Mot bakgrund av effektivitetsprincipen utgör artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal hinder för en tolkning av processuella bestämmelser i nationell lagstiftning som innebär att en domstol i lägre instans måste förordna om utmätning på grundval av ett villkor om uppsägning till förtida betalning som har fastställts vara oskäligt i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats av en domstol i högre instans i ett tidigare utmätningsförfarande mellan samma parter och som grundas på samma exekutionstitel.
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 13 september 2018( 1 )
Mål C ‑ 486/16
Bankia SA
mot
Alfredo Sánchez Martínez,
Sandra Sánchez Triviño
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia nº 6 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 6 i Alicante (Spanien))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Villkor om uppsägning till förtida betalning som ingår i ett avtal om hypotekslån – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – Kriterier för att bedöma huruvida ett villkor är oskäligt – Effektivitetsprincipen”
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 93/13/EEG.( 2 ) Juzgado de Primera Instancia nº 6 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 6 i Alicante, Spanien) vill närmare bestämt särskilt få klarhet i om praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), avseende tolkningen av villkor om uppsägning till förtida betalning inom ramen för det särskilda förfarandet för utmätning av en intecknad fastighet (nedan kallat förfarandet för utmätning av intecknad egendom) är förenlig med det system för konsumentskydd som införts genom detta direktiv.
2. Målet vid den nationella domstolen ingår således i samma rättsliga sammanhang som målen C‑92/16, C‑167/16, C‑70/17 och C‑179/17.( 3 )
3. Eftersom de frågor som gav upphov till förevarande mål och de tolkningsfrågor som har ställts av de hänskjutande domstolarna i de förenade målen C‑70/17 och C‑179/17, för vilka jag har lagt fram mitt förslag till avgörande i dag, liknar varandra, kan jag i vissa frågor hänvisa till vad som anförts i de förslag till avgörande som framlagts i de parallella målen för att undvika upprepningar.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Det framgår av fjärde skälet i direktiv 93/13 att ”[d]et åligger medlemsstaterna att se till att avtal som sluts med konsumenter inte innehåller oskäliga villkor”.
5. Artikel 1.2 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter … är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”
6. I artikel 3.1 och 3.2 i detta direktiv föreskrivs följande:
”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.”
7. Artikel 4 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.
2. Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
8. I artikel 6.1 i direktivet anges följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
9. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
B. Spansk rätt
10. I artikel 1124 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:
”Rätt till hävning anses underförstått föreligga vid ömsesidiga förpliktelser, om en av parterna inte fullgör sina åligganden.
Den drabbade får välja mellan att kräva fullgörelse eller att häva avtalet. I båda fallen ska skador ersättas och ränta erläggas. Den drabbade får även kräva hävning efter att först ha krävt fullgörelse, om en fullgörelse inte går att få till stånd.
Domstol ska besluta om hävning om det inte finns skälig grund för att fastställa en tidsfrist för fullgörelse av skyldigheten.”
11. I artikel 522.1 och 522.3 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocesslagen) av den 7 januari 2000,( 4 ) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LEC), avseende prövning ex officio av förekomsten av oskäliga villkor föreskrivs följande:
”1. ”Rätten ska ex officio pröva huruvida ett villkor i en av de exekutionstitlar som avses i artikel 557.1 kan betecknas som oskäligt. Om rätten anser att något av dessa villkor kan betecknas som oskäligt ska den höra parterna inom femton dagar. Efter det att parterna har hörts ska rätten meddela sitt beslut inom fem arbetsdagar i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 561 första stycket punkt 3.
…
3. Efter att beslutet om avslag på ansökan vunnit laga kraft har borgenären endast möjlighet att göra gällande sina rättigheter i det föreskrivna ordinarie förfarandet, med förbehåll för att en sådan möjlighet saknas om det lagakraftägande avgörande som ligger till grund för ansökan om verkställighet utgör hinder för detta.”
12. Artikel 557 LEC har följande lydelse:
”1. När rätten förordnar om verkställighet med stöd av sådana exekutionstitlar som avses i artikel 517.2 leden 4, 5, 6 och 7, eller med stöd av andra sådana exekutionstitlar som avses i artikel 517.2 led 9, får utmätningsgäldenären framställa en invändning inom den frist och i den form som föreskrivs i föregående artikel, endast om invändningen grundar sig på något av följande:
…
7° Exekutionstiteln innehåller oskäliga villkor.
2. Om en invändning görs i enlighet med föregående punkt ställer domstolen in utsökningen såsom en processledningsåtgärd.”
13. I artikel 561.1 punkt 3 LEC föreskrivs följande:
”Om det fastställs att ett eller flera villkor är oskäliga, ska följden av detta anges i beslutet, vilken kan vara antingen att verkställighet ej ska ske eller att verkställighet ska ske, men utan tillämpning av de villkor som anses oskäliga.”
