Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 13 juli 2017

I mål C‑368/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Højesteret (Högsta domstolen, Danmark) genom beslut av den 20 juni 2016, som inkom till domstolen den 6 juli 2016, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Vilaras samt domarna M. Safjan (referent) och D. Šváby, generaladvokat: Y. Bot, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Navigators Management (UK) Limited, genom H. Nissen, advokat, Belgiens regering, genom L. Van den Broeck och J. Van Holm, båda i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom A. Rubio González och A. Gavela Llopis, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Heller och L. Grønfeldt, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 44/2001

Avtalet mellan EG och Danmark

Dansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tillämplig lag och behöriga domstolar

7) Tillämplig lag, förfarande och tvistlösning

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 13.5 och 14.2 a i förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Assens Havn (Assens hamn, Danmark) och Navigators Management (UK) Limited, ett försäkringsbolag (nedan kallat Navigators Management), angående ersättning för den skada på kajen i Assens Havn som orsakats av ett bogseringsfartyg försäkrat hos Navigators Management.

3 Skälen 11 och 13 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

4 Artiklarna 8–14 i förordningen ingår i avsnitt 3, med rubriken Behörighet vid försäkringstvister, i kapitel II. De innehåller behörighetsregler vid försäkringstvister.

5 Artikel 8 i förordningen har följande lydelse:

6 I artikel 9.1 i förordningen föreskrivs följande:

7 Artikel 10 i denna förordning har följande lydelse:

8 Enligt artikel 11.2 i förordningen gäller följande:

9 I artikel 13 i förordningen stadgas följande:

10 Enligt artikel 14 i förordningen gäller följande:

11 I kapitel II i förordningen ingår även – i avsnitt 7, som har rubriken Avtal om domstols behörighet – artikel 23.1 och 23.5, som har följande lydelse:

12 Förordning nr 44/2001 upphävdes genom artikel 80 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Enligt artikel 81 andra stycket i sistnämnda förordning är den dock tillämplig först från och med den 10 januari 2015.

13 Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknat i Bryssel den 19 oktober 2005 (EUT L 299, 2005, s. 62) (nedan kallat avtalet mellan EG och Danmark eller avtalet) och godkänt på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2006/325/EG av den 27 april 2006 (EUT L 120, 2006, s. 22), syftar till att tillämpa bestämmelserna i förordning nr 44/2001 och tillämpningsföreskrifterna för denna på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Konungariket Danmark. Avtalet trädde i kraft den 1 juli 2007, i enlighet med artikel 12.2 i avtalet (se EUT L 94, 2007, s. 70).

14 Ingressen till avtalet mellan EG och Danmark har följande lydelse:

15 Artikel 2 i avtalet avser Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Artikel 2.1 har följande lydelse:

16 Artikel 6 i avtalet avser [EU]-domstolens behörighet med avseende på tolkningen av avtalet. Artikel 6.1 stadgar följande:

17 95 § forsikringsaftaleloven (försäkringsavtalslagen) föreskrivs följande:

18 Hösten 2007 transporterade Skåne Entreprenad Service AB, ett bolag bildat enligt svensk rätt (nedan kallat Skåne Entreprenad) sockerbetor till en fabrik i Nykøbing Falster (Danmark). En del av transporten utfördes på fartyg från Assens till Nakskov (Danmark). För transporten hade Skåne Entreprenad hyrt ett antal bogseringsfartyg och pråmar, däribland bogseringsfartyget Sea Endeavour I, och hade för detta ändamål tecknat ansvarsförsäkring hos Navigators Management.

19 Försäkringsavtalet innehöll bland annat följande klausul:

20 Dessutom innehöll Navigators Managements försäkringsvillkor följande klausul:

21 Den 24 november 2007 uppstod ett antal skador på kajen när bogseringsfartyget Sea Endeavour I trafikerade Assens hamn. Det är tvistigt hur skadorna har uppkommit och vem som bär ansvaret för dem.

22 Skåne Entreprenad har under tiden gått i konkurs, och Assens Havn har väckt talan direkt mot Navigators Management – som ansvarsförsäkrade den påstådda skadevållaren – vid Sø- og Handelsretten (Sjö- och handelsdomstolen, Danmark). Assens Havn har yrkat att försäkringsbolaget ska betala 1310536 danska kronor (DKK) (ungefär 176270 euro) i ersättning för skadorna.

23 Efter att ha prövat frågan om behörig domstol i ett särskilt förfarande avvisade Sø- og Handelsretten genom dom av den 22 december 2014 talan på grund av att dansk domstol inte var behörig, eftersom prorogationsavtalet mellan försäkringsavtalsparterna gällde gentemot den skadelidande. Assens Havn överklagade domen till den hänskjutande domstolen.

24 Enligt den hänskjutande domstolen är huvudfrågan om Assens Havn, som enligt 95 § stycke 2 försäkringsavtalslagen kan väcka talan direkt mot skadevållarens försäkringsbolag, är bunden av en prorogationsklausul i försäkringsavtalet mellan Skåne Entreprenad och Navigators Management, till följd av artikel 13.5 jämförd med artikel 14.2 a i förordning nr 44/2001. Om så är fallet var det korrekt av Sø- og Handelsretten (Sjö- och handelsdomstolen) att avvisa Assens Havns talan.

