Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 14 februari 2019

1 Originalspråk: tyska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

3 Se skäl 9 i direktiv 2008/48. Avseende detta begrepp, se allmänt Steennot R., Case Volksbank România: Limits off the full harmonization approach of the Consumer Credit Directive, Revue européenne de droit de la consommation 2013, s. 87 med vidare hänvisningar.

4 Se särskilt dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842), och förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston (EU:C:2016:431, punkt 2).

5 Se skäl 9. Tillämpningen av en hög konsumentskyddsnivå följer redan av valet av artikel 95 EG (nu artikel 114 FEUF) som rättslig grund för direktiv 2008/48.

6 Se skälen 4, 6, 7 och 9.

7 EGT L 42, 1987, s. 48).

8 Lag av den 12 juni 19911991 (Moniteur belge av den 9 juli 1991, s. 15203), ändrad genom lag av den 7 januari 2001 (Moniteur belge av den 25 januari 2001, s. 2101) och lag av den 24 mars 2003 (Moniteur belge av den 2 maj 2003, s. 23749) (nedan kallad konsumentkreditlagen).

9 Lag av den 13 juni 2010 om ändring av lag av den 12 juni 1991 om konsumentkrediter (Moniteur belge av den 21 juni 2010, s. 38338, tysk språkversion offentliggjord i Moniteur belge av den 31 maj 2011), senast ändrad genom lag av den 27 november 2012 (Moniteur belge av den 30 november 2012, s. 76567).

10 Artikel 10 i dess lydelse enligt lag av den 24 mars 2003. Bestämmelsen kodifierades och trädde i kraft den 1 april 2015 som artikel VII 69 första stycket i lagen om ekonomisk rätt.

11 Artikel 11 fjärde stycket i lag av den 12 juni 1991, i dess lydelse enligt lag av den 13 juni 2010.

12 Artikel 15 första stycket i lag av den 12 juni 1991, i dess lydelse enligt lag av den 13 juni 2010. Bestämmelsen kodifierades och trädde i kraft den 1 april 2015 som artikel VII 75 i lagen om ekonomisk rätt. Artikel 15 andra stycket i konsumentkreditlagen härrör från artikel 15 i lag av den 12 juni 1991, i dess lydelse enligt lag av den 10 augusti 2001 och ändrad genom lag av den 24 mars 2003. Bestämmelsen kodifierades och trädde i kraft efter vissa ändringar den 1 april 2015 som artikel VII 77.2 första stycket i lagen om handelsrätt.

13 Lag av den 12 juni 1991, i dess lydelse enligt lag av den 13 juni 2010. Bestämmelsen kodifierades och trädde i kraft den 1 april 2015 som artikel VII 91 i lagen om handelsrätt.

14 Av handlingarna i det nationella målet som ingetts av den hänskjutande domstolen till EU-domstolen framgår att avtalet som ingicks med Home Vision avsåg en installation av två solcellsanläggningar, en i Belgien och en i Italien. Beslutet om hänskjutande innehåller emellertid inte några sådana konstateranden.

15 Se, bland annat, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 25) samt dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi ( C‑434/15, EU:C:2017:981, punkt 23).

16 Se vidare om artikel 94 a och b i domstolens rättegångsregler endast dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz ( C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 28) samt dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi ( C‑434/15, EU:C:2017:981, punkt 24).

17 Dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38 ( C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

18 I synnerhet är det fortfarande oklart om Home Visions löfte att återbetala hela lånet genom månatliga delbetalningar på 622,41 euro hänför sig till en specifik finansieringsöverenskommelse eller till ett banklån, såsom exempelvis kreditavtalet av den 22 maj 2012.

19 Den belgiska regeringen hänvisar därvid till artikel 92 i konsumentkreditlagen (nu artikel VII.201 i lagen om ekonomisk rätt).

20 Dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf ( C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22), dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45), dom av den 29 maj 2018, Liga van Moskeeën en Islamitische Organisaties Provincie Antwerpen m.fl. ( C‑426/16, EU:C:2018:335, punkt 31) och dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl. ( C‑528/16, EU:C:2018:583, punkt 73).

21 Se, för ett liknande resonemang, punkt 23. Se, avseende ordalydelsen i denna bestämmelse, punkt 12 ovan.

22 Enligt artikel 15.2 i direktiv 2008/48 kan konsumenten i synnerhet ingripa mot kreditgivaren om han eller hon inte gentemot den andra avtalsparten kunde göra gällande sina rättigheter som följer av det avtal som finansierats på grund av att skyldigheterna i avtalet inte fullgjorts eller fullgjorts bristfälligt.

23 Angående rättsläget enligt direktiv 87/102, se exempelvis dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard ( C‑429/05, EU:C:2007:575) och särskilt det faktum att det skulle strida mot de relevanta bestämmelserna i direktivet att konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren … villkoras av att det preliminära krediterbjudandet ska innehålla uppgift om den vara eller den tjänst som ska finansieras. (punkt 50).

24 Se, vad gäller direktiv 2008/48, dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais ( C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 54). Se även dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 64).

25 Dom av den 26 maj 2016, Kohll och Kohll-Schlesser ( C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

26 Dom av den 26 juni 2008, Burda ( C‑284/06, EU:C:2008:365, punkt 39).

27 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 64).

