Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 31 oktober 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1).

3 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

4 BOE nr 7 av den 8 januari 2000.

5 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349).

6 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320).

7 I artikel 3.2 i förordning nr 1896/2006 hänvisas till artiklarna 59 och 60 i förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) som då var i kraft. Denna förordning har därefter ersatts och upphävts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

8 Se även, i detta avseende, A. Berthe, L’injonction de payer, Bryssel, Larcier, 2017, s. 378.

9 Jag avser här de tolkningskriterier som domstolen traditionellt använder sig av. Se dom av den 7 februari 2018, American Express ( C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

10 EUT C 303, 2007, s. 17.

11 För en detaljerad redogörelse för relevant rättspraxis och doktrin på detta område, se A. Beka, The Active Role of Courts in Consumer Litigation. Applying EU Law of the National Courts’ Own Motion, Cambridge, Intersentia, 2018.

12 Se dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 25), dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 25), och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

13 Dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 38) och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

15 Dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 35).

16 Se dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkterna 51 och 56) och dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 24).

17 Min kursivering. Dom av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 33) och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen klargjorde att detta ska anses gälla för alla de bestämmelser i direktivet som är oundgängliga för att uppnå det syfte som eftersträvas med artikel 6 i detta direktiv.

19 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2015:746, punkt 27). Angående begreppet omvänt förfarande i tvistemål, se även H. Boularbah, Requête unilatérale et inversion du contentieux, Bruxelles, Larcier, 2010, s. 214 och följande sidor.

21 Se M. Szpunar, Quelques aspects procéduraux de la protection des consommateurs contre les clauses abusives: le contrôle d’office dans le cadre des procédures accélérées et simplifiées, i L’Europe au présent. Liber amicorum Melchior Wathelet, Bryssel, Bruylant, 2018, s. 690.

22 Europeiska kommissionen, Grönbok om ett Europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden (KOM(2002) 746 slutlig), punkt 3.1.1.

23 Ibidem. Den dokumentbaserade modellen kräver att sökanden förebringar skriftlig bevisning för fordran (till exempel de avtalshandlingar som stöder denna). Denna modell gör det möjligt för domstolen att göra en (begränsad) kontroll av dessa handlingar, så att den kan avvisa yrkanden som inte stöds av bevisning eller som är ogrundade och skydda svaranden mot sådana yrkanden.

24 Ibidem. Icke-bevismodellen kännetecknas av en total avsaknad av prövning i sak av den aktuella fordran vid den domstol vid vilken ansökan om betalningsföreläggande har anhängiggjorts. Om en ansökan är giltig och uppfyller de grundläggande formkraven utfärdar denna domstol ett betalningsföreläggande utan någon vidare prövning av huruvida yrkandet är välgrundat. Eftersom denna modell inte förutsätter någon prövning av huruvida anspråket är välgrundat, finns det inte något behov av att styrka fordran med skriftliga bevis (vars enda syfte är att möjliggöra en sådan prövning). Vanligen ges svaranden en dubbel frist för att bestrida fordran, i syfte att kompensera för detta summariska förfarande utan bevis.

25 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349).

26 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 46 och 47). I detta mål konstaterade EU-domstolen att den inte hade tagit del av några omständigheter som ger anledning att tvivla på att den lagstiftning som är aktuell … är förenlig med [likvärdighetsprincipen].

27 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 46). Enligt effektivitetsprincipen får inte de regler som införs i nationell rätt göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten.

28 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 49).

29 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 53).

30 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 54) (min kursivering).

31 Denna uppställning av kriterier är emellertid inte uttömmande, så frågan som rör rätten att få en invändning prövad av domstol måste underkastas en helhetsbedömning. Se även, för ett motsvarande synsätt, A. Berthe, L’injonction de payer, Bryssel, Larcier, 2017, s. 171.

32 Se dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 55). Min kursivering.

33 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711).

34 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkterna 45–47).

35 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

36 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 54). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:293, punkt 28).

37 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 63).

38 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711) (domslutet). Min kursivering.

39 Den domstol som tog emot ansökan skulle inte göra en materiell prövning av den aktuella fordran (skäl 12 i Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, KOM(2004) 173 slutlig). För en detaljerad redogörelse för bakgrunden till förordningen, se A. Berthe, L’injonction de payer, Bryssel, Larcier, 2017, s. 230–238.