14. I artikel 693.2 LEC om uppsägning till förtida betalning av fordringar som är föremål för delbetalning, föreskrivs följande:
”Betalning får krävas av hela fordran avseende kapitalbelopp och ränta om parterna har avtalat att hela lånet får sägas upp till förtida betalning om gäldenären under minst tre månader har underlåtit att betala av på lånet eller underlåtit att erlägga ett sådant antal avbetalningar som innebär att gäldenären har underlåtit att uppfylla sin betalningsskyldighet under en tid som minst motsvarar tre månader och denna överenskommelse återfinns i låneavtalet och i motsvarande register.”
15. I artikel 695 LEC angående invändningar mot utmätning av intecknad egendom föreskrivs följande:
”1. I de förfaranden som avses i detta kapitel kan utmätningsgäldenären endast framställa invändningar som grundar sig på följande omständigheter:
…
(4) Ett villkor som utgör grunden för utsökningen, eller som har gjort det möjligt att fastställa det utmätningsbara beloppet, är oskäligt.
2. Om en invändning enligt punkt 1 framställs ska domstolens kansli ställa in utsökningen och kalla parterna till ett sammanträde vid den domstol som förordnat om utmätning. Mellan kallelsen och nämnda sammanträde ska det gå minst femton dagar. Under sammanträdet ska domstolen höra parterna och pröva de handlingar som inkommit. Senast två dagar efter sammanträdet ska rätten meddela beslut i frågan.
3. …
Om rätten finner att den omständighet som anges i led 4 [i punkt 1 i denna artikel] föreligger, ska den ställa in verkställigheten om avtalsvillkoret ligger till grund för verkställigheten. I annat fall ska verkställigheten fortsätta, men det oskäliga villkoret ska inte tillämpas.
4. Beslut att ställa in verkställigheten, att inte tillämpa ett oskäligt villkor eller att avslå en invändning som gjorts med stöd av led 4 i punkt 1 i denna artikel får överklagas.
Beslut om andra invändningar som avses i denna artikel kan inte angripas med något rättsmedel och ska ha verkan endast inom ramen för det utsökningsförfarande inom vilket de meddelas.”
16. I artikel 698.1 LEC föreskrivs följande.
”De invändningar som gjorts av gäldenären, tredje man som förvärvat intecknad egendom eller andra berörda personer och som inte omfattas av ovanstående artiklar, såsom invändningar avseende exekutionstitelns ogiltighet, skuldens förfallotid, frågan om huruvida skulden föreligger, skuldens upphörande eller skuldens storlek, prövas i ett särskilt förfarande, vilket inte kan leda till att det [exekutions]förfarande som föreskrivs i detta kapitel skjuts upp eller hindras.”
17. Direktiv 93/13 införlivades i den spanska lagstiftningen genom Ley 7/1998 sobre condiciones generales de la contratación (lag 7/1998 om allmänna avtalsvillkor) av den 13 april 1998( 5 ) och genom Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 om omarbetning av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar) av den 16 november 2007.( 6 )
18. Artikel 83 i kungligt lagdekret nr 1/2007, i dess lydelse enligt lag nr 3/2014 av den 27 mars 2014( 7 ), har följande lydelse:
”Oskäliga avtalsvillkor är ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet. För detta ändamål ska domstolen, efter att ha hört parterna, förklara de oskäliga villkor som ingår i avtalet ogiltiga. Avtalet förblir bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
III. Bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågorna
19. Den 20 januari 2006 ingick banken Caja de Ahorros de Valencia, Castellón y Alicante (sparkassan i Valencia, Castellón och Alicante, numera Bankia SA, nedan kallat Bankia) ett avtal om hypotekslån med Alfredo Sánchez Martínez och Sandra Sánchez Triviño på 140 000 euro med en löptid på 35 år. Avtalet avsåg att finansiera förvärv av en bostad som skulle användas som permanent bostad. Den 18 oktober 2006 förnyades avtalet i syfte att dela upp lånet i två delar (delarna A och B).
20. När det gäller återbetalningen av lånets del A sade Bankia till följd av uteblivna månadsinbetalningar för februari och mars 2012 (avseende beloppen 131,56 euro respektive 131,92 euro) och delvis för april 2012 (det utestående beloppet var 31,21 euro) upp del A av lånet till förtida betalning. Såvitt avser återbetalningen av lånets del B uteblev månadsinbetalningarna från och med den 18 april 2012.
21. Den 17 april 2013 lämnade Bankia in en första ansökan om utmätning vid Juzgado de Primera Instancia nº 11 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 11 i Alicante, Spanien) som den 2 oktober 2013 förordnade om att utmätning av den intecknade egendomen skulle verkställas på grundval av en exekutionstitel.
