Tribunalens dom (nionde avdelningen i utökad sammansättning) den 29 september 2021
I mål T‑344/18,
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden M.J. Costeira (referent) samt domarna D. Gratsias, M. Kancheva, B. Berke och T. Perišin, justitiesekreterare: handläggaren E. Artemiou,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 21 oktober 2020,
följande
Dom
I. Bakgrund till tvisten
A. Sökandena och den berörda sektorn
B. Det administrativa förfarandet
C. Det angripna beslutet
1. Överträdelsen
2. Sökandenas ansvar
3. Böter som ålagts sökandena
4. Beräkning av bötesbeloppet
II. Förfarandet och parternas yrkanden
III. Rättslig bedömning [utelämnas]
A. Prövning i sak
1. Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet [utelämnas]
a) Den första grunden: Kommissionens beslut att inte bevilja sökandena partiell immunitet mot böter till följd av de bevis som de lagt fram avseende nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar
1) 2) Den första grundens andra del: Felaktig tillämpning av artikel 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete [utelämnas]
i) Den första anmärkningen: Kommissionen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att sökandena var ansvariga för sitt deltagande i ECC‑mötena och i CUP-mötena
ii) Den andra anmärkningen: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att de bevis som sökandena hade lagt fram var utan betydelse för överträdelsens allvar
2) 3) Den första grundens tredje del: Åsidosättande av principen om likabehandling
b) Den andra grunden: Kommissionens beslut att inte avvika från den allmänna metod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer och att inte bevilja nedsättning av bötesbeloppet i enlighet med punkt 37 i dessa riktlinjer [utelämnas]
1) 2) Den andra grundens andra del: Felaktig rättstillämpning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och av principen om att straff och påföljder ska vara individuella
1 Sökandena, Rubycon Corp. (nedan kallad den första sökanden) och Rubycon Holdings Co. Ltd (nedan kallad den andra sökanden) är bolag med säte i Japan. Den första sökanden tillverkar och säljer elektrolytkondensatorer av aluminium. Sedan den 1 februari 2007 innehar den andra sökanden 100 procent av kapitalet i den första sökanden.
2 Överträdelsen i fråga avser elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal. Kondensatorer är elektriska komponenter som lagrar energi elektrostatiskt i ett elektriskt fält. Elektrolytkondensatorer används i nästan alla elektroniska produkter, såsom persondatorer, surfplattor, telefoner, luftkonditioneringsanläggningar, kylskåp, tvättmaskiner, bilprodukter och industriutrustning. Kundkretsen är således mycket diversifierad. Elektrolytkondensatorer, närmare bestämt elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal, är produkter vars pris utgör en viktig konkurrensparameter.
3 Den 4 oktober 2013 ingav Panasonic och dess dotterbolag en ansökan till Europeiska kommissionen om en markering i enlighet med punkterna 14 och 15 i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat 2006 års tillkännagivande om samarbete) genom att ge information om att det förelåg en misstänkt överträdelse inom sektorn för elektrolytkondensatorer.
4 Den 28 mars 2014 begärde kommissionen med stöd av artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), upplysningar från flera företag som var verksamma inom sektorn för elektrolytkondensatorer, däribland sökandena.
5 Den 26 maj 2014 ingav sökandena en ansökan till kommissionen om nedsättning av böterna med stöd av 2006 års tillkännagivande om samarbete.
6 Den 4 november 2015 antog kommissionen ett meddelande om invändningar som kommissionen riktade till bland annat sökandena. Sökandena besvarade inte meddelandet om invändningar.
7 Mottagarna av meddelandet om invändningar, däribland sökanden, hördes av kommissionen vid hörandet den 12–14 september 2016.
8 Den 21 mars 2018 antog kommissionen beslut C(2018) 1768 final om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.40136) – Kondensatorer) (nedan kallat det angripna beslutet).
9 I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inom sektorn för elektrolytkondensatorer. I överträdelsen deltog nio företag eller företagskoncerner, nämligen Elna, Hitachi AIC, Holy Stone, Matsuo, NEC Tokin, Nichicon, Nippon Chemi-Con, Sanyo (som betecknar Sanyo och Panasonic tillsammans) och sökandena (nedan tillsammans kallade kartelldeltagarna) (skäl 1 och artikel 1 i det angripna beslutet).
10 Kommissionen angav i huvudsak att den aktuella överträdelsen pågick mellan den 26 juni 1998 och den 23 april 2012 inom hela EES och bestod i avtal och/eller samordnade förfaranden som syftade till att samordna prispolitiken i fråga om leveranser av elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal (skäl 1 i det angripna beslutet).
11 Kartellen organiserades huvudsakligen genom multilaterala möten som i allmänhet ägde rum i Japan, varje eller varannan månad mellan de högsta försäljningscheferna och var sjätte månad på ledningsnivå, däribland ordförandena (skälen 63, 68 och 738 i det angripna beslutet).
12 De multilaterala mötena anordnades mellan åren 1998 och 2003 under namnet elektrolytkondensatorkretsen eller elektrolytkondensator-konferensen (nedan kallade ECC‑mötena). Mellan åren 2003 och 2005 organiserades de därefter under namnet aluminium-tantal-konferensen, gruppen för kondensatorer av aluminium eller av tantal eller ATC‑mötena. Mellan åren 2005 och 2012 organiserades de slutligen under namnet marknadsundersökningsgruppen eller marknadsföringsgruppen (nedan kallade MK-mötena). Parallellt med MK-mötena och som ett komplement till dessa möten anordnades möten mellan åren 2006 och 2008 om kostnadsökning eller ökning av kondensatorer (nedan kallade CUP-mötena) (skäl 69 i det angripna beslutet).
13 Förutom dessa multilaterala möten hade kartelldeltagarna även, beroende på behov, tillfälliga bilaterala och trilaterala kontakter (skälen 63, 75 och 739 i det angripna beslutet) (nedan tillsammans kallade de konkurrensbegränsande utbytena).
14 I samband med de konkurrensbegränsande utbytena utbytte kartelldeltagarna i huvudsak information om priser och framtida priser, om framtida prissänkningar och prisnedsättningsintervall, om utbud och efterfrågan, inklusive framtida utbud och efterfrågan, och de ingick, tillämpade och följde prisöverenskommelser i vissa fall (skälen 62, 715, 732 och 741 i det angripna beslutet).
15 Kommissionen ansåg att kartelldeltagarnas beteenden utgjorde en form av avtal och/eller samordnat förfarande, vilket hade ett gemensamt syfte, nämligen att förhindra priskonkurrens och att samordna deltagarnas framtida beteenden vad gäller försäljningen av elektrolytkondensatorer, genom att således minska osäkerheten på marknaden (skälen 726 och 731 i det angripna beslutet).
16 Kommissionen drog slutsatsen att beteendet hade ett enda konkurrensbegränsande syfte (skäl 743 i det angripna beslutet).
