Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 16 maj 2019

1 Originalspråk: franska.

2 I målet Europeiska unionen/Guardian Europe (C‑447/17 P).

3 I målet Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑479/17 P).

4 T-673/15 (nedan kallad den överklagade domen), EU:T:2017:377.

5 T-82/08 (nedan kallad tribunalens dom av den 27 september 2012), EU:T:2012:494.

6 C‑138/17 P och C‑146/17 P, EU:C:2018:1013.

7 C‑150/17 P, EU:C:2018:1014.

8 C‑174/17 P och C‑222/17 P, EU:C:2018:1015.

9 Den andra grunden, vilken också avser begreppet ett enda företag, inom ramen för Guardian Europes yrkande som grundar sig på att målet inte avgjordes inom skälig handläggningstid, kommer inte att bli föremål för en utförlig prövning, eftersom frågan huruvida överklagandet kan bifallas såvitt avser grundens första del i hög grad är beroende av huruvida överklagandet kan bifallas såvitt avser den första grunden och domstolens avgörande vad beträffar det överklagande som ingetts av unionen. Vad beträffar anmärkningen om missuppfattning som klaganden har åberopat till stöd för den andra grundens andra del, se punkt 74 och fotnot 42 i detta förslag till avgörande.

10 Nedan kallat beslut K(2007) 5791.

11 C‑580/12 P, EU:C:2014:2363.

12 För en påminnelse beträffande den andra grunden, se punkt 4 i detta förslag till avgörande. Se även, beträffande sakprövningsförutsättningarna, punkterna 60 och 62 i detta förslag till avgörande.

13 Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (se dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Gascogne Sack Deutschland och Gascogne ( C‑138/17 P och C‑146/17 P, EU:C:2018:1013, punkt 67 och där angiven rättspraxis)).

14 Det är fråga om det argument som har åberopats i första hand för att bemöta den fjärde grunden för Guardian Europes överklagande; se punkt 50 i detta förslag till avgörande. De tre övriga andrahandsgrunderna anges i fotnot 16 och i punkterna 51 och 52 i detta förslag till avgörande.

15 Se, i det avseendet, dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen ( C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 37–40 och där angiven rättspraxis).

16 Det ska påpekas att kommissionen, för att bemöta den fjärde grunden för huvudöverklagandet, i andra hand har åberopat – till stöd för ett andra yrkande om att domstolen ex officio ska pröva en grund avseende tvingande rätt – ett argument som har samma innehåll som den enda grunden för anslutningsöverklagandet. Under dessa omständigheter är det verkningslöst att pröva argumentet.

17 Se dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen ( C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 51 och där angiven rättspraxis), dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet ( C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 94), dom av den 13 december 2018, Iran Insurance/rådet ( T-558/15, EU:T:2018:945, punkt 71), och dom av den 13 december 2018, Post Bank Iran/rådet ( T-559/15, EU:T:2018:948, punkt 64). Se, även, Clausen, F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 109‑111.

18 C‑580/12 P, EU:C:2014:2363.

19 Punkt 61 i den överklagade domen.

20 Se, för en sammanfattning av de principer som är tillämpliga i fråga om dröjsmålsränta, mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2014:2170, punkterna 75 och 77–79).

21 Se dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkterna 29 och 30).

22 C‑580/12 P, EU:C:2014:2363.

23 Europeiska unionens domstol har hänvisat till bland annat dom av den 4 oktober 1979, Ireks-Arkady/EEG ( 238/78, EU:C:1979:226, punkt 5), och dom av den 9 november 1989, Briantex och Di Domenico/EEG och kommissionen ( 353/88, EU:C:1989:415, punkt 16).

24 238/78, EU:C:1979:226.

25 Guardian Europe har gjort gällande att det är ett helägt dotterbolag till Guardian Industries, med ansvar för den europeiska marknaden.