22. Den 12 mars 2014 framställde gäldenärerna en invändning mot utmätningen med hänvisning till att avtalet om hypotekslån innehöll flera oskäliga villkor, bland annat villkoret 6a om uppsägning till förtida betalning. Enligt detta villkor ”kan banken förklara att skyldigheten har förfallit i förtid och kräva omedelbar betalning av kapitalbelopp och räntor, inklusive dröjsmålsränta, … i följande fall: a) vid utebliven betalning från lånetagaren på förfallodagen, helt eller delvis, av amorteringar av kapitalbelopp eller ränta i enlighet med vad som överenskommits i detta avtal”.
23. Den 26 maj 2014 fastställde Juzgado de Primera Instancia no 11 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 11 i Alicante) genom beslut att villkoret om uppsägning till förtida betalning var oskäligt och att utmätningen inte skulle verkställas.
24. Den 27 juni 2014 överklagade Bankia detta beslut till Audiencia Provincial de Alicante (Provinsdomstolen i Alicante, Spanien), vilken ogillade överklagandet genom beslut av den 14 oktober 2014.
25. Den 20 maj 2015 inlämnade Bankia återigen en ansökan om utmätning vid Juzgado de Primera Instancia nº 6 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 6 i Alicante) på grundval av samma exekutionstitel mot Alfredo Sánchez Martínez och Sandra Sánchez Triviño.
26. Genom beslut av den 14 oktober 2015 avslog den hänskjutande domstolen denna begäran. Den 11 februari 2016 upphävdes detta beslut av Audiencia Provincial de Alicante (Provinsdomstolen i Alicante) på grund av att gäldenärerna hade underlåtit att göra 38 månadsinbetalningar. Eftersom det i det beslut som fattats i andra instans inte förordnades om utmätning, ska den hänskjutande domstolen meddela ett nytt avgörande i denna fråga.
27. Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia nº 6 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 6 i Alicante), genom beslut av den 28 juli 2016 som inkom till domstolens kansli den 12 september 2016, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:( 8 )
”1) Strider det mot effektivitetsprincipen i artikel 7.1 i direktiv 93/13 att medge verkställighet av utmätning på grundval av ett villkor om uppsägning till förtida betalning, varvid detta villkor har förklarats vara oskäligt i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats i ett tidigare förfarande för utmätning av fast egendom mellan samma parter och som grundats på samma avtal om hypotekslån, även om det tidigare domstolsavgörandet inte har materiell rättskraft i den nationella rättsordningen, men det enligt nämnda rättsordning ändå inte är möjligt att inleda ett nytt utmätningsförfarande på grundval av samma exekutionstitel?
2) När en domstol i första instans i ett förfarande för utmätning av fast egendom nekat verkställighet av utmätning med motiveringen att ansökan grundats på ett villkor om uppsägning till förtida betalning som förklarats vara oskäligt i ett annat, tidigare, förfarande för utmätning av fast egendom vilket grundades på samma exekutionstitel och avsåg samma parter, och när det avgörande genom vilket verkställighet av utmätningen nekats har upphävts, efter överklagande, av en domstol i andra instans, som återförvisat målet till domstolen i första instans för verkställighet av utmätningen, ska det då anses strida mot artikel 7.1 i direktiv 93/13 att domstolen i första instans blir bunden av den övre instansens avgörande eller ska den nationella rätten tolkas på så sätt att domstolen i första instans inte är bunden av den övre instansens avgörande, när det finns ett tidigare lagakraftvunnet domstolsavgörande genom vilket det villkor om uppsägning till förtida betalning som verkställigheten av utmätningen grundas på har ogiltigförklarats, vilket i detta fall innebär att ansökan om utmätning på nytt ska avslås?”
IV. Förfarandet vid domstolen
28. Genom beslut av domstolens ordförande av den 18 mars, den 21 april och den 10 oktober 2016, vilandeförklarades målen C‑92/16, C‑167/16 och C‑486/16 till dess att domen av den 26 januari 2017, Banco Primus meddelades.( 9 )
29. Efter det att domen publicerats påpekade den hänskjutande domstolen, genom beslut av den 21 februari 2017, att den önskade vidhålla den andra och den tredje tolkningsfrågan.
30. Genom beslut av domstolens ordförande av den 24 oktober 2017 samordnades målen C‑92/16, C‑167/16, C‑486/16, C‑70/17 och C‑179/17.
31. Den 20 februari 2018 beslutade domstolen i enlighet med artikel 29.1 i rättegångsreglerna att hänskjuta målen C‑92/16, C‑167/16 och C‑486/16 till första avdelningen med samma sammansättning och satte, i enlighet med artikel 77 i rättegångsreglerna, ut målen till en gemensam förhandling.
32. Bankia, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål.
33. Parternas ombud, den spanska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid den gemensamma förhandlingen som hölls den 16 maj 2018.