17 Kommissionen slog fast att den första sökanden var ansvarig för sitt direkta deltagande i kartellen från den 26 juni 1998 till den 23 april 2012 (skäl 961 och artikel 1 h i det angripna beslutet).
18 Kommissionen slog dessutom fast att den andra sökanden var ansvarig i egenskap av moderbolag, som innehade hela aktiekapitalet i den första sökanden, under perioden 1 februari 2007–23 april 2012 (skälen 962 och 963 samt artikel 1 h i det angripna beslutet).
19 I artikel 2 k och l i det angripna beslutet ålades den första sökanden dels att gemensamt och solidariskt med den andra sökanden betala böter på 27718000 euro, dels att betala ett bötesbelopp på 706000 euro.
20 Vid beräkningen av bötesbeloppet följde kommissionen den metod som framgår i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer) (skäl 980 i det angripna beslutet).
21 För att fastställa grundbeloppet för de böter som ålades sökandena beaktade kommissionen för det första försäljningsvärdet under det sista kompletta räkenskapsåret då sökandena hade deltagit i överträdelsen, i enlighet med punkt 13 i 2006 års riktlinjer (skäl 989 i det angripna beslutet).
22 Kommissionen beräknade försäljningsvärdet på grundval av den försäljning av elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal som hade fakturerats kunder inom EES (skäl 990 i det angripna beslutet).
23 Kommissionen beräknade dessutom det relevanta försäljningsvärdet separat för de två produktkategorierna, det vill säga elektrolytkondensatorer av aluminium och elektrolytkondensatorer av tantal, och tillämpade olika multiplikationskoefficienter för varaktigheten på dem (skäl 991 i det angripna beslutet).
24 Kommissionen fastställde den andel av försäljningsvärdet som skulle beaktas med hänsyn till överträdelsens allvar till 16 procent. Kommissionen ansåg att horisontella arrangemang för samordning av priser till sin natur hör till de allvarligaste överträdelserna av artikel 101 FEUF och av artikel 53 i EES-avtalet och att kartellen omfattade hela EES (skälen 1001–1003 i det angripna beslutet).
25 Kommissionen tillämpade även ett tilläggsbelopp på 16 procent i enlighet med punkt 25 i 2006 års riktlinjer för att säkerställa att de ålagda böterna var tillräckligt avskräckande (skäl 1009 i det angripna beslutet).
26 Vad vidare gäller multiplikationskoefficienten för varaktigheten beviljade kommissionen, med stöd av punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete, den första sökanden partiell immunitet mot böter för överträdelsens varaktighet, vilket motsvarade överträdelseperioden 26 juni 1998–28 augusti 2003, med motiveringen att den första sökanden hade lagt fram övertygande bevis för att styrka nya sakförhållanden som ökade överträdelsens varaktighet för den perioden (se skäl 1087 i det angripna beslutet).
27 Kommissionen fastställde således, gällande den första sökanden, en multiplikationskoefficient på 8,65, som motsvarade perioden 29 augusti 2003–23 april 2012 och utan att beakta perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003 (se punkt 26 ovan). Vad gäller den andra sökanden fastställde kommissionen en multiplikationskoefficient på 5,22, som motsvarade perioden 1 februari 2007–23 april 2012 (skäl 1007, tabell 1 och fotnot 1658 i det angripna beslutet).
28 Kommissionen fastställde därför grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den första sökanden till 61434000 euro, och grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den andra sökanden till 39598000 euro (skäl 1010 i det angripna beslutet).
29 Vad för det andra gäller justeringar av böternas grundbelopp, beslutade kommissionen att inte bevilja sökandena en ytterligare nedsättning av böterna med stöd av punkt 37 i 2006 års riktlinjer (skälen 1052 och 1053 i det angripna beslutet).
30 Kommissionen fann vidare inte att det förelåg några försvårande eller förmildrande omständigheter för sökandena (skäl 1054 i det angripna beslutet).
31 Därefter tillämpade kommissionen, med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, taket på 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning (skälen 1057 och 1058 i det angripna beslutet).
32 Efter det att kommissionen hade tillämpat taket på 10 procent beviljade kommissionen sökandena, i enlighet med punkt 26 första stycket andra strecksatsen i 2006 års tillkännagivande om samarbete, en nedsättning på 30 procent av de böter som sökandena annars skulle ha ålagts, eftersom kommissionen ansåg att sökandena var det andra företaget som hade lämnat bevis med betydande mervärde (skälen 1082 och 1083 i det angripna beslutet).
33 Kommissionen nekade dessutom sökandena partiell immunitet mot böter avseende överträdelsens allvar enligt punkt 26 tredje stycket med motiveringen att de bevis som sökandena hade ingett inte gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar (skälen 1093–1096 i det angripna beslutet).
34 Kommissionen fastställde således det totala bötesbelopp som ålades sökandena till 28424000 euro (skäl 1139 i det angripna beslutet).
36 Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 juni 2018.
37 Den 27 september 2018 inkom kommissionens svaromål till tribunalens kansli.
38 Repliken och dupliken inkom till tribunalens kansli den 21 november 2018 respektive den 29 januari 2019.
39 På förslag av tribunalens andra avdelning beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
40 I och med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades enligt artikel 27.5 i rättegångsreglerna, placerades referenten vid den nionde avdelningen i utökad sammansättning. Följaktligen tilldelades denna avdelning det nu aktuella målet.
41 På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och tribunalen ställde, som en åtgärd för processledning i enlighet artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna och uppmanade dem att besvara dessa frågor vid förhandlingen.
42 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 21 oktober 2020.
43 Sedan domare B. Berke avlidit den 1 augusti 2021 fortsatte överläggningarna med de tre domare som har undertecknat denna dom, i enlighet med artikel 22 och artikel 24.1 i rättegångsreglerna.
44 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
45 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
53 Sökandena har åberopat två grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av de böter som de ålades och för yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet. Den första grunden avser att kommissionen beslutade att inte bevilja sökandena partiell immunitet mot böter till följd av de bevis som de lagt fram avseende nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar. Den andra grunden avser att kommissionen beslutade att inte avvika från den allmänna metod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer och att inte bevilja nedsättning av bötesbeloppet enligt punkt 37 i dessa riktlinjer.
59 Inom ramen för den första grunden har sökandena i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde fel när den beslutade att inte bevilja dem partiell immunitet mot böter enligt punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete, eftersom de bevis som sökandena hade lämnat avseende ECC‑ och CUP-mötena gjorde det möjligt för kommissionen att öka överträdelsens allvar.
78 Sökandena har hävdat att det var fel av kommissionen att använda de bevis som de lagt fram avseende CUP-mötena och ECC‑mötena för att hålla dem ansvariga för samtliga delar av överträdelsen, inklusive dessa möten. Sökandena var nämligen de första att inge bevis avseende CUP-mötena, vars existens var okänd för kommissionen fram till detta datum. Sökandena var dessutom de enda som lade fram bevis avseende ECC‑mötena.
