Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 2 april 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Här erinras om att det i artikel 24 led 5 i förordning nr 1215/2012 i sak föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas ska ha exklusiv behörighet om talan avser verkställighet av domar, oberoende av var parterna har hemvist.

4 Texten kan tillgås på följande internetadress: https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_17300.htm.

5 Konventionen mellan Belgien och Nederländerna om domstols behörighet, om konkurs, samt om erkännande och verkställighet av domar, skiljedomar och officiella handlingar, undertecknad i Bryssel den 28 mars 1925 (Stb. 1929, 405).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2008, citiworks ( C‑439/06, EU:C:2008:298, punkt 32), och dom av den 27 juni 2018, Altiner och Ravn ( C‑230/17, EU:C:2018:497, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 1998, Djabali ( C‑314/96, EU:C:1998:104, punkterna 20 och 21) samt dom av den 20 januari 2005, García Blanco ( C‑225/02, EU:C:2005:34, punkterna 29–31).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 34), och dom av den 28 april 2005, St. Paul Dairy ( C‑104/03, EU:C:2005:255, punkt 13). Så som framgår av det förberedande lagstiftningsarbetet syftade förordning nr 1215/2012 särskilt till att förtydliga villkoren för rörligheten för interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder inom unionen (se även skäl 33 i förordningen). Det finns däremot inget som tyder på att unionslagstiftaren avsett att ändra den definition av begreppet interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder som härletts ur domstolens praxis (REG 1999, s. I‑6307), Trots att det i skäl 25 i nämnda förordning anges vissa typfall som bör innefattas i detta begrepp är begreppet inte definierat med exakthet.

9 Jag erinrar härvid om att det i artikel 705.1 i civilprocesslagen stadgas att [d]en domstol med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder som har beviljat kvarstad kan genom interimistiska åtgärder upphäva denna på begäran av varje berörd part utan att detta påverkar den behörighet som tillkommer de allmänna domstolarna. Det tycks mig således att ett förfarande som det Shape har inlett på grundval av denna bestämmelse inte endast direkt är ett resultat av det förfarande till följd av viket tillståndet för verkställighet av kvarstaden beviljats utan också bör betraktas som nära sammanhängande med detta förfarande. Dessa båda slag av förfaranden avser enligt min åsikt samma interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder, varvid det ena avser tillstånd att verkställa kvarstaden medan det andra avser att få till stånd ett hävande av denna kvarstad samt till förbud mot att på nytt ansöka om kvarstad på samma materiella grunder.

10 För fullständighetens skull vill jag nämna att Supreme i sitt skriftliga yttrande angett att förordning nr 1215/2012 är tillämplig på en ansökan om interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder, om dessa åtgärder syftar till att skydda de rättigheter som ligger inom dess materiella tillämpningsområde. Enligt Supreme följer härav att frågan huruvida det materiella förfarandet också faller under privaträtten i enlighet med artikel 1.1 i denna förordning är den avgörande.

11 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen). I enlighet med domstolens praxis gäller den tolkning denna gör av bestämmelserna i konventionen även för förordningen för rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) när bestämmelserna häri och bestämmelserna i Brysselkonventionen kan anses vara likvärdiga (se dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Så är fallet också i fråga om artikel 1.1 i nämnda förordning och artikel 1 första stycket i konventionen. Likaså kan artikel 1.1 i nämnda förordning och artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 betraktas som likvärdiga (se dom av den 15 november 2018, Kuhn, C‑308/17, EU:C:2018:911, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis). Jag kommer därför i den återstående delen av förevarande förslag till avgörande att endast hänvisa till förordning nr 1215/2012 men ändå åberopa rättspraxis rörande de instrument som föregick denna.

12 Se dom av den 27 mars 1979, de Cavel ( 143/78, EU:C:1979:83, punkt 8).

13 Se, bland annat, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 32), dom av den 17 november 1998, Van Uden ( C‑391/95, EU:C:1998:543, punkt 33), och dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 40).

