Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 11 mars 2021

1 Originalspråk: spanska.

2 Det rör sig i förevarande fall om Finanzamt für Steuerstrafsachen und Steuerfahndung Münster (Skattekontoret för skattebrott och skatteutredningar i Münster, Tyskland) (nedan kallat Finanzamt Münster).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

4 Procura Distrettuale della Repubblica presso il Tribunale Ordinario di Trento (Republiken Italiens åklagarmyndighet vid allmänna domstolen i Trento, Italien) (nedan kallad åklagarmyndigheten i Trento).

5 Domstolen uttalade sig om åklagarmyndighetens förmåga att, i egenskap av rättslig myndighet, utfärda en europeisk arresteringsorder (nedan kallad arresteringsorder) i dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456) (nedan kallad domen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau)), och dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457). Domstolen har även uttalat sig avseende åklagarmyndighetens behörighet att utfärda en utredningsorder i domen av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (förfalskade banköverföringar) ( C‑584/19, EU:C:2020:1002) (nedan kallad domen Staatsanwaltschaft Wien (förfalskade banköverföringar)).

6 Mål avseende vilket domstolen uttalade sig nekande i domen av den 12 december 1996, X ( C‑74/95 och C‑129/95, EU:C:1996:491) (nedan kallad domen X).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).

10 Lagstiftningsdekret nr 108/17. Norme di attuazione della direttiva 2014/41/UE del Parlamento europeo e del Consiglio, del 3 aprile 2014, relativa all’ordine europeo di indagine penale (Lagstiftningsdekret nr 108/17. Genomförandebestämmelser för direktiv 2014/41/EU …), av den 21 juni 2017 (GURI nr 162 av den 13 juli 2017).

11 2002/584/RIF: Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

12 Mål C‑453/16 PPU, EU:C:2016:860.

13 Domstolen frågade om ett beslut om att en utredningsorder inte ska erkännas enligt unionsrätten, när det har fattats av en verkställande myndighet i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2014/41, som inte är en domare eller en domstol, måste bli föremål för domstolsprövning.

14 Domstolen bad den italienska regeringen att förklara åklagarmyndighetens förfarande för erkännande och verkställighet av utredningsordern och förklara vid vilken tidpunkt en domare eller domstol eventuellt ska delta i förfarandet och när det endast är åklagarmyndigheten som deltar. Den hänskjutande domstolen ombads även att förklara vilka rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt när en utredningsorder inte erkänns och verkställs.

15 Dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander ( C‑274/14, EU:C:2020:17) (nedan kallad domen Banco de Santander).

16 Dom av den 30 juni 1996 ( C‑61/65, EU:C:1966:39) (nedan kallad domen Vaassen-Göbbels).

17 Domen Banco de Santander, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

18 Dom av den 6 oktober 1981, Broekmeulen ( C‑246/80, EU:C:1981:218) (nedan kallad domen Broekmeulen).

19 Dom av den 29 november 2001, De Coster ( C‑17/00, EU:C:2001:651).

20 Detta kom generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer fram till i sitt förslag till avgörande i målet Umweltanwalt von Kärnten ( C‑205/08, EU:C:2009:397) (nedan kallat förslaget Umweltanwalt von Kärnten, punkt 25). Enligt honom har utvecklingen i rättspraxis lämnat utrymme för en heterogen blandning av institutioner som inte alltid överensstämmer med tanken bakom artikel [267 FEUF]. Han argumenterade således på samma sätt som i sitt förslag till avgörande i målet De Coster ( C‑17/00, EU:C:2001:366, punkt 14) (nedan kallat förslaget De Coster).

21 Domen Banco de Santander, punkt 55.

22 Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, nedan kallat yttrande 2/13, punkt 174).

23 Yttrande 2/13, punkt 176. Min kursivering.

24 Det är i slutändan domarna som på ett oåterkalleligt sätt i enskilda fall fäller utslag (jus dicere) och säkerställer att det normativa förfarande och det beslutsförfarande som leder till den slutliga tillämpningen av allmänna och abstrakta lagstiftningsbestämmelser i rättsordningen har genomförts på det sätt som föreskrivs i rättsordningen. I detta hänseende hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i målen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 66). Jag kom enligt samma synsätt i mitt förslag till avgörande i målet PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457, punkt 27), fram till att domarens roll är att ha det sista ordet, som motsvarar rättsordningens tillämpning, så att svaret [som därmed ges], som vinner rättskraft, är rättsenligt och därmed giltigt. Behörigheten att säkerställa att det sista ordet i rättsordningen är lagenligt är i så hög grad avgörande för dess funktion att det därför kan sägas att för domaren är [denna rättsordning] inte ett medel, utan ett mål i sig. Det rör sig närmare bestämt om det enda mål som domaren ska uppnå (ibidem, punkt 28).

25 Yttrande 2/13, punkt 176.

26 Bland rättsstatens principer finns kravet på att de har det sista ordet, varvid den offentliga maktens utövande under lagarna säkerställs genom möjligheten till domstolsprövning av den offentliga maktens samtliga handlingar, utan några förbehåll. Utöver denna garanti tillkommer den garanti som tillerkänns individer i egenskap av rättssubjekt med rätt till ett effektivt rättsmedel, vilket föreskrivs i artikel 47 i stadgan. Nyligen i en unionsrättslig bestämmelse har rättsstaten definierats som det unionsvärde som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget, som bland annat omfattar principen om effektivt rättsligt skydd… av… domstolar… även vad gäller grundläggande rättigheter, (artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2092 av den 16 december 2020 om en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten (EUT L 433I, 2020, s. 1)).

