Domstolens dom (femte avdelningen) den 13 maj 2015

I mål C‑392/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (Spanien) genom beslut av den 9 juli 2013, som inkom till domstolen den 9 juli 2013, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna C. Vajda, A. Rosas, E. Juhász (referent), och D. Šváby, generaladvokat: N. Wahl, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 november 2014,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Spaniens regering, genom M.J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Enegren, R. Vidal Puig och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 5 februari 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Prövning av den fjärde frågan

Prövning av den första frågan

Prövning av den andra frågan

Prövning av den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelser i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, s. 16, och rättelse i EGT L 37, 2000, s. 35).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Andrés Rabal Cañas och å andra sidan Nexea Gestión Documental SA (nedan kallat Nexea) och Fondo de Garantía Salarial (lönegarantifonden) om uppsägningen av Andrés Rabal Cañas, vilken den sistnämnde anser strida mot bestämmelserna i direktivet.

3. Det framgår av skäl 1 i direktiv 98/59 att detta direktiv kodifierar rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 48, s. 29, svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 185).

4. I skäl 2 i direktiv 98/59 stadgas att det är viktigt att arbetstagare ges större skydd vid kollektiva uppsägningar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom Europeiska unionen.

5. I skälen 3 och 4 i direktivet anges följande:

6. I skäl 7 i direktivet framhålls behovet av att främja tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftningar om kollektiva uppsägningar.

7. I artikel 1 i direktivet, som har rubriken Definitioner och räckvidd, föreskrivs följande:

8. Artikel 2 i direktiv 98/59 har följande lydelse:

9. I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

10. Artikel 4.1 och 4.2 i direktivet har följande lydelse:

11. Artikel 5 i samma direktiv har följande lydelse:

12. Enligt artikel 49.1 c i lagen om arbetstagare (Ley del Estatuto de los Trabajadores), i den version som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lagen om arbetstagare), upphör anställningsaval att gälla när avtalstiden löpt ut eller när det arbete eller den tjänst som avtalet avser har utförts.

13. I artikel 51 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

14. Andrés Rabal Cañas arbetade sedan den 14 januari 2008 som yrkesutbildad medarbetare hos Nexea, ett bolag som ingick i koncernen Correos, som var helägt av Sociedad Estatal de Participaciones Industriales (SEPI). Sistnämna bolag är ett offentligt bolag som sorterar under Ministerio de Hacienda y Administraciones Públicas (ministeriet för ekonomi och offentlig förvaltning). Bolagets syfte är att förvalta de andelsinnehav som regeringen tilldelar det, och erhålla avkastning från dessa innehav.

15. I juli 2012 fanns två arbetsplatser inom Nexea: En i Madrid med 164 anställda och en i Barcelona med 20 anställda. Den 20 juli 2012 sade Nexea upp 14 anställda på arbetsplatsen i Madrid. Som skäl angavs minskad omsättning under tre kvartal i rad, samt förlust under år 2011 och förväntade förluster för år 2012. Talan väcktes mot uppsägningarna, dock utan framgång.

16. I augusti 2012 skedde två uppsägningar på arbetsplatsen i Barcelona. I september 2012 skedde en uppsägning på arbetsplatsen i Madrid.

17. I oktober och november 2012 upphörde ytterligare fem anställningsavtal – tre på arbetsplatsen i Madrid, och två på arbetsplatsen i Barcelona – på grund av att tidsbegränsade anställningsavtal löpte ut. Dessa avtal hade ingåtts för att hantera en produktionsökning.

18. Den 20 december 2012 underrättades Andrés Rabal Cañas och 12 andra arbetstagare på arbetsplatsen i Barcelona skriftligen om uppsägning. Som motivering angavs ekonomiska, produktionsmässiga och organisatoriska skäl som gjorde att det var nödvändigt att lägga ner arbetsplatsen i Barcelona och överföra resten av den berörda personalen till Madrid. De skäl som angavs var i huvudsak desamma som dem som åberopats vid uppsägningarna i juli 2012.

