Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 26 november 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 190, 2002, s. 1 i lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Om dessa villkor inte uppfylls betyder inte det nödvändigtvis att den europeiska arresteringsorden inte kan verkställas. Det betyder i stället att systemet enligt artikel 2.4 i rambeslutet blir tillämpligt. Enligt den bestämmelsen kan överlämnande villkoras av dubbel straffbarhet så att den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra verkställighet om den gärning som avses med den europeiska arresteringsorden inte utgör ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten enligt den möjliga grund för vägran av verkställighet som anges i artikel 4.1 i rambeslutet.

4 Min kursivering.

5 Ovan punkterna 22–25.

6 Nedan punkterna 40–43.

7 Som beskrivits ovan i punkterna 35–37.

8 Se, analogt, dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 45) samt mitt förslag till avgörande i det målet (C‑289/15, EU:C:2016:622, punkt 68).

9 Det kan erinras om att exempelvis rambeslutet reglerar sitt eget tidsmässiga tillämpningsområde med avseende på den tidpunkt vid vilken nya framställningar om överlämnande utfärdas. Enligt artikel 34.1 var medlemsstaterna skyldiga att genomföra rambeslutet före den 31 december 2003. Därför anger artikel 32 att framställningar som mottas efter den 1 januari 2004 ska följa de regler som antagits enligt rambeslutet.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 63 och 64) och dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 43).

11 Min kursivering.

12 Se, till exempel, särskilt när det gäller bilagor till rättsakter rörande rättsligt samarbete, dom av den 16 september 2015, Alpha Bank Cyprus ( C‑519/13, EU:C:2015:603, punkterna 49 och följande punkter) och dom av den 2 mars 2017, Henderson ( C‑354/15, EU:C:2017:157, punkt 56). Se också dom av den 5 juli 2018, X ( C‑213/17, EU:C:2018:538, punkt 52).

13 Se, till exempel, dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 44), dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 89) och dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 57–59).

14 Dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991 punkt 49).

15 Den tolkningen stöds av dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkterna 48–51).

16 Denna tolkning återges också i kommissionens tillkännagivande – Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder (EUT C 335, 2017, s. 1) enligt vilket syftet med ruta c) i det bilagda formuläret är att dokumentera att den europeiska arresteringsordern uppfyller de krav för straffgränser som anges i artikel 2.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Före rättegången gäller detta minimum den dom som i princip skulle kunna meddelas, och om en dom har meddelats kommer det att gälla det faktiska straffets längd. …

17 Som beskrivs ovan i punkterna 59 och 60.

18 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27).

19 Målet rörde den tvingande grunden för vägran av verkställighet i artikel 3.3 i rambeslutet enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den eftersökte på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag. Då bland annat formuläret som anges i bilagan inte innehåller några specifika uppgifter som gör det möjligt för de verkställande rättsliga myndigheterna att bedöma de ytterligare villkor mot bakgrund av individuella förhållanden som tillåter att minderåriga åtalas enligt straffrätten i den utfärdande medlemsstaten kom domstolen till slutsatsen att den verkställande rättsliga myndigheten endast ska kontrollera huruvida den berörda personen har uppnått minimiåldern för att ställas till straffrättsligt ansvar i den verkställande medlemsstaten för de gärningar som ligger till grund för en sådan arresteringsorder, utan att beakta eventuella ytterligare villkor. Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 59 och 62).

20 Beträffande diskussionen och konstitutionella förtegenheten om tillämpningen av artikel 2.2 i flera medlemsstater, se till exempel Ambos, K., European Criminal Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2018, på s. 432 och följande sidor.

21 Som en randanmärkning måste jag ändå medge att de argument som framförts av den allmänna åklagaren och den belgiska regeringen levande beskriver den inneboende spänningen mellan den använda terminologin, å ena sidan, och den rättsliga konstruktionen och tillämpningen av systemet med en europeisk arresteringsorder (eller många andra system för ömsesidigt erkännande i EU för den delen), å andra sidan. Den ledande principen sägs vara (ömsesidigt) förtroende som förmodas uppkomma genom lagen och främjas av denna. Men om det finns förtroende är behovet av lagstiftning litet. Det är först när det inte finns (mer) förtroende som verkställbara rättsliga regler blir nödvändiga. Vid en viss punkt kan faktiskt verkställbara rättsliga regler överträffas av ömsesidigt förtroende. Men detta kan endast inträffa gradvis och organiskt i en social samverkan nedifrån och upp. Förtroende kan inte skapas normativt genom dekret uppifrån.

