Domstolens dom (andra avdelningen) 16 juni 2016

i mål C‑351/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (arbetsdomstol nr 33, Barcelona, Spanien) genom beslut av den 15 juli 2014, som inkom till domstolen den 22 juli 2014, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna C. Toader, A. Rosas, A. Prechal (referent) och E. Jarašiūnas, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 november 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Consum Sociedad Cooperativa Valenciana, genom C. Durá Valero och C. Villarino Moreno, abogados, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom G. de Bergues, D. Colas och R. Coesme, samtliga i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M. Fehér, G. Koós och A. Pálfy, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Pardo Quintillán och D. Roussanov, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 3 mars 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

I. Allmänna överväganden

Spansk rätt

Lagen om arbetstagare

Lagstiftningen om kooperativ

– Självstyrande regionen Valencias lag 8/2003 om kooperativ

– Den spanska lagen 27/1999 om kooperativ

De interna föreskrifterna för Consum SCV

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av 1 § punkt 2, 6 § punkt 1 och 8 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet om föräldraledighet, som ingicks den 18 juni 2009 (nedan kallat det ändrade ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 2010, s. 13).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Estrella Rodríguez Sánchez och Consum Sociedad Cooperativa Valenciana (nedan kallat Consum SCV) beträffande Consum SCV:s beslut att avslå Estrella Rodrìguez Sánchez ansökan om anpassning av hennes arbetstider.

3 Genom direktiv 2010/18 upphävdes, med verkan från den 8 mars 2012, rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 145, 1996, s. 4).

4 I artikel 1 i direktiv 2010/18 stadgas följande:

5 I artikel 3.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

6 I inledningen till det ändrade ramavtalet anges bland annat följande:

7 I 1 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet anges följande:

8 2 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet har följande lydelse:

9 I 3 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet anges följande:

10 6 § i det ändrade ramavtalet har rubriken Återgång till arbetet. I 6 § punkt 1 anges följande:

11 I 8 §, med rubriken Slutbestämmelser, i det ändrade ramavtalet föreskrivs bland annat följande:

12 Den hänskjutande domstolen har angett att direktiv 2010/18 inte har föranlett några särskilda åtgärder för införlivande med spansk rätt. Kommissionen har i sitt yttrande preciserat att Konungariket Spanien har upplyst kommissionen om att införlivandet av nämnda direktiv redan har ombesörjts genom bestämmelserna i Real Decreto Legislativo 1/1995, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley des Estatudo de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 om antagande av den konsoliderade versionen av lagen om arbetstagare) av den 24 mars 1995 (BOE nr 75, av den 29 mars 1995, s. 9654) (nedan kallad lagen om arbetstagare).

13 Artikel 1.1 i lagen om arbetstagare har följande lydelse:

14 Ley 39/1999, para promover la conciliación de la vida familiar y laboral de las personas trabajadoras (lag 39/1999 om främjande av arbetstagarnas möjligheter att kombinera familj och arbete) av den 5 november 1999 (BOE nr 266 av den 6 november 1999, s. 38934) medförde olika ändringar i lagen om arbetstagare.

15 Skälen i nämnda lag innehåller bland annat följande preciseringar:

16 Artikel 37.5 och 37.6 i lagen om arbetstagare har, med de ändringar som gjordes genom lag 39/1999, följande lydelse:

17 Lag 39/1999 innehåller en första tilläggsbestämmelse med följande lydelse:

18 Ley Orgánica 3/2007, para la igualdad efectiva de mujeres y hombres (lag 3/2007 om faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män) av den 22 mars 2007 (BOE nr 71 av den 23 mars 2007, s. 12611), medförde i sin tur ändringar i lagen om arbetstagare.

19 Som en följd av nämnda ändringar föreskrivs följande i artikel 34.8 i lagen om arbetstagare:

20 I artikel 48.4 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

21 I artikel 89 i Ley 8/2003 de Cooperativas de la Comunidad Valenciana (den självstyrande regionen Valencias lag 8/2003 om kooperativ) av den 24 mars 2003 (BOE nr 87 av den 11 april 2003, s. 14308) stadgas följande:

22 I artikel 80 i Ley 27/1999 de Cooperativas (lag 27/1999 om kooperativ) av den 16 juli 1999 (BOE nr 170 av den 17 juli 1999, s. 27027) föreskrivs bland annat följande:

23 I artikel 14.7 i de interna föreskrifterna för Consum SCV föreskrivs följande:

24 Consum SCV är ett kooperativt bolag som regleras i lag 8/2003. Consum SCV förfogar över ett nätverk av snabbköpsbutiker. Det stadgeenliga föremålet för verksamheten är bland annat att förse de arbetande medlemmarna med stabil sysselsättning inom kooperativet.