26 De rättegångshinder som kommissionen har åberopat kommer att prövas i punkterna 18 och 20 samt i fotnot 16 i detta förslag till avgörande.

27 I det avseendet har kommissionen grundet sig på dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 50 och 57).

28 C‑580/12 P, EU:C:2014:2363.

29 Se även i detta avseende, beträffande bankgarantiavgifterna, kritiken mot den andra grunden som avser punkterna 158 och 159 i den överklagade domen samt fotnot 9 i detta förslag till avgörande.

30 Se, bland annat, dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 102).

31 Se dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

32 Se dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkterna 101 och 102), och dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 46).

33 Dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 103 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 48).

34 Se, för påpekandena i doktrinen, Blumann, C., och Dubouis, L., Droit institutionnel de l’Union européenne, 6:e uppl., LexisNexis, collection Manuels, Paris, 2016, punkt 954, s. 741, och Van Raepenbusch, S., Le contrôle juridictionnel dans l’Union européenne, 3:e uppl., Éditions de l’Université de Bruxelles, serien Commentaire J. Mégret, Bryssel, 2018, punkt 330, s. 286.

35 Se dom av den 9 november 1989, Briantex och Di Domenico/EEG och kommissionen ( 353/88, EU:C:1989:415, punkt 6), beslut av den 1 december 2008, Işçi Partisi/kommissionen ( T-219/08, ej publicerat, EU:T:2008:538, punkt 7), och beslut av den 17 december 2009, Işçi Partisi/kommissionen ( T-223/09, ej publicerat, EU:T:2009:524, punkterna 12 och 13).

36 Se dom av den 30 juni 2009, CPEM/kommissionen ( T-444/07, EU:T:2009:227, punkterna 39 och 40), och beslut av den 12 maj 2010, CPEM/kommissionen ( C‑350/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:267, punkt 61).

37 Se dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen ( T‑149/96, EU:T:1998:228, punkterna 57 och 59 och där angiven rättspraxis). Se även, i det avseendet, dom av den 18 mars 1975, Union syndicale-Service public européen m.fl./rådet ( 72/74, EU:C:1975:43, punkt 21).

38 Se dom av den 4 oktober 1979, Ireks-Arkady/EEG ( 238/78, EU:C:1979:226, punkt 5).

39 Se bland annat, bland de ovannämnda avgörandena, beslut av den 17 december 2009, Işçi Partisi/kommissionen ( T-223/09, ej publicerat, EU:T:2009:524, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

40 Se bland annat, bland de ovannämnda avgörandena, beslut av den 17 december 2009, Işçi Partisi/kommissionen ( T-223/09, ej publicerat, EU:T:2009:524, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

41 Se Bonichot, J-C., La réparation du délai excessif de jugement devant les juridictions de l’Union, Actualité juridique: droit administratif, Dalloz, Paris, 2014, nr 12, s. 683–687, i synnerhet s. 686.

42 Se punkterna 106 och 159 i den överklagade domen. Dessa punkter har kritiserats genom den andra grundens andra del i huvudöverklagandet. Guardian Europe har anfört en anmärkning om att den interna promemoria av den 13 november 2015 som bolaget ingav missuppfattades, vilken jag anser bör lämnas utan beaktande, eftersom denna bevisning var föremål för en bedömning av tribunalen som inte är uppenbart felaktig.

43 Se punkt 99 i den överklagade domen.

44 Punkt 104 i den överklagade domen.

45 Vad beträffar de ekonomiska och organisatoriska banden mellan ett moderbolag och ett dotterbolag, är de av samma art som dem som används för att ett dotterbolags överträdelse ska tillskrivas moderbolaget (se, bland annat, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 52 och 54)).

46 Se punkt 12 i överklagandet.

47 Vad beträffar det tillräckligt klara åsidosättande av likabehandlingsprincipen som skedde i tribunalens dom av den 27 september 2012, se punkterna 84 och 122 i detta förslag till avgörande.