14 Se dom av den 6 mars 1980, de Cavel ( 120/79, EU:C:1980:70, punkterna 8 och 9).

15 Dom av den 6 mars 1980, de Cavel ( 120/79, EU:C:1980:70).

16 Dom av den 27 mars 1979, de Cavel ( 143/78, EU:C:1979:83). Jag erinrar om att förordning nr 1215/2012 i enlighet med artikel 1.2 a i denna inte är tillämplig på bland annat fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga och heller inte på makars förmögenhetsförhållanden.

17 Se dom av den 6 mars 1980, de Cavel ( 120/79, EU:C:1980:70, punkterna 11 och 12).

18 Dom av den 17 november 1998, Van Uden ( C‑391/95, EU:C:1998:543). Generaladvokaten Léger förklarade i sitt förslag till avgörande i detta mål (C‑391/95, EU:C:1997:288, punkt 62) att syftet med ansökan om en interimistisk åtgärd vid den domstol som har behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte på något sätt avsåg skiljeförfarande och att det snarare rörde sig om ett krav inom ett avtalsförhållande, i den meningen att det ha[de] sin grund i att en avtalsförpliktelse inte ha[de] iakttagits. Vidare erinrar jag om att skiljeförfaranden i enlighet med artikel 1.2 d i förordning nr 1215/2012 inte ligger inom förordningens materiella tillämpningsområde.

19 Enligt min vetskap har domstolen uttryckligen frångått denna allmänna riktning endast i domen av den 31 mars 1982, W. ( 25/81, EU:C:1982:116, punkt 8), där den framhöll att en ansökan om interimistiska åtgärder gällande utlämning av en handling i syfte att förhindra att intygandena i denna används som bevis i en tvist rörande en makes förvaltning av sin hustrus egendom på grund av sin underordnade betydelse ansågs röra makars förmögenhetsförhållanden i enlighet med Brysselkonventionen.

20 Vad gäller den mer allmänna frågan huruvida bestämmelserna i Brysselkonventionen i fråga om dess tillämpningsområde förenar behandlingen av underordnade käromål med behandlingen av huvudkäromål noterar jag att generaladvokat Warner i sitt förslag till avgörande i målet de Cavel I (de Cavel, 143/78, ej publicerat, EU:C:1979:50) framför allt hänvisade till artikel 5.4 i denna konvention (motsvarande artikel 7.3 i förordning nr 1215/2012) som i ett straffrättsligt förfarande ger domstolen behörighet att pröva anspråk rörande skadestånd och återbetalning, vilka grundar sig på det brott som gett upphov till detta förfarande och därvid förklarade att det här rörde sig om ett fall där nämnda konvention uttryckligen är tillämplig på ett underordnat förfarande trots att huvudförfarandet klart och tydligt ligger utanför dess tillämpningsområde.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2005, St. Paul Dairy ( C‑104/03, EU:C:2005:255, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkterna 54 och 55).

23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkterna 35–38). Dom har ännu inte meddelats i det målet. Se också J-F Lalive, L’immunité de juridiction des États et des organisations internationales, R.C.A.D.I, volym 84, 1953-III, s. 215.

24 Se, bland annat, H. Fox, P. Webb, The Law of State Immunity, Oxford University Press, Oxford, 2013, s. 509 och följande sidor.

25 Se H. Fox och P. Webb, op.cit., s. 570 och följande sidor. Enligt vissa andra författare bör åtskillnaden mellan handlingar som utförs jure imperii och de som utförs jure gestionis utsträckas till att även omfatta internationella organisationer. Emellertid torde de nationella domstolarnas rättspraxis inte vara konklusiv i detta avseende (se, bland annat, E. Gaillard och I. Pingel-Lenuzza, International organisations and immunity from jurisdiction: to restrict or to bypass, I.C.L.Q, vol. (51)1, 2002, s. 9).

26 Se dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 54). Enligt denna princip får ingen suverän stat underkasta en annan suveränstat sin domvärjo.

27 Se C. Dominicé, L’immunité de juridiction et d’exécution des organisations internationales, R.C.A.D.I, vol.187, 1984-IV, s. 163.

