Domstolens dom (tredje avdelningen) den 12 april 2018

I mål C‑258/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Högsta domstolen (Finland) genom beslut av den 2 maj 2016, som inkom till domstolen den 9 maj 2016, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna J. Malenovský (referent), M. Safjan, D. Šváby och M. Vilaras, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 mars 2017,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Finnair Oyj, genom T. Väätäinen, advokat, Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, genom V. Teiramaa, advokat, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Capolupo, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom I. Koskinen och K. Simonsson, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 20 december 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Montrealkonventionen

Unionsrätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31 i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter som ingicks i Montreal den 28 maj 1999 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, 2001, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen).

2 Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan flygbolaget Finnair Oyj och försäkringsbolaget Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia (nedan kallat Fennia), om detta lufttrafikföretags ansvar för skada till följd av förlust av föremål i bagage.

3 I tredje stycket i ingressen till Montrealkonventionen anges bland annat att de fördragsslutande staterna erkänner betydelsen av att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter och av att sörja för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen.

4 I femte stycket i ingressen anges följande:

5 I artikel 17.2 i Montrealkonvention, som har rubriken Passagerares dödsfall eller skada – Skada på bagage, anges följande:

6 I artikel 31 i denna konvention, som har rubriken Tidsfrist för reklamationer, föreskrivs följande:

7 I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage (EGT L 285, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002 av den 13 maj 2002 (EGT L 140, 2002, s. 2) (nedan kallad förordning nr 2027/97), anges följande:

8 Artikel 3.1 i förordning nr 2027/97 har följande lydelse:

9 Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis var passagerare på en flygning med Finnair från Malaga (Spanien) till Helsingfors (Finland). Vid ankomsten till Helsingfors den 1 november 2010 konstaterade hon att flera föremål saknades i det bagage som hon hade checkat in.

10 Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis underrättade en anställd vid Finnairs kundtjänst om detta per telefon samma dag. Hon identifierade de föremål som saknades och angav deras värde för den anställda, som förde in de lämnade uppgifterna i Finnairs informationssystem. Den 3 november 2010 ringde Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis återigen Finnairs kundservice i syfte att erhålla ett intyg som hennes försäkringsbolag Fennia behövde. Finnair utfärdade därefter ett intyg på att en skadeanmälan hade ingetts.

11 Fennia ersatte Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis för den förlust som hon hade lidit och väckte, efter att ha övertagit Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis rättigheter, talan den 2 september 2011 vid Helsingfors tingsrätt (Finland) med yrkande om återbetalning från Finnair.

12 Finnair bestred att talan kunde upptas till sakprövning med den huvudsakliga motiveringen att Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis inte hade lämnat in en skriftlig reklamation inom den tidsfrist på sju dagar från mottagandet av bagaget som avses i artikel 31.2 i Montrealkonventionen.

13 Helsingfors tingsrätt dömde till fördel för Finnair och ogillade talan om återbetalning i dom av den 4 september 2012.

14 Fennia överklagade till Helsingfors hovrätt (Finland).

15 Helsingfors hovrätt undersökte bland annat de instruktioner som lämnades till passagerarna på Finnairs webbplats, vilka innehöll olika anvisningar för att anmäla skada och göra en skriftlig reklamation. Nämnda domstol konstaterade att skadeanmälan kunde göras per telefon medan den skriftliga reklamationen skulle göras med hjälp av ett särskilt formulär inom sju dagar efter mottagande av bagaget. Helsingfors hovrätt bedömde att instruktionerna på Finnairs webbplats inte var tillräckligt klara och entydiga för en flygpassagerare i egenskap av konsument. Enligt nämnda domstol kunde en passagerare i egenskap av konsument, eftersom det inte framgick av instruktionerna vad syftet med skadeanmälan var, rätteligen få intrycket att en anmälan som lämnats via telefon till Finnair och som registrerats i företagets system av en av dess anställda också uppfyller kraven på en formell skriftlig reklamation. I förevarande fall hade Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis beskrivit förlusten i detalj för Finnair och det skriftliga intyget på att en skadeanmälan hade ingetts visade att hennes reklamation i tid hade registrerats i Finnairs informationssystem. Dessutom mottog Finnair nämnda anmälan utan att upplysa Kristiina Mäkelä-Dermedesiotis om att den inte var tillräcklig för att väcka talan om skadeståndsansvar mot lufttrafikföretaget och utan att precisera att det också var nödvändigt att ge in en skriftlig reklamation.