48 C‑224/01, EU:C:2003:513.

49 C‑69/14, EU:C:2015:662.

50 Se punkt 92 i detta förslag till avgörande.

51 C‑224/01, EU:C:2003:513.

52 C‑69/14, EU:C:2015:662.

53 C‑3/16, EU:C:2017:209.

54 C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 66.

55 Se dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 65 och särskilt hänvisningen till punkterna 61 och 62), och jämför med förslaget till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:272, punkterna 38 och 65), som hade framhållit den nya karaktären på kommissionens omtvistade beslut jämfört med kommissionens vanliga praxis och domstolens praxis.

56 Se dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 66).

57 Frågan hade endast nämnts i samband med dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513). Se yttrandet av Republiken Österrike och det sjätte argument som anfördes av Förenade kungarikets regering och som anges i den domen, i punkt 21 respektive punkt 28, vilka domstolen ansåg att det inte var nödvändigt att ta ställning till. Se, i det avseendet, kommentaren till denna dom av Rostane, M., Chronique de jurisprudence du Tribunal et de la Cour de justice des Communautés européennes, Institutions et ordre juridique communautaire, Primauté du droit communautaire, Journal du droit international (Clunet), LexisNexis, Paris, april 2004, nr 2, p. 552–559, och Adida-Canac, H., L’erreur du juge: entre réparation, indemnisation et responsabilité, Recueil Dalloz, Dalloz, Paris, 2009, nr 19 s. 1288–1297, särskilt s. 1295 och fotnot 72.

58 Dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen ( C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 82).

59 Se Bonichot, J-C., a.a., i synnerhet s. 686

60 Se, särskilt, de domar som har nämnts i punkterna 101, 106 och 107 i detta förslag till avgörande och dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva och Brito m.fl. ( C‑160/14, EU:C:2015:565, punkt 46 och följande punkter).

61 C‑168/15, EU:C:2016:602.

62 Se dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkterna 11, 15.2 och 16).

63 Se dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkterna 18–20 och där angiven rättspraxis).

64 Se dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 21).

65 Dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 42 första stycket). Min kursivering.

66 C‑168/15, EU:C:2016:602.

67 C‑224/01, EU:C:2003:513. Se, för ett liknande resonemang, Simon, D., La responsabilité des États membres en cas de violation du droit communautaire par une juridiction suprême (à propos de l’arrêt Köbler, CJCE, 30 sept. 2003, aff. C‑224/01), Revue Europe, LexisNexis, Paris, 2003, nr 11, s. 3–6, särskilt s. 4, där det påpekas att motiveringen [i domen] skiljer inte på två bevis som skulle ha kunnat vara skilda: … dels … fastställa principen om skadeståndsansvar på grund av ett domstolsavgörande, dels … bevisa att detta skadeståndsansvar också gäller domar från högsta domstolar. Det andra övervägandet tycks i domstolens ögon gälla genom ett resonemang a fortiori. Se, även, de frågor som ställts av Huglo, J-G., La responsabilité des États membres du fait des violations du droit communautaire commises par les juridictions nationales: un autre regard, Gazette du Palais, Lextenso Éditions, Issy-les-Moulineaux, 2004, nr 164, s. 34–40, och Beutler, B., State Liability for Breaches of Community Law by National Courts: Is the Requirement of a Manifest Infringement of the Applicable Law an Insurmountable Obstacle?, Common Market Law Review, Kluwer Law International, Alphen-sur-le-Rhin, 2009, volym 46, nr 3, s. 773–804, särskilt s. 789, som generaladvokaten Wahl har hänvisat till i sitt förslag till avgörande i målet Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:260, fotnot 15).

