Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 24 mars 2021

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 127, 2014, s. 39, och rättelse i EUT L 138, 2014, s. 114.

3 EUT L 335, 2004, s. 8.

4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv ( C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

5 Dom av den 13 juni 2019 ( C‑646/17, EU:C:2019:489).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

7 Dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 32–36).

8 Dom av den 13 juni 2019 ( C‑646/17, EU:C:2019:489).

9 Min kursivering.

10 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om frysning och förverkande av vinning av brott i Europeiska unionen (COM(2012) 85 final) (nedan kallat direktivförslaget).

11 Min kursivering.

12 I doktrinen kallas denna harmonisering i allmänhet autonom. Se, bland annat, Zapatero L. A. och Muñoz De Morales Romero M., Droit pénal européen et traité de Lisbonne: le cas de l’harmonisation autonome (article 83.1 TFUE), i Giudicelli-Delage G. och Lazerges C. (ed), Le droit pénal de l’Union européenne au lendemain du Traité de Lisbonne, Société de législation comparée, 2012, s. 116, där följande anförs: Benämningen autonom harmonisering understryker att det för första gången är tillåtet att tala om en indirekt befogenhet i egentlig mening i fråga om materiell straffrätt som EU-institutionerna utövar med hjälp av gemenskapsmetoden och som, till skillnad från de befogenheter som tidigare medgavs genom den tredje pelaren (artikel 29 FEU), inte är kopplad till kravet på rättsligt samarbete (min kursivering). Se även Wieckzorek I., The Legitimacy of EU Criminal Law, Hart Publishing, 2020, s. 118, som påpekar att det förslag som fanns intaget i slutrapporten från Working Group X on Freedom, Security and Justice – som var en av arbetsgrupperna i det konvent som skulle utarbeta Lissabonfördraget (Konventet om Europeiska unionens framtid) – om att en förutsättning för att tilldela befogenhet att harmonisera materiell straffrätt är behovet av möjliggöra rättsligt samarbete inte följdes av Lissabonfördragets upphovsmän.

13 EUT L 68, 2005, s. 49.

14 I artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 anges följande: Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

15 I artikel 4 i rambeslut 2005/212 anges följande: Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.

16 I artikel 5 i rambeslut 2005/212 anges följande: Detta rambeslut skall inte ha som effekt att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande principerna, särskilt vad gäller presumtion om den anklagades oskuld, i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 [FEU] på något sätt ändras.

17 Se direktivförslaget, s.5.

18 Se, för ett liknande resonemang, Mitsilegas V., EU Criminal Law after Lisbon – Rights, Trust and Transformation of Justice in Europe, Hart Publishing, London, 2016, s. 59.

19 I direktivförslaget påpekade kommissionen i punkt 2.6. att [d]efinitionen av vinning har utvidgats jämfört med den definition som finns i rambeslut [2005/212] så att den innefattar möjligheten att förverka alla kvantifierbara fördelar som härrör från vinning av brott, inklusive indirekt vinning.

20 I detta skäl anges att vinning [kan] inkludera vilken egendom som helst, även den som helt eller delvis har omvandlats till annan egendom, eller den som har uppblandats med egendom som förvärvats från lagliga källor, upp till det beräknade värdet på den uppblandade vinningen. Den kan också inkludera den inkomst eller de andra vinster som härrör från vinning av brott eller från egendom som sådan vinning har omvandlats till eller uppblandats med.

21 Med egendom avses enligt artikel 2.2 i direktiv 2014/42, varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom.

22 Se punkterna 21–22 i detta förslag till avgörande samt punkterna 6, 7, 8 och 16 i beslutet om hänskjutande.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, T-Systems Magyarország ( C‑263/19, EU:C:2020:373, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

24 Se, beträffande benämningen vanligt förverkande, Commission Staff Working Paper – Accompanying document to the Proposal for a Directive of the European Parliament and the Council on the freezing and confiscation of proceeds of crime in the European Union – Impact assessment (SWD (2012) 31, punkt 3.2).

25 Min kursivering.

26 Som det erinras om i skäl 19 i direktiv 2014/42 innehöll artikel 3 i rambeslut 2005/212 tre olika uppsättningar minimikrav som medlemsstaterna kunde välja för att tillämpa utvidgat förverkande, varför medlemsstaterna har valt olika alternativ vid införlivandet av denna text.

27 Denna prövning är som jag ser det särskilt nödvändig, i och med att artikel 5.2 i direktiv 2014/42 omfattar väldigt olika brott som på grund av sin art eller rubricering inte nödvändigtvis är av beskaffenhet att ge en ekonomisk fördel.

28 Jag vill även framhålla att sambandet mellan brott och ekonomisk fördel uttrycks på samma sätt i den engelska versionen (liable to give rise, directly or indirectly, to economic benefit), den estniska versionen (mis otseselt või kaudselt majanduslikku kasu tuua võivas kuriteos), den italienska versionen (suscettibile di produrre, direttamente o indirettamente, un vantaggio economico), den portugisiska versionen (que possa ocasionar direta ou indiretamente um benefício económico) och den spanska versionen (que directa o indirectamente pueda dar lugar a una ventaja económica) av direktiv 2014/42.

