Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 10 februari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 (EUT L 141, 2011, s. 1, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

4 Beslut av den 10 februari 2004, Mavrona ( C‑85/03, EU:C:2004:83, punkt 20).

5 Dom av den 14 september 2017, Petrea ( C‑184/16, EU:C:2017:684, punkt 52) (nedan kallad domen Petrea).

6 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584.

7 Moniteur Belge av den 19 april 2017, s. 51890.

8 Ordre des barreaux francophones et germanophone (Fransk- och tyskspråkiga advokatsamfundet) väckte talan om fullständig eller delvis ogiltigförklaring av artiklarna 5–52 i lagen av den 24 februari 2017.

9 Association pour le droit des Étrangers (Föreningen för utlänningars rätt), Coordination et Initiatives pour et avec les Réfugiés et Etrangers (Samordning och initiativ för och med flyktingar och utlänningar), Ligue des droits de l’Homme (Alliansen för mänskliga rättigheter) samt Vluchtelingenwerk Vlaanderen (Flyktinghjälp Flandern) väckte talan om fullständig eller delvis ogiltigförklaring av artiklarna 5, 6, 12–14, 17–19, 21, 22, 24–26, 28–31, 33, 34, 37, 41 och 45 i lagen av den 24 februari 2017.

10 Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till beslutet av den 10 februari 2004, Mavrona ( C‑85/03, EU:C:2004:83), till vilket förarbetena till lagen av den 24 februari 2017 hänvisar.

11 Den hänskjutande domstolen har inte hänvisat till de bestämmelser i uppehållsdirektivet som är relevanta i detta avseende.

12 Se artikel 8 EG (EGT C 191, 1992, s. 1).

13 Dom den 7 oktober 2010, Lassal ( C‑162/09, EU:C:2010:592, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

14 Jag konstaterar att uttrycket beslut om utvisning varken används i artikel 27.1 eller i artikel 15.1 i rörlighetsdirektivet. I dessa bestämmelser hänvisas mer allmänt till [begränsning] av den fria rörligheten respektive till ett beslut som… begränsar… fri… rörlighet. Det framgår emellertid av de övriga bestämmelserna i detta direktiv att beslut om utvisning tydligt ingår bland dessa åtgärder (se artiklarna 28.1 och 15.2 och 15.3 i direktivet).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkterna 23–25), domen Petrea (punkt 53) och dom av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499, punkterna 45 och 59).

16 Se domen Petrea (punkterna 50–56) och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Petrea ( C‑184/16, EU:C:2017:324, punkterna 75–87).

17 Se domen Petrea, punkterna 52–56. I förevarande fall slog domstolen fast att rörlighetsdirektivet inte utgör hinder för att ett beslut om återvändande som fattats med stöd av rörlighetsdirektivet fattas av samma myndigheter och enligt samma förfarande som ett beslut om återvändande för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. När det för det första gäller fastställandet av vilka myndigheter som är behöriga att vidta de olika åtgärder som föreskrivs i rörlighetsdirektivet, fann domstolen att detta fastställande omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, eftersom detta direktiv inte innehåller några bestämmelser i detta hänseende. Vad för det andra gäller det förfarande som ska följas fann domstolen att det i återvändandedirektivet, till vilket det hänvisades i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, inte bara föreskrevs att processuella garantier skulle tillämpas, men också och framför allt att denna rätt under alla omständigheter föreskrev åtgärder för införlivande av detta direktiv vilka var mer förmånliga för unionsmedborgaren.

