Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 16 februari 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3)

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 63).

4 GURI nr 53 av den 5 mars 2010.

5 GURI nr 191 av den 19 augusti 2015.

6 GURI nr 235 av den 8 oktober 2005.

7 Se, bland annat, dom av den 8 december 2016, Eurosaneamientos m.fl. ( C‑532/15 och C‑538/15, EU:C:2016:932, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

8 Se dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko ( C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 40) och dom av den 21 juni 2012, Susisalo m.fl. ( C‑84/11, EU:C:2012:374, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

10 Den italienska regeringen underströk vid förhandlingen att enligt italiensk rätt är förfarandet för utverkande av ett betalningsföreläggande inte kontradiktoriskt, eftersom gäldenären inte deltar i det. Förfarandet för att invända mot ett sådant föreläggande vilket initieras av gäldenären medför tvärtom att borgenären kallas att infinna sig till förhandlingen. Denna omständighet visar, om den anses utredd, att det i detta sammanhang inte är förrän i samband med invändningen som konsumenten kan göra sina eventuella anspråk gällande gentemot näringsidkaren.

11 Detta krav följer, närmare bestämt, av artikel 5.1 i direktiv 2013/11.

12 Förarbetena till direktiv 2013/11 avslöjar att syftet med skyldigheten att anmäla och föra upp tvistlösningsorgan på en förteckning är att det ska införas en kvalitetsmärkning som gör det möjligt för konsumenterna att identifiera organ som iakttar de minimikrav som föreskrivs i direktivet (se betänkandet från Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd, av den 16 oktober 2012 (A7 0280/2012, s. 34 och 80), samt yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 28 mars 2012 (INT/609 – CESE 803/2012, s. 4 och 5)). Ur det perspektivet föreskrivs det i artikel 20.2 fjärde stycket i direktivet att om ett organ som finns uppfört på den nationella förteckningen som alternativt tvistlösningsorgan inte längre uppfyller kraven i direktivet ska detta organ efter en viss tid strykas från denna förteckning.

13 I detta hänseende preciseras det inte i beslutet, vare sig huruvida de båda andra förfaranden som nämns i artikel 5.1 bis i lagstiftningsdekret nr 28/2010 äger rum vid organ som uppförts på den förteckning som upprättats av de italienska myndigheterna, eller huruvida förfarandena är tillgängliga för konsumenterna i en sådan situation som det är fråga om i det nationella målet.

14 Detta övervägande utgör inte något avgörande i förväg av huruvida det är möjligt att slå fast, i en situation där en tvist som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2013/11 inte kan hänskjutas till något organ i en medlemsstat som finns uppfört på en förteckning i enlighet med artikel 20.2 i direktivet, att denna medlemsstat har åsidosatt sin skyldighet att tillse att konsumenterna får tillgång till ett alternativt tvistlösningsförfarande i enlighet med artikel 5.1 i direktiv 2013/11.

15 Se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447, punkterna 61 och 62). Denna rättspraxis har utvecklats med utgångspunkt i domen av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 35‑37), i vilken domstolen slog fast att den är behörig att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande tolka en unionsrättslig bestämmelse i det fall då det i en medlemsstats nationella rätt hänvisas till innehållet i denna bestämmelse för att fastställa regler som är tillämpliga på en situation som är helt och hållet intern för den staten.

16 Det aktuella målet skiljer sig således från de mål i vilka domstolen fann att den inte var behörig eller att förhandsfrågorna inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att det saknades uppgifter angående en direkt och ovillkorlig hänvisning till unionsrätten (se, bland annat, dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkterna 23‑30), och dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447, punkterna 65‑67), samt beslut av den 9 september 2014, Parva Investitsionna Banka m.fl. ( C‑488/13, EU:C:2014:2191, punkterna 30‑36) och beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni ( C‑281/15, EU:C:2016:343, punkterna 30‑33).

17 Artikel 141.4 i lagstiftningsdirektiv nr 206/2005, såsom den finns införd i artikel 1 i lagstiftningsdirektiv nr 130/2015.

18 Se, särskilt, artiklarna 5‑17 i direktiv 2013/11.

19 Enligt artikel 2.1 i direktiv 2013/11 ska detta däremot tillämpas på såväl inhemska, som gränsöverskridande tvister.

20 Se, härvidlag, punkt 52 i detta förslag till avgörande.

21 Punkterna 64‑78 i detta förslag till avgörande.

22 Se punkt 23 i detta förslag till avgörande.

23 Skäl 16 i synnerhet, som den hänskjutande domstolen har åberopat till stöd för den tesen, ger inte någon motivering till att det finns en skyldighet för varje medlemsstat att föreskriva ett enda och enhetligt system med alternativ tvistlösning för alla konsumenttvister och inte heller till unionslagstiftarens påstådda förkärlek för ett sådant system. I detta skäl anges helt enkelt att direktivet ska tillämpas på alla konsumenttvister (förutom de tvister som enligt artikel 2.2 inte omfattas av direktivets tillämpningsområde).

