lagen.
EU-domstolen

Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 10 mars 2021

CELEX
62019CJ0708
Typ
EU-domstolen
Datum
20190821
ECLI
ECLI:EU:C:2021:190

Källa

Hänvisat till av

Begäran om förhandsavgörandeSlutgiltig antidumpningstullAluminiumfolie med ursprung i KinaObetydligt ändrad aluminiumfolieGenomförandeförordning (EU) 2017/271Upptagande till prövningKlaganden i det nationella målet har inte väckt talan om ogiltigförklaringRätt att väcka talan om ogiltigförklaring

I mål C‑708/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 21 augusti 2019, som inkom till domstolen den 25 september 2019, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Wahl (referent) samt domarna F. Biltgen och L.S. Rossi, generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Von Aschenbach & Voss GmbH, genom T. Lieber, Rechtsanwalt, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, inledningsvis genom M. França, N. Kuplewatzky och K. Blanck, därefter genom K. Blanck, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Grundförordningen

Antidumpningsförordningarna om import av viss aluminiumfolie och den omtvistade förordningen

Målet vid den nationella domstolen och frågorna om ogiltighet

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av artikel 1.1 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/271 av den 16 februari 2017 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som infördes genom rådets förordning (EG) nr 925/2009 på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av viss obetydligt ändrad aluminiumfolie (EUT L 40, 2017, s. 51) (nedan kallad den omtvistade förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Von Aschenbach & Voss GmbH (nedan kallat VA&V) och Hauptzollamt Duisburg (huvudtullkontoret i Duisburg, Tyskland) angående betalning av antidumpningstull för import av viss aluminiumfolie med ursprung i Kina.

3 De bestämmelser som reglerar Europeiska unionens antagande av antidumpningsåtgärder, vilka var i kraft när den omtvistade förordningen antogs, återfinns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21) (nedan kallad grundförordningen).

4 Artikel 1 i grundförordningen har rubriken Principer. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

5 Artikel 13 i förordningen, med rubriken Kringgående av åtgärder, har följande lydelse:

6 Efter en inledande undersökning antog Europeiska unionens råd den 24 september 2009 förordning (EG) nr 925/2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, 2009, s. 1) (nedan kallad den ursprungliga förordningen). Åtgärderna utgjordes av en värdetull som fastställdes till 30 procent för alla företag med undantag för de fyra företag som anges i artikel 1.2 i den ursprungliga förordningen och avsåg särskilt import från Kina.

7 Nämnda åtgärder avsåg aluminiumfolie med en tjocklek av minst 0,008 mm och högst 0,018 mm, utan förstärkning, valsad men inte vidare bearbetad, på rullar med en bredd av högst 650 mm och en vikt av minst 10 kg, enligt KN-nummer ex76071119 (Taric‑nummer 7607111910), vanligtvis kallat aluminiumfolie för hushållsbruk.

8 Till följd av en översyn med anledning av att de åtgärder som införts genom den ursprungliga förordningen hade upphört att gälla, beslutade kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2015/2384 av den 17 december 2015 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på viss aluminiumfolie med ursprung i Folkrepubliken Kina och om avslutande av förfarandet beträffande import av viss aluminiumfolie med ursprung i Brasilien till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång i enlighet med artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (EUT L 332, 2015, s. 63) att giltighetstiden för de antidumpningsåtgärder som var tillämpliga på import av aluminiumfolie för hushållsbruk med ursprung i Kina skulle förlängas (nedan kallade de gällande åtgärderna).

9 På begäran antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2016/865 av den 31 maj 2016 om inledande av en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom genomförandeförordning 2015/2384 på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Folkrepubliken Kina genom import av något modifierad aluminiumfolie från Folkrepubliken Kina och om registrering av sådan import (EUT L 144, 2016, s. 35). Undersökningen i fråga avsåg närmare bestämt fyra typer av aluminiumfolie, för vilka det redogörs i punkt 16 ovan, vilka hade samma grundläggande egenskaper som aluminiumfolie för hushållsbruk som omfattades av de gällande åtgärderna. De tre första typerna omfattades av samma KN-nummer som den berörda produkten, till skillnad från den fjärde typen, men alla typer hade olika Taric‑nummer.

10 Efter denna undersökning antog kommissionen den omtvistade förordningen den 16 februari 2017, genom vilken den i huvudsak utvidgade de befintliga åtgärderna till att omfatta import av obetydligt ändrad aluminiumfolie med ursprung i Kina, med undantag för produkter som importerats för andra ändamål än användning som hushållsfolie.

