Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 16 juli 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 335, 2009, s. 1.

3 Se, för ett liknande resonemang, dom av distriktsdomstolen i Nicosia, Unibrand secretarial Services Limited mot Εταιρεία Tricor Limited (HE9769), framställning nr 310/13, 9/7/2015 (ECLI:CY:EDLEF:2015:A282) och av distriktsdomstolen i Limassol, AZOVMASHINVEST HOLDING LTD, ansökan nr 380/14, 18/1/2017 (ECLI:CY:EDLEM:2017:A18).

4 Se, för ett liknande resonemang, dom av distriktsdomstolen i Nicosia, Tricor Limited, framställning nr 310/13, 13/1/2016 (ECLI:CY:EDLEF:2016:A16).

5 Se, för ett liknande resonemang, dom av distriktsdomstolen i Larnaca, Nίκο Κυριακίδη, Προσωρινό Παραλήπτη mot Assofit Holdings Limited, ansökan nr 26/2012, 28/5/2013, ECLI:CY:EDLAR:2013:A90).

6 Se, för ett liknande resonemang, domar av distriktsdomstolen i Nicosia, Unibrand Secretarial Services Limited mot Εταιρεία Tricor Limited (HE9769), framställning nr 310/13, 9/7/2015 (ECLI:CY:EDLEF:2015:A282) och Tricor Limited, framställning nr 310/13, 13/1/2016 (ECLI:CY:EDLEF:2016:A16). Se även, för ett liknande resonemang, artikel 233 i bolagslagen.

7 Se, för ett liknande resonemang, domen av den 20 maj 2010, Ioannis Katsivardas - Nikolaos Tsitsikas ( C 160/09, EU:C:2010:293, punkt 27).

8 Min kursivering.

9 Rättspraxis har gett begreppet formaliteter, som används i artiklarna 3.2 och 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (EGT L 125, 2001, s. 15), och vars ordalydelse är snarlik den i artiklarna 269.4 och 273.2, getts en ganska vid innebörd. Se dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 40).

10 Se, analogt, med avseende på tillämpningsområdet för principen om ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området, dom av den 6 december 2018, IK (verkställighet av en kompletterande påföljd) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 51). Även om vissa unionsrättsakter avseende erkännandet av domar ger exklusiv behörighet till domstolarna i hemmedlemsstaten för vissa typer av sakförhållanden eller är bindande för de domstolar vid vilka talan väckts för att fastställa de faktiska omständigheter som ursprungsdomstolen använde för att fastställa behörighet, är domstolen i värdmedlemsstaten likväl behörig att bedöma huruvida en situation omfattas av tillämpningsområdet för dessa rättsakter.

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Abcur ( C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 34) och av den 20 maj 2010, Ioannis Katsivardas - Nikolaos Tsitsikas ( C‑160/09, EU:C:2010:293, punkt 24).

12 Se artikel 227.2 i bolagslagen.

13 Se, för ett liknande resonemang, distriktsdomstolen i Nicosia, Unibrand Secretarial Services Limited mot Εταιρεία Tricor Limited (HE9769), framställning nr 310/13, 9/7/2015 (CY:EDLEF:2015:A282), distriktsdomstolen i Nicosia, Tricor Limited, framställning nr 310/13, 13/1/2016 (ECLI:CY:EDLEF:2016:A16), och Poiitis A., Η εκκαθάριση Εταιρειών, andra upplagan, Larnaca, 2015, s. 89.

14 Av det skälet föreskrivs det i artikel 273.3 i direktiv 2009/138 att om ett likvidationsförfarande inleds, ska de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten för detta förfarande, innan detta inleds, om möjligt underrätta tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, det vill säga de myndigheter som är behöriga att återkalla auktorisationen.

15 Se, för ett liknande resonemang, skäl 119 i direktiv 2009/138.

16 Enligt dessa bestämmelser är dessutom villkoren för att anta det förstnämnda beslutet harmoniserade, medan villkoren för att anta det sistnämnda beslutet inte omfattas av medlemsstaternas behörighet.

17 Min kursivering.

18 Enligt artikel 15.2 i direktiv 2009/138 ska auktorisation ges för en särskild klass av direktförsäkring eller till och med för vissa risker inom försäkringsklassen. Med tanke på att samma försäkringsföretag kan ha beviljats flera auktorisationer innebär återkallelsen av en auktorisation för en viss klass inte nödvändigtvis att företaget inte längre kan uppfylla sina företagsmål. När auktorisationen återkallas av det särskilda skälet att försäkringsföretaget inte har uppfyllt kapitalkraven, kan det vid första anblicken visserligen förefalla ologiskt att återkalla auktorisationen utan att ett likvidationsförfarande därefter inleds. Det framgår nämligen av artiklarna 101 och 129 i direktiv 2009/138 att kapitalkraven beräknas i sin helhet med beaktande av alla klasser där försäkringsföretaget är verksamt. Om det kapitalkrav som föreskrivs i direktiv 2009/138 inte är uppfyllt medför detta i princip följaktligen att samtliga auktorisationer som beviljats detta företag återkallas. Eftersom försäkringsföretag enligt artikel 18.1 a i direktiv 2009/138 i princip inte får ha några andra företagsmål än verksamhet inom försäkringsområdet och sådan verksamhet som är direkt anknuten till detta område, är det möjligt att det berörda försäkringsföretaget inte längre kan förverkliga företagsmålen. Såsom understryks i skäl 128 i direktivet är det emellertid uppenbart att unionslagstiftaren avsiktligt har valt att inte ålägga medlemsstaterna att föreskriva att återkallelse av samtliga auktorisationer som utfärdats till ett försäkringsbolag automatiskt medför att detta bolag likvideras, kanske därför att det inte kan uteslutas att bolaget senare kan räddas.