25 Estrella Rodríguez Sánchez är arbetande medlem i Consum SCV och arbetar i ett köpcentrum vid avdelningen för kassa och påfyllning av varor. Den 25 juni 2012 undertecknade hon ett avtal om medlemskap i Consum SCV enligt vilket hon omfattas av kooperativets stadgar och i synnerhet av dess interna föreskrifter. Hon arbetade förmiddagsskiftet (kl. 8.00–15.00) måndag till lördag varannan vecka, eftermiddagsskiftet (kl. 15.00–22.00) måndag till lördag varannan vecka och två söndagar i månaden (kl. 8.30–15.00).

26 Den 19 augusti 2013 födde Estrella Rodríguez Sánchez ett barn. Efter mammaledigheten ingav hon, den 27 december 2013, en ansökan där hon under åberopande av den rättsliga vårdnaden om barnet och med hänvisning till artikel 37.5 och 37.6 i lagen om arbetstagare begärde att hennes veckoarbetstid skulle minskas till 30 timmar och att hon skulle få arbeta förmiddagsskiftet (kl. 9.00–15.00) måndag till fredag varje vecka.

27 Den 24 januari 2014 beviljade Consum SCV hennes ansökan om förkortad arbetstid men däremot inte den begärda arbetstidsförläggningen, med motiveringen att det skulle bli personalöverskott på förmiddagsskiftet om så skedde.

28 I februari 2014 väckte Estrella Rodríguez Sánchez talan mot detta avslagsbeslut vid Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (arbetsdomstol nr 33 i Barcelona, Spanien).

29 I mars 2014 vilandeförklarades målet på initiativ av nämnda domstol, så att ett förfarande enligt artikel 34.8 i lagen om arbetstagare skulle kunna inledas. Estrella Rodríguez Sánchez ingav således en ny ansökan till Consum SCV som grundades på den bestämmelsen och på hennes rätt att kombinera familj och arbete. Därvid hänvisade hon till att hon behövde anpassa sin arbetstid efter öppettiderna vid hennes barns förskola.

30 Consum SCV samtyckte till förkortningen av arbetstiden men besvarade däremot inte den del av ansökan som rörde arbetstidens förläggning och hänsköt inte heller den frågan till den medlemskommitté som avses i artikel 14.7 i dess interna föreskrifter.

31 Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (arbetsdomstol nr 33 i Barcelona) har understrukit att tvisten mellan parterna hädanefter uteslutande rör frågan om en eventuell anpassning av arbetstiden och dess förläggning med stöd av artikel 34.8 i lagen om arbetstagare, eftersom parterna är eniga om en arbetstidsförkortning med stöd av artikel 37.5 i samma lag.

32 I detta sammanhang önskar nämnda domstol vinna klarhet i huruvida 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet kan påverka avgörandet av det mål som den har att pröva.

33 Den hänskjutande domstolen har framhållit att det för det första ska fastställas huruvida förhållandet mellan en arbetande medlem och ett kooperativ omfattas av tillämpningsområdet för det ändrade ramavtalet såsom det definierats i 1 § punkt 2 i nämnda avtal.

34 För det andra menar den hänskjutande domstolen att om det berörda förhållandet inte ska anses utgöra ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande i den mening som avses i nämnda 1 § punkt 2, ska räckvidden av 8 § punkt 2 i samma ramavtal klargöras. Eftersom det följer av den första tilläggsbestämmelsen i lag 39/1999 att den spanska lagstiftaren har utsträckt tillämpningsområdet för ramavtalet om föräldraledighet som har bifogats direktiv 96/34 till att omfatta arbetande medlemmar, måste det fastställas om den omständigheten att detta utsträckta tillämpningsområde inskränks inom ramen för genomförandet av det ändrade ramavtalet innebär en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna i strid med 8 § punkt 2 i samma ramavtal.

