Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 30 april 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 Konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknades den 28 juli 1951 i Genève och trädde i kraft den 22 april 1954 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr. 2545 (1954)). Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).

3 O’Sullivan M, Acting the Part: Can Non-State Entities Provide Protection Under International Refugee Law?, International Journal of Refugee Law, vol 24, Oxford University Press, 2012, s. 89.

4 I artikel 2 a i rådets direktiv 2004/83 av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L, 304, 2004, s. 12, nedan kallat skyddsgrundsdirektivet) förskrivs att internationellt skydd, avser flyktingstatus och status som skyddsbehövande i övrigt enligt definitionerna där. Genèvekonventionen avser endast flyktingar och deras motsvarande status.

5 Det är nödvändigt med vissa klargöranden. Skyddsgrundsdirektivet upphävdes med verkan från den 21 december 2013 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337. 2011, s. 9). I skäl 50 i direktiv 2011/95 anges att [i] enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem. I skäl 38 i skyddsgrundsdirektivet anges emellertid att [i] enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogas till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, har Förenade kungariket genom skrivelse av den 28 januari 2002 meddelat sin önskan att delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv. Allt detta betyder att skyddsgrundsdirektivet fortsatte att gälla i Förenade kungariket trots att det upphävdes och ersattes av direktiv 2011/95 vad gäller majoriteten av medlemsstaterna.

6 Dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105). Det rörde sig i dessa mål om ett fall om upphörande av flyktingstatus där sökandena tidigare hade beviljats flyktingstatus i Tyskland på den grunden att de hade varit utsatta för förföljelse i Irak under Saddam Husseins regim. Efter Saddam Hussein regimens fall till följd av den USA ledda invasionen begärde de tyska myndigheterna att deras flyktingstatus skulle återkallas. Även om målet således huvudsakligen rörde tolkningen av artikel 11.1 e i skyddsgrundsdirektivet som avser upphörande, påpekade domstolen emellertid i förbigående (punkt 75) att artikel 7.1 i direktivet inte utgjorde hinder” för att skyddet säkerställs av internationella organisationer, inbegripet skydd som säkerställs genom närvaron av en multinationell styrka på tredjelandets territorium”.

7 EUT L 29, 2020, s. 1

8 Tillgänglig på följande webbplats: https://www.gov.uk/guidance/immigration-rules/immigration-rules-part-11-asylum.

9 S.I. 2006/2525.

10 Se punkt 29 i begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen av den 22 mars 2019, där Upper Tribunal redogjorde för sin bedömning av de omtvistade omständigheterna.

11 Se Riktlinjer för internationellt skydd: (Upphörande av flyktingstatus enligt artikel 1.C punkterna 5 och 6 i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (klausuler om omständigheter som inte längre föreligger), HCR/GIP/03/03, 10 februari 2003, punkt 15, s. 5.

12 Den franska regeringen anser att den hänskjutande domstolens första och andra fråga innehåller ett skrivfel, eftersom det, i stället för att det hänvisas till artikel 2 e i skyddsgrundsdirektivet, där begreppet person som uppfyller kraven för att betecknas som skyddsbehövande i övrigt definieras, snarare borde ha hänvisats till artikel 2 c i detta direktiv, där begreppet flykting definieras. Jag delar den uppfattningen. Artikel 11 i skyddsgrundsdirektivet, som är föremålet för den första frågan, och förekomsten av en välgrundad fruktan för förföljelse, som avses i den andra frågan, avser endast flyktingar. Dessutom beviljades O.A. flyktingstatus i Förenade kungariket år 2003 och inte subsidiärt skydd. Det nationella målet rör således upphörande av flyktingstatus i den mening som avses i artikel 11 i skyddsgrundsdirektivet, snarare än upphörande av subsidiärt skydd enligt artikel 16 i det direktivet. Jag anser således att Upper Tribunals första och andra fråga i själva verket avser artikel 2 c i detta direktiv. Jag föreslår följaktligen att begränsa mitt förslag till avgörande till en tolkning av de unionsbestämmelser som är tillämpliga på flyktingar till skillnad från bestämmelserna om subsidiärt skydd.

13 I den mån som de rättigheter som garanteras i artikel 4 i stadgan motsvarar dem som garanteras i artikel 3 i Europakonventionen ska de enligt artikel 52.3 i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som dem i artikel 3 i Europakonventionen (C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 37). Se dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr, punkt 37).

