Domstolens dom (tredje avdelningen) den 11 juli 2018

I mål C‑88/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Högsta domstolen (Finland) genom beslut av den 15 februari 2017, som inkom till domstolen den 17 februari 2017, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna J. Malenovský, M. Safjan (referent), D. Šváby och M. Vilaras, generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Abnormal Load Services (International) Ltd, genom M. Komonen, advokat, Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och P. Lacerda, samtliga i egenskap av ombud, Schweiz regering, genom M. Schöll, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Aalto och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 10 april 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Zurich Insurance plc, ett försäkringsbolag etablerat i Irland (nedan kallat Zurich), och Metso Minerals Oy, ett bolag bildat enligt finländsk rätt (nedan kallat Metso), och å andra sidan Abnormal Load Services (International) Ltd, ett bolag etablerat i Förenade kungariket (nedan kallat ALS), angående skadestånd för förlust av gods under en transport utförd av ALS.

3 I skälen 11 och 12 i förordning nr 44/2001 anges följande:

4 I artikel 5 led 1 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II, med rubriken Särskilda behörighetsregler, föreskrivs följande:

5 Metso, i egenskap av avsändare, och ALS, i egenskap av transportör, ingick ett avtal om transport av en bandförsedd konkross (nedan kallad konkrossen) från Björneborg (Finland) till Sheffield (Förenade kungariket).

6 Konkrossen transporterades först med lastbil från Björneborg till hamnen i Raumo (Finland), där den lastades av och kördes, med egen framdrivning, ombord på ett fartyg. Efter att ha transporterats sjövägen till hamnen i Hull (Förenade kungariket), kördes konkrossen av fartyget, fortfarande för egen maskin, och lastades sedan på en annan lastbil. Konkrossen lämnade därefter Hull med vägtransport men försvann innan den hade levererats till mottagaren i Sheffield.

7 Zurich ersatte Metso för konkrossens värde, minus självrisken enligt försäkringsavtalet.

8 Zurich och Metso väckte talan mot ALS vid Satakunta tingsrätt (Finland) och yrkade att ALS skulle förpliktas att betala skadestånd till dem med ett belopp motsvarande konkrossens värde. ALS gjorde invändning om rättegångshinder och anförde att den domstol där talan väckts inte var behörig att pröva målet.

9 Genom beslut av den 5 april 2012 fastställde Satakunta tingsrätt att den var behörig att pröva tvisten.

10 Genom dom av den 22 mars 2013 förpliktade tingsrätten ALS att betala det yrkade beloppet till Zurich och Metso.

11 ALS överklagade domen till Vasa hovrätt (Finland). Genom dom av den 30 mars 2015 slog hovrätten fast att finländsk domstol enligt artikel 5 led 1 i förordning nr 44/2001 inte var behörig att pröva tvisten. Den avvisade därför talan.

12 Zurich och Metso överklagade domen från Vasa hovrätt till Högsta domstolen (Finland). Den domstolen anser att det i det aktuella fallet, där avsändningsorten och leveransorten för konkrossen enligt godstransportavtalet är belägna i två olika medlemsstater, ska prövas om artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det endast finns en plats för utförandet av transporttjänsten, det vill säga den plats där transporten avslutas och godset överlämnas till mottagaren, eller om transportavtalet i stället har samma kännetecken som avtalet i fråga i målet Rehder (dom av den 9 juli 2009, C‑204/08, EU:C:2009:439), med följden att käranden då kan välja mellan åtminstone två olika domstolar vid väckande av talan.

13 Under dessa omständigheter beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

14 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5 punkt 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att vid ett avtal om godstransport mellan olika medlemsstater i flera etapper och genom olika transportslag, såsom det som är i fråga i det nationella målet, utgör både avsändningsorten och leveransorten för godset orten för tjänstens utförande i den mening som avses i den bestämmelsen.

15 Domstolen erinrar om att den särskilda behörighetsregeln om utförande av tjänster i artikel 5 punkt 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 anger domstolen i den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts som behörig.

16 När det gäller fastställandet av den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts, har domstolen konstaterat att om tjänster utförs på flera orter ska uppfyllelseorten i princip anses vara den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är som närmast, vilket i ett sådant fall i allmänhet visar sig vara den huvudsakliga utförandeorten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2010, Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkt 33).

17 Beträffande samma bestämmelse har domstolen konstaterat, avseende ett direktflyg som ombesörjts av den berörda passagerarens avtalspart och efter att ha analyserat vilka tjänster som skulle utföras för att uppfylla förpliktelserna enligt ett avtal om lufttransport för personer, att de enda orter som har en direkt koppling till dessa tjänster, vilka utförs för att uppfylla förpliktelserna enligt avtalet, är avreseorten och ankomstorten för flygplanet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 40 och 41).

18 Domstolen drog av detta slutsatsen att såväl avreseorten som ankomstorten ska betraktas som de orter där tjänster som tillhandahålls enligt lufttransportavtal huvudsakligen utförs och att det därmed, i enlighet med kärandens val, är den domstol i vars domkrets avgångsorten eller ankomstorten är belägen, såsom dessa orter överenskommits i avtalet, som är behörig att pröva en begäran om kompensation på grundval av detta transportavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 43 och 47).

19 I förevarande fall ska det prövas om, vid ett avtal om godstransport, såsom det i fråga i det nationella målet, inte bara leveransorten utan även avsändningsorten ska anses som orten för tjänstens utförande i den mening som avses i artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001, därför att det föreligger en nära anknytning mellan transportavtalet och den behöriga domstolen.

20 Som generaladvokaten påpekat i punkterna 50–53 i sitt förslag till avgörande har, vid ett avtal om godstransport, avsändningsorten en nära anknytning till kärnan i de tjänster som ska utföras enligt avtalet.

21 Vid en godstransport är det på avsändningsorten som transportören har att utföra en betydande del av den avtalade tjänsten, nämligen att ta emot godset, emballera och paketera det på lämpligt sätt och allmänt skydda det från att bli skadat.

22 Om de avtalsförpliktelser som är kopplade till avsändningsorten utförs felaktigt, bland annat paketeringen, kan det leda till att avtalsförpliktelserna på bestämmelseorten utförs felaktigt.

23 Därför ska inte bara leveransorten utan även avsändningsorten anses som orten för tjänstens utförande i den mening som avses i artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001. Även i den orten föreligger nämligen en nära anknytning mellan transportavtalet och den behöriga domstolen.

24 Den lösningen uppfyller kravet på förutsebarhet, eftersom såväl käranden som svaranden enkelt kan konstatera vilka som är domstolarna i avsändningsorten och leveransorten, såsom dessa orter överenskommits i avtalet, och som därmed är de domstolar där talan kan väckas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition, C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 41).

25 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 tolkas så, att vid ett avtal om godstransport mellan olika medlemsstater i flera etapper och genom olika transportslag, såsom det som är i fråga i det nationella målet, utgör både avsändningsorten och leveransorten för godset orten för tjänstens utförande i den mening som avses i den bestämmelsen.

26 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: finska.