79 Kommissionen har bestridit dessa argument.
80 Tribunalen konstaterar att kommissionen slog fast att den första sökanden var ansvarig på grund av sitt direkta deltagande i kartellen från den 26 juni 1998 till den 23 april 2012 och att den andra sökanden var ansvarig i egenskap av moderbolag till den första sökanden under perioden 1 februari 2007–23 april 2012 (se punkterna 17 och 18 ovan).
81 Kommissionen ansåg dessutom att sökandena var de enda som hade lagt fram bevis för de konkurrensbegränsande utbyten som hade ägt rum under åren 1998–2004, med undantag för ett utbyte som hade ägt rum under år 2003, och att dessa bevis hade gjort det möjligt för kommissionen att öka överträdelsens varaktighet för perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003 (skäl 1080 och fotnot 1708 och 1709 i det angripna beslutet).
82 Kommissionen ansåg vidare att sökandena var de första att inge bevis avseende CUP-mötena (skälen 1080 och 1096 och fotnot 1710 i det angripna beslutet) och att dessa bevis hade gjort det möjligt för kommissionen att upptäcka en annan funktionell aspekt av kartellen, nämligen förekomsten av CUP-mötena – vilka hade anordnats mellan åren 2006 och 2008 – samt mötenas art och arten och innehållet i CUP-mötena, som hade anordnats mellan åren 2006 och 2008 (skäl 1080 och fotnot 1710 i det angripna beslutet).
83 Till följd av dessa överväganden beviljade kommissionen den första sökanden partiell immunitet mot böter i enlighet med punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete för överträdelseperioden 26 juni 1998–28 augusti 2003. Även om kommissionen slog fast att den första sökanden var ansvarig på grund av sitt direkta deltagande i kartellen under perioden 26 juni 1998–23 april 2012, beaktade kommissionen nämligen inte perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003 vid fastställandet av multiplikatorkoefficienten för varaktigheten av deltagandet i överträdelsen (se punkterna 17 och 26 ovan).
84 Kommissionen ansåg således att den period som motsvarade denna partiella immunitet mot böter, som beviljats med avseende på överträdelsens varaktighet, omfattade den period under vilken samtliga ECC‑möten hade ägt rum, med undantag för mötet den 7 november 2003 (se skälen 78 och 80 och fotnot 128 i det angripna beslutet och punkterna 12 och 26 ovan).
85 Vidare ansåg kommissionen att den bevisning som sökandena hade lagt fram avseende ECC‑mötena och CUP-mötena inte hade gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar. Kommissionen beslutade följaktligen att inte bevilja sökandena partiell immunitet mot böter avseende på överträdelsens allvar i enlighet punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete (se punkt 33 ovan).
86 Vidare ansåg kommissionen, utifrån all bevisning som sökandena hade ingett, att sökandena skulle anses utgöra det andra företaget som hade lämnat bevis med betydande mervärde (skälen 1082 och 1083 i det angripna beslutet). Kommissionen beviljade följaktligen sökandena en nedsättning på 30 procent av det bötesbelopp som de annars skulle ha ålagts, i enlighet med punkt 26 första stycket andra strecksatsen i 2006 års tillkännagivande om samarbete (se punkt 32 ovan).
87 Det ska i detta sammanhang anges att kommissionen, i motsats till vad sökandena har påstått, inte gjorde något fel när den i de ordalag som anges i punkt 80 ovan slog fast att sökandena var ansvariga för överträdelsen.
88 Den partiella immunitet mot böter som föreskrivs i punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete avser nämligen endast bötesbeloppet. När villkoren för att beviljas nämnda partiella immunitet är uppfyllda är, såsom det har erinrats om i punkt 75 ovan, den enda konsekvensen att kommissionen inte kan stödja sig på den aktuella bevisningen för att fastställa allvaret eller varaktigheten av den överträdelse som den som ansökt om förmånlig behandling har deltagit i. I ett sådant fall beaktar med andra ord inte kommissionen dessa omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppet.
89 Den partiella immunitet mot böter som föreskrivs i punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete påverkar således inte omfattningen av ansvaret för den överträdelse som fastställts för de företag som beviljats sådan immunitet.
91 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första anmärkningen i den första grundens andra del, avseende felaktig rättstillämpning i den del kommissionen slog fast att sökandena var ansvariga för sitt deltagande i ECC‑mötena och i CUP-mötena.
92 Sökandena har bestridit kommissionens slutsats, i skälen 1094 och 1096 i det angripna beslutet, att de bevis som de lagt fram om ECC‑mötena och CUP-mötena inte hade någon inverkan på överträdelsens allvar. Enligt sökandena hade dessa bevis gjort det möjligt att fastställa att överträdelsen även omfattade prisavtal och således inte endast avsåg diskussioner om priser och om utbud och efterfrågan. Dessutom visade bevisningen att det fanns en signalerings- och kontrollmekanism som syftade till att säkerställa att företagen iakttog prisavtalen. Bevisningen var följaktligen övertygande för att öka överträdelsens allvar. Sökandena har till stöd för sin ståndpunkt åberopat domen av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38), och domen av den 26 april 2007, Bolloré m.fl./kommissionen ( T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, EU:T:2007:115).
93 Kommissionen har bestridit dessa argument.
94 Såsom det har erinrats om i punkterna 73 och 74 ovan krävs det, för att komma i åtnjutande av den partiella immunitet mot böter som föreskrivs i punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete, att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det aktuella företaget var det första som lämnade in övertygande bevis i den mening som avses i punkt 25, att dessa bevis gör det möjligt att fastställa nya sakförhållanden utöver dem som kommissionen kan fastställa och att dessa nya sakförhållanden ökar överträdelsens allvar eller varaktighet.
95 Härav följer att vid tillämpningen av punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete räcker det inte att bevisningen är övertygande i den mening som avses i punkt 25 i meddelandet, utan det krävs också att kommissionen kan fastställa nya sakförhållanden som ökar överträdelsens allvar eller varaktighet (dom av den 29 februari 2016, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑267/12, ej publicerad, EU:T:2016:110, punkt 405).
96 I förevarande fall ansåg kommissionen att den första sökanden var den enda som hade lämnat bevis avseende ECC‑mötena och att sökandena var de första som hade lämnat bevis om CUP-mötena. Kommissionen ansåg att den första sökandens bevis om ECC‑mötena hade gjort det möjligt för kommissionen att öka överträdelsens varaktighet och beviljade därför förevarande sökande partiell immunitet mot böter för perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003 (se punkterna 80–84 ovan).
97 Kommissionen ansåg emellertid att nämnda bevis, bland annat de som avsåg CUP-mötena, inte hade gjort det möjligt att fastställa nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar (skälen 1094 och 1096 i det angripna beslutet). Kommissionen beslutade följaktligen att inte bevilja sökandena partiell immunitet mot böter avseende överträdelsens allvar (se punkt 85 ovan).