16 Genom dom av den 28 februari 2014 ändrade Helsingfors hovrätt den dom som hade meddelats av Helsingfors tingsrätt och förpliktade Finnair att kompensera Fennia.

17 Finnair överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Högsta domstolen (Finland). Till stöd för sitt överklagande gjorde lufttrafikföretaget särskilt gällande att i motsats till Helsingfors tingsrätt hade Helsingfors hovrätt gjort en felaktig tolkning av artikel 31 i Montrealkonventionen.

18 Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen (Finland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19 Det ska preciseras att Montrealkonventionen undertecknades av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999, och därefter godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar av Europeiska unionens råd den 5 april 2001. Med avseende på Europeiska unionen trädde konventionen i kraft den 28 juni 2004.

20 Från detta datum utgör Montrealkonventionen en integrerad del av unionens rättsordning, vilket innebär att domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande angående dess tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA, C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 36, och dom av den 6 maj 2010, Walz, C‑63/09, EU:C:2010:251, punkt 20).

21 I artikel 31 i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten, genom vilken allmänna folkrättsliga regler kodifieras, vilka ska tillämpas av unionen, preciseras att en traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte (dom av den 17 februari 2016, Air Baltic Corporation, C‑429/14, EU:C:2016:88, punkt 24).

22 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de relevanta bestämmelserna i Montrealkonventionen ska tolkas i förevarande fall.

23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.4 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att inom de tidsfrister som avses i artikel 31.2 ska en skriftlig reklamation göras, i enlighet med artikel 31.3; i annat fall kan inte någon slags talan mot transportören tas upp till sakprövning.

24 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att det framgår av artikel 31.2 i Montrealkonventionen att i händelse av skada ska bagagemottagaren reklamera skadan hos transportören omgående efter upptäckten, dock senast inom de frister som anges i denna bestämmelse för bagage respektive gods.

25 Dessutom föreskrivs i artikel 31.3 i Montrealkonventionen att reklamationen ska göras skriftligen och ska ha lämnats eller avsänts inom de frister som anges för denna reklamation.

26 Bestämmelserna i artikel 31.2 och 31.3 i Montrealkonventionen är av kompletterande karaktär. I artikel 31.2 i denna konvention fastställs endast de tidsfrister inom vilka olika typer av reklamationer ska överlämnas till lufttrafikföretaget. I artikel 31.3 i nämnda konvention preciseras, å ena sidan, hur dessa reklamationer ska överlämnas till transportören och, å andra sidan, vilken form dessa reklamationer ska ha, varvid det är underförstått att denna precisering inte påverkar skyldigheten att iaktta de frister som föreskrivs i artikel 31.2.

27 Härav följer att artikel 31.2 och 31.3 i Montrealkonventionen, jämförda med varandra, ska tolkas så, att en reklamation ska göras skriftligen och överlämnas till lufttrafikföretaget inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 31.2.

28 Det föreskrivs vidare i artikel 31.4 i Montrealkonventionen att om någon reklamation inte görs inom den ovan angivna tiden får talan föras mot transportören endast om denne förfarit svikligt.

29 Härav följer att den som anser sig ha lidit skada till följd av skador på bagage eller gods måste överlämna sin reklamation till lufttrafikföretaget inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 31.2 i konventionen; i annat fall kan inte någon slags talan mot transportören tas upp till sakprövning.