14 I artikel 19.2 i stadgan föreskrivs att ingen får avlägsnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

15 Den hänskjutande domstolen har inte nämnt möjligheten att O.A. kan beviljas alternativt skydd för det fall hans flyktingstatus upphör. Domstolen anförde i detta avseende, i dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 80), att [d]irektivets systematik medför att den omständigheten att en persons flyktingstatus eventuellt upphör inte påverkar den berörda personens rätt att ansöka om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande när alla faktorer enligt artikel 4 i direktivet föreligger som behövs för att styrka de i artikel 15 i direktivet angivna förutsättningarna för att berättigas sådant skydd. I artikel 2 e i skyddsgrundsdirektivet föreskrivs att i de fall där sökanden inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det ändå finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada och en sådan person inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill, begagna sig av det landets skydd, har en sådan person rätt till alternativt skydd. En verklig risk att lida allvarlig skada definieras i artikel 15 i det direktivet som a) dödsstraff eller avrättning, b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller c) allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Såsom namnet antyder, omfattar begreppet alternativt skydd de fall där sökandena inte är utsatta för förföljelse som sådana, men som, även om de inte uppfyller villkoren för flyktingstatus, ändå löper en betydande risk för allvarlig skada om de återsänds till sitt ursprungsland och som inte kan begagna sig av det skydd som ges det landet. Se, till exempel, dom av den 8 maj 2014, N ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 29 och 30). I artikel 16.1 i skyddsgrundsdirektivet föreskrivs att en tredjelandsmedborgare skall upphöra att uppfylla kraven för att betecknas som skyddsbehövande i övrigt, då de omständigheter som ledde till att status som skyddsbehövande i övrigt beviljades inte längre föreligger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs. En sökande kan undantas alternativt skydd enligt artikel 17 i skyddsgrundsdirektivet om det finns synnerliga skäl för att bland annat anse att sökanden har förövat ett allvarligt brott eller att han eller hon utgör en fara för samhället eller säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

16 Generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i målet Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2009:551, punkt 43).

17 Se punkt 52 i dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105).

18 Se dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 54).

19 I artikel 1 i stadgan föreskrivs att [m]änniskans värdighet är okränkbar.

20 Även om uttrycket skyddet i det land där han eller hon är medborgare faktiskt används i artikel 11.1 e i skyddsgrundsdirektivet, framgår det av definitionen av begreppet flykting i artikel 2 c i det direktivet att det som avses i den sistnämnda bestämmelsen är en person som under vissa angivna omständigheter inte är i stånd att eller inte vill begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare.

21 Även om begreppet ursprungsland definieras i artikel 2 k i skyddsgrundsdirektivet, definieras inte begreppen stat eller statligt skydd i definitionerna i artikel 2 i direktivet. Artikel 7 i skyddsgrundsdirektivet innehåller dock en tydlig beskrivning av den samordnade skyddsnivå som krävs av staten och andra aktörer som ger skydd. Jag kommer att ytterliga utveckla denna punkt i detta förslag till avgörande.

22 Detta framgår tydligt av artikel 7 i skyddsgrundsdirektivet. Även om andra aktörer som ger skydd genom detta undantag kan godkännas i stället för staten, måste de säkerställa samma skyddsnivå som staten. Detta framgår av den enhetliga skyddsnivå son anges i artikel 7.2 i skyddsgrundsdirektivet. Den enda koncessionen i detta avseende till grupper som inte företräder staten som avses i artikel 7.1 b i skyddsgrundsdirektivet är skyddets geografiska omfattning. Detta kan begränsas till en betydande del av statens territorium.

23 Min kursivering.

24 Det har i handlingarna i målet inte påståtts att O.A. var utsatt för förföljelse eller riskerade att utsättas för förföljelse av den somaliska staten.

