Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 8 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rambeslut av den 13 juni 2002 (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Det är utrett att inget av dessa skäl är tillämpligt i det nu aktuella fallet.

4 Vid förhandlingen bekräftade IK:s ombud att artikel 4a inte var tillämplig i det aktuella fallet.

5 Europeiska utlämningskonventionen, som undertecknades i Paris den 13 december 1957 (nedan kallad 1957 års konvention).

6 Konvention som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, undertecknad den 27 september 1996 (EGT C 313, 1996, s. 11, nedan kallad 1996 års konvention).

7 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

8 Se slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, särskilt punkt 35.

9 Se skäl 5 i rambeslutet.

10 Se skäl 5 i rambeslutet.

11 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, EU:C:2006:552, punkt 43.

12 Denna tidigare grund för att vägra utlämning finns inte med i rambeslutet. Se förslaget till rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (KOM(2001) 522 slutlig), punkt 4.5 (nedan kallat förslaget till rambeslut).

13 Artikel 2.2 i rambeslutet.

14 Artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet.

15 Se den europeiska handboken för utfärdande av en europeisk arresteringsorder, Europeiska unionens råd, 8216/1/08 REV 1 COPEN 70 EJN 26 EUROJUST 31 (nedan kallad handboken), s. 4. Jag instämmer helt i vad som underströks av min saknade kollega och vän, generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer, i förslaget till avgörande i målet Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, EU:C:2006:552, punkt 41, att [ö]vergången från utlämning till den europeiska arresteringsordern innebär ett helt nytt synsätt. Båda tjänar naturligtvis det gemensamma syftet att överlämna en tilltalad eller dömd person till myndigheterna i en annan stat för att lagföra denne eller för att verkställa ett straff, men där slutar likheterna.

16 Dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 28).

17 Dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 36).

18 Dom av den 19 september 2018, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 36.

19 Se slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors.

20 Artikel 82.1 FEUF.

21 Se skäl 10 i rambeslutet och förslag till avgörande av generaladvokaten M. Szpunar i målet RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:644, punkt 42).

22 Förslaget till rambeslut, punkt 2.

23 Artikel 1.1 i rambeslutet.

24 Artikel 2.1 i rambeslutet.

25 Zaïri, A., Le principe de la spécialité de l’extradition au regard des droits de l’homme, LGDJ, Paris, 1992, s. 30.

26 Blekxtoon, R., Commentary on an Article by Article basis, Handbook on the European Arrest Warrant, TMC Asser Press, Haag, 2005, s. 261.

27 Förslag till rambeslut, punkt 4.5 led 6, och artikel 41 i det föreslagna rambeslutet.

28 Jag noterar här övergången från formuleringen om lagföring för gärningar som begåtts före överlämnandet, som användes i 1957 och 1996 års konventioner, till formuleringen om lagföring för något annat brott i rambeslutet. Domstolen har redan haft tillfälle att tolka begreppet annat brott än det brott för vilket personen överlämnades. I dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 57), slog domstolen fast att för att avgöra huruvida det rör sig om ett annat brott än det brott för vilket personen överlämnades, ska det prövas huruvida brottsrekvisiten enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten motsvarar dem för det brott som föranlett överlämnandet, och huruvida uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig mån motsvarar dem som anges i den senare processhandlingen. Förändringar av tidpunkten och platsen för brottet är tillåtna, i den mån de följer av de uppgifter som tillkommit under förfarandet i den utfärdande medlemsstaten beträffande de handlingar som beskrivs i arresteringsordern, i den mån de inte ändrar brottets art och i den mån de inte medför att något skäl uppkommer till att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.

29 Dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 43 och 44).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 28 juli 2016, JZ ( C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

32 På latin poena, som betyder straff, bestraffning, tuktan, på antik grekiska ποινή. Termen ποινή betydde tuktan för ett brott och användes redan av Homeros med konnotationen blodspris (Iliaden, 14.483).

33 Se ruta c i formuläret i bilagan till rambeslutet.

34 Artiklarna 1.1 och 2.1 i rambeslutet. Det framgår av förslaget till rambeslut att tillämpningsområdet för den föreslagna texten avser överlämnande av en person som slutligt dömts till ett fängelsestraff på minst fyra månader (se punkt 4.5).

35 Dom av den 28 juli 2016, JZ ( C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 54).

36 Europadomstolens dom av den 20 april 2010, Villa mot Italien (CE:ECHR:2010:0420JUD001967506), §§ 43 och 44.

37 Dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 36).

38 Se handboken, bilaga III.

39 Se artiklarna 1.1, 2.1, och 8.1 f i rambeslutet samt ruta b punkterna 1 och 2 och ruta c punkterna 1 och 2 i formuläret i bilagan till rambeslutet.

40 Se förslaget till rambeslut, punkt 4.5.

41 Artikel 8.1 g i rambeslutet.

42 Detta förhållningssätt tycks ha intagits av Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) i domen (andra avdelningen) av den 17 juni 1975. Se även Europadomstolens dom av den 24 juni 1982, Van Droogenbroeck mot Belgien (CE:ECHR:1983:0425JUD000790677), §§ 39 och 40.

43 Se handboken, s. 60.

44 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385).

45 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 64).

46 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 64–66).

47 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i mål C‑241/15, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:131, punkt 109).

48 Dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).

49 Denna aspekt framhålls i bilaga III till handboken, där det anges att ruta c syftar till att dokumentera att den europeiska arresteringsordern uppfyller [kraven] för straffgränser.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 91), och dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 60).

51 Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek i mål Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1013, punkt 81).

52 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 59 och 61).

53 Se mitt förslag till avgörande i målet Radu ( C‑396/11, EU:C:2012:648, punkterna 36–39).

54 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15 ( EU:C:2016:385, punkt 34).

55 Dom av den 29 januari 2013, Radu, ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 41).

56 Dom av den 29 januari 2013, Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkterna 41 och 42).

57 I det tidigare sammanhanget av utlämning, bad den stat som begärde utlämning om hjälp från den stat som mottog begäran, vilken beslutade om begäran skulle bifallas i det enskilda fallet och tog hänsyn till skäl som gick utöver den strikt rättsliga sfären och gick in på området för internationella relationer där lämplighetshänsyn hade stor betydelse. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i mål C‑303/05 (Advocaten voor de Wereld, EU:C:2006:552, punkterna 42–45).