27 Förslag till avgörande i målet Umweltanwalt von Kärnten, punkt 35. EU-domstolen har därmed gjort en strävan att beakta de gemensamma konstitutionella traditionerna vid skapandet av dialog mellan domstolarna i gemenskapen (ibidem, punkt 36).

28 Bland dessa återfanns intressant nog inte något kriterium om domstolarnas självständighet. Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer underströk i punkt 17 i förslaget De Coster att hänvisningen till kravet på självständighet förekom för första gången i domen av den 11 juni 1987, X ( 14/86, EU:C:1987:275), och godtogs inte utan förbehåll före domen av den 30 mars 1993, Corbiau ( C‑24/92, EU:C:1993:118).

29 Trots att de i den nationella rätten uttryckligen betecknas som förvaltningsmyndigheter. Så var exempelvis fallet med Tribunal Català de Contractes del Sector Públic (Upphandlingsdomstolen i Katalonien), ett förvaltningsorgan enligt spansk rätt, som i domen av den 6 oktober 2015, Consorci Sanitari del Maresme ( C‑203/14, EU:C:2015:664), betraktades som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

30 Domen Broekmeulen, punkt 17: om det i praktiken saknas möjlighet att överklaga till ordinarie domstol i frågor som rör tillämpningen av [unions]rätten, så skall en besvärsnämnd, vars avgörande erkänns som slutligt – anses som en domstol i en medlemsstat i den mening som avses i artikel [267 FEUF]. Mina kursiveringar.

31 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 35) (nedan kallad domen Gradbeništvo Korana). Min kursivering.

32 Förslag till avgörande i målet Umweltanwalt von Kärnten, punkterna 40–49.

33 Dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult ( C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 31).

34 Detta är den uttryckliga innebörden av den italienska regeringens svar (punkt 8) på domstolens fråga, vilken återges i fotnot 14 ovan.

35 Möjligheten för en domstol i ursprungsmedlemsstaten att åberopa artikel 267 FEUF med anledning av den tolkning av unionsrätten som gjorts av myndigheterna i den verkställande medlemsstaten godkändes av EU-domstolen i domen av den 25 juli 2018, AY (arresteringsorder – vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602). Att en tolkning av unionsrätten i en medlemsstat kunde föranleda en domstol i en annan medlemsstat att återkalla en europeisk arresteringsorder som är riktad till den förstnämnda medlemsstaten, ledde då till att domstolen drog följande slutsats: Det kan… inte göras gällande att de ställda frågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den hänskjutande domstolen, eller att problemet är hypotetiskt (ibidem, punkt 27).

36 Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande (punkt 54) hävdat att utredningsordern som utfärdats av Finanzamt Münster föregicks av ett beslut om husrannsakan som antogs av Amtsgericht Münster (domstol för tvistemål och brottmål i Münster, Tyskland). Det har emellertid inte preciserats huruvida utredningsordern endast har återgett innehållet i detta domstolsbeslut – i vilket fall utredningsordern kan tillskrivas Amtsgericht – eller om Amtsgericht fungerar som allmän grund för att anta ett beslut vars konkreta innehåll Finanzamt ensamt står för. Det är under alla omständigheter inte möjligt att avfärda utredningsorder som utfärdats av förvaltningsorgan innan ett rättsligt förfarande formellt inletts.

37 Se i detta hänseende punkt 41 ovan.

38 Kommissionen har i detta avseende skriftligen svarat på den fråga från domstolen som återges i fotnot 13 ovan. Detta är även den italienska regeringens ståndpunkt (punkterna 22–30 i dess svar).

39 Den tyska regeringen har understrukit (punkterna 38–43 i sitt skriftliga yttrande) att till skillnad från i andra språkversioner används i den tyska språkversionen av bestämmelsen inte adjektivet rättslig (justizielle), utan ordet domstol (gerichtliche). Jag kan inte se den relevanta skillnaden, eftersom det i den uttryckliga hänvisningen till åklagare i artikel 2 c i direktiv 2014/41 betonas att utredningsordern är tänkt att vara ett beslut som alltid godkänns av den som i strikt mening utövar jurisdiktion.

40 Närmare bestämt, enligt i), av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet.

41 Led ii i artikel 2 c i direktiv 2014/41.

42 Se föregående fotnot.

43 Mina kursiveringar.

44 Min kursivering.

45 Direktiven 2010/64, 2012/13 och 2013/48. Se punkt 4 och fotnoterna 7–9 ovan.

46 Domen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), punkt 50.

47 Dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 35).

48 Om åklagarmyndigheten ska följa särskilda instruktioner från den verkställande makten kan åklagarmyndigheten inte utfärda en europeisk arresteringsorder (domen OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau)), men det utgör inte hinder för att den utfärdar en utredningsorder (domen Staatsanwaltschaft Wien (förfalskade banköverföringar)).

49 I dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (villkor för tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, tolkade domstolen, för det specifika fallet med tillgång till trafik- och lokaliseringsuppgifter för en brottsutredning, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) på det sättet att det utgör hinder för nationell lagstiftning som ger åklagarmyndigheten, vars uppdrag är att leda förundersökningar och i förekommande fall väcka åtal, behörighet att lämna tillgång till sådana uppgifter.