28 Se S. El Sawah, Chapitre 3 - Les immunités des organisations internationales, Les immunités des États et des organisations internationales, Bryssel, Éditions Larcier, 2011, s. 210–211. Se även H. Fox, P. Webb, op.cit., s. 571 och följande sidor samt N. International Organizations: the Untouchables?, International Organizations Law Review, vol.10, 2013, s. 260. Jag påpekar i sammanhanget att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna redan har haft tillfälle att förklara att beviljandet av privilegier och immunitet för internationella organisationer är absolut nödvändigt för att dessa ska kunna fungera väl (Europadomstolen, 18 februari 1999, Waite and Kennedy/Tyskland CE:ECHR:1999:0218JUD002608394, § 63).

29 Se dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

30 Jag vill i förbigående påpeka att det rör sig om det synsätt som Gerechtshof ’s‑Hertogenbosch (appellationsdomstolen i ’s‑Hertogenbosch) anlagt i sin dom av den 10 december 2019, som gällde det materiella förfarandet. Denna domstol förklarade först och främst att det förhållandet att Shape och JFCB hade åberopat immunitet mot domstolsprocesser inte var tillräckligt för att sluta sig till att de hade försökt att ifrågasätta de nederländska domstolarnas behörighet, vilket även inbegriper behörighet i enlighet med förordning nr 1215/2012 (punkt 6.5.3.4). Som jag redan påpekat i punkt 33 i förevarande förslag till avgörande har denna domstol också förklarat att immuniteten borde betraktas som absolut i den mån den har samband med tjänsteutövningen (punkt 6.7.9.1).

31 I sitt förslag till avgörande i målet Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:309, punkt 28) framhöll generaladvokaten Mengozzi att syftet med immunitet mot verkställighet är just att den berörda parten ska undgå allt administrativt eller rättsligt tvång som kan följa av att en dom tillämpas.

32 I fråga om den immunitet mot domstolsprocesser som åberopas av stater, se analogt förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 42), där han förklarade att frågan huruvida förordning nr 44/2001 kan vara materiellt tillämplig i en tvist i vilken immunitet mot domstolsprocesser åberopas av en stat på förhand bör särskiljas från frågan om domstolen får utöva den behörighet som grundar sig på denna förordning med avseende på nämnda tvist eller om immuniteten hindrar den härifrån.

33 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

34 Se dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137), där domstolen från tillämpningsområdet för Brysselkonventionen undantog ett mål där det var fråga om indrivning av avgifter som ett privat rättssubjekt skulle erlägga till ett internationellt offentligt organ (här Europeiska organisationen för säkrare flygtrafiktjänst, Eurocontrol).

35 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4), och dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

36 Se, för ett liknande resonemang, P. Rogerson, Article 1er, i U. Magnus och P. Mankowski (red.), Brussels I bis Regulation, Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 63, punkt 13. Jag vill poängtera att det i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 endast föreskrivs att förordningen i synnerhet inte omfattar skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor. Fram till dess att förordning nr 1215/2012 trädde i kraft förekom undantaget i fråga om utövandet av offentliga maktbefogenheter endast inom domstolens praxis.

37 Det kan exempelvis förhålla sig så att en stat delegerar sina offentliga maktbefogenheter till offentliga eller privata enheter.

38 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4), och dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 29).

39 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4), och dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

40 Se, bland annat, dom av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 22), och dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 49).

41 Se, bland annat, dom av den 15 maj 2003, Préservatrice foncière TIARD ( C‑266/01, EU:C:2003:282, punkt 23 och där angiven rättspraxis), och dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Jag vill tillägga att generaladvokaten Kokott i sitt förslag till avgörande i målet flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2046, punkt 23) förklarade att inledningsvis [bör] de faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i det nationella målet granskas … och därefter, för att identifiera föremålet för tvisten i det nationella målet …, de sakförhållanden som ligger till grund för kravet klargöras samt grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras undersökas. Hon har därmed låtit förstå att kriterierna grunden för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras avser att ange, varken mer eller mindre, de faktorer som bör beaktas vid fastställandet av föremålet för tvisten.