35 För det tredje, och förutsatt att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet är tillämplig på en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, söker den hänskjutande domstolen få klarhet i om nämnda paragraf har införlivats på ett korrekt sätt med den nationella rättsordningen, mot bakgrund av artikel 34.8 i lagen om arbetstagare och artikel 14.7 i de interna föreskrifterna för Consum SCV.

36 Den hänskjutande domstolen har för det fjärde slutligen angett att om det följer av svaret på föregående fråga att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet inte har införlivats på ett korrekt sätt, uppkommer frågan huruvida nämnda paragraf kan anses ha direkt horisontell effekt med beaktande dels av att det i nämnda paragraf fastställs klara skyldigheter, dels av att det ändrade ramavtalet utgör ett medel för att genomföra den allmänna principen om likabehandling som erkänns i artiklarna 22 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

37 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (arbetsdomstol nr 33 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

38 Såsom följer av de frågor som ställts och de uppgifter som lämnats i beslutet om hänskjutande såsom de sammanfattats i punkterna 31–36 i förevarande dom, har den hänskjutande domstolen, genom sin begäran om förhandsavgörande, i huvudsak sökt klarhet i om 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet, som den tredje och den fjärde tolkningsfrågan avser, ska tolkas på så sätt att den kan påverka utgången i det mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra. Syftet med den första och den andra frågan är endast att, före prövningen av nämnda 6 § punkt 1, fastställa att ett sådant förhållande som det som föreligger mellan Estrella Rodríguez Sánchez och Consum SCV vari hon är en arbetande medlem ska anses falla inom tillämpningsområdet för det ändrade ramavtalet, antingen – såsom framgår av den första frågan – på den grunden att ett sådant förhållande ska anses utgöra ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande i den mening som avses i 1 § punkt 2 i nämnda ramavtal, eller – såsom framgår av den andra frågan – om förhållandet inte kan kvalificeras på det sättet, på den grunden att det kommer att medföra en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna som är förbjuden enligt 8 § punkt 2 i nämnda ramavtal om en sådan arbetande medlem nekas förmånen att omfattas av bestämmelserna i det ändrade ramavtalet.

39 Domstolen erinrar inledningsvis om att det av ordalydelsen i 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet följer att den paragrafen avser situationer där arbetstagare som återgår till arbetet efter föräldraledigheten önskar begära ändrad arbetstid och/eller ändrad förläggning av arbetstid.

40 I förevarande fall följer det av beslutet om hänskjutande att Estrella Rodríguez Sánchez i det nationella målet hade begärt att få sin arbetstid förkortad och dess förläggning ändrad i samband med att hon återgick till arbetet efter mammaledighet.

41 Med beaktande av denna omständighet vände sig domstolen, med stöd av artikel 101 i rättegångsreglerna, den 10 juni 2015, till den hänskjutande domstolen med en begäran om klarläggande av i vilken mån ett svar på de frågor som ställts i förevarande fall skulle kunna vara användbart vid avgörandet av det nationella målet.

42 Genom beslut av den 13 juli 2015 som meddelades som svar på nämnda begäran från domstolen, angav den hänskjutande domstolen att den ledighet, efter vilken Estrella Rodríguez Sánchez ingav ovannämnda ansökan, hade beviljats med stöd av artikel 48.4 i lagen om arbetstagare. Enligt samma domstol anses det i Spanien att mammaledighet som tas ut på den grunden motsvarar föräldraledighet i den mening som avses i 2 § i det ändrade ramavtalet.

43 Det ska härvidlag emellertid framhållas att det i unionsrätten görs åtskillnad mellan begreppet mammaledighet – särskilt det som avses i direktiv 92/85 – och begreppet föräldraledighet som återfinns i det ändrade ramavtalet. I punkt 15 i de allmänna övervägandena i det ändrade ramavtalet preciseras dessutom uttryckligen att det avtalet är ett ramavtal med minimikrav och bestämmelser för föräldraledighet som skiljer sig från mammaledighet.