19. Andrés Rabal Cañas väckte talan mot sin uppsägning vid den hänskjutande domstolen och anförde att denna uppsägning var ogiltig eftersom Nexea på ett bedrägligt sätt kringgått tillämpningen av det förfarande för kollektiva uppsägningar som är obligatoriskt enligt direktiv 98/59.

20. Enligt Andrés Rabal Cañas borde Nexea ha tillämpat detta förfarande eftersom nedläggningen av arbetsplatsen i Barcelona, vilken i december 2012 hade medfört upphörande av 16 anställningsavtal, skulle kunna anses utgöra en kollektiv uppsägning på grund av att denna nedläggning och uppsägningen av hela personalen kan jämställas med nedläggningen av företaget eller att företaget upphör med sin affärsverksamhet.

21. Andrés Rabal Cañas har vidare anfört att eftersom alla anställningsavtal som upphört bör beaktas, inbegripet tidsbegränsade avtal, hade det tröskelvärde uppnåtts för när förfarandet för kollektiva uppsägningar är obligatoriskt som anges i den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 98/59.

22. Den hänskjutande domstolen har frågat sig för det första huruvida begreppet kollektiva uppsägningar i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 – eftersom det omfattar varje uppsägning från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl som inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen – ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning som, såsom den som är aktuell i det nationella målet, begränsar begreppets tillämpningsområde till uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska, organisatoriska eller produktionsmässiga skäl.

23. För det andra har den hänskjutande domstolen frågat sig om artikel 1 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att upphöranden av anställningsavtal som beror på att individuella anställningsavtal har löpt ut ska beaktas vid beräkningen av det antal uppsägningar som krävs för att kollektiva uppsägningar ska anses föreligga.

24. För det tredje har den hänskjutande domstolen frågat sig huruvida artikel 1.2 a i direktiv 98/59, som från direktivets tillämpningsområde utesluter sådana kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter, ska tolkas så, att detta undantag endast definieras genom det strikt kvantitativa kriterium som finns i artikel 1.1 första stycket a i direktivet, eller om det även krävs att skälet för det kollektiva upphörandet av anställningsavtalet hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

25. Den hänskjutande domstolen har avseende dessa tre frågor förtydligat att beroende på svaret på frågorna skulle de 5 upphöranden av anställningsavtal som skedde i oktober och november 2012, på grund av att de var tidsbegränsade avtal, kunna läggas till de 13 uppsägningar som skedde i december 2012, däribland uppsägningen av Andrés Rabal Cañas. På detta sätt skulle det totala antalet anställningsavtal som upphört under en 90-dagarsperiod uppgå till 18, vilket motsvarar mer än 10 procent av det totala antalet arbetstagare, och därmed skulle dessa upphöranden klassificeras som kollektiva uppsägningar.

26. För det fjärde har den hänskjutande domstolen begärt förtydliganden angående begreppet arbetsplats i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59. Om tröskelvärdet på 10 arbetstagare hade tillämpats på arbetsplatsen i Barcelona borde nämligen uppsägningarna av Andrés Rabal Cañas och övriga 12 berörda arbetstagare, vilka skedde på samma dag, ha kvalificerats som kollektiva uppsägningar.

27. Den hänskjutande domstolen har härvidlag tillagt att enligt den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska en kollektiv uppsägning även anses föreligga när anställningsavtalen upphör för samtliga arbetstagare i företaget, under förutsättning att antalet arbetstagare är fler än fem, när detta är resultatet av att företaget helt upphör med sin verksamhet. Enligt den hänskjutande domstolen innebär dock den nationella lagstiftningen en annan behandling av uppsägningar som är resultatet av nedläggning av en arbetsplats inom ett företag.

28. Följaktligen önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artiklarna 1.1 och 5 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tröskelvärdena beräknas endast utifrån företaget i dess helhet, vilket leder till att sådana situationer inte omfattas där tröskelvärdet hade överskridits om arbetsplatsen hade använts som referensenhet.

29. Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (domstol i Barcelona med behörighet att pröva arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

30. Den hänskjutande domstolen har i sitt beslut om hänskjutande begärt att EU‑domstolen ska handlägga målet skyndsamt, i enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Domstolens ordförande avslog denna begäran genom beslutet Rabal Cañas (C‑392/13, EU:C:2013:877).

31. Genom skrivelse av den 10 februari 2015 yttrade sig den hänskjutande domstolen till EU-domstolen angående generaladvokatens förslag till avgörande, föredraget den 5 februari 2015. Den hänskjutande domstolen ansåg att generaladvokaten hade underlåtit att föreslå ett svar på den fjärde tolkningsfrågan och begärde därför att domstolen skulle uppmana generaladvokaten att komplettera sitt förslag eller, i andra hand, godta den hänskjutande domstolens yttrande såsom klarlägganden i enlighet med artikel 101 i rättegångsreglerna.

32. Domstolen konstaterar härvidlag att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för parterna eller den hänskjutande domstolen att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Vidare är det enligt artikel 101 i rättegångsreglerna endast domstolen som kan begära klarlägganden från den hänskjutande domstolen.

33. Domstolen anser att den fjärde frågan måste prövas först.

34. Den spanska regeringen anser att den fjärde frågan inte kan prövas i sak eftersom direktiv 98/59 inte är tillämpligt i förevarande fall.

35. Nämnda regering har gjort gällande att de kriterier som ställs upp i detta direktiv inte gör det möjligt att i det nationella målet finna att det föreligger en kollektiv uppsägning. Regeringen har erinrat om att tillämpningsområdet för direktiv 98/59 definieras i artikel 1 i direktivet. I artikel 1.1 första stycket a i) i denna artikel nämns endast arbetsplatser med normalt fler än 20 arbetstagare, eller, i artikel 1.1 första stycket a ii, när uppsägningarna avser minst 20 personer. Eftersom arbetsplatsen i Barcelona inte uppnår något av dessa tröskelvärden anser nämnda regering att denna fråga är hypotetisk.

36. Emellertid presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, bland annat, dom Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

37. Den spanska regeringen anser sig ha använt den möjlighet som finns enligt artikel 5 i direktiv 98/59 att utfärda lagar som är gynnsammare för arbetstagarna. Bland annat har den spanska regeringen valt att använda företaget istället för arbetsplatsen som referensenhet. Eftersom en beräkning av tröskelvärdena utifrån företaget skulle kunna förhindra att det i direktivet föreskrivna förfarandet för information och överläggning tillämpas vad gäller den uppsägning som är aktuell i det nationella målet, har den hänskjutande domstolen frågat sig om den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med direktivet.

38. Under dessa förhållanden kan den ställda frågan inte anses vara hypotetisk.

39. Den fjärde frågan kan följaktligen prövas i sak.

40. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken begreppet kollektiv uppsägning endast definieras utifrån företaget och inte utifrån arbetsplatsen.

41. För att svara på denna fråga krävs det först att begreppet arbetsplats preciseras.

42. Inledningsvis kan det konstateras att det följer av domstolens praxis att begreppet arbetsplats, vilket inte har definierats i direktiv 98/59, är ett unionsrättsligt begrepp som inte kan definieras genom hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom Rockfon, C‑449/93, EU:C:1995:420, punkt 25). Begreppet ska därför ges en självständig och enhetlig tolkning i unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom Athinaïki Chartopoiïa, C‑270/05, EU:C:2007:101, punkt 23).

43. Domstolen har redan tolkat begreppet arbetsplats, eller arbetsplatser, i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59.