68 Se punkt 59 i domen.

69 C‑224/01, EU:C:2003:513.

70 C‑173/03, EU:C:2006:391, punkterna 30–32.

71 Nämnda punkt 36 har följande lydelse: Att under sådana omständigheter utesluta skadeståndsansvar för staten enbart av det skälet att överträdelsen av gemenskapsrätten är hänförlig till en tolkning av rättsregler som en domstol har gjort skulle sålunda, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, innebära att den princip som domstolen fastställde i domen [av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513)] skulle bli innehållslös. Detta gäller i än högre grad för domstolar som dömer i sista instans, vilka är skyldiga att säkerställa att rättsreglerna tolkas enhetligt på nationell nivå. Min kursivering.

72 Se dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 24), och jämför med förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2005:602, punkt 39).

73 C‑168/15, EU:C:2016:602.

74 Se dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 20 och där angiven rättspraxis, bland annat dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 31)).

75 Se dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 32).

76 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 19 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2005:602): För övrigt, som jag redan betonat i mitt förslag till avgörande i … målet Köbler [( C 224/01, EU:C:2003:207, punkt 38)], även om det förhåller sig så att en skadeståndstalan mot staten, då det inte finns möjlighet enligt nationell lagstiftning att överklaga ett avgörande av en högsta domstolsinstans, utgör den enda och sista utvägen för att garantera upprättelse för den kränkta rättigheten och i slutändan säkerställa att de rättigheter enskilda tillerkänns enligt gemenskapens rättsordning ges ett lämpligt och effektivt rättsligt skydd, gäller detsamma inte med automatik för avgöranden som fattas av de lägre domstolarna eftersom det enligt nationell lagstiftning är möjligt att överklaga de sistnämndas avgöranden.

77 Ett utryck som har hämtats särskilt från dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 58).

78 Vad gäller de olika formerna av ersättning, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen Europeiska unionen/Gascogne Sack Deutschland och Gascogne ( C‑138/17 P och C‑146/17 P, EU:C:2018:620, punkt 84).

79 Se yttrande 2/13 av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 174), och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 39).

80 Det ska framhållas att sedan ikraftträdandet av Nicefördraget, varigenom det skedde en viktig reform av domstolssystemet, har tribunalens befogenheter utvidgats väsentligt. Enligt artikel 256.1 FEUF ska tribunalen vara behörig att pröva och avgöra nästan alla mål, med undantag av huvudsakligen talan om fördragsbrott. Enligt Van Raepenbusch, S. a.a., punkt 4, s. 14 och punkt 62, s. 72, har tribunalen genom denna reform förvandlats till en riktig allmän förvaltningsdomstol.

81 Se artikel 256 FEUF (tidigare artikel 225 FEG som har sin grund i ändringen genom Maastrichtfördraget av tidigare artikel 168 A EEG) och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken [e]tt överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten.

82 Se, beträffande nationella domstolar, Van Raepenbusch, S., a.a., punkt 2, s. 12.

83 Se dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 32), och jämför med förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2005:602, punkterna 70–75), och dom av den 15 mars 2017, Aquino ( C‑3/16, EU:C:2017:209, punkterna 31–34), och dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (förskottsskatt) ( C‑416/17, EU:C:2018:811, punkterna 108 och 109).

84 Se yttrande 2/13 av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 176), och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 41).

85 Se, i det avseendet, förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:207, punkt 94).

86 Se dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 34).

87 Se, som exempel på orsaker till fel som kan begås vid domstolarnas tolkning, dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 35).

88 Se, beträffande uttalandet att det inte finns någon förvärvad rättighet i fast rättspraxis, Europadomstolen, 18 december 2008, Unédic mot Frankrike (CE:ECHR:2008:1218JUD002015304, § 74), som det hänvisas till i beslut av den 13 juli 2010, Allen m.fl./kommissionen ( F-103/09, EU:F:2010:88, punkt 49). Se, även, vägledning till artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, rätten till en rättvis rättegång (civilrättsliga delen), uppdaterad den 31 december 2018, som finns tillgänglig på följande internetadress: https://www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_6_FRA.pdf (punkt 279).