98 Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen ansåg att parterna, under hela den period under vilken kartellen varade, hade utbytt information om priser, utbud och efterfrågan och att företagen vid vissa ECC‑ och CUP-möten hade slutit prisavtal. Kommissionen anser dock att såväl de samordnade förfarandena som prisavtalen, i egenskap av uttryck för det samordnade beteendet i förevarande fall, ingick i samma allvarliga överträdelse av artikel 101.1 FEUF. Den omständigheten att parterna inte bara deltog i samordnade förfaranden utan även i avtal påverkade således inte på något sätt överträdelsens allvar. Enligt kommissionen var vidare inte ECC‑mötena och CUP-mötena annorlunda i materiellt hänseende i förhållande till de övriga multilaterala möten som nämnts ovan i punkt 12, vilka utgjorde en del av samma enda, fortlöpande överträdelse som är föremål för det angripna beslutet (skäl 72, 1094 och 1096 i det angripna beslutet).
99 Vad särskilt gäller CUP-mötena ansåg kommissionen att sökandenas avslöjande om förekomsten av CUP-mötena, med hänsyn till den period under vilken dessa möten ägde rum och med hänsyn till deras art och till att de hölls parallellt med MK-mötena, inte ökade vare sig överträdelsens varaktighet eller allvaret i denna (se skäl 1096 i det angripna beslutet).
100 När det gäller den kontroll som säkerställdes vid CUP-mötena ansåg kommissionen på samma sätt att kontrollen inte var ett särdrag hos kartellen som kunde påverka överträdelsens allvar, bland annat eftersom företagen övervakade varandras beteenden generellt utanför CUP-mötena (se skäl 716 i det angripna beslutet).
101 Härav följer att kommissionen drog slutsatsen att varken ECC‑mötena eller CUP-mötena skiljde sig från de andra uttrycken för det samordnade beteendet i förevarande fall, vilka alla utgjorde samordnade förfaranden och/eller prisavtal och ingick i samma allvarliga överträdelse av artikel 101.1 FEUF. Vad särskilt beträffar CUP-mötena drog kommissionen slutsatsen att även utan dessa möten hade överträdelsen varit lika lång och utgjort en lika allvarlig överträdelse av konkurrensreglerna.
102 Sökandenas argument föranleder inte någon annan bedömning.
103 Begreppet avtal, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, sådant det tolkats i rättspraxis, bygger på att det föreligger en gemensam vilja mellan minst två parter, där uttrycksformen inte har någon betydelse så länge den utgör ett troget uttryck för parternas vilja (se dom av den 16 juni 2015, FSL m.fl./kommissionen, T‑655/11, EU:T:2015:383, punkt 413 och där angiven rättspraxis).
104 Begreppet samordnat förfarande i den mening som avses i denna bestämmelse är dessutom en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete (se dom av den 16 juni 2015, FSL m.fl./kommissionen, T‑655/11, EU:T:2015:383, punkt 414 och där angiven rättspraxis).
105 Enligt fast rättspraxis omfattar begreppen avtal och samordnat förfarande, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i (se dom av den 5 december 2013, Solvay Solexis/kommissionen, C‑449/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:802, punkt 52 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 132).
106 Av detta följer att även om begreppet avtal och begreppet samordnat förfarande delvis skiljer sig åt vad gäller de avgörande rekvisiten, så är begreppen inte inbördes oförenliga. Kommissionen är således inte skyldig att beteckna vart och ett av de beteenden som konstaterats antingen som avtal eller som samordnat förfarande, utan kan med rätta beteckna vissa av dessa beteenden som avtal och andra som samordnade förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 132, och dom av den 16 juni 2015, FSL m.fl./kommissionen, T‑655/11, EU:T:2015:383, punkt 453).
107 Beteckningen av överträdelsen som avtal och/eller samordnat förfarande ska såldes anses gälla ett sammansatt förhållande som innefattar faktiska omständigheter av vilka vissa kan betecknas som avtal och andra som samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, vilken inte kräver att denna typ av komplexa överträdelser preciseras närmare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2013, MRI/kommissionen, T‑154/09, EU:T:2013:260, punkt 165 och där angiven rättspraxis).
108 Så är fallet här. Kommissionen konstaterade nämligen i det angripna beslutet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och av artikel 53 i EES-avtalet bestående av avtal och/eller samordnade förfaranden som syftade till att samordna prispolitiken inom sektorn för elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal (se punkterna 9 och 10 ovan).
109 Det framgår särskilt av skälen 704–743 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att den i och med att den aktuella överträdelsen var komplex och långvarig inte behövde beteckna beteendena som avtal eller samordnade förfaranden. Kommissionen ansåg först att de konkurrensbegränsande utbytena, som nämnts i punkterna 12 och 13 ovan, hade samma konkurrensbegränsande syfte, nämligen att samordna prispolitiken. Kommissionen preciserade därefter att företagens beteenden omfattade såväl utbyte av information om priser, utbyte av information om utbud och efterfrågan och ingåendet av prisavtal, tillsammans med en kontrollmekanism för att säkerställa tillämpningen av dessa. Kommissionen ansåg dessutom att kontrollmekanismen inte var ett särdrag för kartellen, eftersom företagen, oberoende av om en sådan mekanism förelåg eller inte, generellt sett kontrollerade varandra. Kommissionen ansåg slutligen att dessa beteenden hade formen av avtal och/eller samordnade förfaranden och följde en övergripande plan som eftersträvade ett enda konkurrensbegränsande syfte.
110 Det är visserligen riktigt att kommissionen i det angripna beslutet angav ECC‑mötena och CUP-mötena som exempel på multilaterala möten vid vilka företagen ingick prisöverenskommelser, tillsammans med en kontrollmekanism för att säkerställa att de tillämpades (se skäl 715 c i det angripna beslutet).
111 Kommissionen ansåg dock att samtliga multilaterala möten som beskrivits i punkt 12 ovan uppvisade gemensamma kännetecken och att syftet med de diskussioner som fördes vid dessa multilaterala möten förblev detsamma eller i stort sett liknande under hela överträdelseperioden (skälen 70–72 och 741 i det angripna beslutet). Kommissionen ansåg dessutom att kontrollmekanismen inte var ett särdrag för kartellen, eftersom företagen generellt sett kontrollerade varandra utanför mekanismen (skäl 716 i det angripna beslutet).
112 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 105–107 ovan, ska det anges att kommissionen inom ramen för förevarande komplexa överträdelse, som omfattade flera företag vilka hade ett gemensamt syfte att samordna prispolitik under flera år, inte var tvungen att klart och tydligt kvalificera varje rättsstridigt beteende som avtal eller som samordnat förfarande. I vart fall avses båda överträdelseformer i artikel 101 FEUF.