44. I punkt 31 i domen Rockfon (C‑449/93, EU:C:1995:420) fann domstolen, med hänvisning till punkt 15 i domen Botzen m.fl. (186/83, EU:C:1985:58), att ett anställningsförhållande huvudsakligen karaktäriseras av det band som finns mellan arbetstagaren och den del av företaget där han utför sina arbetsuppgifter. Domstolen slog på grundval av detta fast, i punkt 32 i domen Rockfon (C‑449/93, EU:C:1995:420), att begreppet arbetsplats i direktivets artikel 1.1 första stycket a ska tolkas så, att det, beroende på omständigheterna, avser den enhet där de arbetstagare som berörs av uppsägningarna utför sina arbetsuppgifter. Att enheten i fråga har en ledning som självständigt kan besluta om kollektiva uppsägningar är inte avgörande för definitionen av begreppet arbetsplats.

45. I domen Athinaïki Chartopoiïa (C‑270/05, EU:C:2007:101) preciserade domstolen begreppet arbetsplats ytterligare. Bland annat slog den fast, i punkt 27, att vid tillämpning av direktiv 98/59 kan begreppet arbetsplats, inom ett företag, bland annat omfatta en separat enhet med en viss varaktighet och stabilitet som ska utföra en eller flera bestämda uppgifter och som förfogar över en arbetsstyrka, tekniska medel och en viss organisationsstruktur för att fullgöra dessa uppgifter.

46. Genom att använda orden separat enhet och inom ett företag, preciserade domstolen att begreppen företag och arbetsplats skiljer sig åt och att arbetsplatsen normalt utgör en del av ett företag. Detta utesluter dock inte att arbetsplatsen och företaget kan sammanfalla när företaget inte består av flera separata enheter.

47. I punkt 28 i domen Athinaïki Chartopoiïa (C‑270/05, EU:C:2007:101) påpekade domstolen att det mål som eftersträvas genom direktiv 98/59 avser bland annat de socioekonomiska följder som kollektiva uppsägningar kan få i ett bestämt lokalt sammanhang och i en bestämd social miljö, och slog med beaktande av detta fast att det inte är nödvändigt att enheten i fråga besitter någon form av rättslig självständighet, eller ekonomisk, finansiell, administrativ eller teknisk självständighet, för att kvalificeras som arbetsplats.

48. Vidare har domstolen, i domen Lyttle m.fl. (C‑182/13, EU:C:2015:0000, punkt 35) och domen USDAW och Wilson (C‑80/14, EU:C:2015:291, punkt 54), slagit fast att betydelsen av ordet arbetsplats, eller arbetsplatser, i artikel 1.1 första stycket a i) i direktiv 98/59 är densamma som betydelsen av ordet arbetsplats, eller arbetsplatser, i artikel 1.1 första stycket a ii) i samma direktiv.

49. När ett företag består av flera enheter som uppfyller kriterierna ovan i punkterna 44, 45 och 47 är det följaktligen den enhet där de arbetstagare som berörs av uppsägningarna utför sina arbetsuppgifter som utgör arbetsplatsen, i den mening som avses i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59, och antalet uppsägningar vid denna enhet ska beaktas separat från uppsägningar vid andra arbetsplatser inom detta företag (se, för ett liknande resonemang, dom Lyttle m.fl. (C‑182/13, EU:C:2015:000, punkt 33) och dom USDAW och Wilson (C‑80/14, EU:C:2015:291, punkt 52).

50. I förevarande fall framgår det av den spanska regeringens yttranden, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att Nexea vid tidpunkten för den uppsägning som är aktuell i det nationella målet utövade en affärsverksamhet bestående i att tillhandahålla hybridposttjänster genom två arbetsplatser, en i Madrid och en i Barcelona. Det var förvisso en och samma person som var produktionsansvarig för dessa två arbetsplatser, de hade en gemensam bokföring och budget och de utförde i princip samma uppgifter, närmare bestämt att skriva ut och hantera elektroniska brev samt lägga dem i kuvert. Arbetsplatsen i Barcelona hade emellertid en arbetsplatschef, som utsetts av arbetsplatsen i Madrid och som hade ansvar för att samordna arbetet på plats. Arbetsplatsen i Barcelona hade öppnats i syfte att öka Nexeas kapacitet att behandla sina kunders post, och särskilt vad gällde uppdrag från företagets lokala kunder.

