Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 29 maj 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 299, 2003, s. 9.

3 Nedan kallad stadgan.

4 Vilket påpekas i Walkila, S, Horizontal Effect of Fundamental Rights in EU Law, Europa Law Publishing, Groning, 2016, där det konstateras att an unequal relation of the parties tends more easily to justify recourse to fundamental rights in an effort to strengthen the position of the weaker party. Since this is a common situation and characteristic of many employer-employee relations, the field of employment law has proved a fruitful area for the evolution of the horizontal effect of fundamental right norms of EU law (s. 199).

5 Se, bland annat, dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

6 Se, vad gäller denna aspekt, Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l’Union européenne, 2e édition, Larcier, Bryssel, 2016, där det påpekas att denna rättspraxis utgör en viktig begränsning av den effektiva verkan av de rättigheter som följer av unionsrätten, särskilt på det sociala området, eftersom unionens sociala regelverk, i enlighet med artikel 153.2 b FEUF, i huvudsak bygger på direktiv. Även om syftet med de aktuella unionsrättsliga socialpolitiska bestämmelserna är att skydda arbetstagarna och bestämmelserna är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att en domstol ska kunna tillämpa dem direkt kan arbetstagarna med andra ord inte åberopa bestämmelserna mot sina privata arbetsgivare, även om syftet är få domstolen att underlåta att tillämpa en motstridig nationell rättsregel (avskärmingseffekt) (s. 480).

7 Se, senast, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257).

8 Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17, nedan kallade förklaringarna avseende stadgan).

9 BGBl. 1963, s. 2.

10 BGBl. 2002 I, s. 1529 (nedan kallad BUrlG).

11 Nedan kallad BGB.

12 Se dom av den 22 november 2011, KHS ( C‑214/10, EU:C:2011:761, punkt 44).

13 Se respektive begäran om förhandsavgörande i de två förenade målen (punkt 14).

14 Se, för ett liknande resonemang, Vitez, B., Holiday Pay: Now also to Be Enjoyed during the Afterlife, European Law Reporter, Verlag radical brain SA, Luxemburg, 2014, nr 4, s. 114.

15 Se dom av den 12 juni 2014, Bollacke ( C‑118/13, EU:C:2014:1755, punkterna 16 och 20 och där angiven rättspraxis).

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2014, Bollacke ( C‑118/13, EU:C:2014:1755, punkt 17).

17 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 24).

18 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 26).

19 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 25).

20 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkterna 6 och 7).

21 Dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 11).

22 Dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 12).

23 Jag har lånat dessa uttryck från Simon, D., La panacée de l’interprétation conforme: injection homéopathique ou thérapie palliative?, De Rome à Lisbonne: les juridictions de l’Union européenne à la croisée des chemins, Mélanges en l’honneur de Paolo Mengozzi, Bruylant, Bryssel, 2013, s. 279–300, särskilt s. 299.

24 Se respektive begäran om förhandsavgörande i de två förenade målen (punkt 16).

25 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

26 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

27 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

28 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 72).

29 Se dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 34), och dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 73).

30 Detta är säkert därför som andra tyska domstolar som ställts inför detta problem har funnit att det har varit möjligt att göra en direktivkonform tolkning.

31 Se respektive begäran om förhandsavgörande i de två förenade målen (punkt 14).

32 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

33 C‑282/10, EU:C:2012:33.

34 Se punkt 34 i domen.

35 Se dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

36 C‑282/10, EU:C:2012:33.

37 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 23). Se, även, dom av den 20 juli 2016, Maschek ( C‑341/15, EU:C:2016:576, punkt 27).

38 Se dom av den 12 juni 2014 Bollacke (C‑118/13, EU:C:2014, punkt 28).

39 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

40 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

41 Se, bland annat, dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

42 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

43 Se, bland annat, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Nedan kallad domen Association de médiation sociale.

44 EGT L 307, 1993, s. 18.

45 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis).

46 Se dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 79).

47 Se, bland annat, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

48 Se förklaringen till artikel 31 (EUT C 303, 2007, s. 26).

49 Liksom av lydelsen av artikel 7.1 i direktiv 93/104.

50 Se, bland annat, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

51 Kan de sociala rättigheter som erkänns i stadgan verkligen klassificeras som grundläggande om merparten av dem saknar horisontell direkt effekt? Se, vad gäller denna fråga, Fabre, A., La fondamentalisation des droits sociaux en droit de l’Union européenne, La protection des droits fondamentaux dans l’Union européenne, entre évolution et permanence, Bruylant, Bryssel, 2015, s. 163–194.

