Domstolens dom (första avdelningen) den 14 juni 2017

I mål C‑75/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale Ordinario di Verona (domstol i första instans i Verona, Italien) genom beslut av den 28 januari 2016, som inkom till domstolen den 10 februari 2016, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna E. Regan, J.-C. Bonichot, C.G. Fernlund och S. Rodin, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 november 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av D. Del Gaizo, avvocato dello Stato, Tysklands regering, genom M. Hellmann och T. Henze, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti, C. Valero och M. Wilderspin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 16 februari 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/52

Direktiv 2013/11

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 63) och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Livio Menini och Maria Antonia Rampanelli och å andra sidan Banco Popolare Società Cooperativa. Målet gäller betalning av debetsaldo på ett bankonto i Livio Meninis och Maria Antonia Rampanellis namn hos Banco Popolare, med anledning av en löpande kredit som de beviljats av Banco Popolare.

3 I skälen 8 och 13 i direktiv 2008/52 anges följande:

4 I artikel 1 i samma direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 3 a i samma direktiv definieras vad som avses med medling såsom ett strukturerat förfarande, oavsett beteckning, genom vilket två eller flera parter i en tvist på egen hand frivilligt försöker nå en överenskommelse om lösning av tvisten med hjälp av en medlare. Förfarandet kan inledas av parterna, eller föreslås eller beslutas av domstol eller föreskrivas enligt en medlemsstats lagstiftning.

7 I artikel 5.2 i direktiv 2008/52 föreskrivs följande:

8 Skälen 16, 19 och 45 i direktiv 2013/11 har följande lydelse:

9 Artikel 1 i samma direktiv har följande lydelse:

10 I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:

11 Artikel 4 i samma direktiv har följande lydelse:

12 Artikel 8 i direktiv 2013/11 har följande lydelse:

13 I artikel 9 i samma direktiv föreskrivs följande:

14 I artikel 12 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

15 Genom artikel 4.3 i decreto legislativo n. 28 Attuazione dell’articolo 60 della legge 18 giugno 2009, n. 69, in materia di mediazione finalizzata alla conciliazione delle controversie civili e commerciali (lagstiftningsdekret nr 28 om genomförande av artikel 60 i lag nr 69, av den 18 juni 2009, om medling i syfte att lösa privaträttsliga tvister, av den 4 mars 2010 (GURI no 53, av den 5 mars 2010, s. 1) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 28/2010) införlivas direktiv 2008/52 med italiensk rätt. Nämnda artikel, i den lydelse som är tillämplig i tidsmässigt hänseende, lyder som följer:

16 Artikel 5 i lagstiftningsdekret nr 28/2010 har följande lydelse:

17 Artikel 8 i nämnda lagdekret har följande lydelse:

18 Genom decreto legislativo n. 130 Attuazione della direttiva 2013/11/UE sulla risoluzione alternativa delle controversie dei consumatori, che modifica il regolamento (CE) n. 2006/2004 e la direttiva 2009/22/CE (lagstiftningsdekret nr 130 om införlivande av direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG), av den 4 augusti 2015 (GURI nr 191, av den 19 augusti 2015, nedan kallat lagstiftningsdekret nr 130/2015) infördes i decreto legislativo n. 206, recante Codice del consumo (lagstiftningsdekret nr 206 om konsumentlag), av den 6 september 2005 (GURI nr 235, av den 8 oktober 2005, nedan kallad konsumentlagen), en avdelning II‑bis med rubriken Alternativ tvistlösning. Artikel 141 i nämnda lag i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 130/2015 ingår i denna nya avdelning och har följande lydelse:

19 Banco Popolare (nedan kallad Banco Popolare eller banken) har beviljat Livio Menini och Maria Antonia Rampanelli en löpande bankkredit i enlighet med tre successiva avtal. Syftet med krediten var att ge kredittagarna möjlighet att förvärva aktier, bland annat aktier som Banco Popolare själv eller andra företag som banken är ägare till har emitterat.