42 Så är fallet i dom av den 14 november 2002 i målet Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 37), där domstolen fann att en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd …, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga skall väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser föll under privaträtten. Min kursivering. Jag noterar att domstolen i domen av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkterna 34–38) inte heller tog upp rättsförhållandet mellan parterna i tvisten och endast prövade grunden för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras.

43 Se dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkterna 37–40), där domstolen först redovisade den materiella och rättsliga grunden innan den slog fast att det av de faktorer som angetts för detta bland annat följde att rättsförhållandet mellan parterna inte var ett rättsförhållande som medförde anlitande av offentliga maktbefogenheter. Ett liknande synsätt förefaller mig ha tillämpats i domen av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 35–38).

44 Jag noterar här att åtskillnaden mellan saken i målet och rättsförhållandet mellan parterna heller inte alltid strikt upprätthölls innan kriterierna för grunden för talan och för de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras tillkom. Sålunda sammanförde domstolen i domen av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30), i sak dessa båda kriterier och fann att utövande av offentliga maktbefogenheter inte var saken i målet vid den nationella domstolen, eftersom den talan som har väckts vid den nationella domstolen avsåg att en domstol skulle pröva privaträttsliga förhållanden. Omvänt framhöll domstolen i domen av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607, punkt 31), att för att avgöra om ett mål omfattas av förordning nr 44/2001 ska de omständigheter som är utmärkande för rättsförhållandet mellan parterna i målet och saken i målet undersökas, vilket tyder på att de kriterier som rör rättsförhållandet och föremålet för tvisten bör tillämpas kumulativt. Min kursivering.

45 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:528, punkt 61).

46 Se dom av den 16 december 1980, Rüffer ( 814/79, EU:C:1980:291, punkt 15). Min kursivering. I sitt förslag till avgörande i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 38), förklarade generaladvokaten Wahl att det resonemang som fördes i domen i målet Rüffer alltjämt var giltigt. I sin dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607, punkt 40), tillämpade domstolen samma resonemang.

47 Se, bland annat, dom av den 16 december 1980, Rüffer ( 814/79, EU:C:1980:291, punkt 15), och dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2007:102, punkt 41). I den sistnämnda domen slog domstolen fast att det saknar relevans att den talan som väckts vid den hänskjutande domstolen har betecknats som civilrättslig, då de handlingar som åberopades som grund för skadan bör betraktas som resultat av ett utövande av offentliga maktbefogenheter från statens sida.

48 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i de förenade målen Fahnenbrock m.fl. ( C‑226/13, C‑245/13, C‑247/13 och C‑578/13, EU:C:2014:2424, punkt 57).

49 Dom av den 14 november 2002 ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 31).

50 Dom av den 11 april 2013 ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 34).

51 Dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 35).

52 Dom av den 9 mars 2017 ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 35–37).

53 Dom av den 28 februari 2019, ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkterna 55–61).

54 Se dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4), och dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2007:102, punkt 37).

55 Se dom av den 15 maj 2003, Préservatrice foncière TIARD ( C‑266/01, EU:C:2003:282, punkt 30).

56 Jag hänvisar härvidlag till punkterna 60 och 61 i förevarande förslag till avgörande. Jag konstaterar att åtskillnaden inom internationell sedvanerätt mellan acta jure imperii och acta jure gestionis enligt vissa författare är långt ifrån given (se, bland annat, X. Yang, State Immunity in International Law, Cambridge Studies in International and Comparative Law, Cambridge University Press, 2012, s. 60). I sitt förslag till avgörande i målet Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:309, punkt 23) konstaterade också generaladvokat Mengozzi att det inte riktigt har utvecklats någon teori om staternas immunitet mot domstolsprövning och att de nationella lösningarna skiljer sig mycket åt, varvid det ibland [är] arbetsuppgifternas natur, ibland deras syfte, och ibland avtalets natur som prövas samt att det ibland krävs att dessa kriterier är uppfyllda kumulativt för att immuniteten ska hävas.