Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 20 juli 2017

1 – Originalspråk: engelska.

2 I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 fastställs kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31; Dublin III-förordningen). I punkt 29 nedan anges redan avgjorda mål och i fotnot 12 anges tre pågående mål rörande den lagstiftningen.

3 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) (nedan kallad stadgan).

4 Enligt det avtal och protokoll med Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein som trädde i kraft den 1 mars 2008 (EUT L 53, 2008, s. 5) är Dublin III-förordningen tillämplig på Schweiz. Avtalet godkändes genom rådets beslut 2008/147/EG av den 28 januari 2008 (EUT L 53, 2008, s. 3) och medan protokollet godkändes genom rådets beslut 2009/487/EG av den 24 oktober 2008 (EUT L 161, 2009, s. 6). Island och Norge tillämpar Dublin-systemet på grundval av bilaterala avtal med Europeiska unionen som godkändes genom rådets beslut 2001/258/EG av den 15 mars 2001 (EGT L 93, 2001, s. 38). Se vidare punkt 23 och fotnot 32 i mitt förslag till avgörande i målet A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443).

5 I andra stycket av artikel 3.2 stadgas ett undantag från den allmänna princip som fastställs i artikel 3.1, avseende det fallet att det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

6 Skyldigheterna enligt artikel 18.1 upphör om den ansvariga medlemsstaten kan konstatera att den berörda personen har lämnat Europeiska unionens territorium under minst tre månader (artikel 19.2).

7 Om framställan om återtagande grundar sig på uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet begränsas tidsfristen till två veckor.

8 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 343/2003 (EUT L 39, 2014, s. 1). Kommissionens två genomförandeförordningar utgör tillsammans Dublin-genomförandeförordningen).

9 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

10 Efter egna efterforskningar i det nationella ärendet kan jag bekräfta att överklagandet undertecknades denna dag av Shiris juridiska rådgivare, men det förefaller ha lämnats in den 6 oktober 2015.

11 Det är oklart i beslutet om hänskjutande huruvida Österrike har valt att genomföra kravet på skydd av en sökandes ställning i väntan på resultatet av överklagandet av ett överföringsbeslut genom att införa bestämmelser enligt artikel 27.3 b eller c i Dublin III-förordningen. Den hänskjutande domstolen anger i nionde stycket i beslutet om hänskjutande att Österrike har genomfört artikel 27.3 b (i vilken stadgas att överföringen automatiskt avbryts). Emellertid anges vidare, att ett överklagande … av ett beslut om överföring inte automatiskt får suspensiv verkan, utan att Bundesverwaltungsgericht, efter noggrann och minutiös kontroll av en sådan begäran, har att besluta om huruvida suspensiv verkan ska medges. Denna beskrivning överensstämmer med ordalydelsen av artikel 27.3 c och tyder på att Österrike har valt detta alternativ. Se vidare punkterna 52–68 nedan.

12 Se mitt förslag till avgörande i målet A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443) och i målet Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480), som ännu inte avgjorts. Se även mål Hasan (C‑360/16), som ännu inte avgjorts.

13 Se punkterna 244–247 i mitt förslag till avgörande i målet A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443), samt punkterna 77–110 i mitt förslag till avgörande i målet Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480).

14 En mer ingående redogörelse återfinns i mitt nyligen föredragna förslag till avgörande i målet Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480, i punkt 79).

15 Dom av den 10 december 2013, C‑394/12, EU:C:2013:813.

16 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (Dublin II-förordningen, som i sin tur ersatts av Dublin III-förordningen). Målet Abdullahi rörde tolkningen av artikel 19.2 i Dublin II-förordningen, i vilken föreskrevs om en rätt att överklaga eller att begära omprövning av ett överföringsbeslut som grundades på den anmodade medlemsstatens samtycke till att överta en sökande av internationellt skydd enligt denna förordning.

17 Dom av den 7 juni 2016, C‑63/15, EU:C:2016:409.

18 Dom av den 7 juni 2016, C‑155/15, EU:C:2016:410.

19 Dom av den 10 december 2013, C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 62.

20 Dom av den 10 december 2013, C‑394/12, EU:C:2013:813.

21 Dom av den 7 juni 2016, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 36, 37 och 38.

22 De kriterier som rör utfärdande av viseringar anges i artikel 12.1 och 12.4 i Dublin III-förordningen.

23 I artikel 19 i Dublin III-förordningen fastställs vilka bestämmelser som äger tillämpning om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till en sökande och blir den medlemsstat som är ansvarig för att pröva dennes ansökan om internationellt skydd (artikel 19.1). Detta ansvar upphör om den medlemsstat som därigenom blivit ansvarig kan konstatera att personen i fråga har lämnat medlemsstaternas territorium under minst tre månader, såvida inte han eller hon har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den ansvariga medlemsstaten (artikel 19.2).

