Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 11 juli 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1.

3 Min kursivering.

4 Offentliggjort i BOE nr 261 av den 31 oktober 2015, s. 103291, och rättelse i BOE nr 36 av den 11 februari 2016. P.10898.

5 Offentliggjort i BOE nr 312 av den 30 december 2015.

6 Den hänskjutande domstolen har uppgett dessa datum. Enligt INSS och kommissionen antogs beslutet om avslag på begäran om omprövning i mars 2017.

7 I Ourense respektive A Coruña.

8 Förutsatt att de uppfyller de övriga kriterier som föreskrivs i den spanska lagstiftningen. Den hänskjutande domstolen uppgav att dessa övriga kriterier inte är i fråga i det nationella målet. Denna sifferuppgift lämnades av den hänskjutande domstolen både i mål C‑398/18 och mål C‑428/18.

9 Se artikel 52 i förordning nr 883/2004 beträffande hur det teoretiska beloppet beräknas.

10 Se, analogt, dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946, punkterna 38–40 och där angiven rättspraxis).

11 Dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 47).

12 Antonio Bocero Torrico och Jörg Paul Konrad Fritz Bode har uppgett att detta villkor uppställdes i den spanska lagstiftningen för att säkerställa bärkraften hos det allmänna systemet för förmåner vid ålderdom.

13 Artikel 208.1 c i den allmänna lagen om socialförsäkring.

14 Antonio Bocero Torrico och Jörg Paul Konrad Fritz Bode har således inte ifrågasatt rätten för Konungariket Spanien att uppställa krav vad gäller minimibeloppet för förmåner som en person ska erhålla för att vara berättigad till en förtida förmån vid ålderdom.

15 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

16 Se även artikel 45.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; Svensk specialutgåva, kapitel 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

17 Se även artikel 46 och följande artiklar i förordning nr 1408/71.

18 Principen om sammanläggning utgör en av de grundläggande principerna för samordningen inom Europeiska unionen av medlemsstaternas system för social trygghet och syftar till att säkerställa att den i EUF-fördraget föreskrivna rätten till fri rörlighet inte leder till att arbetstagare fråntas de sociala skyddsförmåner som de hade kunnat göra anspråk på om de endast hade varit verksamma i en medlemsstat. En sådan konsekvens skulle nämligen kunna medföra att arbetstagare inom Europeiska unionen avskräcks från att utöva rätten till fri rörlighet, vilket därmed skulle utgöra ett hinder för denna frihet (dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C-440/09, EU:C:2011:114, punkt 30).

19 Dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 41).

20 Dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 42).

21 Det teoretiska beloppet har således inte någon självständig betydelse i sig.

22 Det begränsade tillämpningsområdet för de regler för beräkning av förmåner som fastställs i artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 (nu artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004) framhölls av domstolen i dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946). Domstolen angav nämligen att den bestämmelsen inte kunde användas för att beräkna en minimiförmån vid ålderdom eftersom det måste göras enligt bestämmelserna i artikel 50 i förordning nr 1408/71 (nu artikel 58 i förordning nr 883/2004).

23 Den är därför relevant för tillämpningen av artikel 208.1 b i den allmänna lagen om socialförsäkring och beräkningen av avgiftsperioden på minst 35 år. I målet vid den nationella domstolen ska Antonio Bocero Torricos och Jörg Paul Konrad Fritz Bodes avgiftsperioder i Spanien och Tyskland läggas ihop i syfte att uppfylla detta villkor.

24 Förordning nr 1408/71 innehöll inte någon bestämmelse som motsvarade artikel 5 i förordning nr 883/2004. Jag anser att artikel 5 i förordning nr 883/2004 endast utgör ett förtydligande av principen om likabehandling i artikel 4 i den förordningen. Artikel 5 i förordning nr 883/2004 syftar till att säkerställa att rätten till fri rörlighet inte leder till att arbetstagare fråntas de sociala skyddsförmåner som de hade kunnat göra anspråk på om de endast hade varit verksamma i en medlemsstat. Det framgår klart av skäl 9 i förordning nr 883/2004 att likställande eller likabehandling av förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser i en annan medlemsstat enligt artikel 5 i förordningen utgör en uttrycklig kodifiering av principen om likabehandling av förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som fastställdes i ett antal domar från EU-domstolen. Domstolens första dom grundad på artikel 5 i förordning nr 883/2004 var dom av den 21 januari 2016, Vorarlberger Gebietskrankenkasse och Knauer ( C‑453/14, EU:C:2016:37).

25 I skälen 10–12 i förordning nr 883/2004 klargörs att det uppställs vissa begränsningar av principen om likställande eller likabehandling som föreskrivs i artikel 5 i förordningen.

26 I punkt 68 i dom av den 28 april 2004, Öztürk ( C‑373/02, EU:C:2004:232), fann domstolen att principen om likabehandling i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (EGT C 110, 1983, s. 60) ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av en medlemsstats bestämmelser enligt vilka det för rätt till förtida ålderspension vid arbetslöshet uppställs som krav att den berörda personen under viss tid före ansökan om pension har uppburit arbetslöshetsersättning från endast den berörda medlemsstatens arbetslöshetsförsäkring. Enligt min mening går det inte göra någon meningsfull rättslig skillnad med avseende på artikel 5 a i förordning nr 883/2004 mellan kravet på att erhålla en viss förmån och kravet på att erhålla ett specifikt belopp som sådan förmån. Se även dom av den 7 mars 1991, Masgio ( C‑10/90, EU:C:1991:107), som rör principen om likabehandling och rättsverkningarna av ett förmånsbelopp. I punkt 25 i den domen fann domstolen att en migrerande arbetstagare som erhåller ålderspension enligt lagstiftningen i en medlemsstat och olycksfallsförsäkringsförmåner som betalas ut av en försäkringsinstitution i en annan medlemsstat får inte försättas i en sämre situation, vid beräkningen av den andel av förmånen som ska hållas inne enligt de nationella bestämmelserna i den förstnämnda staten, än en arbetstagare som inte har utövat sin rätt till fri rörlighet och som erhåller båda förmånerna enligt lagstiftningen i en enda medlemsstat.

27 Se, analogt, dom av den 7 juni 1988, Roviello ( 20/85, EU:C:1988:283, punkt 18), och dom av den 18 december 2014, Larcher ( C‑523/13, EU:C:2014:2458, punkt 46).

28 Se artiklarna 1 x och 3 d i förordning nr 883/2004. I artikel 1 x i förordning nr 883/2004 föreskrivs att en förtida förmån vid ålderdom är en förmån som utges före den ålder som normalt krävs för rätt till pension och som antingen utges även när denna ålder har uppnåtts, eller ersätts med en annan förmån vid ålderdom.

29 Se artiklarna 1 x och 3 d i förordning nr 883/2004.

30 Se, analogt, dom av den 21 januari 2016, Vorarlberger Gebietskrankenkasse och Knauer ( C‑453/14, EU:C:2016:37, punkt 35).

31 Se punkt 23 ovan.

32 Se dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 59), där det anges att det specifikt [föreskrivs] i [artikel 58 i förordning nr 883/2004] att den behöriga institutionen vid sin beräkning av en sådan minimiförmån som den i det nationella målet aktuella garantipensionen ska ta hänsyn till de faktiska pensionsinkomster som den försäkrade uppbär i en annan medlemsstat.