51. Arbetsplatsen i Barcelona kan således motsvara de ovan i punkterna 44, 45 och 47 i förevarande dom nämnda kriterier som ställts upp i rättspraxis vad gäller begreppet arbetsplats i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59.

52. Att byta ut begreppet arbetsplats mot begreppet företag kan endast anses gynna arbetstagarna om detta är en utökning av skyddet och inte innebär att skyddet för arbetstagarna bortfaller eller minskar i de fall det antal uppsägningar som krävs enligt artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 för att en kollektiv uppsägning ska anses föreligga är uppnått om begreppet arbetsplats tillämpas.

53. Nationella bestämmelser kan således endast anses vara förenliga med artikel 1.1 första stycket a i) i direktiv 98/59 om det i dessa bestämmelser föreskrivs att de skyldigheter avseende information och överläggning som följer av artiklarna 2–4 i direktivet ska tillämpas vid uppsägning av minst 10 arbetstagare som arbetar på arbetsplatser med normalt fler än 20 och färre än 100 arbetstagare. Denna skyldighet är oberoende av ytterligare skyldigheter, som följer av nationell rätt, för företag som normalt har minst 100 arbetstagare.

54. En nationell lagstiftning i vilken företaget införs som enda referensenhet istället för arbetsplatsen strider således mot artikel 1.1 i direktiv 98/59 om tillämpningen av detta kriterium förhindrar det förfarande för information och överläggning som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet medan en tillämpning av arbetsplatsen som referensenhet hade inneburit att de aktuella uppsägningarna skulle ha ansetts utgöra kollektiva uppsägningar mot bakgrund av definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

55. I förevarande fall framgår det av de handlingar som inkommit till domstolen att de uppsägningar som är aktuella i det nationella målet inte uppnår det tröskelvärde som föreskrivs i artikel 51.1 första stycket b i lagen om arbetstagare om företaget som helhet beaktas, vilket inbegriper Nexeas båda arbetsplatser i Madrid och i Barcelona. Eftersom arbetsplatsen i Barcelona under den aktuella perioden inte hade fler än 20 arbetstagare uppnås varken det tröskelvärde som föreskrivs i artikel 1.1 första stycket a i) första strecksatsen i direktiv 98/59 eller något annat av de tröskelvärden som föreskrivs i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

56. Under sådana omständigheter som i det nationella målet kräver inte direktiv 98/59 att artikel 1.1 första stycket a ska tillämpas på en situation då inte något av de tröskelvärden som föreskrivs i denna bestämmelse är uppnådda.

57. Mot denna bakgrund ska artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken företaget införs som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, när tillämpningen av detta kriterium förhindrar det förfarande för information och överläggning som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet medan en tillämpning av arbetsplatsen som referensenhet hade inneburit att de aktuella uppsägningarna skulle ha ansetts utgöra kollektiva uppsägningar mot bakgrund av definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

58. Eftersom prövningen av den fjärde frågan har visat att direktiv 98/59 inte är tillämpligt i förevarande fall behöver den första frågan inte besvaras.

59. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att även individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter ska beaktas vid fastställandet av huruvida det föreligger kollektiva uppsägningar i den mening som avses i denna bestämmelse i de fall avtalen upphör när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

60. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 1.2 a i direktiv 98/59 enligt vilken detta direktiv inte ska tillämpas för kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter, utom där sådana uppsägningar sker innan den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats. Enligt den hänskjutande domstolen skulle användningen av orden kollektiva uppsägningar i denna bestämmelse kunna tolkas e contrario som att lagstiftaren lämnat öppet för att begreppet kollektiva uppsägningar i artikel 1.1 första stycket a i direktivet kan omfatta individuella upphöranden av anställningsavtal.

61. Även om undantaget i artikel 1.2 a i direktiv 98/59 endast avser kollektiva uppsägningar, närmare bestämt uppsägningar som uppnår ett visst tröskelvärde, går det inte av detta att dra e contrario-slutsatsen att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte ska omfattas av undantaget från tillämpningen av direktivet.