V. Bedömning
34. Jag vill i förevarande mål inledningsvis hänvisa till de överväganden som jag har gjort i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, avseende betydelsen av det nationella målet och bedömningen av de frågor som ställts till domstolen av den nationella domstolen.
A. Allmänna överväganden om konsumentskydd och relevant praxis från domstolen
35. Svaret på de frågor som den nationella domstolen har ställt ska dels grunda sig på de allmänna övervägandena i punkterna 51–56 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, dels relevant praxis från domstolen som analyserats i punkterna 65–82 i dessa förslag till avgörande. Dessa överväganden och denna rättspraxis ligger inte enbart till grund för de svar som föreslagits på de rättsfrågor som ställts av de hänskjutande domstolarna i målen C‑70/17 och C‑179/17, utan utgör även det juridiska sammanhang och den rättspraxis som är tillämplig vid prövningen av de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål.
36. När det gäller de allmänna övervägandena möjliggör dessa för det första att det går att fastställa det sammanhang i vilket direktiv 93/13 ingår och därefter att konstatera hur unionsrätten, särskilt genom detta direktiv, har inlemmat konsumentskyddet i den europeiska integrationsprocessen och, slutligen, erinra om en viktig del i nämnda direktiv, nämligen att harmoniseringen av konsumentskydd anses vara nödvändig för att stärka den inre marknaden och det ekonomiska och sociala livet.( 10 )
37. Vad gäller relevant praxis från domstolen har en viktig aspekt lyfts fram i redogörelsen i punkterna 65–82 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, nämligen att den nationella domstolens förfarande för prövning av om ett villkor är oskäligt genomförs i två olika på varandra följande etapper som innebär två separata åtgärder eller förfaranden. I den första etappen klassificerar den nationella domstolen avtalsvillkoret som oskäligt, medan den andra etappen gäller de slutsatser som den domstolen ska dra av att villkoret klassificerats som oskäligt. Den nationella domstolens förfarande som består i att dra alla slutsatser av fastställandet att villkoret är oskäligt skiljer sig såväl i tidsmässigt som i materiellt hänseende från den föregående klassificeringen. Den omständigheten att dessa två förfaranden följer på varandra i tiden får inte leda till att de förväxlas. Dessa skillnader framgår också klart av domstolens praxis, såsom kommer att framgå nedan.( 11 )
38. Av denna relevanta rättspraxis följer således att, efter att ha fastställt att ett villkor om uppsägning till förtida betalning är oskäligt (första etappen),( 12 ) är den allmänna regeln, som fastställts i fast praxis från domstolen och som följer av lydelsen i artikel 6.1 i direktiv 93/13, att den nationella domstolen ska beakta alla slutsatser därav (andra etappen), det vill säga att den nationella domstolen måste underlåta att tillämpa ett oskäligt villkor och inte är behörig att ändra innehållet i detta. Avtalet ska i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt.( 13 )
39. Av en prövning av relevant rättspraxis framgår även att det i dagsläget enbart finns ett undantag från denna allmänna regel, nämligen det som har fastställts i domen Kásler och Káslerné Rábai.( 14 ) Såsom jag emellertid anfört i punkterna 80–82 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17 har domstolen uppställt vissa villkor för att det undantag som fastställts i denna dom ska kunna tillämpas av den nationella domstolen i enlighet med direktiv 93/13 och domstolens praxis. När ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå när ett oskäligt villkor förklarats ogiltigt, utgör artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstolen kan avhjälpa det oskäliga villkorets ogiltighet genom att ersätta detta med en utfyllnadsregel i nationell rätt.( 15 ) Två villkor måste emellertid vara uppfyllda. För det första ska ett sådant byte leda ”till att avtalet kan bestå trots ogiltigförklaringen av villkoret” och att det ”fortsätter att vara bindande för parterna”.( 16 ) För det andra för det fall att domstolen är tvungen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet bör nämnda byte resultera i att det undviks att konsumenten ”drabbas av mycket negativa konsekvenser, så att den avskräckande verkan av ogiltigförklaringen av avtalet inte riskeras att gå förlorad”.( 17 )
40. Det är således mot bakgrund av den rättspraxis som angetts ovan, och som diskuteras i detalj i punkterna 65–82 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, nödvändigt att besvara de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande mål.
B. Målets betydelse
41. Av beslutet om hänskjutande framgår att banken vid två tillfällen ansökte om utmätning av den intecknade egendomen. I de två motsvarande förfarandena om utmätning av intecknad egendom var parterna således desamma och förfarandena grundades på samma avtal om hypotekslån.