28 Dom av den 18 december 2014 ( C‑449/13, EU:C:2014:2464), punkt 41). Se, för ett liknande skäl, även skäl 27.

29 Skäl 9 i direktiv 2008/48.

30 Dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance ( C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 42).

31 Se dock den kritiska bedömningen av detta synsätt som gjorts av Micklitz, H.-W., The Targeted Full Harmonisation Approach: Looking Behind the Curtain, s. 47 (s. 75 och följande sidor), in:Howells G./Schulze, R. (Eds.), Modernising and Harmonising Consumer Contract Law, 2009 (i samband med offentliggörandet av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, KOM (2008) 614 slutlig).

32 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

33 Artikel 15 i direktiv 2014/17 ställer bland annat specifika informationskrav på kreditförmedlare och så kallade utsedda representanter.

34 Artikel 22 i direktiv 2014/17. Se i detta hänseende Gourio A./Thebault L. Adoption de la directive sur le crédit immobilier, Revue de Droit bancaire et financier 2014, s. 64 (på s. 65): En revanche, malgré les velléités d’un État membre, la directive ne prévoit pas d’obligation de conseil. Le conseil constitue au contraire un service distinct de l’octroi de prêt, fourni sur une base contractuelle et susceptible de rémunération.

35 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (MiFID II) (EUT L 173, 2014, s. 349).

36 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (omarbetning) (EUT L 26, 2016, s. 19).

37 Enligt artikel 20.1 tredje stycket i IDD-direktivet är en rådgivning en personlig rekommendation [från försäkringsdistributören till kunden], med en förklaring av varför en viss produkt bäst motsvarar kundens krav och behov.

38 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM (2002) 443 slutlig (EGT C 331E, 2002, s. 200).

39 Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumentkreditavtal och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG (framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget), KOM (2005) 483 slutlig

40 Ändrat förslag, som det hänvisas till i fotnot 39, motiveringen under 5.4, s. 6 och följande sidor.

41 Dom av den 12 juli 2012 ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 38).

42 Det framgår också av detta uttryck att den fullständiga harmonisering som åsyftas med direktiv 2008/48 ska tolkas som selektiv. Enligt artikel 1 i direktiv 2008/48 ska nämligen endast vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter harmoniseras. Mer allmänt, se Steennot, R., Case Volksbank România: Limits of the full harmonization approach of the Consumer Credit Directive, Revue européenne de droit de la consommation 2013, s. 87 (på s. 93).

43 Den belgiska regeringen har i synnerhet åberopat Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22) särskilt dess skäl 11.

44 Det ska därför inte beaktas att exempelvis artikel 3.9 i direktiv 2005/29 låter medlemsstaterna vad gäller finansiella tjänster och fast egendom på det område som tillnärmas genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt det här direktivet. (min kursivering). Se i detta avseende Verdure C., La directive 2005/29/CE: base légale et degré d’harmonisation, Revue européenne de droit de la consommation 2013, s. 149 (på s. 162).

45 Steennot, R., på den angivna orten (fotnot 42), s. 90. Se även allmänt: Riehm, T./Schreindorfer, B., Das Harmonisierungskonzept der neuen Verbraucherkreditrichtlinie, GPR 2008, s. 244 (på s. 247).

46 Steenot, R., på den angivna orten (fotnot 42), s. 90. Se även Riehm T./Schreindorfer, B., på den angivna orten (fotnot 45), B., s. 247.

47 Se punkt 46 och följande punkter ovan.

48 Se allmänt i detta avseende kommissionens förklaringar om det ändrade förslaget under 5.11 som citeras i fotnot 39, s. 8.

49 Se punkt 44 ovan.

50 I artikel 9 i det ursprungliga förslaget till direktivet föreskrevs en särskild skyldighet till ansvarsfull utlåning. Bestämmelsen återges dock inte i det ändrade förslaget – numera direktiv 2008/48.

51 Av rubriken till artikel 5 i direktiv 2008/48 framgår redan att bestämmelsen avser förhandsinformation.

52 Se senast dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 34). Se även, bland annat, dom av den 22 juni 2017, E.ON Biofor Sverige ( C‑549/15, EU:C:2017:490, punkt 72).

53 Dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance ( C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 35). Se även dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais ( C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 43).

54 Dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais ( C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 43).

55 Se ovan punkt 38 och följande punkter.

56 Se exempelvis början av skäl 19.

57 Se bland annat de grundläggande principer för effektiv banktillsyn som utarbetats av Baselkommittén för banktillsyn, i synnerhet princip 17 om kreditrisk. Tillgängligt på https://www.bis.org/publ/bcbs230.htm (senaste uppdatering: 13.12.2018). Skäl 26 i direktiv 2008/48 hänvisar också till denna aspekt: Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om kreditrisk i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut … bör det åligga kreditgivarna att individuellt kontrollera konsumentens kreditvärdighet.

58 Direktiv 2014/17 antogs till följd av den globala finanskrisen, inte minst till följd av de systemiska risker som delvis uppstod på grund av ansvarslös utlåning. Se i detta avseende exempelvis Partsch, P.-E., Droit bancaire et financier européen, volym 1, andra upplagan, punkt 1237.