20 Den 15 juni 2015 erhöll Banco Popolare ett betalningsföreläggande gentemot Livio Menini och Maria Antonia Rampanelli avseende ett belopp på 991848,21 euro. Beloppet motsvarade enligt banken det saldo som återstod att erlägga enligt ett avtal om en löpande bankkredit med pantförskrivning som ingicks den 16 juli 2009. Livio Menini och Maria Antonia Rampanelli har invänt mot betalningsföreläggandet och samtidigt ansökt om uppskov med de interimistiska verkställighetsåtgärder som är kopplade härtill.

21 Den hänskjutande domstolen, Tribunale Ordinario di Verona (Domstolen i Verona, Italien) har framhållit att enligt nationell rätt kan ett sådant invändningsförfarande endast upptas till prövning om parterna först har genomfört ett medlingsförfarande enligt artikel 5.1‑bis och 5.4 i lagstiftningsdekret nr 28/2010. Samma domstol har vidare konstaterat att det mål som är föremål för dess prövning omfattas av tillämpningsområdet för konsumentlagen i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 130/2015 varigenom direktiv 2013/11 införlivades med italiensk rätt. Livio Menini och Maria Antonia Rampanelli ska nämligen anses som konsumenter i den mening som avses i artikel 4 a i nämnda direktiv då de ingått avtal som ska betraktas som tjänsteavtal enligt artikel 4 d i samma direktiv.

22 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det inte på ett tydligt sätt att det förhållandet att direktiv 2013/11 uttryckligen nämner direktiv 2008/52 medför att det förstnämnda direktivet avser att ge medlemsstaterna befogenhet att föreskriva ett obligatoriskt medlingsförfarande snarare än det alternativa tvistlösningsförfarande som stadgas i direktiv 2013/11 i fråga om konsumenttvister. I den mån artikel 5.2 i direktiv 2008/52 tillåter medlemsstaterna att föreskriva att medling ska ha genomförts som ett villkor för att kunna väcka talan vid domstol är detta inte en bindande föreskrift utan en valmöjlighet för medlemsstaterna.

23 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att bestämmelserna i italiensk rätt i fråga om obligatorisk medling strider mot direktiv 2013/11. Genom nämnda direktiv införs nämligen ett enda enhetligt och harmoniserat system för tvister som inbegriper konsumenter. Systemet är bindande för medlemsstaterna såvitt gäller genomförande av den i direktivet eftersträvande målsättningen. Direktivet bör därför tillämpas även på de förfaranden som avses i direktiv 2008/52.

24 Den hänskjutande domstolen har även betonat att det faktum att artikel 9 i direktiv 2013/11 överlåter åt parterna att inte enbart välja huruvida de vill delta i ett alternativt tvistlösningsförfarande eller inte utan även ger dem rätt att när som helst dra sig ur ett sådant förfarande, medför att genomförande av ett obligatoriskt medlingsförfarande som föreskrivs i nationell rätt försätter konsumenten i en sämre situation än om förfarandet var frivilligt.

25 Det obligatoriska medlingsförfarande som föreskrivs i nationell rätt är slutligen, enligt den hänskjutande domstolen, inte förenligt med artikel 9.2 i direktiv 2013/11 då parterna, i det nationella förfarandet, inte kan dra sig ur medlingsförfarandet när som helst och villkorslöst om de är missnöjda med förfarandets resultat eller gång. De kan endast göra detta om de kan åberopa ett giltigt skäl vid äventyr att annars påföras böter som domstolen är skyldig att ådöma även om den part som sålunda avstått från medlingsförfarandet vinner bifall för sina yrkanden efter förfarandet i domstol.

26 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale Ordinario di Verona (Domstolen i Verona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

27 Den italienska och den tyska regeringen har hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom direktiv 2013/11 inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen. Den italienska regeringen har anfört att tvisten ska ses som en förlängning av ett förfarande för betalningsföreläggande som en näringsidkare inlett mot en konsument och därför faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2013/11. Den tyska regeringen anser för sin del att den hänskjutande domstolen inte har preciserat huruvida det medlingsförfarande som införs genom lagstiftningsdekret nr 28/2010 utgör ett alternativt tvistlösningsförfarande inför ett alternativt tvistlösningsorgan enligt de definitioner av begreppen som ges i direktiv 2013, vilket är det enda fall då direktivet är tillämpligt.