18 Se även artikel 3.7 i återvändandedirektivet, där risken för avvikande definieras.

19 Dom den 2 oktober 2019, Bajratari ( C‑93/18, EU:C:2019:809, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 46).

21 Den belgiska regeringen har preciserat att ett beslut om återkallande av uppehållsrätt enligt nationell rätt inte i sig innefattar ett beslut om återvändande eller beslut om utvisning, men att de behöriga myndigheterna, utöver detta beslut om återkallande av uppehållsrätt, kan fatta beslut om återvändande eller utvisning. Dessa bestämmelser ligger i linje med bestämmelserna i rörlighetsdirektivet som i huvudsak föreskriver att för att ett beslut om utvisning ska fattas räcker det inte att unionsmedborgaren eller dennes familjemedlem inte längre uppfyller de villkor avseende uppehåll vilka föreskrivs i kapitel III i detta direktiv, utan personen måste även utgöra en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem (se, i detta hänseende, bedömningen i punkterna 49–53 i mitt förslag till avgörande i det pågående målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑719/19).

22 Artikel 44quater i lagen av den 15 december 1980, i vilken det föreskrivs en möjlighet att vidta förebyggande åtgärder, avser den frist som föreskrivs i artikel 44ter samma lag, vilken i sin tur föreskriver en möjlighet att utfärda ett beslut om att en person ska lämna landet [o]m en unionsmedborgare eller en familjemedlem till en unionsmedborgare inte har eller inte längre har rätt att uppehålla sig i landet.

23 Dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

24 Min kursivering.

25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att anvisning av en vistelseort uttryckligen föreskrivs i lag, eftersom det endast är lagstiftaren som kan föreskriva en åtgärd som begränsar friheten att röra sig och att Conseil des ministres (belgiska ministerrådet) därav drar slutsatsen att de övriga förebyggande åtgärder som konungen har befogenhet att vidta inte får ha till syfte eller verkan att begränsa friheten avseende in- eller utresa.

26 Dessa nya regler utgör inte ett införlivande av [återvändandedirektivet] men har i hög grad inspirerats av detta. (Doc. Parl, Chambre, 2016–2017, Doc 54-2215/001, s. 38).

27 Den belgiska regeringen har tillagt att de förebyggande åtgärderna inte grundar sig på de skäl som föreskrivs i artiklarna 15 och 27 i rörlighetsdirektivet, utan på förekomsten av en risk för avvikande.

28 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 34), och dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 31).

29 Se punkt 65 i mitt förslag till avgörande i det pågående målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑719/19).

30 Även om det i artikel 44ter i lagen av den 15 december 1980 bland annat föreskrivs att det i beslutet om att lämna landet ska anges en tidsfrist för avresa som ska vara minst en månad från delgivningen av beslutet, preciseras det i artikel 44quater i denna lag att [f]ör att undvika all risk för avvikande under den tid som avses i artikel 44ter kan unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar vara tvungna att iaktta förebyggande åtgärder (min kursivering).

31 Jag noterar i detta avseende att förenligheten med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen sällan analyseras i ett sådant fall, eftersom domstolens praxis huvudsakligen avser de förfaranden som reglerar administrativa förfaranden och domstolsförfaranden som syftar till att säkerställa skyddet av unionsrätten (se, för vägledning, dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 69) och dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkterna 23 och 24 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 83), och dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 34).

33 Enligt skälen till lagen av den 24 februari 2017 syftar lagen till att säkerställa en mer öppen, konsekvent och effektiv utvisningspolitik, särskilt när målet är att säkerställa allmän ordning eller nationell säkerhet, samtidigt som de berörda personernas grundläggande rättigheter iakttas. (Doc. Parl, Chambre, 2016–2017, Doc 54-2215/001, s. 4).

34 Se, analogt, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina) ( C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkt 42), i vilken domstolen fann att syftet att minimera risken för att personer som har begått brott undgår straff ska anses berättigat och kan motivera en åtgärd som begränsar en grundläggande frihet, såsom den som föreskrivs i artikel 21 FEUF.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41).

36 I artikel 27.2 i rörlighetsdirektivet preciseras att beslut om utvisning av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet ska uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. De behöriga myndigheterna har således i princip möjlighet att göra en första bedömning av den berörda personens beteende.

37 Se, analogt, dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkterna 41–44), i vilken domstolen fann att en förvarsåtgärd avseende en unionsmedborgare kan utgöra ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Oulane ( C‑215/03, EU:C:2004:653, punkt 97).