsetts där av den ansvariga partens försäkringsföretag.

20. Enligt skäl 37 i direktiv 2009/103 ska medlemstaterna förskriva att skaderegleringsrepresentanten ska ha tillräcklig befogenhet för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande samt för att företräda försäkringsföretaget inför nationella myndigheter och, om så krävs, även inför domstol, i den mån detta är förenligt med bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

21. Det framgår således tydligt av dessa skäl att lagstiftarens avsikt var att behörigheten att företräda försäkringsföretag, såsom den framgår av artikel 21.5 i direktiv 2009/103, också – med förbehåll för bestämmelserna i internationell privaträtt – skulle ge de skadelidande möjlighet att väcka talan om skadeersättning inför en nationell domstol.

22. I likhet med vad generaladvokaten gjort gällande i punkt 25 i sitt förslag till avgörande framgår det dessutom av förarbetena till de direktiv som föregick direktiv 2009/103 och som kodifierades genom det sistnämnda inom försäkringsområdet, att lagstiftarens avsikt med att en försäkringsgivare ska ha en representant i den skadelidandes hemland, var att denne ska ha behörighet att delges rättegångshandlingar, om än en begränsad sådan då den inte får påverka bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

23. Domstolen finner följaktligen att skaderegleringsrepresentantens tillräckliga befogenheter, med ovannämnda begränsning, också omfattar behörigheten att ta emot delgivning av rättegångshandlingar.

24. Att utesluta en sådan behörighet skulle för övrigt strida mot ett av syftena med direktiv 2009/103. I likhet med vad generaladvokaten har gjort gällande i punkt 32 i sitt förslag till avgörande består en skaderegleringsrepresentants uppgift just i att, i enlighet med syftena med direktiv 2009/103, underlätta för de skadelidande att vidta åtgärder, bland annat genom att ge dessa möjlighet att framställa sitt krav på sitt eget språk. Det skulle därför vara oförenligt med dessa syften om de skadelidande, när dessa väl har vidtagit förberedande åtgärder direkt mot representanten och fastän de har rätt att väcka talan direkt mot försäkringsföretaget, inte hade någon möjlighet att delge representanten rättegångshandlingar för att väcka en ersättningstalan vid den internationellt behöriga domstolen.

25. Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 21.5 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att skaderegleringsrepresentantens tillräckliga befogenheter omfattar behörigheten att på ett giltigt sätt ta emot delgivning av rättegångshandlingar som är nödvändiga för att väcka talan om skadeersättning vid den behöriga domstolen.

26. Med hänsyn till svaret på den första frågan ska även den andra frågan besvaras. Denna avser huruvida en enskild person, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, kan åberopa artikel 21.5 i direktiv 2009/103 för att motivera att en rättegångshandling delgetts skaderegleringsrepresentanten på ett giltigt sätt, trots att denne senare inte har någon formell fullmakt att ta emot en sådan delgivning och den nationella rätten inte föreskriver någon rättsligt grundad behörighet i ett sådant fall.

27. Den hänskjutande domstolen vill, inom ramen för det nationella målet, således få klarhet i huruvida den, med hänsyn till svaret på den första frågan och i syfte att bifalla en talan som väckts av en enskild med stöd av artikel 21.5 i direktiv 2009/103, ska underlåta att tillämpa bestämmelser i den nationella lagstiftningen enligt vilka skaderegleringsrepresentanten inte får ta emot delgivning av rättegångshandlingar utan någon formell fullmakt.

28. Domstolen erinrar i detta avseende om att frågan huruvida en nationell bestämmelse, för det fall den strider mot unionsrätten, inte ska tillämpas endast uppstår om det inte är möjligt att tolka bestämmelsen på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 24 januari 2012 i mål C‑282/10, Dominguez, punkt 23).

29. Enligt fast rättspraxis är den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt skyldig att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att, inom ramen för sin behörighet, säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör de mål som anhängiggjorts vid dem (dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01-C-403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I-8835, punkt 114, och domen i det ovannämnda målet Dominguez, punkt 24).

30. Principen om konform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Dominguez, punkt 27, och dom av den 5 september 2012 i mål C‑42/11, Lopes Da Silva Jorge, punkt 56).

31. I det nationella målet är det utrett att 7b § stycke 2 VAG ordagrant införlivar artikel 21.5 i direktiv 2009/103. Dessa bestämmelser ska följaktligen tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, vilket innebär att skaderegleringsrepresentanten ska anses behörig att ta emot delgivning av rättegångshandlingar.

32. Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. I en sådan situation som den i det nationella målet, där den nationella lagstiftningen ordagrant återger bestämmelserna i artikel 21.5 i direktiv 2009/103, är den hänskjutande domstolen skyldig att, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med EU-domstolens tolkning av detta direktiv.

33. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Artikel 21.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ska tolkas så, att skaderegleringsrepresentantens tillräckliga befogenheter omfattar behörigheten att på ett giltigt sätt ta emot delgivning av rättegångshandlingar som är nödvändiga för att väcka talan om skadeersättning vid den behöriga domstolen.

2) I en sådan situation som den i det nationella målet, där den nationella lagstiftningen ordagrant återger bestämmelserna i artikel 21.5 i direktiv 2009/103, är den hänskjutande domstolen skyldig att, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med EU-domstolens tolkning av detta direktiv.

1 Rättegångsspråk: tyska.