52 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 36 och där angiven rättspraxis.

53 C‑555/07, EU:C:2010:21.

54 I denna artikel, som har rubriken, Arbetstagares rätt till information och samråd inom företaget, anges att [a]rbetstagarna eller deras representanter ska på lämpliga nivåer garanteras rätt till information och samråd vid lämplig tidpunkt, i de fall och på de villkor som föreskrivs i unionsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis.

55 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT L 80, 2002, s. 29).

56 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 45).

57 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 46).

58 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47). Se, för ett liknande resonemang, vad gäller förbudet mot all diskriminering på grund religion eller övertygelse i artikel 21.1 i stadgan, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76).

59 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 48).

60 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 49).

61 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Det kan med fog betraktas som en klen tröst, med tanke på hur svårt det är för den skadelidande parten att med framgång driva en skadeståndsprocess mot den aktuella medlemsstaten. Se Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l’Union européenne, 2e édition, Larcier, Bryssel, 2016, s. 486.

62 Se, bland annat, Tinière, R., L’invocabilité des principes de la Charte des droits fondamentaux dans les litiges horizontaux, Revue des droit et libertés fondamentaux, 2014, Chronique nr 14, där det påpekas att det av domen Association de médiation sociale följer att ”de sociala rättigheter som garanteras i stadgan i form av principer inte kan åberopas av enskilda i horisontella tvister. Eftersom de flesta anställningsförhållanden ingås mellan enskilda innebär denna lösning implicit att de förlorar all rättsverkan, förutom när anställningsförhållandet involverar en statlig myndighet… Allt detta utgör således en del av de sociala rättigheter och [stadgan] som går från att vara gällande rätt till att bli ett enkelt mantra (s. 6). Författaren beklagar avsaknaden av verkliga garantier för en grundläggande rättighet vars åsidosättande – oavsett om det rör sig om en princip som inte på något sätt förändrar dess grundläggande karaktär – samtidigt vederbörligen har konstaterats och pekar även på risken med domstolens strategi gentemot nationella domstolar och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inom ramen för erkännandet av likvärdigt skydd (s. 7). Se, även, Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l’Union européenne, 2e édition, Larcier, Bryssel, 2016, som, vad gäller domstolens lösning i domen Association de médiation sociale, konstaterar att på grund av att det är obligatoriskt att använda direktiv som sociallagstiftningsmetod på unionsnivå, måste samma möjligheter att åberopa de sociala bestämmelserna i stadgan starkt begränsas för en enskild som drabbas av att tillämplig nationell lagstiftning är oförenlig med ett direktiv (s. 485).

63 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., La solidarité ou le chapitre IV de la charte des droits fondamentaux de l’Union européenne, Revue trimestrielle des droits de l’homme, Larcier, Bryssel, 2010, nr 82, s. 217–236, som lutar åt att i kategorin rättigheter, och de följder som är knutna till dessa, bland annat villkoren för att åberopa dem, … [klassificera] rätten till rättvisa arbetsförhållanden (artikel 31) (s. 227, § 28). Se även, för ett snarlikt resonemang, Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868, särskilt s. 849, § 31.34 och § 31.35, samt Bailleux, A., och Dumont, H., Le pacte constitutionnel européen, Tome 1: Fondements du droit institutionnel de l’Union, Bruylant, Bryssel, 2015, s. 436, § 1030. Se, slutligen, förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet King ( C‑214/16, EU:C:2017:439, punkt 52).

64 Således får principerna, i den mening som avses i stadgan, aldrig avvika från sin medfödda normativa ofullständighet. Detta är ett hinder som alla möjliga direktiv, hur tydliga, precisa och ovillkorliga de än är, inte på något sätt kan förändra, se Fabre, A., La fondamentalisation des droits sociaux en droit de l’Union européenne, La protection des droits fondamentaux dans l’Union européenne, entre évolution et permanence, Bruylant, Bryssel, 2015, s. 163–194, särskilt s. 185. Som konstaterats i Cariat, N., L’invocation de la Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne dans les litiges horizontaux: état des lieux après l’arrêt Association de Médiation Sociale, Cahiers de droit européen, Larcier, Bryssel, 2014, nr 2, s. 305–336, har domstolen i den domen grundat sitt resonemang på en bedömningsram som är lämpad för direktiv, genom att skilja mellan undersökningen av direktivens och stadgans verkan, och genom att slå fast att det inte ligger något mervärde i att gemensamt åberopa dessa (s. 310).

