Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 2 mars 2017

1 Originalspråk: polska.

2 EGT L 160, 2000, s. 1 (nedan kallad förordning nr 1346/2000).

3 Se dom av den 16 april 2015, Lutz ( C‑557/13, EU:C:2015:227), dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690).

4 Förordning nr 1346/2000 upphävdes genom artikel 91 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19) som, med mycket få undantag, är tillämplig på förfaranden som har inletts efter den 26 juni 2017.

5 EUT L 177, 2008, s. 6 (nedan kallad Rom I-förordningen).

6 Härvidlag skulle jag emellertid vilja framhålla att författarna i den internationellt privaträttsliga doktrinen ofta använder det mer allmänna begreppet lex causae för att bestämma tillämplig lag för prövningen av en viss fråga. Jag kommer i förevarande fall utgå från att lex causae är lex contractus, trots att det rör sig om ett bredare begrepp som inte nödvändigtvis motsvarar den lag som är tillämplig på avtalsförpliktelsen.

7 M. Virgós och E. Schmits rapport avseende konventionen om insolvensförfaranden publicerades i G. Moss, I. F. Fletcher och S. Isaacs, The EC Regulation on Insolvency proceedings. A Commentary and Annotated Guide, upplaga 2, Oxford, Oxford University Press, 2009, s. 381 och följande sidor (nedan kallad Virgós/Schmit-rapporten).

8 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacob i målet Eurofood IFSC ( C‑341/04, EU:C:2005:579, punkt 2). Se även mina förslag till avgörande i målet Lutz ( C‑557/13, EU:C:2014:2404, punkt 48), och i målet SCI Senior Home ( C‑195/15, EU:C:2016:369, punkterna 41, 42 och 44).

9 Dom av den 15 oktober 2015 ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 26).

10 Dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkterna 27 och 28).

11 Mitt förslag till avgörande i målet Lutz ( C‑557/13, EU:C:2014:2404, punkt 78).

12 Till exempel innehåller artikel 13 andra strecksatsen i den estniska språkversionen av förordning nr 1346/2000 (kõnealuse seaduse alusel ei ole võimalik tema tegevust mingil viisil vaidlustada) inte någon uttrycklig hänvisning till omständigheterna i det konkreta fallet. Det ska emellertid påpekas att villkoret i artikel 13 andra strecksatsen i förordning nr 1346/2000 praktiskt taget utan ändringar har återupptagits i artikel 16 b i den nya insolvensförordningen 2015/848. Det har härvid inte gjorts något undantag från kravet i artikel 13 i förordning nr 1346/2000 att det måste visas att handlingen inte kan angripas på ett konkret plan. Detta bekräftas av en analys av olika språkversioner av förordning 2015/848 i vilka det fortfarande föreskrivs ett krav på bevisning med beaktande av omständigheterna i det konkreta fallet. I den engelska versionen förekommer fortfarande uttrycket in the relevant case, och i den franska språkversionen en l’espèce. En mindre ändring har gjorts i den tyska språkversionen där uttrycket in diesem Fall har ersatts av uttrycket im vorliegenden Fall. I den polska språkversionen av förordning 2015/848 krävs visserligen inte längre att det visas att handlingen inte kan angripas w takim przypadku, men denna formulering har ersatts av orden w odnośnej sprawie.

13 Dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands, C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 17.

14 Dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands, C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 22.

15 Se mitt förslag till avgörande i målet Lutz ( C‑557/13, EU:C:2014:2404, punkt 73).

16 Se dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands, C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 39.

17 Se dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkterna 33–37.

18 EGT L 266, 1980, s. 1 (nedan kallad Romkonventionen).

19 Se Lalive, P., Tendances et méthodes en droit international privé: cours général, Recueil des cours de l’Académie de la Haye, volym 155, 1977, sidorna 16–33, de Boer, Th.M., Facultative Choice of Law. The Procedural Status of Choice-of-Law Rules and Foreign Law, Recueil des Cours de l’Académie de la Haye, volym 257, 1996, sidorna 239–250.

20 Behr, V., Rome I Regulation. A – Mostly – Unified Private International Law of Contractual Relationships Within – Most – of the European Union, Journal of Law and Commerce, volym 29, 2011, s. 238.

21 Pazdan, J., Rozporządzenie Rzym I: nowa wspólnotowa kolizyjnoprawna regulacja zobowiązań umownych, Problemy Prawa Prywatnego Międzynarodowego, nr 5, 2009, s. 14.

22 Lüttringhaus, J. D., Article 1, i Ferrari, F. (utgivare), Rome I Regulation. Pocket Commentary, Sellier European Law Publisher, München, 2015, s. 41.

23 EGT C 282, 1980, s. 1 (nedan kallad Giuliano/Lagarde-rapporten).

24 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

25 Min kursivering.

26 Min kursivering.

27 Jag vill påpeka att den omständigheten att valet av tillämplig lag inte är en omständighet som kännetecknar en situation som innebär lagkonflikt inte kan förklaras med hänvisningen i artikel 14.2 i Rom II-förordningen till situationen vid den tidpunkt då den skadevållande händelsen inträffade, medan det i artikel 3.3 i Rom I-förordningen hänvisas till omständigheter av betydelse vid tidpunkten för lagvalet. Enligt artikel 14.1 b i Rom II-förordningen är det även möjligt att göra ett sådant val tidigare.

28 I skäl 7 i Rom II-förordningen, som föregår Rom I-förordningen, föreskrivs att [d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I) och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser. I skäl 7 i Rom I-förordningen, som har formulerats på samma sätt, anges uttryckligen kravet på överensstämmelse med Rom II-förordningen.

