Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 29 november 2018
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 31, och rättelse i EUT L 49, 2017, s. 50) (nedan kallad Dublin III-förordningen). Förordningen utgör en del av det europeiska gemensamma asylsystemet (Ceas). Andra rättsakter som ingår i detta system är Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat skyddsgrundsdirektivet), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet).
3 EUT C 83, 2010, s. 391.
4 Artikel 7 motsvarar de rättigheter som föreskrivs i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).
5 De rättigheter som motsvarar de i artikel 47 i stadgan finns i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.
6 Förutom Dublin III-förordningen omfattar detta system Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1) (nedan kallad Eurodacförordningen) och förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3), i ändrad lydelse enligt genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1).
7 Skäl 4.
8 Skäl 5.
9 Skäl 14.
10 Skäl 19.
11 Skäl 32.
12 Skäl 39.
13 Enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz, som trädde i kraft den 1 mars 2008, är Dublin III-förordningen tillämplig i förhållande till den staten. Detta avtal godkändes genom rådets beslut 2008/147/EC av den 28 januari 2008 (EUT L 53, 2008, s. 3) och rådets beslut 2009/487/EC av den 24 oktober 2008 (EUT L 161, 2009, s. 6). Dublinsystemet är också tillämpligt på Furstendömet Liechtenstein. Island och Norge tillämpar Dublinsystemet enligt bilaterala avtal med unionen som godkändes genom rådets beslut 2001/258/EC av den 15 mars 2001 (EGT L 93, 2001, s. 38).
14 I andra artiklar i kapitel III finns fler kriterier som är ägnade att främja familjens enhet. I artikel 8 anges att den ansvariga medlemsstaten i fråga om ensamkommande barn är den där det finns en familjemedlem eller ett syskon till barnet. Artikel 10 gäller syskon som har en familjemedlem i en medlemsstat vars ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten ännu inte har blivit föremål för ett första beslut i sak. Artikel 16 avser sökande som är beroende av en familjemedlem som är lagligen bosatt i en av medlemsstaterna. Det följer av artikel 16.2 att om den som ansöker om internationellt skydd är beroende av hjälp från sitt barn, sitt syskon eller sin förälder som är lagligen bosatt i en av medlemsstaterna eller om barnet, syskonet eller föräldern är beroende av hjälp från sökanden, och denna person är lagligen bosatt i en annan medlemsstat än den där sökanden befinner sig ska ansvarig medlemsstat (normalt) vara den där familjemedlemmen lagligen är bosatt. Jag kommer att hänvisa till artiklarna 8, 10 och 16 som kriterierna för familjens enhet.
15 Artiklarna 16 och 17 ingår i bestämmelserna om personer i beroendeställning och diskretionär bedömning i kapitel IV.
16 Artikel 22 fastställer villkoren för att besvara en framställan om övertagande. I korthet ska den anmodade medlemsstaten utföra nödvändiga kontroller och fatta beslut om framställan om övertagande inom två månader från mottagandet. Enligt artikel 24 kan en framställan om återtagande lämnas in om en ny ansökan om internationellt skydd inte har lämnats in i den anmodande medlemsstaten. Artikel 25 fastställer reglerna för att besvara en framställan om återtagande och artikel 29 fastställer närmare bestämmelser och tidsfrister för överföringar.
17 Se ovan fotnot 16.
18 Detta omfattar bland annat fall där sökanden har underlåtit att besvara en begäran att lämna information av betydelse för ansökan eller om sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat platsen där han eller hon hölls i förvar.
19 Artikel 33.2 a och 33.2 d. Begreppet efterföljande ansökan definieras i artikel 2 q som en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökanden uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1 i förfarandedirektivet.
20 Se artikel 25.2 i Dublin III‑förordningen.
21 Detta är hur jag har förstått bakgrunden till H:s ärende utifrån handlingarna i målet vid den nationella domstolen.
22 Såvitt jag förstår bad Nederländerna att Tyskland skulle ompröva sin ställning på grundval av artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målen X, C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:212, punkt 81 (dom av den 13 november 2018, EU:C:2018:900).
23 I enlighet med artikel 19.2 i Dublin III-förordningen upphör den anmodade medlemsstatens skyldighet att återta en sökande när medlemsstaten kan konstatera att personen i fråga har lämnat dess territorium under minst tre månader. Denna bestämmelse gör att den anmodade medlemsstaten kan bedöma huruvida den faktiskt är den ansvariga medlemsstaten vid tillämpning av Dublin III-förordningen, med hänsyn till alla relevanta bevis och indicier i enlighet med artikel 22.2 i förordning nr 1560/2003.
24 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, och dom av den 7 juni 2016, Karim, C‑155/15, EU:C:2016:410.
25 I mål C‑582/17, H, har den hänskjutande domstolen framställt en identisk tolkningsfråga som i mål C‑583/17, R. Det är den enda frågan som har ställts i mål C‑582/17, H.
26 Se ovan punkt 7.
27 Bestämmelserna är också tillämpliga när en sådan sökande flyttar mellan medlemsstater utan uppehållstillstånd. Då såväl H som R gjort efterföljande ansökningar i både Tyskland och Nederländerna är det detta villkor i artikel 18.1 b, c, d eller artikel 20.5 som är relevant i förevarande mål.