113 Av detta följer att det i förevarande fall inte kan fastställas en skillnad mellan påstått allvarligare avtal och mindre allvarligare samordnade förfaranden. I ett sådant sammanhang som det förevarande, där de rättsstridiga överträdelserna utan åtskillnad har kvalificeras som avtal och/eller samordnade förfaranden, och vart och ett av dem bekräftar att det föreligger en enda, komplex och fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, kan nämligen en exakt kvalificering av dessa beteenden som avtal eller samordnade förfaranden inte visa att det föreligger en skillnad mellan hur allvarligt varje beteende är.
114 Att exakt kvalificera varje rättsstridig överträdelse som utgör kartellen som avtal eller som samordnat förfarande kan tvärtom inte ha någon inverkan på överträdelsens allvar, eftersom båda typerna av överträdelser avses i artikel 101.1 FEUF och det inte föreskrivs någon särskild kvalificering av en sådan typ av komplex överträdelse som den nu aktuella.
115 Det ska vidare anges att domen av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38), och domen av den 26 april 2007, Bolloré m.fl./kommissionen ( T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑132/02 och T‑136/02, EU:T:2007:115), som sökandena har åberopat, inte ger något stöd för deras ståndpunkt. Till skillnad från förevarande mål, avsåg de mål som avgjordes genom dessa två domar situationer i vilka deltagandet var mer begränsat, eller uteblivet, i vissa delar av kartellen, såsom kompensations- eller kontrollmekanismerna (se dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkterna 28, 29, 78, 86 och 93, och dom av den 26 april 2007, Bolloré m.fl./kommissionen, T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, EU:T:2007:115, punkterna 418, 439, 563 och 566). Till skillnad från dessa mål har inte något kontrollsystem eller någon annan självständig mekanism identifierats som en separat beståndsdel i den överträdelse som är föremål för det angripna beslutet.
116 I förevarande fall framgår det dels av det angripna beslutet att kommissionen fastställde den andel av försäljningsvärdet som skulle beaktas med hänsyn till överträdelsens allvar till 16 procent. Kommissionen beaktade överträdelsens art, det vill säga att överträdelsen bestod av horisontella arrangemang för samordning av priser, vilka ingick bland de allvarligaste överträdelserna av artikel 101 FEUF. Kommissionen beaktade dessutom överträdelsens geografiska omfattning genom att ange att överträdelsen omfattade hela EES (se punkt 24 ovan).
117 Kommissionen ansåg dels att den kontrollmekanism som diskuterades vid CUP-mötena inte var ett särdrag för kartellen, eftersom företagen generellt kontrollerade varandra utanför mekanismen (se punkt 111 ovan).
118 Till skillnad från de mål som gav upphov till de domar som nämnts ovan i punkt 115, har den aktuella överträdelsen i förevarande fall således inte några andra beståndsdelar som är självständiga i förhållande till samtliga de avtal och/eller samordnade förfaranden som syftar till att samordna prispolitiken och som utgör överträdelsen. I synnerhet ingick CUP-mötena i en rad avtal och/eller samordnade förfaranden och de uppvisade inte några särdrag som kunde ha en specifik inverkan på överträdelsens allvar (se punkterna 98 och 99 ovan).
119 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen inte gjorde något fel när den fann att sökandena inte hade framlagt någon bevisning som gjorde det möjligt att fastställa nya sakförhållanden som ökade överträdelsens allvar.
120 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen i den första grundens andra del.
131 Inom ramen för den första grundens tredje del har sökandena gjort gällande att kommissionen borde ha beviljat dem nedsättning av böternas grundbelopp med minst 3 procent, vilket motsvarar den nedsättning som kommissionen hade beviljat de företag vars deltagande i vissa mötesgrupper inte hade styrkts, nämligen Sanyo, NEC Tokin (Nec Corp. Och Tokin Corp.), Matsuo och Nichicon. Genom att inte gå sålunda till väga behandlade kommissionen de kartelldeltagare som undanhöll sakförhållanden om vissa mötesgrupper fördelaktigare än sökandena, som avslöjade förekomsten av en av dessa mötesgrupper.
132 Kommissionen har bestridit dessa argument.
134 I förevarande fall grundar sig sökandenas argument på en felaktig jämförelse mellan begreppet partiell immunitet mot böter, såsom detta följer av punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete, och de förmildrande omständigheter som kommissionen ska beakta, såsom de som räknas upp i punkt 29 i 2006 års riktlinjer.
135 För det första är sökandenas situation nämligen inte jämförbar i faktiskt hänseende med situationen för de andra kartelldeltagare som sökandena har nämnt.
136 Vad gäller deltagandet i CUP-mötena och i MK-mötena, ansåg kommissionen att den första sökanden hade deltagit i dessa möten (se skäl 88 och 95 i det angripna beslutet), vilket sökandena för övrigt inte har bestridit.
137 Kommissionen ansåg däremot att det inte var styrkt att Sanyo, NEC Tokin och Matsuo hade deltagit i CUP-mötena och att det inte fanns något bevis för att de hade kännedom om dessa möten (skälen 754, 759 och 764 i det angripna beslutet). Kommissionen ansåg på samma sätt att det inte var styrkt att Nichicon hade deltagit i MK-mötena och att det inte fanns något bevis för att företaget hade kännedom om dem (skäl 761 i det angripna beslutet).
138 Vad gäller samarbetet under kommissionens utredning, ska det vidare konstateras att sökandena ingav bevisning som gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa CUP-mötenas existens, art och innehåll (se punkt 82 ovan), vilket inte är fallet när det gäller Sanyo, NEC Tokin, Matsuo och Nichicon.
139 Sökandenas faktiska situation skiljer sig därmed väsentligt från situationen för Sanyo, NEC Tokin, Matsuo och Nichicon.
140 För det andra är de två situationerna inte jämförbara ur rättslig synvinkel. För kommissionen handlade det, å ena sidan, om att bedöma om den omständigheten att Sanyo, NEC Tokin, Matsuo och Nichicon inte hade deltagit i vissa konkurrensbegränsande utbyten skulle beaktas som en förmildrande omständighet i den mening som avses i punkt 29 i 2006 års riktlinjer. Inom ramen för 2006 års tillkännagivande om samarbete skulle kommissionen, å andra sidan, bedöma huruvida sökandenas samarbete i undersökningen skulle leda till att de beviljades partiell immunitet mot böter.
141 När överträdelser kan hänföras till tillämpningsområdet för 2006 års tillkännagivande om samarbete kan den berörda parten i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av nämnda tillkännagivande (se dom av den 29 februari 2016, EGL m.fl./kommissionen, T‑251/12, ej publicerad, EU:T:2016:114, punkt 190 och där angiven rättspraxis).
142 Följaktligen kan sökandenas samarbete inte värderas utanför tillämpningsområdet för 2006 års tillkännagivande om samarbete, i synnerhet inte som en förmildrande omständighet enligt punkt 29 i 2006 års riktlinjer. I fjärde strecksatsen i den punkten anges att den omständigheten att företaget samarbetar med kommissionen i en omfattning som går utöver tillämpningsområdet för tillkännagivandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, samt företagets lagstadgade skyldighet att samarbeta, kan anses som en förmildrande omständighet som kan medföra en nedsättning av grundbeloppet för böterna.