22 Tidpunkten för utfärdande av en europeisk arresteringsorder varierar i praktiken mycket i de olika medlemsstaterna och kan omfatta till exempel början av förundersökningen, slutet av förundersökningen, den normala tidpunkten för frihetsberövande åtgärder före rättegång, när personen betraktas som misstänkt eller på varje stadium av det straffrättsliga förfarandet till slutet av rättegången. Se EAW – Rights. Analysis of the implementation and operation of the European Arrest Warrant from the point of view of defence practitioners, Council of Bars and Law Societies of Europe/European Lawyers Foundation, Brussels/The Hague, 2016, s. 25–26.

23 Se ovan punkt 54 i detta förslag.

24 Se, beträffande verkställande rättsliga myndigheters befogenheter i detta avseende, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 91) och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 103).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 61).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis).

27 Punkterna 72–81 i detta förslag.

28 Den metafor som man osökt kommer att tänka på i detta sammanhang är generalen som för att vinna slaget är beredd att förlora kriget.

29 Se, till exempel, dom av den 20 december 2017, Vaditrans ( C‑102/16, EU:C:2017:1012, punkt 50).

30 Se, till exempel, dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 71 och där angiven rättspraxis). Se, i synnerhet, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 50).

31 Dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

32 Se, beträffande denna diskussion, mitt förslag till avgörande i målet Scialdone ( C‑574/15, EU:C:2017:553, punkt 151) avseende Europadomstolens dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien [GC] (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 85 och följande paragrafer och där angiven rättspraxis).

33 Tilläggsprotokoll till konventionen om överförande av dömda personer av den 18 december 1997 (European Treaty Series nr 167).

34 Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 27 juni 2006 i målet Szabó mot Sverige (CE:ECHR:2006:0627DEC002857803). Se också, beträffande tilläggsprotokollet till överförandekonventionen, Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 27 juni 2006 i målet Csoszánszki mot Sverige (CE:ECHR:2006:0627DEC002231802), beslut av den 6 september 2011 i målet Müller mot Republiken Tjeckien (CE:ECHR:2011:0906DEC004805809) och beslut av den 23 oktober 2012 i målet Ciok mot Polen (CE:ECHR:2012:1023DEC000049810). Se, beträffande andra fall av internationellt samarbete, Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 5 juli 2007, Saccoccia mot Österrike (CE:ECHR:2007:0705DEC006991701).

35 Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 7 oktober 2008 i målet Monedero Angora mot Spanien (CE:ECHR:2008:1007DEC004113805, § 2). Se också Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 23 oktober 2012 i målet Giza mot. Polen (CE:ECHR:2012:1023DEC000199711, §§ 30–34).

36 Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 27 juni 2006 i målet Szabó mot Sverige (CE:ECHR:2006:0627DEC002857803) och beslut av den 6 september 2011 om upptagande till sakprövning i målet Müller mot Republiken Tjeckien (CE:ECHR:2011:0906DEC004805809).

37 Europadomstolens beslut om upptagande till sakprövning av den 7 oktober 2008 i målet Monedero Angora mot Spanien (CE:ECHR:2008:1007DEC004113805, § 2).

38 Dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 53).

39 Se, till exempel, dom av den 9 juli 2015, Salomie och Oltean ( C‑183/14, EU:C:2015:454, punkt 31 och där angiven rättspraxis.)

40 Inslag av legalitet, i vid mening (i betydelsen lagenlighet och i samband med begreppet rättsstatsprincipen) i domstolens praxis avseende ett antal förhållanden som inte har avseende på definitionen av brott och påföljder såsom bestämmelser om myndigheter som är behöriga att ålägga sanktioner. Se, till exempel, dom av den 1 oktober 2015, Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:639, punkt 56) och dom av den 17 januari 2019, Dzivevm.fl. ( C‑310/16, EU:C:2019:30, punkterna 34 och 35). På samma sätt gäller kraven på klarhet och exakthet generellt den lagstiftning som föreskriver begränsningar av grundläggande rättigheter. Se dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 81) och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl. ( C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 40).

41 Dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 53). Min kursivering.

42 Dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 60).

43 Ett bra exempel på dessa olikheter finns i diskussionerna i Europarådets kommitté för brottsfrågor. Diskussionerna om referenstidpunkten för bedömningen av dubbel straffbarhet avseende begäran om utlämning visar att flera medlemsstater anser att tidpunkten ska vara tiden för omständigheterna som utgör brottet med hänsyn till legalitet medan andra medlemsstater anser att tidpunkten ska vara tiden för begäran om utlämning för att främja rättsligt samarbete. Se Compilation of Replies to the questionnaire on the reference moment to be applied when considering double criminality as regards extradition requests [Sammanställning av svar på förfrågan om den referenstidpunkt som ska tillämpas vid bedömningen av dubbel straffbarhet avseende begäran om utlämning], PC‑OC(2013)12Bil.Rev3, Europarådets kommitté för brottsfrågor, expertkommitté som ser över tillämpningen av de europeiska konventionerna på det straffrättsliga området, Strasbourg, 25 november 2014.

44 Som diskuterats ovan i punkterna 45–47.