40 Se, för ett liknande resonemang, C. Crifo, Cross-Border Enforcement of Debts in the European Union, Alphen aan den Rijn, Kluwer Law International, 2009, s. 111.

41 I skäl 13 framhålls, i detta sammanhang, behovet av att det lämnas upplysningar som är tillräckliga för att fordran och grunden för denna ska kunna identifieras, så att svaranden kan göra ett välgrundat val att antingen bestrida fordran eller att lämna den obestridd.

42 A. Berthe, L’injonction de payer, Bryssel, Larcier, 2017, s. 273. Se även, för ett motsvarande synsätt, G. Payan, La procédure d’injonction de payer européenne: entre efficacité et insécurité , Ius et Actores, 2014, s. 264.

43 Se M. Lopez de Tejada och L. d’Avout, Les non-dits de la procédure européenne d’injonction de payer, Revue critique de droit international privé, 2007, s. 729, liksom E. Guinchard, Réforme législative adoptée pour le règlement [instituant une procédure européenne de règlement des petits litiges] et réforme jurisprudentielle à venir pour le règlement [instituant une procédure européenne d’injonction de payer]?, Revue trimestrelle de droit européen, 2016, s. 435 och följande sidor.

44 I detta avseende kan det till att börja med noteras att borgenären/käranden – i standardformulär A – är skyldig att initialt uppge huruvida dennes avtalspart är en konsument. I fält 11 i detta formulär A kan ytterligare uppgifter anges (vilket möjliggör, exempelvis, återgivandet av vissa bestämda avtalsvillkor).

45 I artikel 10.1 i förordning nr 1896/2006 anges att om kraven i artikel 8 är uppfyllda endast för en del av fordran, ska den domstol som mottagit ansökan informera sökanden om detta, varvid denne uppmanas att godta (eller avvisa) ett förslag om ett europeiskt betalningsföreläggande för det belopp som domstolen angett. Om sökanden godtar domstolens förslag, ska domstolen utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande för den del av fordran som godtagits av sökanden. Konsekvenserna med avseende på den återstående delen av den ursprungliga fordran ska regleras av nationell lagstiftning (se artikel 10.2).

46 Se även punkt 107 i förevarande förslag till avgörande.

47 Såsom EU-domstolen vid upprepade tillfällen har erinrat om harmoniserar inte unionsrätten förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga, varför sådana förfaranden omfattas av medlemsstaternas interna rättsordningar, med förbehåll för att principerna om likvärdighet och effektivitet iakttas, se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 46) och dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 57). Enligt min mening är detta konstaterande applicerbart, i tillämpliga delar, på förfarandet för ett europeiskt betalningsföreläggande, eftersom förordning nr 1896/2006 inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som hindrar tillämpningen av direktiv 93/13 eller som slår fast detaljerade regler för hur kontrollen av eventuellt oskäliga villkor (i den mening som avses i detta direktiv) ska gå till i detta sammanhang.

48 Det var särskilt av den anledningen som generaladvokaten Szpunar i målet Finanmadrid konstaterade att det lege ferenda … vore önskvärt att ändra förordning nr 1896/2006, som potentiellt är tillämplig på fordringar härrörande från konsumentavtal, genom att uttryckligen föreskriva att en prövning med avseende på förekomst av oskäliga avtalsvillkor ska göras ex officio i samband med att ett europeiskt betalningsföreläggande meddelas. Se, i denna fråga, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2015:746, fotnot 20).

49 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:293, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

50 Dom av den 13 september 2018A, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 71).

51 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349).

52 Se punkterna 73 och 79 i förevarande förslag till avgörande.

53 Se, för ett liknande resonemang, M. Lopez de Tejada och L. d’Avout, Les non-dits de la procédure européenne d’injonction de payer, Revue critique de droit international privé, 2007, s. 723–724. Se även punkt 93 i förevarande förslag till avgörande.

54 Det europeiska förfarandet skiljer sig således från flertalet av de icke dokumentbaserade förfarandena, vilka på sätt och viss kompenserar avsaknaden av styrkande handlingar genom en dubbel frist för bestridande av fordringen, vilket är mer förmånligt för svaranden – jag tänker särskilt på Mahnverfahren i tysk rätt.

55 Även om vissa vitesklausuler eller klausuler om dröjsmålsränta kan vara oskäliga i sig, förhåller det sig annorlunda i andra mer subtila fall, där avtalet är oskäligt som en följd av olika samverkande klausuler.