143 I motsats till vad som tycks framgå av sökandenas argumentation är de villkor som kan motivera att förmildrande omständigheter tillämpas, inte på något sätt jämförbara med dem som krävs för att tillämpa partiell immunitet mot böter, bland annat vad gäller bedömningen av hur allvarliga de aktuella sakomständigheterna är.
144 Såsom framgår av rättspraxis kan kommissionen beakta hur allvarligt ett företags delaktighet i en överträdelse är relativt sett och de särskilda omständigheterna i målet antingen i samband med bedömningen av överträdelsens allvar i den mening som avses i artikel 23 i förordning nr 1/2003, eller i samband med justeringen av basbeloppet med hänsyn till försvårande och förmildrande omständigheter (dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:464, punkterna 104 och 105; se, även, dom av den 26 januari 2017, Laufen Austria/kommissionen, C‑637/13 P, EU:C:2017:51, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
145 Av punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete framgår däremot att partiell immunitet mot böter ska beviljas bland annat när den som ansökt om förmånlig behandling lämnar bevis till kommissionen som den använder för att fastställa nya sakförhållanden som ökar överträdelsens allvar, det vill säga överträdelsens allvar generellt.
146 Den nedsättning på 3 procent som beviljades Sanyo, NEC Tokin, Matsuo och Nichicon, gjordes å ena sidan i förevarande fall med hänsyn till hur allvarligt deras deltagande i överträdelsen var relativt sett, eller med hänsyn till att de inte hade deltagit i vissa mötesgrupper.
147 Å andra sidan grundade kommissionen sitt beslut att inte bevilja sökandena partiell immunitet mot böter avseende överträdelsens allvar på den omständigheten att bevisningen avseende bland annat CUP-mötena inte hade gjort det möjligt för kommissionen att öka överträdelsens generella allvar (se punkterna 33 och 97 ovan).
148 Härav följer att det i förevarande fall inte har visats att sökandena behandlades mindre förmånligt, eftersom deras situation och de ovannämnda företagens situation inte är jämförbara vare sig i faktiskt eller i rättsligt hänseende.
149 Den första grundens tredje del kan inte godtas. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
169 Inom ramen för den andra grundens andra del har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och åsidosatte proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och principen att straff och påföljder ska vara individuella då kommissionen beslutade att inte avvika från den allmänna metod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer och att inte bevilja dem ytterligare en nedsättning av bötesbeloppet med stöd av punkt 37 i samma riktlinjer.
174 Kommissionen har invänt att den i förevarande fall inte var skyldig att avvika från den generella metod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer.
175 Det ska inledningsvis anges att 2006 års riktlinjer, såsom det har erinrats om i punkt 58 ovan, anger vägledande förhållningsregler för vilken praxis som ska följas och som kommissionen i ett enskilt fall inte får avvika från utan att ange skäl som är förenliga med bland annat likabehandlingsprincipen.
176 Det ska dessutom erinras om de etapper som kommissionen i förevarande fall följde vid beräkningen av det bötesbelopp som sökandena ålades. Det framgår av handlingarna i målet att grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den första sökanden beräknades utan beaktande av perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003, eftersom kommissionen hade beviljat sökanden partiell immunitet mot böter för den perioden i enlighet med punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete (se punkt 26 ovan).
177 Efter de etapper som det erinrats om i punkterna 21–27 ovan fastställde kommissionen grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den första sökanden till 61434000 euro och grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den andra sökanden till 39598000 euro.
178 Eftersom grundbeloppet för de böter som skulle åläggas den första sökanden översteg 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning, tillämpade kommissionen förevarande gräns och satte följaktligen ned grundbeloppet till 40606385 euro, i enlighet med artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 (se punkt 31 ovan).
179 Slutligen tillämpade kommissionen en nedsättning med 30 procent på grundbeloppet på 40606385 euro, i enlighet med punkt 26 första stycket andra strecksatsen i 2006 års tillkännagivande om samarbete. Det totala bötesbelopp som ålades sökandena uppgår således till 28424000 euro (se punkterna 32 och 34 ovan).
180 Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som sökandenas argument ska prövas.
181 För det första har sökandena felaktigt gjort gällande att det framgår av rättspraxis att kommissionen är skyldig att avvika från den allmänna metod som föreskrivs i 2006 års riktlinjer på grund av att användningen av den metod som föreskrivs i dessa riktlinjer ledde till att taket på 10 procent av omsättningen tillämpades på flera kartelldeltagare.
182 I motsats till vad sökandena har gjort gällande saknar deras argument stöd i domen av den 16 juni 2011, Putters International/kommissionen ( T‑211/08, EU:T:2011:289). I punkt 75 i den domen angav visserligen tribunalen att ett system där det belopp som bestämts på grundval av försäljningsvärdet multipliceras med antalet år ett företag deltagit i överträdelsen kunde, vid tillämpningen av 2006 års riktlinjer, medföra att användningen av det 10‑procentiga tak som föreskrivs i artikel 23 i förordning nr 1/2003 hädanefter blir regel snarare än undantag för alla företag som är verksamma i huvudsak på en enda marknad och som har deltagit under mer än ett år i en kartell. Tribunalen fann dessutom att i dessa fall kunde normalt ingen differentiering på grund av graden av allvar eller förmildrande omständigheter göras avseende ett bötesbelopp som har begränsats för att inte överstiga 10 procent.
183 I punkt 75 i domen av den 16 juni 2011, Putters International/kommissionen ( T‑211/08, EU:T:2011:289), angav dock tribunalen endast att den avsaknad av differentiering som blir resultatet av den nya metoden för att beräkna böter inom ramen för 2006 års riktlinjer kunde medföra att tribunalen måste tillgripa sin obegränsade behörighet i de konkreta fall då enbart en tillämpning av riktlinjerna inte medgav en lämplig differentiering. Såsom framgår av samma punkt 75 och av punkterna 81–87 i domen slog tribunalen dessutom fast att i det fallet hade kommissionen gjort en riktig bedömning när den fann att det inte fanns något skäl som kunde motivera den nedsättning av böterna som sökandena hade yrkat om. Tribunalen ansåg således att det inte var nödvändigt att utöva sin obegränsade behörighet.
184 I det mål som avgjordes genom domen av den 16 juni 2011, Putters International/kommissionen ( T‑211/08, EU:T:2011:289), motsvarade vidare de slutliga böter som kommissionen ålagt det maximala bötesbeloppet, det vill säga böter motsvarande taket på 10 procent av föregående räkenskapsårs omsättning. Så är emellertid inte fallet här, eftersom sökandena efter tillämpningen av nämnda tak fortfarande beviljades en nedsättning med 30 procent av det bötesbelopp som de annars skulle ha ålagts (se punkterna 32, 178 och 179 ovan).