24 Se punkt 24 i detta förslag till avgörande.

25 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 35).

26 Enligt vad som framgår av domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 20), kan bestämmelserna i unionsrätten i dess helhet ingå i det sammanhang som en unionsrättslig bestämmelse tillhör.

27 Se, i detta hänseende, Europaparlamentets resolution av den 13 september 2011 om tillämpning av direktivet om medling i medlemsstaterna (2011/2026(INI), punkterna 7 och 8). Parlamentet medger här, med uttrycklig hänvisning till det italienska exemplet, att artikel 5.2 i direktiv 2008/52 tillåter att medlemsstaterna inför bestämmelser enligt vilka tvister inte får lösas i domstol förrän parterna först har försökt lösa problemen genom medling.

28 Se, analogt, dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkterna 94 och 95) och dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 44).

29 Artikel 2.3 i direktiv 2013/11.

30 Se dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 45).

31 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 64).

32 Se punkt 63 i detta förslag till avgörande.

33 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 67).

34 Jag noterar härvidlag att även om väckandet av talan vid domstol villkorades av ett föregående genomförande av ett alternativt tvistlösningsförfarande vars utgång var bindande för parterna skulle detta förfarande i realiteten ersätta ett rättsligt förfarande och på så sätt hindra parterna från att göra sina rättigheter gällande i domstol.

35 Artikel 12 i direktiv 2013/11 utgör hinder mot att parterna fråntas möjligheten att inleda ett domstolsförfarande genom att talefristerna eller preskriptionstiderna löper ut under det alternativa tvistlösningsförfarandet.

36 Enligt artikel 8 c ska det alternativa tvistlösningsförfarandet vara kostnadsfritt eller tillgängligt mot en symbolisk avgift för konsumenterna.

37 Enligt artikel 8 a i direktiv 2013/11 ska det alternativa tvistlösningsförfarandet vara tillgängligt både online och off-line.

38 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 62).

39 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 64).

40 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 67).

41 Vissa av dessa omständigheter motsvarar för övrigt krav som följer av andra bestämmelser i direktiv 2013/11 (se fotnoterna 35–37 i detta förslag till avgörande).

42 Dom av den 18 mars 2010 ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146).

43 Se punkterna 90–99 i detta förslag till avgörande.

44 Det anges även i artikel 5.1 bis i lagstiftningsdekret nr 28/2010 att sökanden ska företrädas av en advokat under medlingsförfarandet.

45 Vid förhandlingen gjorde den italienska regeringen gällande, med avseende på artikel 5.2 bis i lagstiftningsdekret nr 28/2010, att underlåtet deltagande inte inbegriper en situation där sökanden inleder medlingsförfarandet och sedan drar sig ur det. Begreppet avser däremot en situation där denna part avstår från att inleda ett sådant förfarande och vägrar att ens ta initiativ till ett första möte. Under förutsättning att den hänskjutande domstolen bekräftar detta, verkar tolkningen svår att förena med artikel 5.1 bis i dekretet som föreskriver att talan inte kan väckas i domstol om sökanden inte har genomfört ett medlingsförfarande. Enligt min mening kan inte artikel 8.4 bis i dekretet leda till sanktioner för detta beteende, såvida inte saken vederbörligen har anhängiggjorts vid en domstol.

46 I och med att det medlingsförfarande som föreskrivs i artikel 141.4 i lagstiftningsdekret nr 206/2005 är avsett att utmynna i ett försök till lösning för parterna (se punkt 84 i detta förslag till avgörande), överensstämmer förfarandet faktiskt med det typfall som anges i artikel 9.2 a i direktiv 2013/11. De alternativa tvistlösningsförfaranden vilkas utgång för sin del är bindande för parterna nämns i artikel 9.3 och som föreskriver att rättigheterna enligt punkt 2, däribland rätten att dra sig ur förfarandet, endast ska tillämpas till förmån för konsumenten. Den sistnämnde har i vart fall rätt att när som helst dra sig ur förfarandet om han är missnöjd med förfarandets resultat eller gång.

47 Om en medlemsstat gör det obligatoriskt för en näringsidkare att medverka i ett alternativt tvistlösningsförfarande kan denna medlemsstat kräva att näringsidkaren fortlöpande är engagerad i förfarandet. Om en medlemsstat däremot inte föreskriver en skyldighet för en näringsidkare att medverka i ett alternativt tvistlösningsförfarande men näringsidkaren deltar frivilligt, kan han inte vara fången i detta förfarande. Medlemsstaten måste således garantera honom den rätt att dra sig ur förfarandet som stadgas i artikel 9.2 a i direktiv 2013/11.

48 Se punkt 93 i detta förslag till avgörande.

49 Se, bland annat, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C-403/01, EU:C:2004:584, punkt 113 och där angiven rättspraxis) och dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkterna 38 och 39).

50 Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14 EU:C:2016:278, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

51 Se punkt 93 i detta förslag till avgörande.

52 Se punkt 27 i detta förslag till avgörande.