42. Inom ramen för det första förfarandet för utmätning fastställde Juzgado de Primera Instancia nº 11 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 11 i Alicante) först att villkoret om uppsägning till förtida betalning var oskäligt, och därefter att det således inte fanns något skäl att förordna om utmätning. Detta avgörande fastställdes av domstolen i andra instans med motiveringen att den uteblivna betalningen av två månadsinbetalningar inte var tillräckligt allvarlig för att förordna om uppsägning till förtida betalning.
43. Den hänskjutande domstolen utfärdade i det andra utmätningsförfarandet ett beslut genom vilket den avslog ansökan om utmätning med motiveringen att det av handlingarna i målet framgick att domstolen i första instans under det föregående förfarandet hade fastställt att det inte skulle förordnas om utmätning på grund av att villkoret om uppsägning till förtida betalning var oskäligt. Detta beslut som har fattats på grundval av artikel 552.3 LEC( 18 ) upphävdes av samma domstol i andra instans på den grunden att den uteblivna betalningen var allvarligare än den som prövats i det första förfarandet.
44. Förevarande måls särart ligger således i att ett beslut om hänskjutande har fattats i det andra utmätningsförfarandet.
45. Den hänskjutande domstolen har anfört att det beslut som fattats av domstolen i andra instans i det andra utmätningsförfarandet ”verkar följa” domen från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) av den 23 december 2015 avseende villkoret om uppsägning till förtida betalning,( 19 ) som har fastställts genom dom av den 18 februari 2016.( 20 ) I dessa domar fann Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att det för att villkor om uppsägning till förtida betalning ska anses vara giltiga krävs att det i sådana villkor görs en åtskillnad när det gäller överträdelsens allvar utifrån lånets löptid och belopp och att konsumenterna har möjlighet att förhindra villkorens tillämpning genom att agera omsorgsfullt och vidta avhjälpande åtgärder. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) uppgav dock att verkställighet av utmätningen kunde fortsätta om möjligheten till uppsägning av lånet till förtida betalning inte hade utnyttjats på ett sätt som är oskäligt, på grund av de fördelar som det särskilda förfarandet medför för konsumenten. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) medgav vidare att en nationell bestämmelse, såsom artikel 693.2 LEC, kunde tillämpas som utfyllnad för att utmätningen skulle kunna fullföljas.( 21 )
46. Den hänskjutande domstolen har därför påstått att domstolen i andra instans, med hänsyn till praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), återförvisade målet till den hänskjutande domstolen för att denna skulle bifalla ansökan om utmätning med motiveringen att låntagarnas bristande fullgörelse under tiden var tillräckligt allvarlig och förordna om utmätning.
47. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att den måste beakta det avgörande som meddelats av domstolen i andra instans, men den är emellertid tveksam till huruvida den tolkning som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjort och således detta beslut är förenligt med direktiv 93/13.
48. Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att tolkningsfrågorna har vissa särdrag i förhållande till de frågor som ställts i målen C‑92/16, C‑167/16, C‑70/17 och C‑179/17. Av beslutet om hänskjutande framgår det likväl klart att de intressen som berörs i förevarande mål ingår i samma rättsliga sammanhang som målen C‑92/16, C‑167/16, C‑70/17 och C‑179/17. Förevarande förslag till avgörande och förslagen till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17 som föredras samtidigt ska således läsas tillsammans.
C. Prövning av tolkningsfrågorna
49. Genom dessa frågor, som enligt min mening bör prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, utgör hinder för en tolkning av en processrättslig lagstiftning i en medlemsstat som innebär att en domstol i lägre instans måste verkställa en utmätning på grundval av ett villkor om uppsägning till förtida betalning som har fastställts vara oskäligt i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats av en domstol i högre instans i ett tidigare utmätningsförfarande mellan samma parter och som grundas på samma exekutionstitel.