185 Domen av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen ( T‑95/15, EU:T:2016:722), ger inte heller något stöd för sökandenas argument. I punkt 50 och följande punkter prövade tribunalen endast frågan huruvida kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet. Vidare hänvisade tribunalen, i punkt 51 i nämnda dom, inte direkt till domen av den 16 juni 2011, Putters International/kommissionen ( T‑211/08, EU:T:2011:289), utan nöjde sig med att upprepa vad kommissionen hade angett i detta avseende i det angripna beslutet.
186 Sökandenas argument kan således inte med framgång grundas på dessa domar. Rent allmänt har detta argument inte bekräftats i rättspraxis.
187 Domstolen har nämligen redan slagit fast att det inte strider mot proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling att en tillämpning av den i 2006 års riktlinjer föreskrivna metoden för beräkning av böterna medför att ett företag åläggs böter som motsvarar en andel av dess sammanlagda omsättning som är större än vad de ålagda böterna motsvarar för vart och ett av övriga företag. Denna beräkningsmetod, som inte bygger på de berörda företagens samlade omsättning, medför nämligen med nödvändighet att det uppstår skillnader mellan dessa företag vad gäller förhållandet mellan denna omsättning och beloppen för de böter de åläggs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 64).
188 Det framgår dessutom av rättspraxis att när kommissionen fastställer böternas belopp är den inte skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning för det fall den bötfäller flera företag som är inblandade i samma överträdelse (se dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
189 Domstolen har dessutom slagit fast att skillnaden vad gäller hur stor procentuell andel av omsättningen böterna utgjorde för de olika berörda företagen på grund av att deras verksamhet är mindre diversifierad kan inte i sig utgöra ett tillräckligt motiv för att kommissionen skulle avstå från att använda den beräkningsmetod som kommissionen själv fastställt. I annat fall skulle nämligen de minst diversifierade företagen gynnas, på grundval av kriterier som saknar relevans vad gäller överträdelsens svårighetsgrad och hur länge den pågått. I fråga om fastställelse av bötesbeloppet får kommissionen inte, genom att tillämpa olika beräkningsmetoder, diskriminera mellan de företag som deltagit i ett avtal eller i ett samordnat förfarande som strider mot artikel 101.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
190 Av det ovan anförda följer att även om det antas vara styrkt att kommissionen är skyldig att tillämpa taket på 10 procent av omsättningen på grundbeloppet för de böter som ska åläggas sökandena och andra enproduktsföretag – om denna omständighet anses vara styrkt – innebär det inte att kommissionen är skyldig att avvika från den metod för beräkning av böter som föreskrivs i 2006 års riktlinjer.
191 För det andra ska det anges, i motsats till vad sökandena tycks ha gjort gällande, att den omständigheten att den första sökanden är ett enproduktföretag inte i sig motiverar att kommissionen ska avvika från 2006 års riktlinjer för att bevilja nedsättning av de böter som ålagts sökandena.
192 Det framgår av den rättspraxis som det erinrades om ovan i punkt 189 att den omständigheten att ett företag som deltar i en kartell har ett begränsat produktsortiment inte utgör ett tillräckligt skäl för att kommissionen ska avvika från den beräkningsmetod som den själv har fastställt. Dels är metoden för att beräkna böter i vart fall inte grundad på företagens totala omsättning, utan tvärtom på värdet av de varor eller tjänster som överträdelsen avser. Det är följaktligen en naturlig följd av denna metod att skillnader uppstår mellan företagen vad gäller förhållandet mellan omsättningen och det bötesbelopp som de åläggs. Dels är den omständigheten att vissa företags verksamhet är mindre diversifierad inte ett relevant kriterium med avseende på överträdelsens allvar och varaktighet och kan således inte utgöra ett skäl för att gynna dessa företag genom att tillämpa andra beräkningsmetoder.
193 Att sökandena är mycket specialiserade och har en mindre diversifierad verksamhet än andra kartelldeltagare är vidare inte i sig tillräckligt för att fastställa att kommissionen har åsidosatt principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen genom att inte tillämpa särskilda kriterier vid beräkningen av det bötesbelopp som ålagts sökandena. Det framgår nämligen av rättspraxis att den totala omsättningen från försäljningen av de produkter som är föremål för överträdelsen är således den uppgift som bäst återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse. Eftersom en särskilt stor andel av, eller till och med nästan hela, sökandenas sammanlagda omsättning har uppnåtts med de produkter som omfattas av överträdelsen, återspeglar den omständigheten att de böter som ålades sökandena motsvarar en högre procentandel av den sammanlagda omsättningen i förhållande till andra kartelldeltagare följaktligen endast den ekonomiska betydelsen av överträdelsen för sökandena. Ett sådant resultat strider inte mot principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2019, Hitachi-LG Data Storage och Hitachi-LG Data Storage Korea/kommissionen, T‑1/16, EU:T:2019:514, punkt 112 och där angiven rättspraxis).
194 Ett företag som den första sökanden, som uppnår en särskilt stor andel av sin omsättning genom den produkt som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan, drar följaktligen särskilt stor nytta av denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2018, Servier m.fl./kommissionen, T‑691/14, överklagad till domstolen, EU:T:2018:922, punkt 1923).
195 För det tredje, i den mån sökandena har gjort gällande att kommissionen tidigare har tillämpat en annan metod vid beräkningen av böter som ålagts ett enproduktsföretag och som översteg gränsen på 10 procent, räcker det att erinra om att kommissionen, enligt fast rättspraxis, inte är bunden av sin tidigare beslutspraxis, eftersom den inte utgör en rättslig ram för att beräkna böter (se dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:464, punkt 82 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
196 För det fjärde kan tribunalen inte godta sökandenas argument att tillämpningen i förevarande fall av taket på 10 procent av omsättningen inte gjorde det möjligt att särskilja sökandena från andra enproduktsföretag, bland annat vad gäller att deras delaktighet i kartellen skiljde sig åt, och inte heller att beakta i vilken utsträckning sökandena samarbetat, vilket inte återspeglas i det slutliga bötesbelopp som de ålades.
197 Såsom framgår av skäl 990 i det angripna beslutet tillämpade kommissionen olika multiplikationskoefficienter för varaktigheten i förhållande såväl till sökandena som till Elna och Nippon Chemi-Con (se punkt 27 ovan och skäl 1007, tabell 1 i det angripna beslutet). Det är visserligen riktigt att dessa koefficienter tillämpades på det försäljningsvärde som är relevant för beräkningen av grundbeloppet, i enlighet med punkt 13 i 2006 års riktlinjer (se punkt 21 ovan). Det är också riktigt att kommissionen, med hänsyn till resultatet av beräkningen, behövde tillämpa taket på 10 procent av omsättningen enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 för att för att få ned grundbeloppet för de böter som ålagts dessa företag under detta tak (skäl 1058 i det angripna beslutet).
