Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 8 maj 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Dessutom erhöll käranden, genom egna avgifter, en höjning av det pensionsbelopp som betalades ut. Detta ytterligare belopp påverkas inte av förevarande begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen har vidare inte specificerat storleken på den statliga pension som käranden erhöll.

3 Sedan år 2013 fortsätter man att tillämpa en sänkning med 1,25 procent per år.

4 Begreppet insolvens definieras i artikel 2.1 i direktivet.

5 I artikel 9.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EGT L 235, 2003, s. 10) föreskrivs följande: Varje medlemsstat skall med avseende på alla institut som är etablerade inom dess territorium se till att … det uppdragsgivande företaget, om det garanterar pensionsförmånerna, är skyldigt att regelbundet finansiera detta åtagande … (min kursivering) e contrario betyder detta att unionsrätten inte kräver att medlemsstaterna ska se till att arbetsgivaren garanterar sådana utbetalningar.

6 Se dom av den 25 april 2013, Hogan m.fl. ( C‑398/11, EU:C:2013:272, punkterna 35–40). I de mål där domstolen redan har fattat ett avgörande, framgår det antingen av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna att arbetsgivaren åtagit sig att garantera utbetalningen eller så utgick domstolen från antagandet att så var fallet.

7 Se, analogt beträffande begreppet ersättning som används i artikel 3.1, dom av den 28 juni 2018, Checa Honrado ( C‑57/17, EU:C:2018:512, punkt 30).

8 Genom antagandet av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), som ingår i samma lagstiftningspaket som direktiv 80/987, övergav kommissionen sitt försök att lagstifta om överföring av kompletterande pensionsrättigheter på ett harmoniserat sätt. Det angivna skälet var att [k]raven på, formerna för och beskaffenheten hos [pensions]skyldigheterna skiljer sig åt i så hög grad, och de är organiserade på så olika sätt att det inte är möjligt att fastställa speciella regler för gemenskapen i direktivet. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Webb-Sämann ( C‑454/15, EU:C:2016:653, punkt 62).

9 Dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl. ( C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 41).

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien ( C‑314/12, EU:C:2014:192, punkterna 52 och 53).

11 Dom av den 25 april 2013, ( C‑398/11, EU:C:2013:272, punkt 43).

12 När domstolen slog fast detta, avvek den dock från idén om att göra sitt yttersta.

13 Punkt 50.

14 Dom av den 24 november 2016, C‑454/15, EU:C:2016:891.

15 Dom av den 6 september 2018, C‑17/17, EU:C:2018:674.

16 Såsom domstolen har fastställt, har medlemsstaterna en skyldighet att uppnå resultat endast i det avseendet, nämligen att säkerställa en lägsta skyddsnivå. Se dom av den 24 november 2016, Webb-Sämann ( C‑454/15, EU:C:2016:891, punkt 35).

17 Det är riktigt att domstolen i domen Hogan m.fl. (punkt 33) slog fast att artikel 8 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att lagstadgade pensionsförmåner inte ska beaktas vid bedömningen av huruvida en medlemsstat har uppfyllt sin skyldighet enligt denna artikel. Jag anser dock att domstolen enbart tog fasta på tröskelvärdet på 50 procent när den gjorde detta uttalande. För det första, när den domen meddelades hade domstolen ännu inte kommit fram till den lösning som antogs i domarna Webb-Säman och Hampshire. För det andra, utifrån den omständigheten att artikel 8 endast omfattar fordringar som hade samband med kompletterande pensionssystem utanför de nationella socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag är det, ur logisk synvinkel, inte möjligt att dra slutsatsen att lagstadgade pensionsförmåner inte ska beaktas vid bedömningen av huruvida en medlemsstat har fullgjort sin skyldighet enligt denna artikel. Omfattningen av en garanti skiljer sig faktiskt från ersättningens storlek. På området för social trygghet är det vanligt att utbetalningen av ersättning beslutas med hänsyn till en specifik situation (funktionsnedsättning, allvarlig funktionsnedsättning, föräldralöshet), men att ersättningens storlek varierar beroende på yttre faktorer, som till exempel alla inkomster som erhållits. Den tolkning som domstolen gjorde i domen Hogan m.fl. är emellertid korrekt med 50-procentsregeln som utgångspunkt, eftersom, per definition, vid bedömningen av huruvida den aktuella minskningen överskrider detta tröskelvärde, endast förmåner som betalas enligt ett pensionssystem för ett eller flera företag beaktas.

18 Dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl. ( C‑278/05, EU:C:2007:56, punkterna 80 och 82).

19 Dom av den 6 september 2018, C‑17/17, EU:C:2018:674.

20 Ibid. punkt 56.

21 Ibid. punkt 57.

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2001, Gharehveran ( C‑441/99, EU:C:2001:551, punkt 44).

23 Se dom av den 25 januari 2007, Robins ( C‑278/05, EU:C:2007:56, punkterna 36–45), och dom av den 25 juli 2018, Guigo ( C‑338/17, EU:C:2018:605, punkterna 30 och 31).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Hogan m.fl. ( C‑398/11, EU:C:2013:272 punkt 46).

25 Dom av den 24 november 2016, C‑454/15, EU:C.2016:891.

26 Som deras namn antyder, föreskrivs i en förmånsbestämd pensionsplan att den berörda personen erhåller en fastställd pension – vilket kan kräva att arbetsgivaren tillför medel till planen för det fall gjorda investeringar leder till ett dåligt resultat, medan den betalning som erhålls enligt en avgiftsbestämd pensionsplan beror på utfallet av de investeringar som gjorts med de fastställda avgifter som arbetsgivaren betalar.

27 Se dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 33).

28 Ibidem, punkt 34.

29 7 § första stycket i lagen om pension.

30 Dom av den 24 november 2016, C‑454/15, EU:C:2016:891.

31 I dom av den 16 december 1993, Wagner Miret ( C‑334/92, EU:C:1993:945, punkt 18), och dom av den 18 oktober 2001, Gharehveran ( C‑441/99, EU:C:2001:551, punkt 38), slog domstolen fast att artikel 3 i direktiv 80/987 (nu artikel 3 i direktiv 2008/94) föreskriver att direktivet om arbetsgivarens insolvens inte ålägger medlemsstaterna att skapa en och samma garantiinstitution för samtliga kategorier av arbetstagare och till följd därav låta arbetstagare i företagsledande ställning bli beroende av den garantiinstitution som inrättats för andra kategorier av arbetstagare.