89 Se, för en översikt över lagstiftningen och rättspraxis i vissa medlemsstater, Guinchard, S., Responsabilités encourues pour fonctionnement défectueux du service public de la justice, Répertoire de procédure civile, Encyclopédie juridique Dalloz, Dalloz, Paris, januari 2018, punkt 34, och jämför med den redogörelse som finns i förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:207, punkt 77 och följande punkter). Vad beträffar italiensk lagstiftning, se även dom av den 24 november 2011, kommissionen/Italien ( C‑379/10, ej publicerad, EU:C:2011:775). Vad beträffar fransk nu gällande rätt, vill jag påpeka att det i artikel L. 141–1 i Code de l’organisation judiciaire (lagen om domstolsorganisation) föreskrivs att staten ådrar sig skadeståndsansvar endast vid ett grovt fel eller vid rättsvägran. Sedan år 2001 har Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) gett företräde åt en objektiv utformning av begreppet fel, nämligen med grovt fel avses varje brist som kännetecknas av en omständighet eller en rad omständigheter som ger uttryck för domstolsväsendets oförmåga att utföra det uppdrag som det har getts (den 23 februari 2001, plenum, nr 99–16.165 (Bulletin 2001, plenum, nr 5, s. 10)). Vidare följer det av Cour de cassations (Högsta domstolen, Frankrike) fasta praxis att domstolsväsendets oförmåga att utföra det uppdrag som det har getts endast [kan] bedömas i den mån som nyttjandet av rättsmedel inte har gjort det möjligt att gottgöra den påstådda störningen i funktionen (dom av den 6 maj 2003, första tvistemålsavdelningen, nr 01–02.543 (Bulletin 2003, I, nr 105, s. 82), dom av den 4 november 2010, första tvistemålsavdelningen, nr 09–15.869 (Bulletin 2010, I, nr 223), och dom av den 5 september 2018, första tvistemålsavdelningen, nr 17–21.206 (FR:CCASS:2018:C100793)). Vad beträffar förvaltningsdomstolar, har Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) infört regler som är ganska lika det skadeståndsansvar på grund av rättsskipning som föreskrivs i lag. Det uppkommer endast vid ett grovt fel som inte ska följa av innehållet i ett slutligt domstolsavgörande (dom av den 29 december 1978, Darmont, nr 96004, publicerad i rättsfallssamlingen). Särskilda regler har införts som gör det möjligt för staten att ådra sig skadeståndsansvar för förvaltningsdomstolarnas omotiverade dröjsmål med att fatta ett avgörande, i fråga om vilket det inte längre krävs ett grovt fel (dom av den 28 juni 2002, ass., Garde des sceaux, justitieministern mot Magiera, nr 239575, publicerad i rättsfallssamlingen).

90 För fullständighetens skull ska det anges att nyttjandet av ett sådant rättsmedel redan har prövats av domstolen, när den tog ställning till ett överklagande av beslut av den 23 januari 2018, Campailla/Europeiska unionen ( T-759/16, ej publicerat, EU:T:2018:26), dock utan att domstolen var tvungen att ta ställning till rättsfrågan avseende villkoren för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar för ett avgörande som meddelats av domstolen (se punkt 33 och följande punkter i nämnda beslut). Domstolen fastställde nämligen att talan om skadestånd inte kunde tas upp till sakprövning och påpekade att de aktuella skälen, vilka kritiserades i överklagandet, var överflödiga i beslut av den 7 augusti 2018, Campailla/Europeiska unionen ( C‑256/18 P, ej publicerat, EU:C:2018:655, punkterna 43, 46 och 47).

91 Se, särskilt i förevarande mål, dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 20).

92 Det kan exempelvis vara fråga om åsidosättande av rätten till försvar, att den kontradiktoriska principen inte har iakttagits, avsaknad av motivering eller en motivering som ger uttryck för domstolens partiskhet.