Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 3 april 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1, den omarbetade Bryssel I-förordningen).

3 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:487, punkt 2, som hänvisar till generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Deko Marty Belgium ( C‑339/07, EU:C:2008:575, punkterna 24–26)).

4 Pretelli, I., Cross-border credit protection against fraudulent transfers of assets: actio pauliana in the conflict of laws, Yearbook of private international law, Vol. XIII/2011 (2012), s. 590. Denna artikel i franska Code civil ersattes år 2016 av artikel 1341-2: Le créancier peut aussi agir en son nom personnel pour faire déclarer inopposables à son égard les actes faits par son débiteur en fraude de ses droits, à charge d’établir, s’il s’agit d’un acte à titre onéreux, que le tiers cocontractant avait connaissance de la fraude.

5 Svaranden förklarade att detta belopp är resultatet av ett krav och ett motkrav. Gäldenären begärde att svaranden skulle betala 70000 euro till henne för övertidsarbete. I ett förfarande i Italien begärde svaranden att gäldenären skulle betala omkring 380000 euro för köp av fastigheten och för arbetena. Enligt svaranden ägdes fastigheten endast formellt av gäldenären som registrerades som ensam ägare men finansieringen tillhandahölls av svaranden. De två parterna träffade slutligen ett avtal om att svaranden skulle erhålla beloppet avseende fastigheten och skulle betala gäldenären för övertidsarbete (delvis) och det utestående beloppet är lika med 349722,95 euro.

6 Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringa (EUT L 143, 2004, s. 15).

7 Sökandena har påstått att gäldenären den 21 juli 2015 väckte talan vid en civil domstol i Rom med ett yrkande om skadestånd på 517340 euro mot svaranden. Därför visar dessa omständigheter att den senares krav som säkerställdes med panträtt inte längre förelåg.

8 Dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler (kallad Reichert II), C‑261/90, EU:C:1992:149.

9 Dom av den 11 september 2008, Eckelkamp m.fl., C‑11/07, EU:C:2008:489, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

10 Dom av den 6 oktober 2015, T-Mobile Czech Republic och Vodafone Czech Republic ( C‑508/14, EU:C:2015:657, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Belgian Electronic Sorting Technology ( C‑657/11, EU:C:2013:516, punkt 31) och dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

12 Report by Mr P. Jenard on the Protocols of 3 June 1971 on the interpretation by the Court of Justice of the Convention of 29 February 1968 on the mutual recognition of companies and legal persons and of the Convention of 27 September 1968 on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters (EGT C 59, 1979, s. 66).

13 Dom av den 4 juli 1985, 220/84, EU:C:1985:302. I punkt 13 prövade domstolen frågan huruvida en part i ett verkställighetsförfarande kan framställa en invändning grundad på en fordran som domstolarna i den konventionsstat där verkställighet ska ske saknar behörighet att pröva om en självständig talan fördes beträffande den fordringen.

14 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36).

15 Jämför dom av den 28 juni 1978, Simmenthal ( 70/77, EU:C:1978:139, punkt 57).

16 Dom av den 29 september 2016, Essent Belgium ( C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 43).

17 Dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3) och dom av den 26 mars 1992, Reichert/Dresdner Bank, C‑261/90, EU:C:1992:149.

18 Pretelli, I, anfört arbete, s. 603. Se också, för ett liknande resonemang, 13th Report On National Case Law Relating To The Lugano Conventions, av Borrás, A., Neophytou, I., och Pocar, F., Maj 2012. On actio pauliana, se också den ofta anförda Göranson, U., Actio Pauliana outside bankruptcy and the Brussels Convention, Law and Reality, i Essays on National and International Procedural Law in Honour of Voskuil, Dordrecht, 1992, i synnerhet s. 101 och följande sidor.

19 Pretelli, I., Cass. sez. Un. 7.3.2003 n. 6899, Corkran c. Casa Napoleone Ltd e Cashin, Rev. crit. dr. int. pr. 2003, s. 612 och följande sidor.

20 Dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805). Mot bakgrund av det stora antalet hänvisningar till denna dom kommer jag endast att hänvisa till den som domen i Feniks.

21 Se Martiny, D., Internationale Zuständigkeit für vertragliche Streitigkeiten, i Einheit und Vielfalt des Rechts: Festschrift für Reinhold Geimer zum 65. Geburtstag, 2002, s. 641 och 648, och Magnus, U., och Mankowski, M., ECPIL Commentary – Volume I, Brussels Ibis Regulation, s. 163.

22 Se, i detta sammanhang, analogt, även om de nationella domstolarna genom att stödja sig på objektiva omständigheter följaktligen kan ta hänsyn till den berördes missbruk eller bedrägliga handlande för att, i förekommande fall, neka honom rätten enligt de [unions]rättsliga bestämmelser som har åberopats, måste de emellertid, vid bedömningen av ett sådant agerande, beakta de syften som eftersträvas genom [unions]bestämmelserna i fråga (dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 25).

23 Magnus, U., och Mankowski, M., ovan anfört arbete, s. 145.

24 Dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99), punkt 26. Se Magnus, U., och Mankowski, M., ovan anfört arbete.

25 Jämför Göranson, U., anfört arbete, s. 89.

26 Ignatova, Art. 5 Nr. 1 EuGVVO – Chancen und Perspektiven der Reform des Gerichtsstands am Erfüllungsort, 2005, s. 71 och följande sidor, Lehmann, M., i Dickinson/Lein, punkt 4.07, och Magnus, U., och Mankowski, M., anfört arbete, s. 143. Se också Schack, Der Erfüllungsort im deutschen, ausländischen und internationalen Privat- und Zivilprozessrecht, 1985, s. 104; Lehmann, M., ZZP Int. 9 (2004), s. 172, 283.

27 Ingen kan ge en gåva om han inte är skuldfri. Exempelvis kan inte en person i konkurs överföra egendom eller förmögenhet. Se Lipstein, K., Principles of the conflict of laws national and international, Haag, 1981, s. 39 och följande sidor.

28 Se Pretelli, I. (2012), anfört arbete, s. 638.