29 I detta avseende vill jag även framhålla att den nationella domstolen enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/42 ska vara övertygad om att egendomen i fråga härrör från olagliga handlingar medan domstolen i alla de fall av förverkande som avsågs i artikel 3.2 i rambeslut 2005/212 skulle vara fullständigt övertygad. Jag anser emellertid att denna formulering ska tolkas mot bakgrund av de skyddsåtgärder som föreskrivs i artikel 8.8 i direktiv 2014/42, där det anges att den berörda personen [i] de förfaranden som avses i artikel 5 ska … ha en faktisk möjlighet att bestrida omständigheterna i målet, däribland de konkreta uppgifter och det tillgängliga bevismaterial som ligger till grund för att den berörda egendomen anses vara egendom som härrör från brottsliga handlingar (min kursivering). Se, i detta avseende, Boucht J., Extended Criminal Confiscation. The Limits of Asset Confiscation: On the Legitimacy of Extended Appropriation of Criminal Proceeds, Hart Publishing, London, 2017, s. 39.

30 Se dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv ( C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

31 Se dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

32 Se dom av den 8 maj 2019, Leitner ( C‑396/17, EU:C:2019:375, punkterna 59 och 60).

33 Jag vill i detta avseende erinra om att tredje man måste kunna åberopa rätten till egendom i alla fall av förverkande enligt direktiv 2014/42, i och med att artikel 8.9 i detta direktiv anger att [t]redje man ska ha rätt att hävda äganderätt eller annan egendomsrätt, inbegripet i de fall som avses i artikel 6 (min kursivering).

34 Domstolens tolkning av artikel 4 i rambeslut 2005/112 i domen av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv ( C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 61) är enligt min mening tillämplig analogt, av det skälet att dessa båda bestämmelser är identiska i materiellt hänseende.

35 Se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 143 och där angiven rättspraxis).

36 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 103).

37 I artikel 8.6 andra meningen i direktiv 2014/42 föreskrivs följande: Medlemsstaterna ska göra det faktiskt möjligt för en person som ett beslut om förverkande är riktat mot att bestrida beslutet om förverkande inför domstol.

38 I skäl 33 i direktiv 2014/42 anges följande: … Det är därför nödvändigt att sörja för särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att säkerställa deras grundläggande rättigheter vid genomförandet av detta direktiv. Detta inbegriper rätten att bli hörd för tredje man som påstår sig vara ägare till den berörda egendomen, eller som hävdar annan egendomsrätt (sakrätt i egendom), såsom nyttjanderätt.

39 I artikel 8.7 första meningen i direktiv 2014/42 föreskrivs följande: Utan att det påverkar tillämpningen av direktiven [2012/13] och [Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1)], ska personer vars egendom berörs av beslutet om förverkande ha rätt att få tillgång till en advokat under hela förverkandeförfarandet såvitt gäller fastställande av vinningen och hjälpmedlen, så att de kan tillvarata sina rättigheter.

40 Jag noterar i detta avseende att ett ändringsförslag, som syftade till att ge tredje man rätt till en opartisk domstol och ett effektivt rättsmedel innan ett slutgiltigt beslut om förverkande fattas (min kursivering) lades fram under arbetet i utskottet för medborgerliga friheter samt rättsliga och inrikes frågor vid Europaparlamentet. Detta ändringsförslag fördes emellertid inte in i den slutliga versionen av direktiv 2014/42. Se förslaget till betänkande av Monica Luisa Macovei (PE494.663v01–00) om direktivförslaget, ändringsförslag 151).

41 Dom av den 14 januari 2021 ( C‑393/19, EU:C:2021:8).

42 Se dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv ( C‑393/19, EU:C:2021:8, punkterna 63 och 64).

43 Det förefaller enligt min mening i detta avseende som att en talan på grundval av ett civilrättsligt ansvar, som föreskrivs i bulgarisk rätt och som kommissionen åberopade vid förhandlingen, skiljer sig från en talan om bättre rätt, vilken avser äganderätt och ger möjlighet att utverka att den aktuella egendomen ska återlämnas.

44 Dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkt 61).

45 I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs följande: I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

46 Europadomstolen, 27 juni 2000, Ilhan mot Turkiet (CE:ECHR:2000:0627JUD002227793, § 97), Europadomstolen, 26 oktober 2000, Kudła mot Polen (CE:ECHR:2000:1026JUD003021096), § 157, och Europadomstolen, 19 april 2007, Vilho Eskelinen m.fl. mot Finland (CE:ECHR:2007:0419JUD006323500, § 80).

47 Europadomstolen, 7 juni 2011, Csüllög mot Ungern (CE:ECHR:2011:0607JUD003004208, § 46).

48 Europadomstolen, 10 april 2008, Wasserman mot Ryssland (CE:ECHR:2008:0410JUD002107105, § 55) och Europadomstolen, 17 juli 2008, Kaić m.fl. mot Kroatien (CE:ECHR:2008:0717JUD002201404, § 37).

49 Se, bland annat, dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

50 Europadomstolen, 10 april 2012, Silickieně mot Litauen (CE:ECHR:2012:0410JUD002049602, §§ 47–50). Se även Europadomstolen, 15 januari 2015, Veits mot Estland (CE:ECHR:2015:0115JUD001295111, §§ 57–60) och Europadomstolen, 16 april 2019, Bokova mot Ryssland (CE:ECHR:2019:0416JUD002787913, §§ 55–59).