28 Enligt domstolens fasta praxis kan en begäran från en nationell domstol bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 14 mars 2013, Allianz Hungária Biztosító m.fl., C‑32/11, EU:C:2013:160, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

29 I förevarande fall är frågan huruvida direktiv 2013/11 är tillämpligt i det nationella målet oupplösligt förbunden med de svar som ska ges på förevarande begäran om förhandsavgörande. Under dessa omständigheter är domstolen behörig att besvara begäran (se, analogt, dom av den 7 mars 2017, X och X, C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 i direktiv 2013/11 – i den del där det stadgas att direktivet [inte ska] påverka tillämpningen av direktiv 2008/52 – ska tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser såsom dem som är aktuella i det nationella målet som föreskriver ett obligatoriskt medlingsförfarande för sådana tvister som avses i artikel 2.1 i direktiv 2013/11.

31 Domstolen erinrar om att enligt artikel 1.1 i direktiv 2008/582 syftar direktivet till att underlätta tillgången till alternativ tvistlösning och att främja uppgörelser i godo genom att uppmuntra användningen av medling. I artikel 1.2 betonas att direktivet ska tillämpas på gränsöverskridande tvister på privaträttens område, det vill säga, enligt artikel 2 i nämnda direktiv, tvister i vilka minst en av parterna har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den som en annan part har sin hemvist eller vanliga vistelseort i.

32 I förevarande fall är det ostridigt att det inte rör sig om en gränsöverskridande tvist.

33 Ingenting hindrar förvisso, såsom framgår av skäl 8 i direktiv 2008/52, medlemsstaterna från att tillämpa direktivet även på interna medlingsförfaranden. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den italienska lagstiftaren valt att utnyttja denna möjlighet. På samma sätt erinras i skäl 19 i direktiv 2013/11 om att direktiv 2008/52 fastställer en ram för medlingssystem på unionsnivå för gränsöverskridande tvister, utan att det direktivets tillämpning på interna medlingssystem hindras.

34 Den italienska lagstiftarens val att utöka tillämpningsområdet för lagstiftningsdekret nr 28/2010 till att gälla även nationella tvister innebär, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, inte att tillämpningsområdet för direktiv 2008/52 utökas, såsom detta fastställts i artikel 1.2 häri.

35 Eftersom direktiv 2008/52 inte är tillämpligt i en tvist såsom den som är aktuell i det nationella målet är det följaktligen inte nödvändigt i förevarande mål att uttala sig om förhållandet mellan detta direktiv och direktiv 2013/11. Vad sedan gäller huruvida sistnämnda direktiv utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, är detta just föremålet i den hänskjutande domstolens andra fråga och kommer att besvaras inom ramen för den frågan.

36 Mot denna bakgrund saknas det anledning att besvara den första frågan.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2013/11 ska tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, som för det första föreskriver ett obligatoriskt medlingsförfarande i de tvister som avses i artikel 2.1 i direktivet såsom villkor för att kunna väcka talan avseende samma tvister, för det andra att konsumenter ska biträdas av en advokat under ett sådant medlingsförfarande och för det tredje att konsumenter endast kan dra sig ur ett sådant föregående medlingsförfarande om han eller hon visar att det föreligger ett giltigt skäl därför.

38 För att besvara frågan ska domstolen inledningsvis pröva om direktiv 2013/11 kan tillämpas på en bestämmelse såsom den som är aktuell i det nationella målet.

39 Domstolen påpekar härvidlag att enligt artikel 1 i direktiv 2013/11 syftar detta till att ge konsumenter möjlighet att på frivillig grund lämna in klagomål mot näringsidkare med användning av alternativa tvistlösningsförfaranden.

40 Direktiv 2013/11 är inte tillämpligt på alla konsumenttvister utan endast på förfaranden som uppfyller följande kumulativa villkor: för det första ska förfarandet ha inletts av en konsument mot en näringsidkare avseende avtalsförpliktelser som härrör från köpeavtal eller tjänsteavtal; för det andra ska förfarandet enligt artikel 4.1 g i direktiv 2013/11 motsvara kraven i detta direktiv, det vill säga vara oberoende, opartiskt, öppet, effektivt, snabbt och rättvist; och för det tredje ska förfarandet genomföras av ett alternativt tvistlösningsorgan, det vill säga enligt artikel 4.1 h i samma direktiv ett organ, oavsett beteckning, som är varaktigt inrättat och erbjuder tvistlösning genom ett alternativt tvistlösningsförfarande och som är förtecknat i enlighet med artikel 20.2 i direktiv 2013/11, vilken förteckning har delgetts Europeiska kommissionen.