56 Detta gäller (i än högre grad) när avtalet i fråga regleras av lagstiftningen i en annan medlemsstat än konsumentens medlemsstat. Se, för ett liknande resonemang, femte skälet i direktiv 93/13.

57 Se, för ett liknande resonemang, C. Chainais, L’injonction de payer française, modèle d’une protection juridictionnelle monitoire, i Justices et droit du procès. Du légalisme procédural à l’humanisme processuel, Paris, Dalloz, 2010, s. 646, nr 51.

58 P. Rott, Case Note on Banco Español de Crédito, European Review of Contract Law, 2012, s. 470–480.

59 Se punkt 95 i förevarande förslag till avgörande. Här kan man enligt min mening föra ett resonemang i analogi med domen Pannon GSM – konsumenten måste på förhand göras uppmärksam på att ett avtalsvillkor eventuellt kan vara oskäligt för att denna ska kunna göra ett välgrundat val att inte utöva sina rättigheter härvidlag, se dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 33).

60 Jag noterar också att antalet bestridanden av europeiska betalningsförelägganden i praktiken är få (vilket verkar ge stöd för uppfattningen att nämnda omständighet saknar betydelse för bestridandet av ett föreläggande). Som exempel lämnades 96 procent av de förelägganden som utfärdades i Österrike år 2012 obestridda av gäldenären. Se, i detta ämne, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska sociala kommittén om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (COM(2015) 495 final), avsnitt 3.7).

61 I förordning nr 1896/2006 fastställs blott ett tak för domstolsavgifterna. Artikel 25 anger följande: Domstolsavgifterna för ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande och det ordinarie civilrättsliga förfarande som följer på detta vid ett bestridande … får sammantaget inte överstiga domstolsavgifterna för ett ordinarie civilrättsligt förfarande som inte har föregåtts av ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande i den medlemsstaten. Dessa domstolsavgifter omfattar avgifter som ska erläggas till domstolen och vars storlek fastställs i enlighet med nationell lagstiftning. Enbart dessa avgifter kan ibland överstiga den aktuella fordringens belopp. Om konsumenten är välinformerad kommer vederbörande fatta sitt beslut även med beaktande av kostnaderna för ett eventuellt rättsligt ombud (advokatarvode) och, i förekommande fall, den lagstadgade ränta som fortsätter att löpa under förfarandet.

62 Jag erinrar om att dessa bestämmelser avser grunden för talan (inbegripet en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för fordran och, i förekommande fall, för den ränta som yrkas) respektive beskrivningen av den bevisning som bestyrker fordran.

63 Se punkt 95 i förevarande förslag till avgörande. Så är fallet bland annat om den domstol som har att pröva föreläggandet hyser tvivel beträffande den ränta som lagligen kan utkrävas eller det belopp som ska betalas enligt ett avtalsvillkor om vite.

64 Se lydelsen av artikel 7.2 e i förordning nr 1896/2006.

65 Dom av den 13 december 2012, Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:794).

66 Dom av den 13 december 2012, Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:794, domslutet).

67 Se, för ett motsvarande synsätt, G. Payan, La procédure d’injonction de payer européenne: entre efficacité et insécurité , Ius et Actores, 2014, s. 263 och 264.

68 Dom av den 13 december 2012, Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:794).

69 Dom av den 13 december 2012, Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:794, punkt 31, min kursivering). Enligt samma linje fäste generaladvokaten Mengozzi uppmärksamheten på att lika tillgång till det aktuella förfarandet, för alla borgenärer och gäldenärer i unionen, är avhängigt av att kraven i förordning nr 1896/2006 är förutsebara och enhetliga, så att det blir möjligt att upprätthålla detta förfarandes oberoende. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:400, punkterna 33–36).

70 Jag hänvisar härvidlag till de omständigheter som framhölls i generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i målet Szyrocka ( C‑215/11, EU:C:2012:400, punkterna 33–36).

71 Med en parafras på domen Szyrocka (som nämnts ovan) konstaterar jag att utövandet av en sådan rätt inte skulle innebära att förfarandet för ett europeiskt betalningsföreläggande skulle bli mer komplicerat, ta längre tid och medföra ökade kostnader.