65 Domen Association de médiation sociale kan således ses som en liten revolution när det gäller skyddet av grundläggande rättigheter genom att det i denna, under vissa villkor, slås fast att stadgan har horisontell effekt. Se Carpano, E., och Mazuyer, E., La représentation des travailleurs à l’épreuve de l’article 27 de la Charte des droits fondamentaux de l’Union: précisions sur l’invocabilité horizontale du droit de l’Union, Revue de droit du travail, Dalloz, Paris, 2014, nr 5, p. 312–320, särskilt s. 317.

66 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 45).

67 C‑555/07, EU:C:2010:21.

68 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16).

69 Se, bland annat, punkt 51 i den domen.

70 Se, för ett liknande resonemang, Bailleux, A., La Cour de justice, la Charte des droits fondamentaux et l’intensité normative des droits sociaux, Revue de droit social, La Charte, Brygge, 2014, nr 3, s. 283–308, särskilt s. 293.

71 C‑555/07, EU:C:2010:21.

72 Se Bailleux, A., La Cour de justice, la Charte des droits fondamentaux et l’intensité normative des droits sociaux, Revue de droit social, La Charte, Brygge, 2014, nr 3, s. 283–308, särskilt s. 294 och 295. Se även, för ett liknande resonemang, Carpano, E., och Mazuyer, E., La représentation des travailleurs à l’épreuve de l’article 27 de la Charte des droits fondamentaux de l’Union: précisions sur l’invocabilité horizontale du droit de l’Union, Revue de droit du travail, Dalloz, Paris, 2014, nr 5, s. 312–320, som vad gäller principen om förbud mot åldersdiskriminering påpekar att möjligheten att åberopa denna princip varken följer av en kombination av en allmän princip och direktivet eller av att den allmänna principen i sig är tillräcklig ... Möjligheten att åberopa ett direktiv för att utesluta tillämpningen av nationella bestämmelser är med andra ord inte knuten till direktivets effekt utan endast till effekten av den princip eller den grundläggande rättighet som i sig är tillräcklig (s. 319).

73 Se, för ett liknande resonemang, Cariat, N., L’invocation de la Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne dans les litiges horizontaux: état des lieux après l’arrêt Association de Médiation Sociale, Cahiers de droit européen, Larcier, Bryssel, 2014, nr 2, s. 305–336, särskilt s. 316, § 8.

74 C‑414/16, EU:C:2018:257.

75 För att befästa sin uppfattning har domstolen påpekat att, [m]ed hänsyn till att artikel 21 i stadgan har tvingande verkan, skiljer sig den bestämmelsen i princip inte från olika bestämmelser i grundfördragen om förbud mot diskriminering på olika grunder, även när diskrimineringen följer av avtal mellan enskilda [dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 77), som hänvisar till domen av den 8 april 1976, Defrenne ( 43/75, EU:C:1976:56, punkt 39), domen av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296, punkterna 33–36), domen 3 oktober 2000, Ferlini ( C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 50), samt domen av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union ( C‑438/05, EU:C:2007:772, punkterna 57–61)]. Detta ansluter till konstaterandet i Carpano, E., och Mazuyer, E., La représentation des travailleurs à l’épreuve de l’article 27 de la Charte des droits fondamentaux de l’Union: précisions sur l’invocabilité horizontale du droit de l’Union, Revue de droit du travail, Dalloz, Paris, 2014, nr 5, s. 312‑320, beträffande domen Association de médiation sociale, nämligen att domstolen genom att erkänna att bestämmelserna i stadgan kan ha horisontell direkt effekt endast drar konsekvenserna av att Lissabonfördraget har införlivat stadgan med primärrätten (s. 320).

76 Enligt domstolen är denna artikel i sig … tillräcklig och … bör [inte] preciseras genom unionsrättsliga bestämmelser eller bestämmelser i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 78).

77 Se, vad gäller denna aspekt, Bailleux, A., La Cour de justice, la Charte des droits fondamentaux et l’intensité normative des droits sociaux, Revue de droit social, La Charte, Brygge, 2014, nr 3, s. 283–308, särskilt, s. 305.

78 Se, för ett liknande resonemang, Robin-Olivier, S., Article 31 – Conditions de travail justes et équitables, Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne, Commentaire article par article, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 679–694, särskilt s. 693, § 29.

79 Ibidem.

80 Se Cariat, N., L’invocation de la Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne dans les litiges horizontaux: état des lieux après l’arrêt Association de Médiation Sociale, Cahiers de droit européen, Larcier, Bryssel, 2014, nr 2, s. 305–336, särskilt s. 311 och följande sidor.

81 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., L’invocabilité du principe de non-discrimination entre particuliers, Le droit du travail au XXIe siècle, Liber Amicorum Claude Wantiez, Larcier, Bryssel, 2015, s. 89–105, som vad gäller principen om förbud mot åldersdiskriminering konstaterar att efter [e]n gemensam läsning av domarna Mangold, Kücükdeveci och AMS förefaller möjligheten att åberopa [denna princip] horisontellt i första hand grundas på dess tvingande karaktär, … I andra hand har denna princips normativa självtillräcklighet haft avgörande betydelse för EU-domstolens resonemang. Denna självtillräcklighet gör det möjligt att skilja mellan sådana bestämmelser som kan tillämpas på konstitutionell nivå och sådana bestämmelser som kräver lagstiftningsåtgärder för att kunna tillämpas. Ovannämnda självtillräcklighet gör det således möjligt att ge principen om förbud mot diskriminering direkt effekt utan att rubba den konstitutionella maktdelning som författarna till fördragen har velat uppnå. Eftersom denna princip ”i sig räcker för att ge enskilda en individuell rättighet som kan åberopas som sådan, inkräktar den inte på unionslagstiftarens eller den nationella lagstiftarens befogenheter. Artikel 27 i stadgan kräver däremot en åtgärd från lagstiftaren, både på unionsnivå och på nationell nivå, för att kunna tillämpas och kan därför inte ge en sådan direkt effekt (s. 104 och 105).

82 Se, bland annat, dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols ( C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 28 och där angiven rättspraxis). På ett mer generellt plan har det exempelvis i Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868, framhållits att Article 31 speaks to the very purpose of labour law itself, namely to ensure fair and just working conditions, and it transfigures this overarching protective purpose into a subjective fundamental social right. This transfiguration, based in the injunction to respect the human dignity of all workers, marks out Article 31 as the grundnorm of the other labour rights in the Solidarity chapter (s. 846, § 31.27).

83 Punkt 39. Se, även, dom av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296, punkterna 34 och 35).

84 Vilket påpekats i Walkila, S, Horizontal Effect of Fundamental Rights in EU Law, Europa Law Publishing, Groning, 2016, där det anges att [t]he core criterion pertains to the question whether a norm may be deemed sufficient in itself to serve as a direct basis of a claim before a court. That points to the remedial force of the norm; i.e., whether the norm has a sufficiently ascertainable normative content which enables a judge to apply it in given circumstances. The remedial force of a fundamental right norm may be examined on the basis of content and context based analyses… I detta avseende [t]he content-based analysis inquires whether the norm enjoys fully effectiveness in the sense that its normative content is defined with a requisite degree of specificity and clarity so that the parties to a legal dispute may rely upon it and the courts enforce it (s. 183).

85 Se Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l’Union européenne, 2e édition, Larcier, Bryssel, 2016, där det konstateras att, enligt domen Association de médiation sociale, är [d]et… därför uppenbart att de bestämmelser som skyddar de grundläggande rättigheterna i stadgan – som uppfyller villkoret om att i sig vara tillräckliga, eftersom de, för att använda en klassisk folkrättslig terminologi, tillerkänns en självtillräcklig karaktär – självständigt kan åberopas, även inom ramen för privaträttsliga förhållanden, i syfte att underlåta att tillämpa en motstridig bestämmelse i nationell lagstiftning, då den aktuella situationen har anknytning till unionsrätten (s. 487). Jag erinrar i detta avseende om att [d]en självtillräckliga karaktären visar … att den internationella bestämmelsen kan tillämpas självständigt, vilket är karaktäristiskt för dess normativa lämplighet, se Verhoeven, J., La notion dapplicabilité directe du droit international, Revue belge de droit international, Bruylant, Bryssel, 1985, s. 243–264, särskilt s. 248. Se, även, Vandaele, A., och Claes, E., L’effet direct des traités internationaux – Une analyse en droit positif et en théorie du droit axée sur les droits de l’homme, Working Paper nr 15, december 2001, K.U. Leuven, Faculté de droit, Institut de droit international, som är tillgängligt på följande webbadress: https://www.law.kuleuven.be/iir/nl/onderzoek/working-papers/WP15f.pdf.

86 Se Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868: The absence of these limiting formulae means that Article 31 is better understood as a genuinely autonomous fundamental right, a standard against which Union laws and national laws and practices are measured rather than a standard capable of being diluted and weakened by those laws and practices (s. 846, § 31.27).