41 För att avgöra huruvida direktiv 2013/11 är tillämpligt på ett alternativt tvistlösningsförfarande såsom det som är aktuellt i det nationella målet ska domstolen undersöka om ovanstående villkor är uppfyllda.

42 Det första villkoret – det vill säga huruvida ett alternativt tvistlösningsförfarande såsom det som är aktuellt i det nationella målet ska anses ha inletts av en konsument och inte av en näringsidkare – omfattas av den nationella domstolens bedömning och tillämpningen av respektive medlemsstats nationella rätt. Vad gäller det nationella målet ankommer det således på den hänskjutande domstolen att bedöma om en invändning mot ett betalningsföreläggande samt en ansökan om uppskov med de interimistiska verkställighetsåtgärder som är kopplade härtill utgör ett klagomål som framställts av en konsument och som är självständigt i förhållande till det förfarande för betalningsföreläggande som inletts av en kreditgivare såsom den som är aktuell i det nationella målet.

43 Vad sedan beträffar det andra och det tredje villkoret så preciseras det inte i begäran om förhandsavgörande om det medlingsförfarande som föreskrivs i italiensk lagstiftning genomförs inför ett alternativt tvistlösningsorgan i enlighet med direktiv 2013/11. På samma sätt ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma om det organ som avses i artikel 141.4 i konsumentlagen i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 130/2015 är ett alternativt tvistlösningsorgan som uppfyller de villkor som föreskrivs i direktiv 2013/11 i den mån detta utgör ett villkor för att direktivet ska vara tillämpligt.

44 Med reservation för den hänskjutande domstolens prövning kan direktiv 2013/11 således tillämpas på en bestämmelse såsom den som är aktuell i det nationella målet.

45 Vad gäller den ställda frågans tre delar – och i första hand vad gäller kravet enligt artikel 5.1‑bis i lagstiftningsdekret nr 28/2010 att ett medlingsförfarande ska ha genomförts för att talan avseende samma tvist ska kunna väckas – är det riktigt att det i artikel 1 första meningen i direktiv 2013/11 föreskrivs att konsumenter på frivillig grund ska kunna lämna in klagomål mot näringsidkare till alternativa tvistlösningsorgan.

46 Den hänskjutande domstolen undrar härvidlag om en bokstavstolkning av nämnda artikel 1 första meningen innebär att medlemsstaterna har rätt att bibehålla ett sådant krav på att ett föregående medlingsförfarande ska ha genomförts endast för den typ av tvister som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

47 Enligt fast praxis från domstolen är det dock väsentligt att vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara beakta dess lydelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 oktober 2014, Hoštická m.fl., C561/13, EU:C:2014:2287, punkt 29).

48 Även om uttrycket på frivillig grund används i artikel 1 första meningen i direktiv 2013/11 ska det noteras att det i bestämmelsens andra mening uttryckligen föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att göra medverkan i alternativa tvistlösningsförfaranden obligatorisk, förutsatt att sådan lagstiftning inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning.

49 En dylik tolkning finner stöd i artikel 3 a i direktiv 2008/52 vari medling definieras som ett strukturerat förfarande, oavsett beteckning, genom vilket två eller flera parter i en tvist på egen hand frivilligt försöker nå en överenskommelse om lösning av tvisten med hjälp av en medlare. Förfarandet kan inledas av parterna, eller föreslås eller beslutas av domstol eller föreskrivas enligt en medlemsstats lagstiftning. I artikel 5.2 i direktiv 2008/52 föreskrivs dessutom att detta direktiv inte påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning enligt vilken medling är obligatorisk, under förutsättning att sådan lagstiftning inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning.

