Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 30 september 2020

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 142, 2012, s. 1.

3 EGT L 190, 2002, s. 1.

4 Se dom av den 27 maj 2019, OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456).

5 Se dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457).

6 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Gavanozov ( C‑324/17, EU:C:2019:312).

7 Se, bland annat, dom av den 12 oktober 2017, Sleutjes ( C‑278/16, EU:C:2017:757, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 26 och 27).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 28 och 29).

10 Se dom av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

11 Bilaga II innehåller fem rubriker som avser: A. Information om den europeiska arresteringsordern, B. Hjälp av en försvarare, C. Tolkning och översättning, D. Möjlighet till samtycke, E. Rätten att höras. Dessa rubriker motsvarar den eftersökta personens rättigheter som garanteras direkt i rambeslut 2002/584, vilket kommer att framgå nedan.

12 Det ska emellertid preciseras att när den eftersökta personen väl har överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten kommer han eller hon att inta ställning som tilltalad i den mening som avses i direktiv 2012/13 och kommer således att åtnjuta samtliga rättigheter som är knutna till denna ställning.

13 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheterna i Lyon och Tours), ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 43).

14 Rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1) och Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd, punkt 2.4 (EUT C 115, 2010, s. 1).

15 EUT L 280, 2010, s. 1.

16 EUT L 294, 2013, s. 1.

17 EUT L 132, 2016, s. 1.

18 EUT L 297, 2016, s. 1.

19 EUT L 81, 2009, s. 24.

20 COM(2010) 392 final.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 34) och dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 36). I det första beslutet preciserade domstolen vidare, i punkt 36, att direktiv 2012/13 bidrar till upprättandet av en minimiharmonisering av straffrättsliga förfaranden inom unionen. Tillämpningen av reglerna i det direktivet i en medlemsstat ska ske oberoende av om det föreligger en gränsöverskridande situation i ett mål som handläggs där.

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 89).

23 Se dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av ett kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkterna 36–39) och dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 57).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av ett kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 56) och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 57).

25 Den uppfattning som framförts i beslutet om hänskjutande och som går ut på att anpassa den processuella situationen för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder till situationen för misstänkta eller tilltalade personer som avses i direktiv 2012/13 innebär enligt min mening att man förnekar särdraget hos förfarandet för gränsöverskridande överlämnande av den eftersökta personen mellan medlemsstaterna.

26 En tillämpning av artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 på situationen för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder är under alla omständigheter meningslös när arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff.

27 Man kan närmare bestämt fråga sig vilka följder ett erkännande till förmån för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder har för rätten till tillgång till material som rör målet som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2012/13 och som preciseras i skäl 30 i direktivet i form av att den berörda personen och dennes advokat ges tillgång till handlingar och, i förekommande fall, fotografier och inspelningar av video- och ljudupptagningar som är nödvändiga för att, i enlighet med nationell rätt, effektivt bestrida lagenligheten av anhållandet eller häktningen av den misstänkte. Översändandet av material som rör målet kommer att göra det möjligt för den berörda personen och dennes advokat att begära in bevis som lagts fram eller begära ytterligare utredning, vilket onekligen påverkar genomförandet av överlämnandeförfarandet.

28 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 41).

29 Jag vill påpeka att denna ståndpunkt delas av kommissionen och av samtliga regeringar som inkommit med skriftliga yttranden inom ramen för detta förfarande.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 45).

31 Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 48).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 et C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 77 och 78).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 56) och dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 46 och 47).

34 Se dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50).

35 Se dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

36 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 60 och 61).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 64–66).

38 Se dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 50), dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 67) och dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 70 och 71).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, (Europeisk arresteringsorder – Garanti om att personen återsänds till den verkställande medlemsstaten ( C‑314/18, EU:C:2020:191, punkterna 39 och 40).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2013, Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 41) och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 103 och 104). Som exempel kan nämnas den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av risken för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de förhållanden som råder under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), av huruvida det organ som utfärdat arresteringsordern är en rättslig myndighet (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861)), av huruvida det föreligger en nationell arresteringsorder (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385), av huruvida principen non bis in idem iakttagits (dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683)), av det förhållandet att villkoren för utfärdande av arresteringsordern och i synnerhet dess proportionerlighet är föremål för rättslig prövning i den medlemsstaten (dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige) ( C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078).

41 Rizcallah, C., La notion d’autorité judiciaire d’émission dans le cadre du mandat d’arrêt européen et la procéduralisation du principe de confiance mutuelle, l’Observateur de Bruxelles, nr 119, s. 36.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 58 och 59).

43 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 72 och 73).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 42, 52, 60 och 62).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 53–59).

46 Se dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 51).