87 Se dom av den 12 juni 2014, Bollacke ( C‑118/13, EU:C:2014:1755, punkt 25).

88 Se dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 46). Se, i detta avseende, Cariat, N., L’invocation de la Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne dans les litiges horizontaux: état des lieux après l’arrêt Association de Médiation Sociale, Cahiers de droit européen, Larcier, Bryssel, 2014, nr 2, s. 305–336, särskilt s. 323, § 10.

89 Se även, för ett liknande resonemang, femte skälet i stadgan.

90 Liksom för övrigt av artikel 7.1 i direktiv 93/104.

91 Se analogt, vad gäller artikel II-91 i den europeiska konstitutionen, Jeammaud, A., Article II 91; conditions de travail justes et équitables, Traité établissant une Constitution pour l’Europe, partie II, La Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne: commentaire article par article, tome 2, Bruylant, Bryssel, 2005, s. 416–425, särskilt s. 419 och 423.

92 Se, bland annat, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914), som hänvisar till principen som stadgas i artikel 7 i direktiv 2003/88 och i artikel 31.2 i stadgan enligt vilka en förvärvad rätt till årlig betald semester inte kan förfalla vid utgången av den referensperiod och/eller den period för överföring av icke uttagen semester som föreskrivs i nationell rätt, när arbetstagaren inte haft möjlighet att ta ut sin semester (punkt 56).

93 Se, för ett liknande resonemang, Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868, där det konstateras att, though the duration of annual paid leave is not specified in Article 31(2), this should be understood as a minimum of four weeks leave per year in line with Article 7 of the Directive (s. 859, § 31.56). Denna fråga är central för de pågående målen TSN (C‑609/17) och AKT (C‑610/17), i vilka Arbetsdomstolen (Finland) har frågat domstolen huruvida artikel 31.2 i stadgan skyddar den förvärvade rätten till semester, såvitt semesterns längd överskrider det minsta antalet årliga semesterdagar på fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88.

94 Se, bland annat, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

95 Se, för ett liknande resonemang, Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868, enligt vilken it follows from this symbiosis that the reasoning and specific legal conclusions of the CJEU on article 7 are also reflected in the parameters of the right to a period of annual paid leave under Article 31(2). This interpretative synergy between Article 7 of the Working Time Directive and Article 31(2) means that the rights are so entwined in the CJEU’s legal reasoning that it is now difficult to discern where one begins and the other ends (s. 858 och 859, § 31.55). För samma tankegångar, se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:486), i vilket generaladvokaten, efter att ha påpekat att det framgår av förklaringarna avseende stadgan att artikel 31.2 grundas på direktiv 93/104, konstaterade att avseende rätten till veckovila anses innebörden i artikel 31.2 i stadgan motsvara innebörden i artikel 5 i direktiv 2003/88. Av detta drog generaladvokaten slutsatsen att denna bestämmelse i stadgan inte kan ge några ytterligare uppgifter som är användbara för den begärda tolkningen av artikel 5 i direktiv 2003/88 (punkterna 43 och 44). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 50).

96 Se, bland annat, dom av den 20 januari 2009, Schultz-Hoff m.fl. ( C‑350/06 och C‑520/06, EU:C:2009:18, punkt 61) och dom av den 29 november 2017, King ( C 214/16, EU:C:2017:914, punkt 52).

97 Se, för ett liknande resonemang, Bogg, A., Article 31: Fair and just working conditions, dans Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 833–868, där bedömningen görs att the worker’s right to a payment in lieu of untaken leave during a leave year on termination of the employment relationship is a fundamental social right that is necessarily implicit in the right to paid annual leave under Article 31(2). This principle was established in [judgment of 20 January 2009, Schultz-Hoff and Others ( C‑350/06 and C‑520/06, EU:C:2009:18)] in respect of Article 7 and it should apply with equal force to Article 31(2) (s. 861, § 31.60).

98 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

99 Se, för ett liknande resonemang, Nivard, C., L’effet direct de la charte sociale européenne, Revue des droits et libertés fondamentaux, 2012, chronique nr 28. Se, exempelvis, domen från Högsta förvaltningsdomstolen (Frankrike) av den 10 februari 2014, X, nr 358992, och domen från Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) av den 14 april 2010 (Cass. soc. nr 09‑60426 och 09–60429). Jag noterar även att det i artikel 2.3 i den reviderade europeiska sociala stadgan föreskrivs en rätt till en årlig betald semester om minst fyra veckor.

100 För att låna det uttryck som används av Tinière, R., L’invocabilité des principes de la Charte des droits fondamentaux dans les litiges horizontaux, Revue des droits et libertés fondamentaux, 2014, chronique nr 14.