198 Sökandenas argument att tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen inte hade gjort det möjligt att särskilja sökandena från andra enproduktsföretag tar dock inte hänsyn till skillnaden i syfte mellan de relevanta kriterierna för att fastställa grundbeloppet och taket på 10 procent av omsättningen.
199 Enligt punkt 2 i 2006 års riktlinjer fastställs grundbeloppet på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, medan taket på 10 procent av omsättningen har ett syfte som är skilt från och självständigt i förhållande till syftet med kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet.
200 Det framgår således av rättspraxis att även om kommissionen enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, begränsas utövandet av denna befogenhet av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen måste följa. Således sätts en absolut beräkningsbar övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Därmed är det högsta tillåtna bötesbelopp som kan åläggas ett givet företag möjligt att fastställa i förväg (se dom av den 16 februari 2017, Hansen & Rosenthal och H&R Wax Company Vertrieb/kommissionen, C‑90/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:123, punkt 78 och där angiven rättspraxis).
201 Denna gräns syftar till att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter (dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 281). Den syftar dessutom till att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till deras storlek såsom denna fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras totala omsättning, inte kan erlägga bötesbeloppen. En sådan gräns har som enda möjliga konsekvens att bötesbeloppet beräknat på grundval av kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet ska begränsas till den övre tillåtna gränsen när det överskrider denna. Tillämpningen av denna gräns innebär att det berörda företaget inte fullt ut betalar de böter som det är skyldigt med hänsyn till den bedömning som gjorts mot bakgrund av nämnda kriterier (se dom av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, EU:T:2011:560, punkt 257 och där angiven rättspraxis).
202 Av detta följer att även om det är troligare att taket på 10 procent av omsättningen tillämpas på företag med ett mindre produktsortiment, kan dock denna tillämpning inte i sig påverka metoden för att beräkna bötesbeloppen, eftersom metoden och taket har syften som är skilda och självständiga, såsom framgår av punkterna 199–201 ovan.
203 För det femte har sökandena felaktigt gjort gällande att tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen i förevarande fall inte gör det möjligt att återspegla i vilken utsträckning de samarbetade i kommissionens undersökning.
204 Såsom det erinrades om i punkt 124 ovan syftar kommissionens program för förmånlig behandling inte till att förskona de företag som deltar i hemliga karteller från de ekonomiska konsekvenserna av sitt ansvar utan till att underlätta att sådan praxis upptäcks och sedan till att under det administrativa förfarandet hjälpa kommissionen i möjligaste mån att rekonstruera de relevanta faktiska omständigheterna.
205 Den belöning som föreskrivs i programmet för förmånlig behandling beviljas således inte av rättviseskäl, utan i utbyte mot ett samarbete som underlättat kommissionens arbete (se dom av den 29 februari 2016, EGL m.fl./kommissionen, T‑251/12, ej publicerad, EU:T:2016:114, punkt 184 och där angiven rättspraxis).
206 I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet att sökandena först beviljades partiell immunitet mot böter för perioden 26 juni 1998–28 augusti 2003 i enlighet med punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete. Därefter tillämpades det tak på 10 procent av omsättningen som avses i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 och slutligen tillämpades en nedsättning med 30 procent av det bötesbelopp som de annars skulle ha ålagts, i enlighet med punkt 26 första stycket andra strecksatsen i tillkännagivandet (se punkterna 26, 31 och 32 ovan).
207 När det gäller partiell immunitet mot böter för överträdelsens varaktighet, ska det erinras om att det följer av själva logiken i systemet med förmånlig behandling att den partiella immuniteten, som avses i punkt 26 tredje stycket i 2006 års tillkännagivande om samarbete, aldrig uttrycks i en nedsättning av det slutliga bötesbeloppet, utan i ett undantag från tillämpningen av multiplikationskoefficienten för varaktigheten för att säkerställa att de företag som ansökt om förmånlig behandling inte åläggs böter för den överträdelseperiod för vilken företagen har lämnat information till kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2011, FRA.BO/kommissionen, T‑381/06, ej publicerad, EU:T:2011:111, punkt 70).
208 När det gäller tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen ska det dessutom anges, såsom kommissionen påpekade i skäl 1062 i det angripna beslutet, att den omständigheten att en nedsättning av böterna som beviljats ett företag blir verkningslös på grund av effekterna av en annan bestämmelse som tillämpats till förmån för nämnda företag – i förevarande fall taket på 10 procent av företagets omsättning i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 – inte kan påverka den metod som kommissionen tillämpade vid beräkningen av bötesbeloppet.
209 Kommissionen har dessutom medgett att sökandena var det andra företag som hade lämnat bevis med betydande mervärde och beviljade dem en nedsättning på 30 procent av det bötesbelopp som de annars skulle ha ålagts, vilket motsvarade den maximala procentuella nedsättning som föreskrivs i punkt 26 första stycket andra strecksatsen i 2006 års tillkännagivande om samarbete.
210 Sökandenas argument att det inte gjordes någon åtskillnad mellan sökandena vad gäller deras samarbete i kommissionens undersökning kan således inte godtas. Tvärtom framgår det av det ovan anförda att tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen och nedsättningen med 30 procent för samarbetet i förevarande fall medförde en betydande nedsättning av deras böter. Grundbeloppet hade nämligen fastställts till 61434000 euro för den första sökanden och till 39598000 euro för den andra sökanden, det vill säga totalt 101032000 euro, medan det slutliga bötesbeloppet uppgick till 28424000 euro (se punkterna 177 och 179 ovan).
211 Mot bakgrund av det ovan anförda har det i förevarande fall inte visats att proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling åsidosattes genom att den metod för att beräkna böter som föreskrivs i 2006 års riktlinjer tillämpades.
212 Vad vidare gäller principen om att straff och påföljder ska vara individuella kräver den att bötesbelopp, som enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska betalas solidariskt, ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig den överträdelse är som kan läggas det berörda företaget individuellt till last, liksom till hur länge den har pågått (se dom av den 19 juni 2014, FLS Plast/kommissionen, C‑243/12 P, EU:C:2014:2006, punkt 107 och där angiven rättspraxis). När kommissionen fastställer det externa förhållandet vid solidariskt ansvar måste den särskilt iaktta principen om att straff och påföljder ska vara individuella (dom av den 10 april 2014, kommissionen/Siemens Österreich m.fl. och Siemens Transmission & Distribution m.fl./kommissionen, C‑231/11 P–C‑233/11 P, EU:C:2014:256, punkt 52).
213 Sökandenas argument avser emellertid inte på något sätt bestridandet av ett solidaritetsförhållande som kommissionen felaktigt tillämpat genom att påföra olika företag samma böter.
214 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del och följaktligen inte heller såvitt avser den andra grunden.
1 Rättegångsspråk: engelska.
2 Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras.