Domstolens dom (stora avdelningen) den 4 juni 2020

I mål C‑588/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) genom beslut av den 3 september 2018, som inkom till domstolen den 20 september 2018, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts, domstolens vice-ordförande R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena A. Prechal, M. Vilaras, E. Regan (referent), M. Safjan, S. Rodin och I. Jarukaitis samt domarna C. Toader, D. Šváby, F. Biltgen, K. Jürimäe och C. Lycourgos, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 september 2019,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Federación de Trabajadores Independientes de Comercio (Fetico), genom J.I. Quintana Horcajada och D. Cadierno Pájaro, abogados, Federación Estatal de Servicios, Movilidad y Consumo de la Unión General de Trabajadores (FESMC‑UGT), genom B. García Rodríguez och J. F. Pinilla Porlan, abogados, Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO), genom P. Caballero Marcos, abogada, Grupo de Empresas DIA SA och Twins Alimentación SA, genom A.I. Pérez Hernández, abogada, Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 december 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2003/88

Direktiv 2010/18

Spansk rätt

Konstitutionen

Lagen om arbetstagare

Kollektivavtalet av den 13 juli 2016

Civillagen

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

2 Begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, fackföreningarna Federación de Trabajadores Independientes de Comercio (Fetico), Federación Estatal de Servicios, Movilidad y Consumo de la Unión General de Trabajadores (FESMC‑UGT) och Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO), och, å andra sidan, bolagskoncernen DIA SA och Twins Alimentación SA. Dessa mål avser kollektivavtalstvister angående tillämpningsvillkoren för sådan särskild ledighet med bibehållen lön som föreskrivs i artikel 46 i Convenio colectivo del grupo de empresas Dia SA y Twins Alimentación SA (kollektivavtal för bolagskoncernen Dia SA och Twins Alimentación SA), av den 13 juli 2016 (nedan kallat kollektivavtalet av den 13 juli 2016), registrerat och kungjort genom Resolución de la Dirección General de Empleo (resolution från arbetsmarknadsgeneraldirektoratet), av den 22 augusti 2016 (BOE nr 212, av den 2 september 2016, s. 63357).

3 Skäl 5 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 5 i samma direktiv, som har rubriken Veckovila, föreskrivs följande:

6 I artikel 7 i direktiv 2003/88, som har rubriken Årlig semester, föreskrivs följande:

7 I direktivets artikel 15, som har rubriken Gynnsammare bestämmelser, föreskrivs följande:

8 Det ändrade ramavtalet om föräldraledighet, som ingicks den 18 juni 2009, återfinns i bilagan till rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 2010, s. 13) (nedan kallat ramavtalet). § 1.1, har följande lydelse:

9 § 7 i ramavtalet, som har rubriken Frånvaro på grund av force majeure, har följande lydelse:

10 § 8.1 i ramavtalet har följande lydelse:

11 I artikel 40.2 i konstitutionen stadgas följande:

12 I artikel 37, med rubriken Veckovila, helgdagar och ledighet, i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), i dess lydelse enligt Real Decreto legislativo 2/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagare) av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255, 24 oktober 2015, s. 100224) (nedan kallad lagen om arbetstagare), föreskrivs följande:

13 I artikel 38 i lagen om arbetstagare, som har rubriken Årlig betald semester, föreskrivs följande:

14 Artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 har följande lydelse:

15 I artikel 4.3 i Código Civil (civillagen) anges att [b]estämmelserna i denna lag är tillämpliga utfyllnadsvis även på områden som regleras av andra lagar, och i artikel 5.2 i samma lag anges vidare att [v]id beräkning av tidsperioder vad gäller civilrättsliga förhållanden undantas inte processuella helgdagar (días inhábiles).