25 Förenade kungarikets regering anser att den andra frågan ska besvaras jakande. Den har preciserat att behovet av att beakta omfattningen av det skydd som är tillgängligt uppkommer på samma sätt i tre skeden. För det första, vid bedömningen av huruvida det föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse och därefter, om skydd faktiskt ges av grupper som inte företräder staten i detta skede, ska detta beaktas inom ramen för samtliga omständigheter i sökandens fall. Tillgång till ett sådant skydd kommer att innebära att den sökande inte kan visa att det föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse. För det andra, när fruktan för förföljelse uppkommer i förhållande till grupper som inte företräder staten, ska det undersökas huruvida antingen staten eller grupper som inte företräder staten kan ge effektivt skydd. För det tredje ska det fastställas om sökanden inte vill eller inte kan begagna sig av skyddet i det land där han är medborgare. Regeringen har angett att det andra och det tredje skedet som har fastställts ovan utgör två aspekter av samma bedömning. Hela bedömningsprocessen avseende de tre fastställda skedena ska nämligen genomföras på ett holistiskt sätt. Det viktiga är att tillvägagångssättet vid bedömningen av det skydd som grupper som inte företräder staten är detsamma i varje skede. Den franska regeringen har anfört att domstolen, i punkt 70 i domen av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105), slog fast att för att för att nå slutsatsen att flyktingens fruktan för förföljelse inte längre är välgrundad ska de behöriga myndigheterna kontrollera, mot bakgrund av artikel 7.2 i direktivet och med hänsyn till flyktingens individuella situation, att de aktörer som ger skydd i det aktuella tredjelandet har vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra förföljelse, att de sålunda ombesörjer bland annat att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse och att den berörda medborgaren kommer att ha tillgång till detta skydd för det fall vederbörandes flyktingstatus upphör. En sådan prövning gör sig i än högre grad gällande när det gäller att bedöma huruvida det föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet. Den ungerska regeringen anser att vid prövningen av kravet på välgrundad fruktan inte endast det skydd som grupper som inte företräder staten och en organisation som kontrollerar en betydande del av statens territorium ger är relevant. De administrativa och rättsliga myndigheter som ska fatta beslut i asylärenden ska, mot bakgrund av kravet på välgrundad fruktan, pröva huruvida det skydd som är tillgängligt är tillräckligt effektivt, oberoende av om det ges av statliga aktörer eller grupper som inte företräder staten.

26 Lord Hope of Craighead anförde i målet Horvath mot Secretary of State for the Home Department [2000] UKHL 37 att det förefaller som om konventionens syfte, som är av avgörande betydelse för lösningen av de problem som uppkommer i förevarande mål, är detsamma som det som eftersträvas med principen om subsidiärt skydd. Det allmänna syftet med konventionen är att göra det möjligt för en person som inte längre åtnjuter skydd mot förföljelse av ett skäl som anförs i konventionen i det land där han eller hon är medborgare att vända sig till det internationella samfundet för att få skydd. Som Lord Keith of Kinkel påpekade i Reg. mot Secretary of State for the Home Department, Ex parte Sivakumaran [1988] Appeal Cases 958, 992H-993A, är dess allmänna syfte att ”säkerställa ett skydd och en rättvis behandling för dem för vilka varken det ena eller det andra föreligger i deras egna länder.

27 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att även om bedömningen i domen från Court of Appeal i målet AG m.fl. mot Secretary of State for the Home Department [2006] EWCA Civ 1342 var korrekt, skulle de två skyddsbedömningar som måste göras med hänsyn till den del av definitionen av begreppet flykting som kommer till uttryck genom välgrundad fruktan för förföljelse inte utgöra två aspekter av en holistisk bedömning, utan skulle göra det nödvändigt att göra två olika kategorier av bedömningar: En bedömning som enbart är faktisk eller funktionell och den andra (inom ramen för vilken skydd betraktas som ett tekniskt begrepp som enbart avser statsapparaten) som enbart fokuserar på de åtgärder som vidtas av statliga aktörer. Även om det är förenligt med ett holistiskt tillvägagångssätt att graden av statligt skydd indirekt kan vara en faktor vid bedömningen av huruvida en person har en välgrundad fruktan…, är det svårt att förstå varför bedömningens art – oavsett om det rör sig om en faktisk eller funktionell bedömning eller en blandning av båda eller om det rör sig om en formalistisk bedömning eller en blandning av båda – borde skilja sig åt, i synnerhet på grund av sambandet dem emellan. I båda fallen måste skyddet säkerligen uppvisa samma egenskaper vad gäller effektivitet och (till synes även) tillgång och varaktighet (se punkt 48 i begäran om förhandsavgörande av den 22 mars 2019).

28 Se punkt 67 i domen av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105), i vilken domstolen konstaterade att [m]ot bakgrund av att det föreskrivs att medborgaren inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i hans eller hennes ursprungsland, innebär [artikel 11.1 e i skyddsgrundsdirektivet] att det skydd som avses är detsamma som det som dittills inte varit tillgodosett, det vill säga skyddet mot den förföljelse som avses i direktivet.

29 Av aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada i den mening som avses i artikel 6 i skyddsgrundsdirektivet.

30 Se, analogt, punkterna 56–59 i dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105), där domstolen anförde att ”att flyktingen, enligt vad som stadgas i artikel 2 c i direktivet, är en tredjelandsmedborgare som befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse … samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Den berörda medborgaren ska således, på grund av omständigheter som föreligger i vederbörandes ursprungsland, hysa välgrundad fruktan för förföljelse av minst ett av de fem skäl som räknas upp i direktivet och i Genèvekonventionen. Dessa omständigheter visar nämligen att det aktuella tredjelandet inte skyddar sin medborgare mot förföljelse. Ovannämnda omständigheter är vidare skälet till att den berörda personen inte kan, eller har fog för sin vägran att, begagna sig av sitt ursprungslands skydd, i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet, det vill säga det landets förmåga att förebygga eller bestraffa förföljelse. ”Min kursivering.