44 Såsom domstolen redan har slagit fast, beträffande punkt 9 i de allmänna övervägandena i ramavtalet om föräldraledighet som återfinns i bilagan till direktiv 96/34, vars ordalydelse liknar ordalydelsen i punkt 15 i de allmänna övervägandena i det ändrade ramavtalet, ges föräldrar en rätt till föräldraledighet för att kunna vårda sitt barn upp till en bestämd ålder som får vara upp till åtta år. Mammaledigheten har däremot ett annat syfte. Den syftar till att säkerställa dels skyddet av mammans fysiska tillstånd, dels skyddet av det särskilda förhållandet mellan modern och barnet under den tid som följer efter graviditeten och nedkomsten för att förhindra att förhållandet störs genom den ökade belastning som ett samtidigt utövande av en yrkesverksamhet innebär (se dom av den 14 april 2005, kommissionen/Luxemburg, C‑519/03, EU:C:2005:234, punkt 32).

45 Det ska dessutom erinras om att domstolen i domen av den 19 september 2013, Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571), redan har uttalat sig om hur ledighet som tas ut av en mor i samband med barnets födelse med stöd av artikel 48.4 i lagen om arbetstagare, ska kvalificeras mot bakgrund av unionsrätten.

46 Vad beträffar sådan ledighet har domstolen framhållit att det i direktiv 92/85, närmare bestämt i artikel 8, garanteras en sammanhängande mammaledighet under minst 14 veckor, inklusive en obligatorisk period på minst två veckor före och/eller efter förlossningen, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Domstolen har vidare erinrat om att den omständigheten att kvinnor enligt viss lagstiftning har rätt till mer än 14 veckors mammaledighet inte hindrar att denna ledighet ändå betraktas som sådan mammaledighet som avses i artikel 8 i nämnda direktiv 92/85. Domstolen har i detta avseende även preciserat att sådan ledighet som den som avses i artikel 48.4 i lagen om arbetstagare inte avser föräldraledighet i den mening som avses i direktiv 96/34 (dom av den 19 september 2013, Betriu Montull, C‑5/12, EU:C:2013:571, punkterna 45 och 46).

47 Domstolens bedömning i domen av den 19 september 2013, Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571), beträffande direktiv 96/34 och det ramavtal om föräldraledighet som återfinns i bilagan till det direktivet kan även tillämpas med avseende på direktiv 2010/18 och det ändrade ramavtalet vilka, såsom följer av ordalydelsen i punkt 15 i de allmänna övervägandena och i 2 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet, inte har inneburit några ändringar i detta hänseende.

48 Av det ovanstående följer att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet som avser återgång till arbetet efter föräldraledighet, inte kan tolkas så, att den paragrafen även omfattar återgång till arbetet efter mammaledighet i den mening som avses i direktiv 92/85, vilket motsvarar den situation som Estrella Rodríguez Sánchez befann sig i när hon ingav den ansökan som avses i punkt 40 i förevarande dom.

49 Genom beslut av den 16 mars 2016, som inkom till EU-domstolen den 17 mars 2016, har den hänskjutande domstolen dessutom avgett ett yttrande efter det att generaladvokaten meddelade sitt förslag till avgörande den 3 mars 2016. I nämnda beslut har den hänskjutande domstolen redogjort för skälen till varför den anser att EU-domstolen inte ska omformulera den tredje frågan på det sätt som generaladvokaten har förordat i sitt förslag till avgörande, utan i stället uttala sig beträffande frågan såsom den ursprungligen formulerades. Den hänskjutande domstolen har därför begärt att EU-domstolen ska uppmana generaladvokaten att komplettera sitt förslag eller, i andra hand, godta den hänskjutande domstolens yttrande såsom klarlägganden i enlighet med artikel 101 i rättegångsreglerna.

50 EU-domstolen konstaterar härvidlag att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Vidare är det enligt artikel 101 i rättegångsreglerna endast EU-domstolen som kan begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen (se dom av den 13 maj 2015, Rabal Cañas, C‑392/13, EU:C:2015:318, punkt 32).

51 Då det emellertid kan antas att den hänskjutande domstolen genom sitt beslut av den 16 mars 2016 bland annat har avsett att komplettera de klarlägganden som följer av dess beslut av den 13 juli 2015 som svar på domstolens begäran om klarlägganden inom ramen för förevarande mål, ska följande preciseras.