30 Med tanke på det särskilda sambandet mellan punkterna 2 och 3 i artikel 31 i Montrealkonventionen, vilket preciseras i punkt 26 ovan, kan en giltig reklamation inte anses ha överlämnats till lufttrafikföretaget inom den angivna tiden, i den mening som avses i artikel 31.4, om den inte har utfärdats skriftligen, såsom krävs i artikel 31.3.

31 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 31.4 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att inom de tidsfrister som avses i artikel 31.2 ska en skriftlig reklamation göras, i enlighet med artikel 31.3; i annat fall kan inte någon slags talan mot transportören tas upp till sakprövning.

32 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en reklamation, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som har registrerats i lufttrafikföretagets informationssystem, uppfyller det krav på skriftlig form som avses i artikel 31.3 i Montrealkonventionen.

33 I detta sammanhang bör det påpekas att i enlighet med sin vanliga innebörd, avses med adjektivet skriftlig en uppsättning grafiska tecken med en innebörd.

34 Mot bakgrund av såväl tredje stycket i ingressen till Montrealkonventionen, i vilket betydelsen av att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter betonas, som principen om en rättvis sammanvägning av alla intressen, vilken avses i femte stycket i denna konvention, får kravet på skriftlig form emellertid inte leda till en orimlig begränsning av det konkreta sätt på vilket passageraren kan välja att lägga fram sin reklamation, förutsatt att passageraren kan identifieras såsom upphovsman till reklamationen.

35 Därför ska adjektivet skriftlig, inom ramen för artikel 31 i nämnda konvention, anses avse varje uppsättning grafiska tecken med en innebörd, oavsett om den är handskriven, tryckt på papper eller har registrerats i elektronisk form.

36 En reklamation, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som har registrerats i lufttrafikföretagets informationssystem ska därför anses uppfylla det krav på skriftlig form som avses i artikel 31.3 i Montrealkonventionen.

37 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. En reklamation, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som har registrerats i lufttrafikföretagets informationssystem ska anses uppfylla det krav på skriftlig form som avses i artikel 31.3 i Montrealkonventionen.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.2 och 31.3 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att kravet på skriftlig form anses vara uppfyllt om en anställd vid lufttrafikföretaget, med passagerarens vetskap, ger skadeanmälan skriftlig form, antingen på papper eller elektroniskt, genom att lägga in den i lufttrafikföretagets informationssystem.

39 Såsom framgår av punkterna 24 och 25 ovan följer det särskilt av artikel 31.2 i Montrealkonventionen att bagagemottagaren, i händelse av skada, ska reklamera skadan hos transportören inom angivna frister. Dessutom föreskrivs i artikel 31.3 i denna konvention att reklamationen ska göras skriftligen och ska ha lämnats eller avsänts inom de frister som anges.

40 Av den klara lydelsen av dessa bestämmelser, lästa tillsammans, framgår att det ankommer på en bagagemottagare, såsom mottagaren i det nationella målet, i egenskap av passagerare vars incheckade bagage har skadats att göra en reklamation och att överlämna den till det berörda lufttrafikföretaget.

41 Den berörda passageraren kan nämligen fastställa att det föreligger en verklig skada och har den information som krävs för att fastställa vilka slags konkreta föremål som har skadats samt dessas värde och, i slutändan, för att beräkna värdet av skadan.

42 Även om passageraren ensam har ansvaret för att göra en reklamation följer det inte på något sätt av lydelsen av artikel 31 i Montrealkonventionen att passageraren därigenom fråntas möjligheten att ta hjälp av andra personer för att inge sin reklamation.

43 En motsatt tolkning skulle för övrigt strida mot målet att skydda konsumenternas intressen i samband med lufttransporter, vilket följer av tredje stycket i ingressen till denna konvention. Detta mål ska beaktas enligt den rättspraxis från domstolen som det erinras om i punkt 21 ovan.