11 Under rubriken Undersökningen anges följande i skälen 10, 15, 16, 18 och 20 i den omtvistade förordningen:

12 Under rubriken Förekomst av kringgående har skälen 44–47 i den omtvistade förordningen följande lydelse:

13 Under rubriken Slutsats anges följande i skälen 57–59 i den omtvistade förordningen:

14 Under rubriken Ansökan om befrielse från icke-närstående importörer anges följande i skälen 81–86 i den omtvistade förordningen:

15 Mot denna bakgrund fann kommissionen, i skäl 89 i den omtvistade förordningen, att de gällande antidumpningsåtgärderna på importen av den berörda produkten med ursprung i Kina [bör] utvidgas till att även omfatta import av den undersökta produkten med ursprung i Kina.

16 I artikel 1.1 och 1.4 i den omtvistade förordningen föreskrivs följande:

17 VA&V är ett icke-närstående bolag med säte i Tyskland som vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet importerade aluminiumfolie från Kina.

18 Under perioden från den 21 juli till den 15 september 2016 deklarerade VA&V, vid Zollamt Ruhrort (tullkontoret i Ruhrort, Tyskland), sex partier aluminiumfolie från Kina för övergång till fri omsättning. Importen registrerades vid tullkontoret som aluminiumrullar, valsade, med en tjocklek av minst 0,008 mm och högst 0,018 mm, på rullar med en bredd av högst 650 mm.

19 Tullkontoret i Ruhrort tog emot tulldeklarationerna och utfärdade ett tulltaxeringsbeslut i vilket endast tull och mervärdesskatt på import fastställdes.

20 Av de handlingar som getts in till domstolen framgår emellertid att VA&V, efter att ha importerat partierna till unionen, lät skära rullarna till lämplig bredd för hushållsfolie, det vill säga en bredd som inte överstiger 650 mm, innan de så kallade omspolarna såldes vidare till bolagets kunder.

21 Genom ett tulltaxeringsbeslut av den 5 maj 2017 om fastställande av importtullar och importavgifter (nedan kallat tulltaxeringsbeslutet av den 5 maj 2017) påförde huvudtullkontoret i Duisburg VA&V en antidumpningstull på 413471 euro för dessa sex partier, med tillämpning av den omtvistade förordningen.

22 VA&V begärde omprövning av detta beslut, men överklagandet avslogs genom beslut av den 2 februari 2018.

23 VA&V väckte följaktligen talan vid Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) och yrkade att tulltaxeringsbeslutet av den 5 maj 2017 skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att bolaget skulle medges prövningstillstånd.

24 Till stöd för sin talan har VA&V anfört att den omtvistade förordningen, på grundval av vilken detta tulltaxeringsbeslut har antagits, är ogiltig eftersom den strider mot grundförordningen.

25 Huvudtullkontoret i Duisburg yrkade att talan skulle ogillas med hänvisning till skälen i beslutet av den 2 februari 2018.

26 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken räckvidd artikel 1.1 i den omtvistade förordningen har och om den eventuellt är oförenlig med artikel 13.1 i grundförordningen, genom att den antidumpningstull som införts genom genomförandeförordning 2015/2384 på hushållsfolie utvidgas till att omfatta aluminiumfolie som är avsedd för bearbetning, och genom att aluminiumfolie som är avsedd för bearbetning endast undantas från antidumpningstull på de villkor som anges i artikel 1.4 i den omtvistade förordningen. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende bland annat påpekat att bestämmelserna om det konkreta genomförandet av artikel 1.4 i den omtvistade förordningen kan missgynna en importör av aluminiumfolie som är avsedd för bearbetning.

27 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i på vilket sätt kommissionen kom fram till att 80 procent av de undersökta produkterna var obetydligt ändrade produkter, en slutsats som nämnda domstol anser är bristfälligt motiverad. Den hänskjutande domstolen har anfört att om denna procentsats har fastställts på ett felaktigt sätt, kan kommissionen ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning vid bedömningen av neutraliseringen av antidumpningstullens tvingande verkan. I så fall är artikel 1.1 i den omtvistade förordningen ogiltig. Den hänskjutande domstolen har härvid anfört att kommissionen grundade sina slutsatser på artikel 18.1 i grundförordningen genom att från den totala exportvolymen från Kina till unionen dra av den mängd aluminiumfolie som var avsedd för bearbetning från de företag som hade samarbetat. Den hänskjutande domstolen har angett att kommissionen, genom att konstatera att 20 procent av exporten från Kina i alla händelser bestod av aluminiumfolie som är avsedd för bearbetning, med avseende på den återstående kvantiteten bedömde att det rörde sig om en obetydligt ändrad produkt.