24 Dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 23).

25 Se punkt 57 nedan.

26 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 40–44).

27 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 45–52). Se vidare kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat, daterat den 3 december 2008 (KOM(2008) 820 slutlig), sidorna 6 och 7.

28 Skäl 32.

29 Skäl 39.

30 Se punkt 104 och fotnot 97 i mitt förslag till avgörande i Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480).

31 I Majid Shiris fall är de bestämmelser som utser ansvarig medlemsstat de som finns i artikel 29 i Dublin III-förordningen. Det är inte fråga om tillämpning av kriterierna i kapitel III. Se punkt 34 ovan.

32 Jag använder begreppet forum shopping i betydelsen missbruk av asylförfaranden, genom att flera asylansökningar görs av samma person i flera medlemsstater i enda syfte att förlänga vederbörandes vistelse i medlemsstaterna. Se KOM(2008) 820 slutlig, daterad den 3 december 2008, s. 4. Begreppet används även i vidare mening för att innefatta tredjelandsmedborgare som vill lämna sin ansökan om internationellt skydd i en viss medlemsstat. Jag använder emellertid inte forum shopping i denna betydelse i detta förslag till avgörande. Som jag angett i punkt 69 och fotnot 66 i mitt förslag till avgörande i Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480), har det senare bruket av uttrycket forum shopping kritiserats för att vara vilseledande och olämpligt. Se studien The reform of the Dublin III Regulation för LIBE-utskottet, utarbetad på uppdrag av Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, s. 21.

33 Artiklarna 23–25 i Dublin III-förordningen.

34 Skäl 5 i Dublin III-förordningen.

35 Dom av den 29 januari 2009, Petrosian m.fl. ( C‑19/08, EU:C:2009:41, punkterna 40 och 41).

36 Se även punkterna 96–98 i mitt förslag till avgörande i målet Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480).

37 Se även punkterna 248–257 i mitt förslag till avgörande i målet A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443).

38 Lydelsen i artikel 9.2 i Dublin-genomförandeförordningen (se punkt 13 ovan) låter visserligen antyda att denna frist kan förlängas, under förutsättning att den anmodande medlemsstaten i vederbörlig ordning meddelar den anmodade medlemsstaten att den inte kan genomföra överföringen inom sex månader. Den möjligheten begränsas emellertid uttryckligen till det fallet att det föreligger sådana särskilda omständigheter som anges i artikel 29.2 i Dublin III-förordningen. Om den anmodande medlemsstaten inte gör detta, blir den ansvarig för prövningen av den materiella ansökan i enlighet med den normala sexmånadersregeln.

39 Se punkt 40 ovan.

40 Se vidare fotnot 38 ovan.

41 Artikel 27.3 a i Dublin III-förordningen.

42 Artikel 27.3 b i Dublin III-förordningen.

43 Artikel 27.3 c i Dublin III-förordningen. Se vidare punkt 20 och fotnot 11 ovan.

44 KOM(2008) 820 slutlig, 3 december 2008, s. 7.

45 Enligt artikel 18.1 b är Bulgarien (den anmodade medlemsstaten) skyldig att återta Shiri under de villkor som fastställs i artiklarna 23, 24, 25 och 29 i Dublin III-förordningen.

46 Dom av den 29 januari 2009, Petrosian m.fl. ( C‑19/08, EU:C:2009:41).

47 Samtidigt som det utan tvekan är lämpligt att ha en bestämmelse som ger behöriga myndigheter möjlighet att ställa misstag till rätta, anser jag att artikel 29.3 bör brukas som undantag snarare än regel, eftersom det inte är förenligt med syftet att överföringar ska genomföras med full respekt för grundläggande rättigheter och mänsklig värdighet (se skäl 24 och andra stycket i artikel 29.1 i Dublin III-förordningen) att sökande rutinmässigt skickas fram och tillbaka mellan medlemsstater.

48 Se punkt 16 ovan.

49 Se punkt 59 ovan.

50 Trots avsaknaden av ett sådant rättsligt avgörande som avses i artikel 27.3 c i Dublin III-förordningen, har Majid Shiri rent faktiskt fått stanna kvar i Österrike.

51 Det är upp till kommissionen att bedöma om det föreligger en praxis som har tillräckligt varaktig och allmän karaktär och huruvida kommissionen borde väcka talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF. Se, analogt, dom av den 26 april 2005, Europeiska kommissionen/Irland ( C‑494/01, EU:C:2005:250, punkt 28). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet Europeiska kommissionen/Irland ( C‑494/01, EU:C:2004:546, punkt 48).

52 Dom av den 29 januari 2009, Petrosian m.fl. ( C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 45).