62. Av direktivets ordalydelse och systematik framgår likväl klart att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter är undantagna från direktivets tillämpningsområde.

63. Sådana avtal upphör nämligen inte på arbetsgivarens initiativ. Istället upphör de att gälla – på grund av villkor i avtalet eller på grund av tillämplig lagstiftning – när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats. Det vore därför meningslöst att följa det förfarande som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktiv 98/59. I synnerhet kan syftet att undvika uppsägningar, eller minska deras antal, och att lindra konsekvenserna av dem inte på något sätt uppnås vad gäller uppsägningar som uppkommer till följd av att dessa avtal upphör att gälla.

64. Vidare skulle den tolkning som redovisats i punkt 60 andra meningen i förevarande dom få det paradoxala resultatet att direktiv 98/59 inte skulle vara tillämpligt på kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av upphöranden av anställningsavtal för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter och som sker när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats, samtidigt som direktivet skulle vara tillämpligt på sådana upphöranden betraktade individuellt.

65. Den hänskjutande domstolen har emellertid gjort gällande att om individuella upphöranden av avtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter omfattades av tillämpningsområdet för direktivet skulle detta vara till nytta vid kontrollen av huruvida dessa upphöranden var berättigade.

66. Såsom kommissionen har understrukit syftar förvisso direktiv 98/59 inte till en sådan kontroll, men det finns andra bestämmelser som har ett sådant syfte. Bland dessa kan nämnas Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EUT L 80, s. 29), och rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).

67. Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 1.1 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte ska beaktas vid fastställandet av huruvida det föreligger kollektiva uppsägningar i den mening som avses i denna bestämmelse i de fall avtalen upphör när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

68. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 a i direktiv 98/59 ska tolkas så, att det för att fastställa att det föreligger kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter krävs att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

69. Domstolen konstaterar att definitionen av begreppet kollektiva uppsägningar i inledningen av artikel 1 i direktiv 98/59 gäller för tillämpningen av direktivet som helhet, och detta inbegriper tillämpning av artikel 1.2 a i direktivet. Den tolkning av denna bestämmelse som begärs skulle således även kunna begränsa tillämpningsområdet för direktiv 98/59.

70. I artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 har emellertid lagstiftaren endast använt ett enda kvalitativt kriterium, nämligen att skälen till uppsägningen inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen. Lagstiftaren har inte ställt upp några andra krav vad gäller vare sig anställningsförhållandets uppkomst eller upphörande. Att begränsa tillämpningsområdet för detta direktiv genom sådana krav skulle kunna undergräva direktivets syfte, vilket enligt skäl 2 i direktivet är att ge arbetstagare skydd vid kollektiva uppsägningar.

71. Sådana krav som nämns i den tredje frågan kan således inte anses rättfärdigade vid tillämpningen av artikel 1.2 a i direktiv 98/59.

72. Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande: Artikel 1.2 a i direktiv 98/59 ska tolkas så, att det för att fastställa att det föreligger kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte krävs att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

73. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Artikel 1.1 första stycket a i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken företaget införs som enda referensenhet istället för arbetsplatsen, när tillämpningen av detta kriterium förhindrar det förfarande för information och överläggning som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet medan en tillämpning av arbetsplatsen som referensenhet hade inneburit att de aktuella uppsägningarna skulle ha ansetts utgöra kollektiva uppsägningar mot bakgrund av definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktivet.

2) Artikel 1.1 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att individuella upphöranden av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte ska beaktas vid fastställandet av huruvida det föreligger kollektiva uppsägningar i den mening som avses i denna bestämmelse i de fall avtalen upphör när den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

3) Artikel 1.2 a i direktiv 98/59 ska tolkas så, att det för att fastställa att det föreligger kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter inte krävs att skälet för de kollektiva uppsägningarna hänför sig till samma kollektiva anställning avseende samma tidsperiod eller samma arbetsuppgifter.

1 Rättegångsspråk: spanska.