28 Slutligen undrar den hänskjutande domstolen om artikel 1.1 i den omtvistade förordningen är ogiltig på grund av att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den antog förordningen, eftersom kommissionen inte hade kontrollerat att den aluminiumfolie som importerats var avsedd för särskilda ändamål i unionen. Enligt samma domstol var omständigheterna i målet vid den nationella domstolen sådana att det inte var möjligt för kommissionen att genomföra en sådan prövning, eftersom den saknade tillräcklig tid härför.

29 Den hänskjutande domstolen anser för övrigt att VA&V är direkt berörd av den omtvistade förordningen.

30 Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Kommissionen har, med stöd av domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf ( C‑188/92, EU:C:1994:90), gjort gällande att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom VA&V inte med tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF har väckt talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen vid unionsdomstolen.

32 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att den allmänna princip som garanterar att varje person har möjlighet att – inom ramen för ett överklagande av en nationell åtgärd som går denne emot – åberopa ogiltigheten hos en unionsrättsakt som utgör grunden för denna åtgärd, inte utgör hinder för att en sådan rätt underkastas villkoret att den berörde inte enligt artikel 263 FEUF har rätt att direkt inför unionsdomstolen yrka att rättsakten ska ogiltigförklaras. Det är emellertid enbart om det kan anses att en person utan tvivel skulle ha kunnat yrka ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten som personen är förhindrad att åberopa rättsaktens ogiltighet vid den behöriga nationella domstolen (dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma ( C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 29).

33 Det är således endast för det fall att VA&V utan tvivel kan anses ha haft rätt att, med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, väcka talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen som bolaget berövas rätten att åberopa att denna förordning är ogiltig vid den hänskjutande domstolen.

34 Vad gäller frågan huruvida det var uppenbart att VA&V hade kunnat väcka talan med stöd av artikel 263 fjärde stycket sista ledet FEUF mot den omtvistade förordningen, eftersom den utgjorde en regleringsakt som direkt berörde bolaget och som inte medförde genomförandeåtgärder i den mening som avses i denna bestämmelse, räcker det att konstatera att det var med stöd av tulltaxeringsbeslutet av den 5 maj 2017 som bolaget ålades att betala de antidumpningstullar som utvidgades genom den omtvistade förordningen. Av detta följer att det inte kan anses att denna förordning uppenbart inte medför genomförandeåtgärder, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket sista ledet FEUF (se, bland annat, dom av den 18 oktober 2018, Rotho Blaas, C‑207/17, EU:C:2018:840, punkterna 38 och 39, samt dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 31).

35 Det är således endast om en importör, som VA&V, utan tvivel kan anses vara direkt och personligen berörd av den omtvistade förordningen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som denne berövas rätten att åberopa att förordningen är ogiltig vid de nationella domstolarna.

36 Enligt domstolens praxis har förordningar genom vilka en antidumpningstull införs en normativ karaktär, eftersom de är tillämpliga på samtliga berörda ekonomiska aktörer (dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 33). Det gäller, av samma skäl, även en sådan förordning som den omtvistade förordningen om utvidgning av en antidumpningstull på grund av kringgående. En sådan förordning har nämligen till syfte att utvidga tillämpningsområdet för en antidumpningstull som införts genom en sådan ursprunglig förordning som den ursprungliga förordningen (dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 34).

37 Det framgår emellertid av domstolens praxis att en aktör kan vara direkt och personligen berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull (dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 59, och dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 35).

38 Vad för det första gäller frågan huruvida VA&V var direkt berört av den omtvistade förordningen, är det tillräckligt att påpeka att denna förordning direkt har påverkat bolagets rättsliga ställning, eftersom den utgör den rättsliga grunden för den antidumpningstull som införts mot bolaget.

39 Av detta följer att VA&V var direkt berört av den omtvistade förordningen.

40 Vad för det andra gäller frågan huruvida VA&V berördes personligen av den omtvistade förordningen, ska det erinras om att domstolen har identifierat vissa kategorier av ekonomiska aktörer som kan vara personligen berörda av en förordning om införande av en antidumpningstull, utan hinder av att andra aktörer, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, också kan vara personligen berörda (dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 59, och dom av den 19 september 2019, TraSport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 35).