19 I det avseendet är det intressant att notera att bland annat i dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 53), har rättspraxis tolkat artikel 32 i direktiv 2001/24, som har samma ordalydelse som artikel 292 i direktiv 2009/138, med stöd av skäl 30 i direktiv 2001/24. Om artikel 32 i direktiv 2001/24 emellertid har exakt samma ordalydelse som artikel 292 i direktiv 2009/138 skiljer skäl 130 i direktiv 2009/138 till skillnad från skäl 30 i direktiv 2001/24 däremot inte mellan pågående mål och enskilda exekutiva tvångsåtgärder som beslutats under rättegång utan förefaller tvärtomomfatta båda. Med hänsyn till detta skäl och ordalydelsen i artikel 292 i direktiv 2009/138 förefaller det avgörande kriteriet enligt det direktivet vara huruvida förevarande mål avser en egendom som företaget materiellt sett inte längre förfogar över.

20 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen vilandeförklarat det nationella målet mot svaranden. Endast av denna omständighet går det emellertid inte att dra slutsatsen att den andra frågan är hypotetisk. Eftersom beslutet om vilandeförklaring nämligen fattades på grund av att ett likvidationsförfarande inletts mot svaranden och inte på grund av att utnämningen av en interimistisk förvaltare enligt cypriotisk rätt utgör en rekonstruktionsåtgärd. Med hänsyn till svaret på den första frågan och i den mån det inte kan uteslutas att bulgarisk rätt, såsom den tolkats av domstolarna i den medlemsstaten, inte gör det möjligt att vilandeförklara en talan mot ett försäkringsföretag vid rekonstruktionsåtgärder i den mening som avses i artikel 268.1 c i direktiv 2009/138, verkar det vara nödvändigt att besvara den andra frågan.

21 Se, exempelvis, dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 31) och dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 42). Eftersom fristen för införlivande av direktiv 2009/138 i enlighet med artikel 309.1 i det direktivet var fastställd till den 31 mars 2015, kan dessa villkor anses vara uppfyllda i förevarande fall.

22 Se, exempelvis, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 66). I de fall då unionen kan välja mellan att anta ett direktiv eller en förordning tyder det förhållandet att unionslagstiftaren har valt att anta ett direktiv med nödvändighet på att unionslagstiftarens avsikt var att det inte skulle vara möjligt för de införlivade bestämmelserna att få horisontell direkt effekt.

23 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 43).

24 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 45).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkterna 46–48).

26 Visserligen syftar rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder till att skydda det berörda företaget mot risken för konkurs och att i så stor utsträckning som möjligt tillgodose dess borgenärer. Det går emellertid inte att därav dra slutsatsen att bestämmelser såsom artikel 269.4 eller artikel 273.2 i direktiv 2009/138 ger uttryck för grundläggande rättigheter såsom näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan eller rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan. Såsom framgår tydligt av artiklarna 269, 273 och 274 i direktiv 2009/138 syftar det direktivet nämligen till att säkerställa ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden, utan att harmonisera de materiella bestämmelserna avseende det ena eller det andra av dessa båda förfaranden. Följaktligen är det sannolikt inte direktiv 2009/138 som ger konkret uttryck för dessa rättigheter, utan medlemsstaternas lagar.

27 Se, exempelvis, dom av den 27 september 2017, Puškár ( C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

28 Se, exempelvis, dom av den 3 mars 2016, kommissionen mot Malta ( C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 37). Principen om lojalt samarbete gör det emellertid inte möjligt för en medlemsstat att kringgå sina skyldigheter enligt unionsrätten (dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 54), inbegripet den omständigheten att rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att ett direktiv ålägger en privatperson rättsliga skyldigheter.

29 Se, analogt, dom av den 26 maj 2016, NN (L) International ( C‑48/15, EU:C:2016:356, punkt 38).

30 Denna skyldighet utgör inte heller ett undantag från principen att ett direktiv inte kan medföra skyldigheter för enskilda. I en sådan situation skulle nämligen den skyldighet som åläggs enskilda inte bero på direktivet som sådant, utan på den nationella lagstiftningen, eftersom det är genom denna som direktivet tillämpas.

31 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 39).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 32) och dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 73).