16 De nationella målen avser kollektivavtalstvister angående tillämpningsvillkoren för sådan särskild ledighet med bibehållen lön som föreskrivs i artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016. Genom denna bestämmelse genomförs minimibestämmelserna i artikel 37.3 i lagen om arbetstagare, och den inför även mer långtgående rättigheter än de som anges i nämnda minimibestämmelser. I de nationella målen aktualiseras särskilt frågan huruvida sådan särskild ledighet med bibehållen lön ska beräknas från och med en dag då arbetstagaren i princip är skyldig att arbeta, jämte frågan huruvida ledigheten – med undantag för ledighet vid giftermål där de lediga dagarna uttryckligen anges i kalenderdagar – ska tas ut av arbetstagaren under sådana dagar. De dagar då arbetstagaren inte är skyldig att arbeta för företaget är bland annat helgdagar och semesterdagar.

17 I artikel 37.1 och artikel 38 i lagen om arbetstagare föreskrivs längre minimiviloperioder än de som krävs enligt artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88. Vidare har arbetstagare, enligt artikel 37.3 i lagen om arbetstagare, rätt till särskild ledighet med bibehållen lön; syftet med denna ledighet är att arbetstagarna ska kunna ombesörja vissa särskilt angivna angelägenheter eller åtaganden, såsom – enligt den hänskjutande domstolens uppgifter – bröllop, barns födelse, sjukhusvistelse, kirurgiska ingripanden eller nära släktings dödsfall samt fullgörande av fackliga förtroendeuppdrag. Genom artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 genomförs nämnda artikel 37.3 på ett för arbetstagaren mer förmånligt sätt på så sätt att arbetstagaren har rätt till längre ledighet eller rätt till ledighet vid andra tillfällen än de som anges i artikel 37.3.

18 Den hänskjutande domstolen har betonat att rätten till ledighet vid bröllop enligt artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 anges i kalenderdagar, medan rätten till annan särskild ledighet med bibehållen lön vid andra tillfällen anges i dagar, utan angivande av om det är fråga om kalenderdagar eller arbetsdagar. Vidare anges det inte i denna bestämmelse när ledigheten påbörjas. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att det i artikel 5.2 i civillagen – som ska tillämpas utfyllnadsvis på områden som regleras av andra lagar – föreskrivs att [v]id beräkning av tidsperioder vad gäller civilrättsliga förhållanden undantas inte processuella helgdagar (días inhábiles).

19 Enligt den hänskjutande domstolen är den aktuella frågeställningen kopplad till den veckovila och årliga betalda semester som garanteras i unionsrätten. De fackliga arbetstagarorganisationer som är parter i de nationella målen har nämligen gjort gällande att när någon av de omständigheter som föreskrivs i artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 inträffar under nämnda veckovila eller årliga betalda semester, så ska den särskilda ledigheten med bibehållen lön – som vederbörande har rätt till på grund av att denna omständighet inträffat – kunna tas ut utanför veckovilan eller den årliga betalda semestern.

20 För att avgöra de nationella målen är det av avgörande betydelse att få klarhet i huruvida det är förenligt med artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 att föreskriva att de angelägenheter och åtaganden som avses i artikel 46 kan utgöra grund för sådan särskild ledighet som anges i nämnda bestämmelse endast utanför perioder med veckovila eller årlig betald semester, detta trots att dessa angelägenheter och åtaganden hänför sig till andra syften än de som dessa perioder är avsedda för.

21 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av EU-domstolens praxis att den omständigheten att en arbetstagare är sjukledig inte får påverka dennes rätt att ta ut sin årliga betalda semester; skälet till detta är att syftet med sjukledigheten inte är detsamma som syftet med semestern.

22 Om någon av de omständigheter som anges i de nationella bestämmelserna inträffar under veckovilan eller under den årliga betalda semestern, så är det fråga om två olika behov som sammanfaller; dels är det fråga om den vila som arbetstagaren ska kunna tillgodogöra sig under veckovilan eller under den årliga betalda semestern, dels är det fråga om de angelägenheter eller åtaganden som är föremål för sådan särskild ledighet med bibehållen lön som föreskrivs i nämnda bestämmelser. Om det – i detta fall – inte var möjligt att senarelägga den särskilda ledigheten med bibehållen lön så att den därmed kan tas ut utanför veckovilan och den årliga betalda semestern, så skulle arbetstagaren inte kunna tillgodogöra sig någon sådan veckovila eller semester; arbetstagaren skulle nämligen därmed nödgas att använda veckovilan eller semestern till att ombesörja angelägenheter och åtaganden som var tänkta att omfattas av den särskilda ledigheten med bibehållen lön.

