Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 6 september 2017

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 67, 2015, s. 18.

3 Se även överklagandet av beslutet av den 27 april 2016, European Union Copper Task Force/kommissionen ( T-310/15, ej publicerat, EU:T:2016:265) (mål C‑384/16 P, European Union Copper Task Force/kommissionen), och mitt förslag till avgörande i det målet som föredras i dag.

4 EGT L 230, 1991, s. 1.

5 EUT L 104, 2010, s. 57.

6 EUT L 309, 2009, s. 1.

7 EUT L 153, 2011, s. 1.

8 EUT L 113, 2003, s. 8.

9 Dom av den 18 juli 2007, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen ( C‑326/05 P, EU:C:2007:443).

10 Se punkt 12 i kommissionens svarsskrivelse.

11 Se punkt 33 i överklagandet.

12 Artikel 263 fjärde stycket FEUF. Min kursivering.

13 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 57).

14 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 60) (min kursivering). Som jag redan har haft tillfälle att påpeka, leder denna tolkning till paradoxen att en talan som den i det mål som avgjordes genom domen av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet ( C‑50/00 P, EU:C:2002:462), återigen skulle anses inte kunna tas upp till sakprövning, trots att det var detta mål som föranledde ändringen av artikel 263 fjärde stycket FEUF (se punkt 58 i mitt förslag till avgörande i målet Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2013:335)).

15 Dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 28).

16 Dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 29).

17 Dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 30).

18 Dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 31).

19 Punkt 42. Se även dom av den 10 december 2015, Canon Europa/kommissionen ( C‑552/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:804, punkt 47), och dom av den 10 december 2015, Kyocera Mita Europe/kommissionen ( C‑553/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:805, punkt 46).

20 Beslut av den 14 juli 2015, Forgital Italy/rådet ( C‑84/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:517, punkt 43).

21 Se, för ett liknande resonemang, Mastroianni, R. och Pezza, A., Striking the Right Balance: Limits on the Right to Bring an Action under Article 263(4) of the Treaty on the Functioning of the European Union, American University International Law Review, 2015, (30:4), s. 443–795, särskilt s. 793. Dessa författare går till och med så långt att de skriver att domstolens tolkning av begreppet genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket sista ledet FEUF gör det i praktiken omöjligt för den enskilde att väcka talan vid unionsdomstolarna (makes it pratically impossible for private applicants … to bring a case before EU Courts).

22 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 73). Min kursivering.

23 Det var på så sätt som domstolen slog fast att [b]estämmelserna i ramavtalet [om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP], jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för nationella processuella regler som innebär att en visstidsanställd är tvungen att väcka ny talan om fastställande av lämplig sanktionsåtgärd när en rättslig myndighet har slagit fast att på varandra följande avtal om visstidsanställning har missbrukats, eftersom detta leder till att arbetstagaren drabbas av processuella olägenheter – bland annat med avseende på kostnader, varaktighet och bestämmelser om företrädande – vilka medför att det blir orimligt svårt för arbetstagaren att utöva de rättigheter som vederbörande har enligt unionsrätten (dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López; C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 64) (min kursivering). Även om domstolen prövade frågan mot bakgrund av effektivitetsprincipen, påpekade den i punkt 59 i nämnda dom att kraven på likvärdighet och effektivitet ger uttryck för medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten.

24 Se Dixel Dictionnaire – Le Robert, 2011 års upplaga.

25 Se, för ett liknande resonemang (beträffande artikel III-365.4 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, vilken är identisk med artikel 263 fjärde stycket FEUF), Coutron, L., La Contestation incidente des actes de l’Union européenne, Bruylant, 2007, s. 488. Se, även, Blumann, Cl., L’amélioration de la protection juridictionnelle effective des personnes physiques et morales résultant du traité de Lisbonne, i L’Homme et le droit. En hommage au professeur Jean-François Flauss, Éditions Pedone, 2014, s. 77–100, särskilt s. 98. Andra språkversioner av fördraget återspeglar bättre denna tanke. I den engelska språkversionen används således ordet entail, vilket är en synonym till verben necessitate (framtvinga), make necessary (nödvändiggöra), require (kräva), need (behöva) eller demand (fordra) (se Oxford Thesaurus of English, andra upplagan, Oxford University Press, 2004). Se, även, den polska språkversionen nie wymagają środków wykonawczych eller den portugisiska språkversionen que não necessitam de medidas de execução (min kursivering).

26 Se, för ett liknande resonemang, Rhimes, M., The EU Courts Stand Their Ground: Why Are the Standing Rules for Direct Actions Still So Restrictive?, European Journal of Legal Studies, 2016, volym 9, nr 1, s. 103–172, särskilt s. 124.

27 Sedan dom av den 13 juli 1966, Italien/rådet och kommissionen ( 32/65, EU:C:1966:42), har domstolen slagit fast att den bestämmelse med allmän giltighet vars lagenlighet ifrågasätts på grundval av artikel 277 FEUF ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan (REG 1966, s. 594) (min kursivering). Denna regel fortsätter att tillämpas av tribunalen (se, bland annat, dom av den 12 juni 2015, Plantavis och NEM/kommissionen och Efsa ( T-334/12, EU:T:2015:376, punkt 51)).