29 Denna uppfattning företräds även av majoriteten i den polska internationellt privaträttsliga doktrinen. Pazdan, M., Prawo prywatne międzynarodowe, LexisNesix Polska, Warszawa, 2017, s. 26. Denna åsikt försvarades i den polska doktrinen redan i fråga om bestämmelserna i Romkonventionen. Se Popiołek, W., Konwencja EWG o prawie właściwym dla zobowiązań, Państwo i Prawo, z. 2, 1982, s. 106, Wojewoda, M., Zakres prawa właściwego dla zobowiązań umownych, Wolters Kluwer SA, Warszawa, 2007, s. 73.

30 Pazdan, M., Prawo prywatne międzynarodowe, Lexis Nexis Polska, Warszawa, 2017, s. 76.

31 Frågan om rättshandlingsförmåga har undantagits från tillämpningsområdet för Rom I‑förordningen (artikel 1.2 a). Denna fråga regleras således av den lag som fastställs med tillämpning av nationellt privaträttsliga regler som gäller i den medlemsstat vars domstol har behörighet att pröva målet. Hyresgästens nationalitet skulle följaktligen vara av betydelse om sådana bestämmelser föreskrevs i de nationella lagvalsreglerna. I det fallet kan Rom I‑förordningen emellertid vara materiellt tillämplig (ratione materiae). I artikel 13 i förordningen föreskrivs att [n]är ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land, kan en fysisk person som skulle ha rättskapacitet och rättshandlingsförmåga enligt lagen i det landet åberopa bristande rättskapacitet och bristande rättshandlingsförmåga enligt lagen i ett annat land, endast om den andra avtalsparten när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist.

32 I skäl 11 i Rom I-förordningen anges att friheten att välja tillämplig lag bör utgöra en av hörnstenarna för systemet av lagvalsregler för avtalsförpliktelser. I skäl 31 i Rom II‑förordningen har partsautonomin i vart fall i den engelska (principle of party autonomy) och den franska (le principe de l’autonomie) språkversionen av förordningen tillerkänts värdet av en princip, vilket även bekräftar dess betydelse i unionsrätten.

33 Se dom av den 20 oktober 2011, Interedil, C‑396/09, EU:C:2011:671, punkterna 55–56.

34 Graveson, R.H., Comparative Aspects of the General Principles of Private International Law, Recueil des Cours de l’Académie de la Haye, volym 109, 1963, s. 48, och Bogdan, M., Private International Law as Component of the Law of the Forum: General Course on Private International Law, Recueil des Cours de l’Académie de la Haye, volym 348, 2011, s. 196.

35 Bogdan, M., Private International Law as Component of the Law of the Forum: General Course on Private International Law, Recueil des Cours de l’Académie de la Haye, volym 348, 2011, sidorna 200 och 201.

36 Leible, S., Rechtswahl im IPR der außervertraglichen Schuldverhältnisse nach der Rom II-Verordnung, Recht der Internationalen Wirtschaft, volym 257, h. 5, 2008, s. 261, von Hein, J., Europäisches Internationales Deliktsrecht nach der Rom II-Verordnung, Zeitschrift für Europäisches Privatrecht, 2009, s. 22.

37 Pazdan, M., Autonomia woli w prawie prywatnym międzynarodowym - aktualne tendencje, Europeizacja prawa prywatnego, volym II, utgivare M. Pazdan, W. Popiołek, E. Rott-Pietrzyk, M. Szpunar, Warszawa, Wolters Kluwer business, 2008, s. 144.

38 Piroddi, P., International Subcontracting in EC Private International Law, Yearbook of Private International Law, volym 7, 2005, s. 307.

39 I den polska doktrinen används ibland begreppet hänvisning till materiell rätt. Det har emellertid föreslagits att begreppet ska ersättas av uttrycket hänvisning till materiella rättsregler, varvid det ska påpekas att parterna inte enbart kan hänvisa till gällande lagstiftning i en medlemsstat, utan även till ett annat regelverk som följaktligen inte är av samma karaktär. Pazdan, M., Materialnoprawne wskazanie a kolizyjnoprawny wybór prawa, Problemy Prawne Handlu Zagranicznego, volym 18, 1995, s.107.

40 Rigaux, F., Les situations juridiques individuelles dans un système de relativité générale: cours générale de droit international privé, Recueil des Cours de l’Académie de la Haye, volym 213, 1989, s. 192.

41 Pazdan, M., Materialnoprawne wskazanie a kolizyjnoprawny wybór prawa, Problemu Prawne Handlu Zagranicznego, volym 18, 1995, s. 107.

42 Denna lösning återspeglar bland annat den oro som finns för att parterna genom att välja icke statliga regelverk skulle kunna undgå verkningarna av tillämpningen av tvingande regler som är i kraft i en medlemsstat. Se Heiss, H., Party Autonomy, i Rome I Regulation: The Law Applicable to Contractual Obligations in Europe, utgivare F. Ferrari, S. Leible, München, Sellier European Law Publisher, 2009, s. 11. Artikel 3.3 i Rom I-förordningen som förhindrar att bestämmelserna ius cogens, som följer av den lagstiftning som normalt sett är tillämplig, kringgås fyller en liknande funktion.

43 Garcimartín Alférez, F. J., The Rome I Regulation: Much ado about nothing?, The European Legal Forum, nr 2, 2008, s. 64, Ragno, F., Article 3, i Rome I Regulation. Pocket Commentary, utgivare F. Ferrari, München, Sellier European Law Publisher, 2015, sidorna 113 och 114.

44 Se punkterna 128–134 i detta förslag till avgörande.