28 Se ovan punkt 17.
29 Se nedan punkterna 85–87.
30 Se nedan punkt 75.
31 Artikel 18.1 a gäller när en framställan om övertagande har lämnats in. Eftersom begäran om hänskjutande inte innehåller något som antyder att de nederländska myndigheterna lämnade in en sådan framställan till sina tyska motsvarigheter ska jag inte bedöma denna bestämmelse vidare.
32 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 41.
33 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 56. Se även definitionen av prövning av ansökan om internationellt skydd ovan i punkt 7.
34 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 57. Se även skäl 5 i Dublin III-förordningen. Se även ovan, punkterna 37 och 39.
35 Se artikel 1 i Eurodacförordningen.
36 Dublin III-förordningen upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (nedan kallad Dublin II-förordningen, EUT L 50, 2003, s. 1) som var en del av det tidigare systemet.
37 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 45–47. Se även ovan, punkt 43.
38 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409 punkt 51, och dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 45.
39 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587 punkt 49, 50 och 52. Se även dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39.
40 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 59–63. Se, vidare, skäl 9.
41 Dom av den 6 november 2012, K, C‑245/11, EU:C:2012:685, punkt 36. Se även ovan, fotnot 14.
42 Se artikel 3.2 första stycket och artikel 17.1.
43 Dom av den dom av den 6 juni 2013, MA m.fl., C‑648/11, EU:C:2013:367 punkt 50 och där angiven rättspraxis.
44 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59 och där angiven rättspraxis.
45 Dom av den 25 januari 2018, Hasan, C‑360/16, EU:C:2018:35, punkterna 73 och 74.
46 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 93.
47 Se, analogt, ordalydelsen i Dublin II-förordningen som diskuterades i dom av den 6 juni 2013, MA m.fl., C‑648/11, EU:C:2013:367, punkterna 51–53.
48 Motiveringen till kommissionens förslag, KOM(2001) 447, punkt 2.1. Se även kommissionens arbetsdokument SEC(2000) 522, punkt 22.
49 Se kommissionens arbetsdokument SEC(2000) 522, motiveringen till kommissionens förslag, KOM(2001) 447, punkt 3.1, och motiveringen till kommissionens förslag KOM (2008) 820, punkt 3.2.
50 Se ovan punkt 44.
51 Begreppet familj enligt artikel 8 i Europakonventionen är inte begränsat till förhållanden som bygger på äktenskap, utan kan också omfatta andra faktiska familjeband där parterna lever ihop utan att vara gifta, Europadomstolen, 18 december 1986, Johnston m.fl. mot Irland [GC], CE:ECHR:1986:1218JUD000969782, § 56. Banden mellan personer kan till och med vara starka nog för familjeliv även om parterna inte bor ihop, Europadomstolen, 7 november 2013, Vallianatos m.fl. mot Grekland [GC], CE:ECHR:2013:1107JUD002938109, § 49 och § 73.
52 Ett sådant tillvägagångssätt godtogs inte som den princip som skulle styra fastställande av ansvarig medlemsstat, se kommissionens arbetsdokument SEC(2000) 522, punkt 56, led 4.
53 Kommissionens arbetsdokument SEC(2000) 522, punkt 6
54 Se ovan punkt 59.
55 Se motiveringen av kommissionens förslag KOM(2008) 820, punkt 4 fjärde ledet.
56 Se motiveringen av kommissionens förslag KOM(2008) 820, punkt 4.
57 Interinstitutionellt ärende: 2008/0243 (COD), 12364/09 Asile 56 CODEC 1000, av den 27 juli 2009, bilaga II, s. 37.
58 Skäl 14 i Dublin III-förordningen.
59 Det kapitel III-kriterium som har tillämpats mest är artikel 13. Se dom av den 26 juli 2017, Jafari, C‑646/16, EU:C:2017:586, punkt 87, och den studie som genomförts av ICF International på uppdrag av kommissionen, daterad den 18 mars 2016 Evaluation of the Implementation of the Dublin III Regulation – Final Report.
60 Direktiv av den 22 september 2003 (EUT L 251, 2003, s. 12).
61 Se skälen 3 och 4 i direktiv 2003/86.
62 Orsaken till detta är att förfrågningar om en sökandes bakgrund och förhållanden kan framställas mer effektivt om en medlemsstat prövar omständigheterna för familjemedlemmar som ursprungligen kommer från samma land. Se motiveringen till KOM(2001) 447 slutlig.
63 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 50.
64 Den tyska regeringen tillhandahöll vid förhandlingen hjälpsamt nog uppgifter om hur H:s och R:s ärenden fortskred.
65 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkterna 57 och 58.
66 Dom av den 26 juli 2017, A.S., C‑490/16, EU:C:2017:585, punkt 34.
67 Dom av den 7 juni 2016, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 36.
68 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 39 och 44.
69 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab, C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 46.
70 Se ovan, punkt 42.
71 Se ovan punkt 37.
72 Se ovan punkt 17.