50 Det följer av skäl 13 i direktiv 2008/52 att medlingens frivillighet följaktligen inte ligger i parternas frihet att använda sig av detta förfarande, utan i att parterna själva ansvarar för förfarandet och får organisera det som de vill och avsluta det när som helst.

51 Vad som är viktigt är således inte huruvida medlingssystemet är obligatoriskt eller frivilligt utan att parternas rätt till domstolsprövning skyddas. Medlemsstaterna bevarar, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 75 i sitt förslag till avgörande, sin fulla frihet att lagstifta under förutsättning att den ändamålsenliga verkan av direktiv 2013/11 iakttas.

52 Den omständigheten att det genom en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, inte endast inrättas ett alternativt tvistlösningsförfarande, utan att det dessutom föreskrivs att det är obligatoriskt att först ha tillämpat detta förfarande för att talan ska kunna väckas vid domstol, äventyrar inte förverkligandet av syftet med direktiv 2013/11 (se, analogt, dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl., C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 45).

53 Det är ostridigt att den aktuella nationella lagstiftningen – genom att det som villkor för att kunna väcka talan inom de områden som avses i artikel 5.1‑bis i lagstiftningsdekret nr 28/2010 föreskrivs att ett obligatoriskt försök till medling ska ha genomförts – innebär att ytterligare en etapp införs innan den berörde ges tillgång till domstolsprövning. Detta villkor skulle kunna stå i strid med principen om ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl., C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 62).

54 Av domstolens fasta rättspraxis framgår emellertid att de grundläggande rättigheterna inte utgör absoluta rättigheter, utan att de kan inskränkas under förutsättning att de faktiskt tillgodoser de allmänintressen som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte medför ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva innehållet i de på detta sätt garanterade rättigheterna (dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl., C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

55 Även om domen av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146), gäller ett förlikningsförfarande kan domstolens resonemang i den domen, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 81 i sitt förslag till avgörande, överföras på nationella bestämmelser som gör det obligatoriskt att använda sig av andra alternativa tvistlösningsförfaranden, såsom det medlingsförfarande som är aktuellt i det nationella målet.

56 Medlemsstaterna är, såsom i allt väsentligt anges i skäl 45 i direktiv 2013/11, fria att använda de medel de finner lämpliga för att säkerställa att tillgången till domstolsprövning inte hindras. Det faktum att resultatet av ett alternativt tvistlösningsförfarande inte är bindande för parterna liksom det förhållandet att preskriptionstiderna inte löper ut under ett dylikt förfarande utgör två adekvata medel bland andra för att uppnå detta syfte.

57 Vad gäller det icke-bindande resultatet av ett alternativt tvistlösningsförfarande krävs enligt artikel 9.2 a i direktiv 2013/11 att medlemsstaterna ser till att parterna har möjlighet att dra sig ur förfarandet när som helst om de är missnöjda med förfarandets resultat eller gång. Enligt artikel 9.2 b i samma direktiv gäller att efter det att ett alternativt tvistlösningsförfarande har genomförts kan en lösning endast föreslås för parterna. De kan sedan välja om de vill vägra, godta eller följa den föreslagna lösningen eller inte.

58 Även om det i artikel 9.3 i direktiv 2013/11 ges en möjlighet att i nationell lagstiftning föreskriva att resultatet av ett alternativt tvistlösningsförfarande ska vara bindande för näringsidkarna krävs det inte desto mindre att konsumenten först godtagit den föreslagna lösningen.

59 Vad gäller preskriptionstider så föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2013/11 att medlemsstaterna ska säkerställa att parter som i syfte att söka lösa en tvist anlitar alternativa tvistlösningsförfaranden inte senare förhindras att inleda ett domstolsförfarande genom att preskriptionstiderna löper ut under det alternativa tvistlösningsförfarandet.

60 Enligt artikel 8 a i direktiv 2013/11 ska det alternativa tvistlösningsförfarandet vara tillgängligt och lätt att få tillgång till både online och offline för båda parter, oberoende av var de befinner sig.