23 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det således som oklart om det är förenligt med artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 att arbetstagaren inte får ta ut ledighet enligt artikel 37.3 i lagen om arbetstagare och artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 om någon av de omständigheter som anges i dessa bestämmelser inträffar under veckovilan eller under den årliga betalda semestern.

24 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen:

25 EU-domstolen kommer att pröva de båda tolkningsfrågorna gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att arbetstagare inte kan ta ut sådan särskild ledighet som föreskrivs i dessa bestämmelser under dagar då dessa arbetstagare ska arbeta, i den mån som de angelägenheter och åtaganden som denna särskilda ledighet är tänkt att omfatta inträffar under sådan veckovila eller årlig betald semester som avses i nämnda artiklar 5 och 7.

26 Syftet med direktiv 2003/88 är att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnads- och arbetsvillkor genom tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

27 Syftet med denna harmonisering, inom unionen, av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna, i enlighet med skäl 5 i direktivet, ges minimitider för vila – särskilt dygnsvila och veckovila – och tillräckliga raster, och genom att föreskriva en begränsning av veckoarbetstiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

28 Särskilt artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 handlar om rätten till veckovila och rätten till årlig betald semester.

29 Det följer uttryckligen av artiklarna 1.1, 1.2 a, 5, 7.1 och 15 i direktiv 2003/88 att ändamålet med direktivet endast är att föreskriva minimikrav för säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden, och att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa nationella bestämmelser som bättre skyddar arbetstagarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

30 Det ska även påpekas att unionen och medlemsstaterna enligt artikel 4.2 b FEUF har delad befogenhet, i den mening som avses i artikel 2.2 FEUF, på det socialpolitiska området i de avseenden som definieras i EUF-fördraget.

31 Den särskilda ledighet som arbetstagare har rätt till enligt artikel 46 i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 för att de ska kunna ombesörja vissa angivna angelägenheter eller åtaganden, omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88; i stället inordnas nämnda ledighet under medlemsstatens egen befogenhet (se, analogt, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

32 När en medlemsstat utövar sin egen befogenhet får detta emellertid inte inverka menligt på det minimiskydd som arbetstagarna har enligt direktivet, särskilt inte på arbetstagarnas möjlighet att faktiskt tillgodogöra sig de minimiperioder med veckovila och årlig betald semester som de har enligt artiklarna 5 och 7 i direktivet (se, analogt, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

33 EU-domstolen har i detta sammanhang bland annat uttalat att syftet med rätten till årlig betald semester, som är att arbetstagaren ska kunna vila sig och ägna sig åt avkoppling och fritidsaktiviteter, skiljer sig från syftet med rätten till sjukledighet, som är att arbetstagaren ska kunna tillfriskna från en sjukdom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2009, Schultz-Hoff m.fl., C‑350/06 och C‑520/06, EU:C:2009:18, punkt 25, dom av den 21 juni 2012, ANGED, C‑78/11, EU:C:2012:372, punkt 19, och dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 25).

34 Med hänsyn till att dessa två typer av ledighet har helt olika syften har EU‑domstolen uttalat att en arbetstagare som är sjukledig under en i förväg fastställd årlig semesterperiod har rätt att – på egen begäran och för att denne faktiskt ska kunna tillgodogöra sig sin årliga semester – ta ut semestern under en annan period än den som sammanfaller med sjukledigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, Vicente Pereda, C‑277/08, EU:C:2009:542, punkt 22, dom av den 21 juni 2012, ANGED, C‑78/11, EU:C:2012:372, punkt 20, och dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 26).