52 I nämnda beslut av den 16 mars 2016 förefaller den hänskjutande domstolen mena att eftersom den ansökan som Estrella Rodríguez Sánchez ingav i samband med återgången till arbetet efter mammaledigheten i syfte att få till stånd en ändring av arbetstiden följdes – under pågående förfarande vid den hänskjutande domstolen, såsom anges i punkt 29 i förevarande dom – av ytterligare en ansökan med samma syfte som då grundades på en annan nationell bestämmelse, ska det, med hänsyn till den tid som förflutit mellan de båda ansökningarna, inte längre anses att den andra ansökan ingavs i samband med Estrella Rodríguez Sánchez återgång till arbetet efter mammaledigheten.

53 EU-domstolen framhåller härvidlag emellertid att även om den andra ansökan, med hänsyn till den tid som förflutit mellan de båda ansökningarna, inte längre ska anses ha ingetts i samband med återgången till arbetet efter mammaledigheten, kvarstår det faktum att nämnda andra ansökan inte kan anses utgöra en ansökan om ändrad arbetstid och/eller ändrad förläggning av arbetstid som inges av en arbetstagare som återgår till arbetet efter föräldraledigheten i den mening som avses i 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet. Estrella Rodríguez Sánchez har inte befunnit sig i situationen att hon återgår till arbetet efter en sådan ledighet.

54 I det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

55 Det följer emellertid också av fast rättspraxis att EU-domstolen, i syfte att pröva sin egen behörighet, ska undersöka de omständigheter som har föranlett den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande. Den samarbetsanda som ska styra förfarandet för förhandsavgörande innebär nämligen att den nationella domstolen för sin del ska ta hänsyn till den uppgift som har anförtrotts domstolen, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att yttra sig avseende allmänna eller hypotetiska frågor (se, bland annat, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

56 En begäran om förhandsavgörande grundar sig nämligen på det behov som är knutet till den faktiska lösningen av en tvist och inte på avgivandet av sådana yttranden (se, bland annat, dom av den 8 september 2010, Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

57 En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

58 Vad inledningsvis beträffar den tredje frågan erinrar EU-domstolen om att den i huvudsak avser frågan vilka villkor som ska vara uppfyllda för att det genom nationella bestämmelser och avtal mellan arbetsmarknadens parter ska anses ha säkerställts att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet införlivas på ett korrekt sätt med den nationella rättsordningen och om bestämmelser såsom artikel 34.8 i lagen om arbetstagare eller artikel 14.7 i de interna föreskrifterna för Consum SCV uppfyller de villkoren.

59 Det har emellertid, i punkterna 48 och 53 i förevarande dom, redan angetts att det är uppenbart att en sådan situation som den som Estrella Rodríguez Sánchez befinner sig i inte omfattas av tillämpningsområdet för 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet, vilken den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att tolka. Det är därför oklart hur ett svar från EU-domstolen på nämnda tredje fråga skulle kunna få någon som helst inverkan på utgången i det nationella målet.

60 EU-domstolen har förvisso vid ett flertal tillfällen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser hade blivit tillämpliga genom nationell rätt, därför att det i den nationella rätten hade hänvisats till deras innehåll (se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

61 EU-domstolen har nämligen slagit fast att det, när regleringen i nationell lagstiftning av situationer som inte omfattas av den aktuella unionsrättsakten anpassats till den reglering som har valts i denna rättsakt, föreligger ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrättsakten blir tolkade på ett enhetligt sätt, för att i framtiden undvika skilda tolkningar (se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

62 Det är således motiverat att EU-domstolen tolkar unionsbestämmelser i situationer som inte omfattas av unionsrätten när dessa bestämmelser har blivit tillämpliga på sådana situationer på ett direkt och ovillkorligt sätt i syfte att säkerställa att de behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

63 I förevarande fall följer det emellertid varken av innehållet i beslutet om hänskjutande eller av de närmare uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat som svar på EU-domstolens begäran om klarläggande som nämnts i punkt 41 i förevarande dom, att det skulle förhålla sig på det sättet i spansk rätt beträffande 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet med avseende på en sådan situation som den som Estrella Rodríguez Sánchez befinner sig i.