25 Den hänskjutande domstolen har anmärkt att en skadelidande enligt dansk rätt i princip inte har rätt att väcka talan direkt mot en skadevållares försäkringsbolag, men att 95 § försäkringsavtalslagen medger detta bland annat om försäkringstagaren har gått i konkurs, såsom i förevarande fall.

26 Mot denna bakgrund beslutade Højesteret (Högsta domstolen, Danmark) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13.5 jämförd med artikel 14.2 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en skadelidande som väckt direkt talan mot skadevållarens försäkringsgivare kan vara bunden av ett prorogationsavtal som ingåtts mellan försäkringsgivaren och skadevållaren.

28 För att besvara den frågan hänvisar domstolen till systematiken i bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001 och till syftena med dessa bestämmelser.

29 Domstolen erinrar om att avsnitt 3 i kapitel II i nämnda förordning föreskriver ett självständigt system för domstols behörighet vid försäkringstvister (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2005, Société financière et industrielle du Peloux, C‑112/03, EU:C:2005:280, punkt 29).

30 I likhet med mål rörande arbetstagare och konsumenter kännetecknas försäkringsmål av en viss obalans mellan parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2005, GIE Réunion européenne m.fl., C‑77/04, EU:C:2005:327, punkt 22). Artikel 8, i avsnitt 3 i kapitel II, i förordning nr 44/2001 syftar till att korrigera den obalansen genom att skydda den svagare parten genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse, C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 40).

31 I synnerhet underlättar de bestämmelserna den skadelidandes situation när skadan omfattas av en försäkring, genom att de låter den skadelidande väcka talan mot försäkringsgivaren bland annat vid domstolen i den ort där den skadegörande handlingen ägde rum, förutsatt att nationell rätt tillåter en sådan direkt talan.

32 Som framgår av punkterna 23 och 24 ovan bedömer den hänskjutande domstolen, på vilken det ankommer att tolka den egna nationella rätten, i förevarande fall att 95 § stycke 2 försäkringsavtalslagen, som är tillämplig i målet, ger den skadelidande rätt att väcka direkt talan mot försäkringsgivaren i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001.

33 Vad gäller möjligheten att göra ett prorogationsavtal gällande mot den skadelidande, föreskriver artikel 13.5 jämförd med artikel 14.2 a i förordning nr 44/2001 att avvikelser från bestämmelserna i avsnitt 3 i förordningen är tillåtna bland annat för försäkringsavtal som täcker ansvaret för användning eller drift av fartyg.

34 Det står också klart att artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, som gör artiklarna 8–10 i förordningen tillämpliga om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, inte gäller artiklarna 13 och 14 i förordningen och följaktligen inte prorogationsavtal.

35 Det framgår således inte av systematiken i bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001 att ett prorogationsavtal kan göras gällande mot den skadelidande.

36 Domstolen har redan haft tillfälle att påpeka att prorogation avseende försäkringstvister är strikt begränsad av hänsyn till målet att skydda den ekonomiskt svagare parten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2005, Société financière et industrielle du Peloux, C‑112/03, EU:C:2005:280, punkt 31).

37 Artikel 13 i förordning nr 44/2001 ger en uttömmande uppräkning av de fall då parterna kan avvika från bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordningen.

38 Det framgår dessutom av lydelsen av artikel 23.5 i förordningen att prorogationsavtal inte har någon verkan om de strider mot artikel 13. Det följer av dessa bestämmelser att det genom förordningen inrättas ett system där avvikelser från bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister ska tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 12 maj 2005, Société financière et industrielle du Peloux, C‑112/03, EU:C:2005:280, punkt 31).

39 Vidare konstaterar domstolen att jämfört med en försäkringstagare som inte uttryckligen samtyckt till en prorogationsklausul, vilket var det fall som behandlas i domen av den 12 maj 2005, Société financière et industrielle du Peloux ( C‑112/03, EU:C:2005:280), så befinner sig en tredje man som lidit en försäkrad skada ännu längre från det avtalsförhållande där en sådan klausul avtalades.

40 Ett prorogationsavtal mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare kan således inte göras gällande mot den som lidit en försäkrad skada och som önskar väcka talan direkt mot försäkringsgivaren vid domstolen i den ort där den skadegörande handlingen ägde rum, såsom påpekats i punkt 30 ovan, eller vid domstolen i dennes hemvistort – en möjlighet som domstolen erkände i sin dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen (C‑463/06, EU:C.2007:792, punkt 31).

41 Att utsträcka den tvingande verkan av prorogationsavtal grundade på artiklarna 13 och 14 i förordning nr 44/2001 skulle kunna vara till men för syftet med avsnitt 3 i kapitel II i förordningen, det vill säga att skydda den ekonomiskt och juridiskt svagare parten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse, C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 40).

42 Mot denna bakgrund ska artikel 13.5 jämförd med artikel 14.2 a i förordning nr 44/2001 tolkas så, att en skadelidande som väckt direkt talan mot skadevållarens försäkringsgivare inte är bunden av ett prorogationsavtal som ingåtts mellan försäkringsgivaren och skadevållaren.

43 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: danska.