35 Vad gäller den särskilda ledighet som är föremål för prövning i de nationella målen, konstaterar EU-domstolen emellertid, för det första, följande. Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att arbetstagare, enligt de bestämmelser som reglerar denna ledighet, har rätt till ledighet från sin anställning med bibehållen lön vid något av de tillfällen som räknas upp i dessa bestämmelser. Två kumulativa villkor ska således vara uppfyllda för att arbetstagaren ska ha rätt till sådan särskild ledighet med bibehållen lön; dels ska det vara fråga om sådan angelägenhet eller sådant åtagande som anges i bestämmelserna, dels ska den angelägenhet eller det åtagande som ger rätt till särskild ledighet inträffa under en arbetsperiod.

36 Det enda syftet med den särskilda ledigheten med bibehållen lön är att göra det möjligt för arbetstagaren att vara ledig från anställningen vid vissa angivna angelägenheter eller åtaganden som gör arbetstagarens personliga närvaro nödvändig; den i de aktuella nationella bestämmelserna föreskrivna särskilda ledigheten med bibehållen lön har således oupplösligen samband med arbetstiden som sådan. Detta innebär att arbetstagaren inte kan framställa anspråk på sådan ledighet vid veckoviloperioder eller vid årlig betald semester. Denna särskilda ledighet låter sig därmed inte likställas med sjukledighet.

37 För det andra konstaterar EU-domstolen att klagandena i de nationella målen gjort gällande följande: Arbetstagarna ska kunna ta ut sin särskilda ledighet med bibehållen lön vid en senare arbetsperiod om sådana omständigheter som ger rätt till sådan ledighet inträffar under veckovila eller årlig betald semester som arbetstagarna har rätt till enligt artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88.

38 EU-domstolen gör emellertid i denna del följande bedömning. Det kan inte med framgång göras gällande att artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 – i det att veckovila eller årlig betald semester inordnas under dessa båda bestämmelser – innebär en skyldighet för en medlemsstat, vars nationella bestämmelser föreskriver en rätt till särskild ledighet med bibehållen lön, att bevilja sådan särskild ledighet redan av den anledningen att en av de omständigheter som anges i dessa bestämmelser inträffar under veckovilan eller under den årliga betalda semestern, varvid övriga villkor i dessa bestämmelser för att få och beviljas ledighet således skulle lämnas utan avseende. Om medlemsstaterna ansågs ha en sådan skyldighet skulle det nämligen innebära – vilket även angetts i punkt 31 ovan – att man bortsåg från att denna särskilda ledighet, liksom de regler som gäller för denna ledighet, inte kan inordnas under direktiv 2003/88.

39 Vidare finner EU-domstolen – även om detta inte går att utläsa ur de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen eller ur de yttranden som avgetts av berörda parter – att det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, framgår att de i artikel 46 I B och C i kollektivavtalet av den 13 juli 2016 reglerade särskilda ledigheterna delvis omfattas av tillämpningsområdet för ramavtalet och därmed även av tillämpningsområdet för direktiv 2010/18; vissa av dessa ledigheter kan nämligen korrespondera mot de ledigheter som medlemsstaterna ska införa till förmån för arbetstagare, i enlighet med § 7.1 i ramavtalet.

40 Visserligen framgår det av fast praxis från EU-domstolen att en ledighet som garanteras enligt unionsrätten inte kan påverka rätten att ta ut annan ledighet som föreskrivs i unionsrätten och som har ett annat syfte än den första ledigheten (dom av den 4 oktober 2018, Dicu, C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

41 Emellertid anges i § 7.1 i ramavtalet – tolkad mot bakgrund av § 1.1 och § 8.1 i ramavtalet – endast att arbetstagare har rätt till ledighet från anställningen på grund av force majeure som har samband med trängande familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall, som gör arbetstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig. Därmed kan de minimirättigheter som föreskrivs i § 7 i ramavtalet inte likställas med ledighet i den mening som avses i punkt 40 ovan angiven rättspraxis.

42 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de inte ska tillämpas med avseende på nationella bestämmelser som innebär att arbetstagare inte kan ta ut sådan särskild ledighet som föreskrivs i dessa bestämmelser under dagar då dessa arbetstagare ska arbeta, i den mån som de angelägenheter och åtaganden som denna särskilda ledighet är tänkt att omfatta inträffar under sådan veckovila eller årlig betald semester som avses i nämnda artiklar 5 och 7.

43 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.