72 Jag är naturligtvis medveten om den kostnad för översättning av avtalet som kan bli aktuell. Det förefaller mig emellertid som om detta problem snarast är teoretiskt. Det är nämligen rimligt att anta att detta avtal har upprättats på det språk som vanligtvis används av gäldenären (eftersom han eller hon har undertecknat avtalet). Detta språk kommer i majoriteten av alla fall även vara det språk som används av den domstol som har att pröva ansökan (på grund av behörighetsregeln i artikel 6.2 i förordning nr 1896/2006, där det anges att om… svaranden är konsumenten, skall … endast domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist … vara behöriga).

73 Enligt artikel 7.5 i förordning nr 1896/2006 är det möjligt att lämna in en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande på elektronisk väg. Artikel 8 i samma förordning medger också att prövningen får genomföras med hjälp av ett automatiskt förfarande. EU-lagstiftaren tycks sålunda ha velat uppmuntra en digitalisering av förfarandet. Se även, för ett motsvarande synsätt, G. Payan, La procédure d’injonction de payer européenne: entre efficacité et insécurité, Ius et Actores, 2014, s. 265.

74 Den domstol till vilken ansökan lämnats avgör nämligen inte frågan i sak och upphäver inte de ifrågasatta avtalsbestämmelserna. Den avstår helt enkelt från att utfärda en exekutionstitel inom ramen för förordning nr 1896/2006, med hänvisning till att det vid första anblicken förefaller föreligga rättslig grund härför – utan att detta påverkar borgenärens rättigheter, vilka måste prövas vid ett kontradiktoriskt förfarande vid den domstol som har att avgöra målet i sak. Se även punkterna 137 och 138 i förevarande förslag till avgörande.

75 Se punkt 65 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.

76 Jag vill även påpeka att Europaparlamentet, i sin resolution av den 1 december 2016 om tillämpningen av det europeiska betalningsföreläggandet (2016/2011/INI), angav följande: Förfarandets enkla struktur innebär inte att det kan missbrukas för att tillämpa oskäliga avtalsvillkor, eftersom domstolen enligt artikel 8 i förordning [nr 1896/2006] uppmanas att pröva om fordran är välgrundad på grundval av tillgängliga uppgifter och på detta sätt säkerställa förenlighet med relevant rättspraxis från EU-domstolen i denna fråga (se skäl J i denna resolution).

77 För fullständighetens skull ska det även noteras att artikel 12 FEUF slår fast att detta krav på en hög nivå i fråga om konsumentskydd är av tvärgående natur, på så sätt att konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs. Denna tvärgående natur utgör även den ett stöd för en tolkning av förordning nr 1896/2006 i överensstämmelse med kravet i artikel 38 i Stadgan, liksom artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13.

78 Se artikel 169 FEUF och punkt 58 i detta förslag till avgörande.

79 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349). Se även punkt 76 i detta förslag till avgörande.

80 Se artikel 815.4 i civilprocesslagen (punkt 26 i detta förslag till avgörande).

81 Detta är tillika syftet med den tvingande ordning som infördes genom direktiv 93/13. Det mål som eftersträvas med artikel 6 i direktivet skulle nämligen inte kunna uppnås om konsumenterna var skyldiga att själva göra gällande att ett villkor är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 26). Det är emellertid precis detta som skulle hända om konsumenten var tvungen att lämna in ett bestridande för att kunna få till stånd en rättslig prövning av eventuellt oskäliga avtalsvillkor och förhindra tillämpningen av dessa. Se även punkterna 62, 63 och 99 i förevarande förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.

82 För ett mer ingående resonemang kring detta, se L. Sinopoli, Le droit au procès équitable à l’ombre de l’inversion du contentieux. À propos de quelques décisions de la Cour de justice en droit judiciaire européen, Revue de droit commercial belge, 2015, s. 7–18.

83 Med förbehåll för de behörighetsbestämmelser som anges i förordning nr 1215/2012. Artiklarna 17–19 i denna förordning föreskriver nämligen skyddsbestämmelser i fråga om behörig domstol när en av parterna i en avtalstvist är en konsument.

84 Som angetts ovan finns det, enligt artikel 1.2 i förordningen, ingenting som hindrar sökanden från att driva in en … fordran … genom att använda något annat förfarande som finns tillgängligt enligt lagstiftningen i en medlemsstat eller enligt gemenskapsrätten. I artikel 11.3 anges att beslut om att avvisa en ansökan [inte] skall … hindra en sökande från att göra gällande fordran genom en ny ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande eller något annat förfarande som finns tillgängligt enligt lagstiftningen i en medlemsstat.