41 För det första kan vissa av de producenter och exportörer av den ifrågavarande produkten mot vilka det vidtagits antidumpningsåtgärder, på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet, anses vara personligen berörda. Detta kan, för det andra, även gälla importörer av nämnda produkt, vars försäljningspriser har beaktats vid fastställandet av exportpriserna och som således berörs av konstateranden avseende förekomsten av dumpning och, för det tredje, importörer som är närstående med exportörer av nämnda produkt, bland annat när exportpriset har beräknats på grundval av de försäljningspriser på unionsmarknaden som nämnda importörer tillämpar, och i de fall där själva antidumpningstullen beräknats på grundval av dessa försäljningspriser (dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkterna 60–62 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 36).

42 Det ska följaktligen påpekas att ställningen som importör inte i sig räcker för att det ska anses att en importör är personligen berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull. En importör, även om vederbörande är närstående med exportörer av nämnda produkt, är nämligen endast personligen berörd om han eller hon kan visa att uppgifter om dennes näringsverksamhet har beaktats vid konstaterandet att det förekom dumpning eller, i avsaknad av sådana uppgifter, att det visas att importören har vissa andra för denne utmärkande egenskaper som särskiljer importören från alla andra rättssubjekt (se, bland annat, dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C 251/18, EU:C:2019:766, punkt 37).

43 Det kan följaktligen inte uteslutas att en importör av den ifrågavarande produkten, genom att visa att denne besitter vissa utmärkande egenskaper som särskiljer importören från alla andra rättssubjekt, kan anses vara personligen berörd av en sådan förordning om utvidgning av en antidumpningstull på grund av kringgående, såsom den omtvistade förordningen (dom av den 19 september 2019, Trace Sport, C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 38).

44 Det ska noteras att VA&V, såsom framgår av bland annat skälen 16, 18 och 20 i den omtvistade förordningen, deltog i undersökningen och att kommissionen, såsom framgår av skälen 81–86 i nämnda förordning, konstaterade att ingen av de icke-närstående importörerna, däribland VA&V, kunde beviljas ett undantag enligt artikel 13.4 i grundförordningen.

45 Kommissionen konstaterade således dels att VA&V importerade den vara som omfattades av undersökningen i form av hushållsfolie från Kina, för att därefter omvandla varan, dels att handelsmönstret hade ändrats, utan att VA&V hade lämnat någon annan tillräcklig motivering eller ekonomisk motivering än införandet av tullarna.

46 I detta sammanhang saknar, i motsats till vad VA&V har hävdat, den omständigheten att bolaget inte har delgetts ett beslut som antagits i form av en självständig rättsakt, betydelse för bedömningen av om det förelåg en rättsakt mot vilken talan kan väckas, eftersom det följer av fast rättspraxis att den form i vilken en rättsakt eller ett beslut antas i princip saknar betydelse för bedömningen av huruvida en talan om ogiltigförklaring av denna rättsakt eller detta beslut kan tas upp till sakprövning. Det är nämligen den angripna åtgärdens innehåll och avsikten hos dess upphovsmän som ska beaktas vid kvalificeringen av denna rättsakt. Åtgärder genom vilka kommissionens ställningstagande slutgiltigt slås fast efter ett administrativt förfarande och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen utgör i princip sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag för mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet. Det saknar således i princip betydelse för hur den berörda rättsakten ska kvalificeras huruvida den uppfyller vissa formkrav, nämligen huruvida den har getts en korrekt rubrik av dess upphovsman, huruvida den är tillräckligt motiverad eller om de bestämmelser som utgör dess rättsliga grund anges. Det saknar således betydelse att åtgärden inte betecknas som ett beslut (dom av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen, C‑521/06 P, EU:C:2008:422, punkterna 42–44 och där angiven rättspraxis).

47 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att VA&V var personligen berört av den omtvistade förordningen och således utan tvivel kunde yrka att den skulle ogiltigförklaras.

48 I förevarande fall har VA&V inte väckt talan mot denna förordning, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 17 februari 2017, inom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF.

49 I den mån VA&V utan tvivel hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, men inte utnyttjade denna rätt, kan bolaget följaktligen inte åberopa att denna förordning är ogiltig till stöd för talan om ogiltigförklaring av tulltaxeringsbeslutet av den 5 maj 2017.

50 Härav följer att begäran om förhandsavgörande inte kan upptas till sakprövning.

51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.