61 Kravet att ett medlingsförfarande ska ha genomförts som villkor för att väcka talan kan vara förenligt med principen om ett effektivt domstolsskydd när förfarandet inte utmynnar i ett avgörande som är bindande för parterna, möjligheten att väcka talan vid domstol inte väsentligen fördröjs, preskriptionstiden för aktuella rättigheter avbryts under förfarandet, det inte uppkommer några – eller i vart fall inte några betydande – kostnader för parterna, i den mån som det inte endast är möjligt att få tillträde till nämnda medlingsförfarande på elektronisk väg, och det är möjligt att i undantagsfall, i en brådskande situation, vidta interimistiska åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl., C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 67).

62 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera att de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet, i synnerhet artikel 5 i lagstiftningsdekret nr 28/2010 och artikel 141 i konsumentlagen i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 130/2015, inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning i enlighet med kravet i artikel 1 i direktiv 2013/11, under förutsättning att bestämmelserna uppfyller de krav som anges i föregående punkt.

63 Sett ur detta perspektiv är kravet att ett medlingsförfarande ska ha genomförts som villkor för att talan ska kunna väckas förenligt med artikel 1 i direktiv 2013/11.

64 Vad för det andra gäller konsumentens skyldighet att låta sig företrädas av en advokat för att inleda ett medlingsförfarande följer svaret på den frågan av ordalydelsen i artikel 8 b i direktiv 2013/11. Nämnda artikel behandlar förfarandets effektivitet och stadgar nämligen att medlemsstaterna ska se till att parterna har tillgång till det alternativa tvistlösningsförfarandet utan att behöva företrädas av en advokat eller ett juridiskt ombud. I artikel 9.1 b i nämnda direktiv föreskrivs dessutom att parterna ska informeras om att de inte är skyldiga att låta sig företrädas av en advokat eller ett juridiskt ombud.

65 Det får således inte krävas i nationell lagstiftning att en konsument som deltar i ett alternativt tvistlösningsförfarande måste biträdas av en advokat.

66 Vad för det tredje gäller frågan huruvida direktiv 2013/11 ska tolkas så, att det utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken konsumenter endast kan dra sig ur ett sådant föregående medlingsförfarande om han eller hon visar att det föreligger ett giltigt skäl därför, vid äventyr att annars påföras böter i ett senare domstolsförfarande, finner domstolen att en sådan begränsning inskränker parternas rätt till domstolsprövning och att den därmed strider mot det syfte som eftersträvas med direktiv 2013/11, vilket det erinras om i artikel 1 i direktivet. Om konsumenten eventuellt väljer att dra sig ur ett alternativt tvistlösningsförfarande får detta inte ha några negativa konsekvenser för vederbörande inom ramen för ett domstolsförfarande avseende den tvist som varit föremål, eller skulle varit föremål för, detta medlingsförfarande.

67 Denna bedömning stöds av ordalydelsen i artikel 9.2 a i direktiv 2013/11 enligt vilken – såvitt gäller alternativa tvistlösningsförfaranden som syftar till att lösa en tvist genom att föreslå en lösning – medlemsstaterna är skyldiga att se till att parterna tillåts dra sig ur förfarandet när som helst om de är missnöjda med förfarandets resultat eller gång.

68 I samma bestämmelse preciseras även att om nationella bestämmelser föreskriver obligatorisk medverkan i alternativa tvistlösningsförfaranden för näringsidkaren, ska konsumenten, och enbart konsumenten, fortfarande ha rätt att dra sig ur förfarandet.

69 Direktiv 2013/11 ska följaktligen tolkas så, att det strider mot en nationell bestämmelse som begränsar konsumentens rätt att dra sig ur medlingsförfarandet till enbart det fall då han eller hon visar att det föreligger ett giltigt skäl därför.

70 Domstolen påpekar emellertid att den italienska regeringen vid förhandlingen uppgav att det endast är om konsumenten underlåtit att delta i medlingsförfarandet utan att anföra något giltigt skäl som domstolen i ett senare domstolsförfarande påför vederbörande böter och inte för det fall nämnde konsument dragit sig ur medlingsförfarandet. Om detta är fallet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, utgör direktiv 2013/11 inte hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken konsumenten endast har möjlighet att neka att delta i ett föregående medlingsförfarande om vederbörande har ett giltigt skäl därför, i den mån han eller hon kan avsluta förfarandet villkorslöst efter det första mötet med medlaren.

71 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt:

72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.