50. För att granska dessa frågor förefaller det mig lämpligt att göra fyra inledande anmärkningar.
51. Jag vill för det första erinra om att det av domstolens fasta praxis framgår att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen.( 22 )
52. För det andra kan jag mot bakgrund av mitt resonemang i punkterna 84–136 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17 inte godta det argument som den spanska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande, nämligen att de två förfarandena för utmätning av intecknad egendom hade inletts på två olika grunder. Den spanska regeringen har nämligen gjort gällande att det första förfarandet för utmätning av intecknad egendom inleddes på grundval av det oskäliga villkoret om uppsägning av lån till förtida betalning, medan det andra förfarandet inleddes på grundval av artikel 693.2 LEC enligt dom nr 705/2015 från Tribunal Supremo (Högsta domstolen).( 23 )
53. Det ska i detta avseende erinras om att domstolen redan har slagit fast att direktiv 93/13 utgör hinder mot en tolkning i rättspraxis av en bestämmelse i nationell rätt om villkor om uppsägning till förtida betalning i låneavtal, såsom artikel 693.2 LEC, vilken inte tillåter att en nationell domstol som har konstaterat att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt förklarar villkoret ogiltigt och underlåter att tillämpa det, när näringsidkaren i praktiken inte har tillämpat avtalsvillkoret utan tillämpat de villkor som föreskrivs i nämnda bestämmelse i nationell rätt.( 24 )
54. I förevarande fall är det förhållandet att banken inte inledde förfarandet för utmätning av intecknad egendom förrän låntagaren hade underlåtit att göra 38 på varandra månatliga avbetalningar en faktisk omständighet som inte ska beaktas vid bedömningen av om ett avtalsvillkor – som i själva verket gjorde det möjligt för banken att föranstalta om ett förfarande för utmätning av intecknad egendom redan efter det att låntagaren underlåtit att göra en enda månatlig avbetalning – är oskäligt. I detta avseende kan noteras att på konsumentskyddsområdet kan ett rimligt agerande inom ramen för ett oskäligt avtal inte göra ett oskäligt villkor skäligt.( 25 )
55. Av mina överväganden i punkterna 127–133 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, särskilt punkt 124 i detta förslag till avgörande, framgår även att det av domstolens praxis följer att ett oskäligt villkor som ogiltigförklarats ska anses aldrig ha existerat eller ha haft någon verkan. Följaktligen skulle tillämpningen i förevarande fall av artikel 6.1 i direktiv 93/13 ha den praktiska följden att om den nationella domstolen ogiltigförklarar villkoret om uppsägning till förtida betalning, kan förfarandet för utmätning av intecknad egendom inte inledas eller fortsätta om det har inletts, eftersom villkoret om uppsägning till förtida betalning som rör parternas överenskommelse och hänvisningen till en delbetalning som angetts i registret, har förklarats vara oskäligt och därför ogiltigt och utan verkan. Det bör även noteras att om det vore möjligt att avhjälpa villkorets ogiltighet genom att tillämpa det lägsta antalet på tre månatliga delbetalningar som anges i artikel 693.2 LEC, skulle detta nämligen de facto innebära att nationella domstolar skulle kunna ändra detta villkor. Såsom domstolen emellertid erinrat om i domen Gutiérrez Naranjo m.fl. ”är den nationella domstolen inte behörig att ändra innehållet i oskäliga avtalsvillkor. En sådan behörighet skulle nämligen kunna bidra till att undanröja den avhållande verkan som det innebär för näringsidkarna att oskäliga avtalsvillkor helt enkelt inte tillämpas gentemot konsumenter.”( 26 )
56. För det tredje vill jag erinra om att bestämmelserna om tillämpning av de grunder för invändning som tillåts inom ramen för ett utmätningsförfarande och de befogenheter som tillerkänns den domstol som har att pröva huruvida de avtalsvillkor som ligger till grund för exekutionstiteln är giltiga, i avsaknad av en harmonisering av de nationella mekanismerna för exekutiva åtgärder, ska fastställas i medlemsstaternas interna rättsordning enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Detta gäller dock endast under förutsättning att förfarandena inte är mindre förmånliga än de förfaranden som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen).( 27 )
57. Vad beträffar likvärdighetsprincipen ska det påpekas att det av beslutet om hänskjutande inte framgår några omständigheter som ger anledning att betvivla att den nationella processuella bestämmelsen är förenlig med likvärdighetsprincipen.
58. Det framgår vidare av domstolens fasta praxis när det gäller effektivitetsprincipen att varje fall i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna.( 28 )
59. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i artikel 552.3 LEC föreskrivs att när beslutet om avslag på ansökan om verkställighet av utmätning har vunnit laga kraft har borgenären endast möjlighet att göra gällande sina rättigheter i det föreskrivna ordinarie förfarandet, såvida inte rättskraften hos den dom eller det beslut som vunnit laga kraft och som ligger till grund för ansökan om verkställighet utgör hinder för detta.( 29 )
60. I detta avseende kan det konstateras att det framgår av begäran om förhandsavgörande att det redan i ett tidigare förfarande för utmätning som avser samma parter och som grundar sig på samma exekutionstitel genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande har fastställts att villkoret om uppsägning till förtida betalning är oskäligt. Eftersom den hänskjutande domstolen i det andra förfarandet för utmätning har förklarat att det saknas anledning att döma i saken har domstolen i andra instans på grundval av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis återförvisat målet till den hänskjutande domstolen för att den ska bevilja ansökan om utmätning på grund av att det stora antal månadsinbetalningar som uteblivit innebär att det allvar som krävs föreligger, och förordnande om utmätning.