31 Kommissionen konstaterade att ”den anser att det inte finns något stöd i vare sig direktivets ordalydelse eller system i direktivet för att definitionen av flykting i artikel 2 c i direktivet ska delas upp i två beståndsdelar och att en skyddsbedömning ska göras vad avser den första delen som skiljer sig från, och är mer inskränkande än den skyddsbedömning som föreskrivs i artikel 7. Domstolarna i Förenade kungariket hade utvecklat denna skyddsbedömning innan skyddsgrundsdirektivet antogs. Ett sådant synsätt skulle för övrigt i huvudsak kringgå tillämpningen av artikel 7 i direktivet. Genom att med tvång införa en mer begränsad skyddsbedömning vid fastställandet av om sökandens fruktan är välgrundad och sedan stödja sig på denna bedömning för att vägra att genomföra en kompletterande skyddsbedömning som uppfyller kraven i artikel 7 i direktivet, skulle en medlemsstat i huvudsak omintetgöra den ändamålsenliga verkan av denna bestämmelse.

32 Enligt artikel 6 c i skyddsgrundsdirektivet omfattar aktörer som utövar förföljelse grupper som inte företräder staten, om det kan bevisas att aktörer enligt a och b, inklusive internationella organisationer, är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt artikel 7. Min kursivering.

33 Vid förhandlingen den 27 februari 2020 gjorde Förenade kungarikets regering gällande att användningen av ordet normalt i artikel 7.2 i skyddsgrundsdirektivet syftade till att visa att de kriterier som anges i denna bestämmelse inte är uttömmande, eller till och med vägledande, utan endast utgjorde specifika exempel på vad begreppet skydd innebär. Jag delar inte denna uppfattning. Jag anser att de kriterier som anges i artikel 7.2 i skyddsgrundsdirektivet utgör miniminormer som är nödvändiga för att säkerställa den skyddsnivå som krävs. Detta framgår för övrigt mycket tydligt av ordalydelsen i punkterna 70 och 71 i domen av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105).

34 Se artikel 7.2 i skyddsgrundsdirektivet.

35 Enligt min mening måste inte enbart rimliga åtgärder vidtas, utan de måste även vara kunna bidra till att det syfte som eftersträvas uppnås på ett tillräckligt effektivt sätt.

36 Se artikel 2 d i skyddsgrundsdirektivet. Om sökanden däremot inte utsätts för förföljelse, men ändå löper risk för allvarlig skada i den mening som avses i artikel 15, har han eller hon i princip rätt till subsidiärt skydd.

37 Se punkt 21 i begäran om förhandsavgörande av den 22 mars 2019. Det ankommer inte på domstolen att ifrågasätta den bedömning av de faktiska omständigheterna som den hänskjutande domstolen har gjort och som för övrigt har godtagits av parterna i det mål som anhängiggjorts vid den. Även om de faktiska omständigheterna avseende situationen i Mogadishu emellertid uteslutande grundar sig på domen i målet MOJ, måste det konstateras att det finns avsnitt i denna dom som i sig skulle kunna tyda på att en sådan sökande som O.A. inte har någon välgrundad fruktan för att eventuellt återsändas till Somalia och att förevarande mål, i den mån det rör frågor om ekonomiskt stöd, etcetera snarare är ett mål som ger upphov till frågor om omänsklig eller förnedrande behandling i samband med en potentiell risk för extrem och allvarlig materiell fattigdom snarare än upphörandet av flyktingstatus som sådant. Jag vill dock än en gång understryka att det inte ankommer på domstolen att pröva vare sig den hänskjutande domstolens konstaterande avseende de faktiska omständigheterna eller att för övrigt gå utöver de specifika frågor som den hänskjutande domstolen har ställt. Det kan även understrykas att domen i målet MOJ meddelades 2014 och det kan vara legitimt att ställa frågan huruvida dess konstateranden är fullt relevanta i dag sex år senare. Det bör även noteras att den franska regeringen vid förhandlingen den 27 februari 2020 anförde att den hade gjort en helt annan bedömning av situationen i Somalia. Det rör sig här emellertid om frågor som slutgiltigt ska avgöras av den hänskjutande domstolen.