64 Vad närmare beträffar artikel 34.8 i lagen om arbetstagare – vars tillämpning, såsom den hänskjutande domstolen har understrukit och såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan, utgör den centrala frågan i det nationella målet – har den domstolen i sitt i punkt 49 ovan nämnda beslut av den 16 mars 2016 angett att nämnda nationella bestämmelse, vilken enligt den spanska regeringen innebär att ett införlivande av 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet med den nationella rättsordningen blivit överflödigt, inte medför att det uppställs ett krav på återgång till arbetet efter föräldraledighet för att man ska komma i åtnjutande av den rättighet som därigenom inrättats, vilket är förståeligt när föräldraledighet tas ut på deltid.

65 EU-domstolen framhåller härvidlag att nämnda nationella bestämmelse som infördes i lagen om arbetstagare genom lag 3/2007 om faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män av den 22 mars 2007, det vill säga mer än två år innan det ändrade ramavtalet ingicks, inte specifikt avser återgång till arbetet efter ledigheter utan i stället innebär att det införts en generell rättighet för samtliga arbetstagare att ändra sin arbetstid och dess förläggning för att de konkret ska kunna utnyttja sin rätt att kombinera privatliv, familjeliv och arbetsliv, i enlighet med vad som anges i kollektivavtal eller avtal med arbetsgivaren.

66 Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen att den hänskjutande domstolens påstående som omnämnts i punkt 64 i förevarande dom inte är tillräckligt för att det ska anses ha visats att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet, som avser möjligheten för arbetstagare som återgår till arbetet efter föräldraledigheten att begära ändrad arbetstid, har blivit tillämplig med avseende på återgång till arbetet efter mammaledighet eller andra situationer som inte avser föräldraledighet, på ett direkt och ovillkorligt sätt genom en spansk bestämmelse som hänvisar till nämnda paragraf. Nämnda påstående från den hänskjutande domstolens sida är inte heller tillräckligt för att visa att syftet var att den nationella lagstiftningen, genom de lösningar som föreskrivits för sådana situationer som inte omfattas av tillämpningsområdet för den aktuella bestämmelsen i unionsrätten, skulle anpassa sig till dem som anges i nämnda unionsbestämmelse, i syfte att säkerställa att dessa situationer behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av unionsrätten.

67 Med beaktande av den omständigheten, vilken framhållits ovan, att en sådan situation som den som Estrella Rodríguez Sánchez befinner sig i inte omfattas av tillämpningsområdet för 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet och med hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 55–57 i förevarande dom, kan den tredje frågan avseende nämnda 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet inte tas upp till prövning.

68 Vad vidare beträffar den fjärde frågan framhåller EU-domstolen följande. Eftersom det således är uppenbart att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet inte är tillämplig i ett sådant fall som det som är i fråga i det nationella målet, saknar svaret på nämnda fråga – som i huvudsak avser om unionsrätten ska tolkas på så sätt att nämnda paragraf kan anses ha direkt horisontell effekt om den inte har införlivats med nationell rätt – relevans med avseende på utgången i det nationella målet.

69 Även om 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet ansågs ha direkt horisontell effekt, skulle Estrella Rodríguez Sánchez ändå inte kunna åberopa någon sådan direkt effekt då hon inte befinner sig i en situation som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse.

70 Härav följer att den fjärde frågan inte kan tas upp till prövning med beaktande av den rättspraxis som EU-domstolen erinrat om i punkterna 55–57 i förevarande dom.

71 Eftersom den första och den andra frågan som avser 1 § punkt 2 respektive 8 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet, såsom redan angetts i punkt 38 i förevarande dom, har ställts av den hänskjutande domstolen endast under förutsättning att 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet ska anses vara tillämplig i det nationella målet, saknas det anledning att besvara dessa frågor. Då den tredje och den fjärde frågan som avser nämnda 6 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet inte kan tas upp till prövning, kan ett svar på den första och den andra frågan i förevarande fall inte ha någon som helst inverkan på utgången i det nationella målet. Det är vidare oklart hur dessa frågor anknyter till de faktiska omständigheterna och saken i nämnda nationella mål. Följaktligen kan inte heller nämnda frågor, med tillämpning av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 55–57 i förevarande dom, tas upp till prövning.

72 Av det anförda följer att förevarande begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

73 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.