61. Jag anser att en tolkning av tillämplig nationell processrätt som innebär att den hänskjutande domstolen inte kan underlåta att tillämpa villkoret om uppsägning till förtida betalning med motiveringen att den skulle vara bunden av det andra avgörandet, vilket strider mot unionsrätten, som meddelats av domstolen i andra instans strider mot effektivitetsprincipen, eftersom den i praktiken innebär att konsumenten fortsätter att vara bunden av ett oskäligt avtalsvillkor. Det skulle under dessa omständigheter vara omöjligt eller orimligt svårt för konsumenten att göra gällande sina rättigheter.
62. Den hänskjutande domstolen har för det fjärde slutligen påpekat att ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats av en domstol i andra instans i ett utmätningsförfarande (artiklarna 222 och 695.44 LEC) enligt den spanska lagstiftningen inte har materiell rättskraft, men att det enligt nämnda lagstiftning inte är möjligt att inleda ett nytt utmätningsförfarande på grundval av samma exekutionstitel (artikel 552.3 LEC).
63. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande rör den fråga som har hänskjutits till domstolen i förevarande fall följaktligen inte på något sätt rättskraftsprincipen i ett utmätningsförfarande som omfattas av den spanska rättsordningen, utan snarare skyldigheten för en lägre instans att följa en övre instans anvisningar inom ramen för tolkningen av bestämmelser i unionslagstiftningen som är nödvändiga för att avgöra en tvist.
64. Jag vill dock påpeka att, som domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast, en regel i nationell rätt enligt vilken domstolar som inte dömer i sista instans måste följa en högre domstols rättsliga bedömning inte i sig får medföra att de berövas möjligheten enligt artikel 267 FEUF att hänskjuta frågor om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen.( 30 )EU-domstolen har dessutom slagit fast att det måste stå en domstol som inte dömer i sista instans fritt att ställa frågor till EU-domstolen, särskilt om den anser att ett avgörande i enlighet med en högre instans rättsliga bedömning skulle komma att strida mot unionsrätten.( 31 ) En nationell domstol som har att pröva ett mål har således, när det i målet uppkommer en fråga om unionsrättens tolkning, en möjlighet eller en skyldighet beroende på omständigheterna att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande och denna möjlighet eller skyldighet får inte inskränkas genom nationella författningsregler eller nationella regler i rättspraxis.( 32 )
65. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser jag att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, utgör hinder för en tolkning av processuella bestämmelser i nationell lagstiftning som innebär att en domstol i lägre instans måste förordna om utmätning på grundval av ett villkor om uppsägning till förtida betalning som har fastställts vara oskäligt i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats av en domstol i högre instans i ett tidigare utmätningsförfarande mellan samma parter och som grundas på samma exekutionstitel.
VI. Förslag till avgörande
66. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Juzgado de Primera Instancia nº 6 de Alicante (Förstainstansdomstol nr 6 i Alicante, Spanien) har ställt enligt följande:
Mot bakgrund av effektivitetsprincipen utgör artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal hinder för en tolkning av processuella bestämmelser i nationell lagstiftning som innebär att en domstol i lägre instans måste förordna om utmätning på grundval av ett villkor om uppsägning till förtida betalning som har fastställts vara oskäligt i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats av en domstol i högre instans i ett tidigare utmätningsförfarande mellan samma parter och som grundas på samma exekutionstitel.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).
3 För en helhetsbild av det rättsliga problem som ligger till grund för besluten om hänskjutande i målen C‑92/16, C‑167/16, C‑486/16, C‑70/17 och C‑179/17 hänvisas till mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17 och i målen C‑92/16 och C‑167/16.
4 BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575.
5 BOE nr 89 av den 14 april 1998, s. 12304.
6 BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181.
7 BOE nr 52 av den 1 mars 2014, s. 19339.
8 Efter meddelandet av domen av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60) har den hänskjutande domstolen i sitt beslut av den 21 februari 2017 framhållit att den önskar vidhålla den andra och den tredje tolkningsfrågan. Eftersom den första frågan har återkallats har den inte återgetts i förevarande förslag till avgörande. Se även i detta avseende punkt 29 i detta förslag till avgörande.
9 C‑421/14, EU:C:2017:60.
10 Se punkterna 51–57 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17.
11 Se punkt 65 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17.
12 Se punkterna 66–71 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, och där angiven rättspraxis.
13 Se punkterna 72–79 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, och där angiven rättspraxis. Jag anser i synnerhet att det är viktigt att hänvisa till punkt 79 i detta förslag till avgörande där jag understryker en viktig punkt: Det kan inte råda något tvivel om att återställandet av balansen mellan konsumenten och näringsidkaren inte får leda till möjligheten att ändra oskäliga avtalsvillkor. En sådan möjlighet skulle för det första strida mot artikel 6.1 i direktiv 93/13 som skulle förlora sin betydelse och följaktligen den ändamålsenliga verkan av det skydd som eftersträvas med denna. För det andra skulle en sådan möjlighet inte möjliggöra att bevara den avskräckande effekt som det förhållandet att det inte är möjligt att tillämpa sådana villkor på konsumenten har på näringsidkare.