28 Dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 68).

29 Se, för ett liknande, resonemang, dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen ( 92/78, EU:C:1979:53, punkt 39).

30 Dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 69).

31 Klaganden har begränsat sig till att hävda att dessa rättsakter inte utgör rättsakter för att genomföra den omtvistade förordningen, utan förordning nr 1107/2009 (punkterna 34, 42 och 45 i överklagandet). Om det är riktigt att det inte är den omtvistade förordningen, utan förordning nr 1107/2009, som utgör den rättsliga grunden till de aktuella rättsakterna, kvarstår det faktum att dessa rättsakter, vilka är de enda som följer av de verkningar som klaganden åberopade i första instans, utgör genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, eftersom de ger klaganden möjlighet att väcka talan vid domstol i enlighet med logiken i bestämmelsen (punkt 12 i kommissionens svarsskrivelse) (min kursivering).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkterna 30 och 31).

33 Punkt 12 i kommissionens svarsskrivelse.

34 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 92). Detta konstaterande förekommer för första gången i punkt 23 i dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet ( 294/83, EU:C:1986:166). Det har sedan dess upprepats vid ett flertal tillfällen. Se, bland annat, dom av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet ( C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkt 40), dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 57), dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen ( C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 45), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 66).

35 Dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet ( 294/83, EU:C:1986:166, punkt 23). Min kursivering.

36 Se, för ett liknande resonemang, Berrod, F., La systématique des voies de droit communautaires, Dalloz, Paris, 2003, nr 294 beträffande begäran om förhandsavgörande och nr 834 beträffande invändningen om rättsstridighet, och Coutron, L., La contestation incidente des actes de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2007, s. 129 och 213.

37 Punkt 25 (min kursivering).

38 Se punkt 13 i det överklagade beslutet.

39 EUT L 81, 2011, s. 8.

40 EUT L 104, 2011, s. 39.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 18).

42 Se domstolens dom av den 18 juli 2007, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen ( C‑326/05 P, EU:C:2007:443), och tribunalens dom av den 28 juni 2005, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen ( T-158/03, EU:T:2005:253).

43 Se, bland annat, dom av den 13 september 2007, Il Ponte Finanziaria/harmoniseringskontoret ( C‑234/06 P, EU:C:2007:514, punkt 44), och dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet ( C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 111).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2007, Il Ponte Finanziaria/harmoniseringskontoret ( C‑234/06 P, EU:C:2007:514, punkterna 45 och 46).

45 Se punkterna 56 och 59 i IQV:s överklagande.

46 Se, för ett liknande resonemang, punkt 68 i detta förslag till avgörande och den rättspraxis som angetts ovan i fotnot 34. Bland många kommentarer, se bland annat Meij, A., Standing in direct actions in the EU courts after Lisbon i De Rome à Lisbonne: les juridictions de l’Union européenne à la croisée des chemins – Mélanges en l’honneur de Paolo Mengozzi, Bryssel, Bruylant, 2013, s. 301–312, Turmo, A., Nouveau refus d’élargir l’accès des particuliers au recours en annulation contre les actes de l’Union européenne, R.A.E, 2013, s. 825–835, Waelbroeck, D. och Bombois, Th., Des requérants 'privilégiés’ et des autres … À propos de l’arrêt Inuit et de l’exigence de protection juridictionnelle effective des particuliers en droit européen, Cahier de droit européen, 2014/1, s. 21–76, Van Malleghem, P.-A. och Baeten, N., Before the law stands a gatekeeper – Or, what is a 'regulatory act’ in Article 263(4) TFEU? Inuit Tapiriit Kanatami, Common Market Law Review, 2014, volym 51, s. 1187–1216.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 28), och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen ( C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 30).

48 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 93). Se, även, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 29), och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen ( C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 31).

49 För ett exempel på när domstolen har godtagit att pröva en invändning om rättsstridighet riktad mot en rättsakt som inte utgjorde rättslig grund för den angripna rättsakten, se dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen ( C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408).

50 Se, för ett liknande resonemang, Barav, A., The Exception of Illegality in Community Law: a Critical Analysis, Common Market Law Review, 1974, s. 366–386, särskilt s. 374.

51 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 44).

52 Beslut av den 14 juli 2015, Forgital Italy/rådet ( C‑84/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:517, punkt 66).

53 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 104).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 103 jämförd med punkt 104).

55 Se, för ett liknande resonemang, Arnull, A., Arrêt 'Inuit’: la recevabilité des recours en annulation introduits par des particuliers contre des actes réglementaires, Journal de droit européen, 2014, s. 14–16, särskilt s. 15. Författaren talar om en paradox, eftersom EU-domstolen uppställer krav för de nationella domstolarna som den själv inte är beredd att acceptera.

56 Dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkt 47). Även om domstolen utvecklade denna tolkning avseende artikel 263 fjärde stycket andra ledet FEUF, ser jag inte något skäl som skulle motivera att den inte är tillämplig även på artikelns tredje led. Se, i det avseendet, punkt 66 och fotnot 21 i mitt förslag till avgörande i målet Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2013:335).