44 Passagerarens rätt att ta hjälp av andra personer innebär också att passageraren, såsom skedde i det nationella målet, kan ta emot hjälp av en anställd vid lufttrafikföretaget för att få sina muntliga uttalanden nedskrivna och registrerade i det informationssystem tillhörande lufttrafikföretaget som är avsett för detta ändamål.

45 Det kan dock inte förnekas att passageraren och lufttrafikföretaget, som den anställda arbetar för, har olika och till och med motstridiga intressen. Den förstnämnda gör gällande att hans eller hennes bagage har skadats och vill att den sistnämnda tar ansvar för skadan.

46 Målet att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter och behovet av att se till att den anställda skriver ned passagerarens muntliga uttalande på ett korrekt och rättvist sätt kan emellertid i tillräcklig utsträckning garanteras genom att man ser till att den berörda passageraren kan kontrollera riktigheten hos den skriftliga reklamation som den anställda har registrerat i lufttrafikföretagets informationssystem och, om behov finns, kan ändra eller komplettera, eller till och med ersätta, reklamationen innan den tidsfrist som föreskrivs i artikel 31.2 i Montrealkonventionen löper ut.

47 Av det ovan anförda framgår att artikel 31.2 och 31.3 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att kravet på skriftlig form anses vara uppfyllt om en anställd vid lufttrafikföretaget, med passagerarens vetskap, ger skadeanmälan skriftlig form, antingen på papper eller elektroniskt, genom att lägga in den i lufttrafikföretagets informationssystem, förutsatt att passageraren kan kontrollera riktigheten hos den skriftliga reklamation som den anställda har registrerat i lufttrafikföretagets informationssystem och, om behov finns, kan ändra eller komplettera, eller till och med ersätta, reklamationen innan den tidsfrist som föreskrivs i artikel 31.2 i Montrealkonventionen löper ut.

48 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31 i Montrealkonventionen ställer andra innehållskrav på reklamationen än att lufttrafikföretaget ska ha fått kännedom om den uppkomna skadan.

49 I detta avseende framgår det av lydelsen av artikel 31.1 i Montrealkonventionen att om inte annat visas, ska incheckat bagage som mottagaren tar emot utan anmärkning anses vara avlämnat i gott skick och i överensstämmelse med transporthandlingen eller den registrering på annat sätt som avses i artikel 3.2 i denna konvention.

50 Det framgår av denna lydelse att syftet med en reklamation, såsom den som är i fråga i det nationella målet, vilken överlämnas till lufttrafikföretaget, är att upplysa detta företag om att det incheckade bagaget inte har avlämnats i gott skick och i överensstämmelse med transporthandlingen eller den registrering på annat sätt som avses i artikel 3.2 i denna konvention.

51 Vad därefter avser det sammanhang i vilket artikel 31.1 i Montrealkonventionen ingår, bör det påpekas att, på grundval av den första delen av den första meningen i artikel 17.2 i denna konvention, är lufttrafikföretaget skadeståndsansvarigt för skador som uppkommit i fall av förstörelse eller förlust av eller skada på incheckat bagage.

52 Härav följer att artikel 31.1 i Montrealkonventionen, jämförd med den första delen av den första meningen i artikel 17.2 i samma konvention, ska tolkas så, att en reklamation framställd av den berörda passageraren, såsom den som är aktuell i det nationella målet, är avsedd att upplysa lufttrafikföretaget om förekomsten av den uppkomna skadan.

53 Eftersom, såsom framgår av svaret på den första och den andra frågan, artikel 31.2–31.4 i Montrealkonventionen bara preciserar inom vilka tidsfrister som olika typer av reklamationer ska överlämnas till transportören, på vilket sätt och i vilken form som dessa reklamationer ska överlämnas till transportören samt, slutligen, följderna av att dessa krav inte uppfylls, uppställer denna artikel inte några innehållskrav på dessa reklamationer.

54 Av det ovan anförda följer att artikel 31 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att den inte ställer några andra innehållskrav på reklamationen än att lufttrafikföretaget ska ha fått kännedom om den uppkomna skadan.

55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: finska.