Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 5 juli 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Parterna i målet vid den nationella domstolen är oeniga vad gäller översättningen av den kursiverade texten till franska. Den har antingen översatts med relation correspondante (motsvarande förhållanden) (klagandens översättning) eller med et les relations en découlant (de förhållanden som följer därav) (svarandens översättning). Trots denna skillnad kan klausulen översättas till franska på följande sätt: Le présent contrat et la relation correspondante (traduction de la requérante)/et les relations en découlant (traduction de la défenderesse) entre les parties seront régis par et interprétés conformément au droit de la République d’Irlande et les parties se soumettent à la compétence des tribunaux de la République d’Irlande. Apple se réserve le droit d’engager des poursuites à l’encontre du Revendeur devant les tribunaux dans le ressort duquel est situé le siège du Revendeur ou dans tout pays dans lequel Apple subit un préjudice (Detta avtal och motsvarande förhållande (klagandens översättning)/och de förhållanden som följer därav (svarandens översättning) mellan parterna ska regleras och tolkas enligt lagstiftningen i Irland och parterna godtar Republiken Irlands domstolars behörighet. Apple förbehåller sig rätten att väcka åtal mot återförsäljaren vid domstolarna på den ort där återförsäljaren har sitt säte eller i varje land där Apple åsamkas skada.

4 Det framgår av handlingarna i målet att klaganden – som genom att delta i programmet Apple premium reseller blev en i det närmaste exklusiv återförsäljare för Appleprodukter – bland annat använde sig av affärsmetoder som var diskriminerande jämfört med de som tillämpades gentemot Apple Stores, såväl beträffande leveransen av Appleprodukter som prissättningen.

5 Det förefaller som om parterna i målet vid den nationella domstolen inte är eniga om tolkningen och den exakta omfattningen av denna dom. eBizcuss har i sitt skriftliga yttrande således slagit fast att även om lösningarna i de domar som meddelats av franska Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) och av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) skiljer sig åt, föreligger däremot inte några skillnader när det gäller tolkningen av artikel 23 i förordning nr 44/2001. Detta bolag har särskilt noterat att de portugisiska domstolarna har förklarat att den omtvistade prorogationsklausulen är tillämplig i förevarande fall efter att ha gjort den självständiga bedömningen att de faktiska omständigheterna i tvisten rörde överträdelser av ett avtalat program och/eller krav på ersättning till följd av hävning av avtalet och inte ansvar till följd av överträdelse av konkurrensrätten.

6 Det bör erinras om att eftersom förordning nr 44/2001, i relationerna mellan medlemsstaterna, har ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention, gäller domstolens tolkning av bestämmelser i konventionen även för bestämmelser i förordningen, när bestämmelserna i dessa rättsakter kan anses likvärdiga, vilket är fallet när det gäller artikel 23 i förordning nr 44/2001, som ersatt artikel 17 första stycket i konventionen (se, bland annat, dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias, C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 31).

7 Se dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

8 Dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 29).

9 Se bland annat, analogt, dom av den 14 december 1976, Estasis Saloti di Colzani ( 24/76, EU:C:1976:177, punkterna 6 och 7), och dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias ( C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 39).

10 Se, analogt, vad gäller tolkningen av artikel 17 i Brysselkonventionen, dom av den 16 mars 1999, Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 49).

11 Se, bland annat, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 31), och dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 68).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

13 Se dom av den 16 mars 1999, Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 46 och följande punkter och där angiven rättspraxis), där det påpekas att artikel 17 i Brysselkonventionen, vilken motsvarar nämnda artikel 23 i förordning 44/2001, ska tillämpas utan hänsyn till om det föreligger ett objektivt samband mellan det omtvistade rättsförhållandet och den utvalda domstolen. Se analogt, fortfarande avseende tolkningen av artikel 17 i Brysselkonventionen, dom av den 24 juni 1981, Elefanten Schuh ( 150/80, EU:C:1981:148, punkt 27), enligt vilken en avtalsslutande stats lagstiftning inte kan utgöra hinder mot en prorogationsklausuls giltighet enbart av det skälet att det språk som används av parterna inte är det språk som föreskrivs i denna lagstiftning.

14 I detta avseende skiljer sig ordalydelsen i artikel 23 i förordning nr 44/2001 från den i artikel 17 i Brysselkonventionen, i vilken det uttryckligen föreskrevs att [o]m ett avtal om domstols behörighet har träffats till förmån för endast en av parterna, behåller den parten sin rätt att väcka talan vid varje annan domstol som är behörig. Den skiljer sig även från artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s.1) som är tillämplig på rättsliga förfaranden som har inletts sedan den 10 januari 2015. Enligt sistnämnda bestämmelse har de domstolar som anges i en prorogationsklausul exklusiv behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten.

15 Se dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkterna 27 och 29).

16 Det rör sig om fall av exklusiv behörighet vilka i förordning nr 44/2001 dels omfattar tvister rörande försäkringsavtal (avsnitt 3) konsumentavtal (avsnitt 4) och anställningsavtal, dels de områden som avses i artikel 22 i förordningen.

17 Se dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

18 Se, för ett likande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 63).

19 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335).

20 Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 69 och 71).

21 Kommissionens beslut 2006/903/EG av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel [81 EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB, EKA Chemicals AB, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret SA, Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat) (EUT L 353, 2006, s. 54).

22 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 59 och 61 och där angiven rättspraxis).

26 Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis).

27 Se dom av den 7 juli 2016, Hőszig ( C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 44 och där angiven rättspraxis), och dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias ( C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 33 och där angiven rättspraxis).