38 Se punkt 38 i begäran om förhandsavgörande av den 22 mars 2019.

39 Europadomstolen, RH mot Sverige 10 september 2015, CE:ECHR:2015:0910JUD000460114, 73 §.

40 Se punkt 49 i begäran om förhandsavgörande av den 22 mars 2019.

41 Generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i målet Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2009:551, punkt 54).

42 Genom punkterna 2 och 3 i denna artikel har bestämmelserna i artikel 7 i skyddsgrundsdirektivet införlivats.

43 Min kursivering.

44 Europadomstolen, 10 september 2015, RH mot Sverige, CE:ECHR:2015:0910JUD00460114.

45 O’Sullivan M, Acting the Part: Can Non-State Entities Provide Protection Under International Refugee Law?, International Journal of Refugee Law, band 24, Oxford University Press, 2012, sidorna 98–108.

46 Förenade kungarikets regerings hänvisning till punkt 249 i Europadomstolens dom av den 28 november 2011, Sufi och Elmi mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:0628JUD000831907), är enligt min mening inte direkt relevant. I det målet fann Europadomstolen att det troligen sällan är så att vissa personer som har en exceptionellt god kontakt med aktörer med betydande inflytande kan erhålla skydd och leva säkert i staden, eftersom det endast är de som har kontakter på högsta nivå som skulle kunna erhålla ett sådant skydd. Den påpekade även att det var föga sannolikt att en sökande som inte hade varit i Somalia under en viss tid hade de kontakter som var nödvändiga för att han skulle kunna få skydd vid sin återkomst. Europadomstolen drog således slutsatsen att våldet i Mogadishu är så intensivt att alla i staden, utom eventuellt de som har en exceptionellt god kontakt med aktörer med betydande inflytande, skulle löpa en verklig risk för att utsättas för sådan behandling som är förbjuden enligt artikel 3 i Europakonventionen. Förenade kungarikets regering medgav själv vid förhandlingen den 27 februari 2020 att O.A. inte hade varit i Somalia på 25 år och att det över huvud taget inte finns något som tyder på att han tillhörde denna privilegierade kategori av personer. Under alla omständigheter är den bedömning som ska göras enligt artikel 3 i Europakonventionen, som jag redan har påpekat, skild från frågan om rätt till flyktingstatus med beaktande av artikel 7 i direktivet.

47 Europakonventionen, 10 september 2015, RH mot Sverige, CE:ECHR:2015:0910JUD00460114.

48 I punkt 56 i domen av den 10 september 2015, RH mot Sverige CE:ECHR:2015:0910JUD00460114, konstaterade Europadomstolen att utvisning av en avtalsslutande stat kan ge upphov till en fråga enligt artikel 3 och således medföra ansvar för denna stat enligt [Europakonventionen], när det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon utvisas skulle utsättas för en verklig risk att den skulle bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3 i destinationslandet. I ett sådant fall innebär artikel 3 en skyldighet att inte utvisa personen i fråga till det landet (Tarakhel mot Schweiz [GC], nr 29217/12, 93 §, Europakonventionen 2014, med vidare hänvisningar).’ I punkt 57 i den domen påpekade Europadomstolen att artikel 3 i [Europakonventionen], på grund av att den rättighet som garanteras är absolut, även kan tillämpas när faran härrör från personer eller grupper av personer som inte är offentliga tjänstemän. Det måste dock visas att risken är verklig och att myndigheterna i destinationslandet inte kan undanröja risken genom att tillhandahålla ett lämpligt skydd.

49 Europadomstolen undersökte först situationen i Mogadishu och konstaterade att det inte fanns något som tydde på att denna situation var sådan att alla som befann sig i staden löpte en verklig risk att utsättas för en behandling som strider mot artikel 3. Europadomstolen undersökte således sökandens personliga situation.

50 Se punkt 72 där Europadomstolen anförde att den hade allvarliga betänkligheter beträffande sanningshalten i sökandens uttalanden.

51 Såsom Court of Appeal for England and Wales (domstol i andra instans, England och Wales) har uttalat sig kortfattat ska det enbart finnas ett krav på symmetri mellan beviljande och upphörande av flyktingstatus. Se Secretary of State for the Home Department mot MA (Somalien) [2018] EWCA Civ 994, [2019] 1 Weekly Law Reports 241, punkt 47, per Arden L.J.

52 I punkterna 65–70 i den domen. Min kursivering.

53 I enlighet med artikel 7 och artikel 11.1 e i skyddsgrundsdirektivet.

54 I punkt 73 i domen av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105), preciserade domstolen att [o]mständigheterna har ändrats väsentligt och varaktigt, i den mening som avses i artikel 11.2 i direktivet, när de faktorer som har legat till grund för flyktingens fruktan för förföljelse kan anses vara undanröjda på ett varaktigt sätt.