14 Dom av den 30 april 2014 (C‑26/13, EU:C:2014:282).
15 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 85). Se, även, beslut av den 11 juni 2015, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑602/13, ej publicerat, EU:C:2015:397, punkt 38 och där angiven rättspraxis): ”Domstolen har förvisso även medgett att en nationell domstol har möjlighet att byta ut ett oskäligt avtalsvillkor mot en utfyllnadsregel i nationell rätt, under förutsättning att detta byte är förenligt med syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 och gör det möjligt att återupprätta en verklig jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter. Denna möjlighet kan emellertid endast tillgripas i de situationer en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av negativa konsekvenser.” Se även fotnot 13 i detta förslag till avgörande och punkt 79 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17.
16 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 81).
17 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 83).
18 Se punkt 11 i detta förslag till avgörande.
19 Dom nr 705/2015 (ECLI:ES:TS:2015:5618).
20 Dom nr 79/2016 (ECLI:ES:TS:2016:626).
21 Liksom de hänskjutande domstolarna i målen C‑92/16 och C‑167/16 har den hänskjutande domstolen i det aktuella målet hänvisat till den skiljaktiga meningen i den aktuella domen från Tribunal Supremo (Högsta domstolen). Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av den skiljaktiga meningen att ”… fordringsägaren, efter att villkoret om uppsägning till förtida betalning har förklarats vara oskäligt, inte längre kan grunda sin ansökan om verkställighet på att de villkor som avses i artikel 693.2 LEC har uppfyllts … eftersom detta påstående är felaktigt i den mån det inte har förhandlats om den bestämmelsen och den inte har införts i inteckningshandlingen i vilken det hänvisas till ”gäldenärens underlåtenhet”. … En tillämpning av artikel 693.2 LEC i sådana fall skulle således anses utgöra ett åsidosättande av domstolens praxis på ett område som omfattas av dess behörighet och skulle såväl innebära att det villkor som fastställts vara oskäligt omprövas, eftersom den viktigaste verkan av den fastställelse av ogiltighet som föreskrivs i regelverket för avsaknad av verkan av avtalet i dess helhet inte iakttas, eftersom verkställighetsförfarandet inte upphävs, utan detta regelverk berövas endast sin verkan eller sin avskräckande funktion”. Se i detta avseende fotnot 125 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17 och punkt 25 i mitt förslag till avgörande i målen C‑92/16 och C‑167/16. Enligt doktrinen kan skiljaktiga meningar vara en inspirationskälla för framtida utveckling av nationell rättspraxis. Se Wathelet, M., ”La Cour de justice de l’Union européenne sera-t-elle le dernier des mohicans ?”, i Lenaerts, K. (utgivare), Liber Amicorum Antonio Tizzano. De la Cour CECA à la Cour de l’Union : le long parcours de la justice européenne, G. Giappichelli Editore, 2018, s. 1031.
22 För ett senare exempel av denna fasta rättspraxis, se dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. (C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 19), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 29).
23 När det gäller räckvidden av konstaterandet att ett villkor om uppsägning till förtida betalning är oskäligt mot bakgrund av domstolens praxis, se punkterna 84–109 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17, och där angiven rättspraxis. Vad särskilt gäller bedömningen av möjligheten att fortsätta förfarandet för utmätning av intecknad egendom genom att som utfyllnad tillämpa en bestämmelse i nationell rätt, såsom artikel 693.2 LEC, se punkterna 110–133 i nämnda förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.
24 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 75). Se även övervägandena i punkterna 118–120 i mitt förslag till avgörande i målen C‑70/17 och C‑179/17.
25 Se mitt förslag till avgörande i målet Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2016:69, punkt 85).
26 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 60, 61 och 66).
27 Dom av den 14 mars 2013, Aziz (C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 50).
28 Dom av den 14 mars 2013, Aziz (C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 53) och dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 49).
29 Den hänskjutande domstolen har framhållit att ”det beslut varigenom invändningen mot utmätning beviljas i sin helhet bekräftar det faktum att utmätning aldrig borde ha förordnats i förevarande fall, eftersom den fordran som gjordes gällande grundades på ett oskäligt villkor”.
30 Se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf (166/73, EU:C:1974:3, punkt 4), dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli (C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 42), och dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth (C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 48).
31 Se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf (166/73, EU:C:1974:3, punkt 4), dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl. (C‑378/08, EU:C:2010:126, punkt 32), dom av den 15 november 2012, Bericap Záródástechnikai (C‑180/11, EU:C:2012:717, punkt 55), och dom av den 6 november 2014, Cartiera dell’Adda (C‑42/13, EU:C:2014:2345, punkt 27).
32 Se, bland annat, dom av den 5 april 2016, PFE (C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 34).