Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 20 maj 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad den verkställande staten, i den mening som avses i artikel 1 d i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16).

3 Nedan kallad den utfärdande staten, i den mening som avses i artikel 1 c i rambeslut 2005/214.

4 BGBl. 267/1967, nedan kallad KFG 1967.

5 Nedan kallat beslutet av den 6 juni 2018.

6 Se dom av den 3 mars 2020, X (Europeisk arresteringsorder – dubbel straffbarhet) ( C‑717/18, EU:C:2020:142, punkt 21 och där angiven rättspraxis), och dom av den 10 mars 2021, Staatliches Amt für Landwirtschaft und Umwelt Mittleres Mecklenburg ( C‑365/19, EU:C:2021:189, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

7 Se dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas ( C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 44).

8 Se dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas ( C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 44).

9 Se dom av den 3 mars 2020, X (Europeisk arresteringsorder – dubbel straffbarhet) ( C‑717/18, EU:C:2020:142, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

10 Se artiklarna 1 och 6 samt skälen 1 och 2 i rambeslut 2005/214 och dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas ( C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

11 Av fast rättspraxis framgår att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (se dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 17).

12 Se skäl 1 i rambeslut 2005/214.

13 Se avsnitt k i intyget.

14 För det fallet att brottet omfattas av den brottskategori som anges i artikel 5.1 trettionionde strecksatsen i rambeslut 2005/214 (Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning, vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instrument som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning VI i EU-fördraget), som är en särskilt vid kategori, kräver unionslagstiftaren att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska ange exakt vilka bestämmelser i det instrument som antagits på grundval av fördraget som brottet avser.

15 I artikel 4.1 i Initiativ från Förenade kungariket, Republiken Frankrike och Konungariket Sverige inför antagandet av rådets rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EGT C 278, 2001, s. 4) av den 12 september 2001 anges följande: Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får besluta att inte verkställa domen om det intyg som avses i artikel 2 inte företes eller om uppgifterna i det intyget är ofullständiga eller uppenbart oriktiga.

16 Rådets rambeslut av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42).

17 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6).

18 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 2011, s. 1).

19 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 18, 2012, s. 7).

20 Rådets rambeslut av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8).

21 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29).

22 Rådets direktiv av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 2002, s. 17). Se även rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 2002, s. 1).

23 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (EUT L 328, 2008, s. 28). Se även rådets rambeslut 2005/667/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg (EUT L 255, 2005, s. 164).

24 Se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om import av kulturföremål (COM(2017) 375 final).

25 Se dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 44).

26 För närvarande är det endast vissa aspekter av vägtrafiklagstiftningen som har harmoniserats genom unionsrätten: körkort (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EUT L 403, 2006, s. 18)), användning av bilbälten (rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av bilbälten i fordon som väger mindre än 3,5 ton (EGT L 373, 1991, s. 26), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/20/EG av den 8 april 2003 (EUT L 115, 2003, s. 63)), arbetstidens förläggning för personer som arbetar med vägtransporter (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35)), informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 68, 2015, s. 9)).

27 Se yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europeiska trafikregler och regler för bilregister av den 29 januari 2004 (EUT C 157, 2005, s. 34), nedan kallat EESK:s yttrande om europeiska trafikregler.

28 Se EESK:s yttrande om europeiska trafikregler (punkt 5.3 a).

29 Se EESK:s yttrande om europeiska trafikregler (punkt 6.7).

30 Min kursivering.

31 Min kursivering.

32 I den franska versionen av avsnitt g punkt 3 i det intyg som återges i bilagan till rambeslut 2005/214 hänvisas också till conduite contraire au code de la route (beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser).

33 EGT L 239, 2000, s. 428.

34 Se Jekewitz, J., L’initiative de la République fédérale d’Allemagne relative à la coopération dans le cadre des procédures relatives aux infractions routières et à l’exécution des sanctions pécuniaires y relatives, La reconnaissance mutuelle des décisions judiciaires pénales dans l’Union européenne, Éditions de l’Université de Bruxelles, Bryssel, 2001, s. 133–139, särskilt s. 137.

35 Min kursivering.

36 Den italienska versionen har lydelsen Atto contrario alle norme che regolano la circolazione stradale, den polska Zachowanie naruszające przepisy o ruchu drogowym och den slovenska vedenje, s katerim se krši prometne predpise.

37 Min kursivering.

38 I Belgien har dessa föreskrifter inte formen av en lag, utan fastställs i arrêté royal portant règlement général sur la police de la circulation routière et de l’usage de la voie publique (kunglig förordning med allmänna vägtrafikbestämmelser och om användning av allmän väg) av den 1 december 1975 (Moniteur belge av den 9 december 1975, s. 15627), i dess senaste lydelse enligt den flamländska regeringens förordning av den 15 januari 2021 (Moniteur belge av den 4 februari 2021, s. 8401).

39 Vägtrafikreglerna i Tyskland fastställs i flera lagar, bland annat Straßenverkehrsgesetz (vägtrafiklag) av den 3 maj 1909, i den version som offentliggjordes den 5 mars 2003 (BGBl. 2003 I, s. 310, rättelse s. 919), senast ändrad genom lag av den 26 november 2020 (BGBl. 2020 I, s. 2575), och Straßenverkehrs-Ordnung (vägtrafikförordning) av den 6 mars 2013 (BGBl. 2013 I, s. 367), senast ändrad genom beslut av den 18 december 2020 (BGBl. 2020 I, s. 3047), vilka innehåller de grundläggande vägtrafikreglerna, samt Personenbeförderungsgesetz (lag om persontransport) av den 21 mars 1961, i den version som offentliggjordes den 8 augusti 1990 (BGBl. 1990 I, s. 1690), senast ändrad genom lag av den 3 december 2020 (BGBl. 2020 I, s. 2694), och Straßenverkehrs-Zulassungs-Ordnung (förordning om registrering av motorfordon) av den 26 april 2012 (BGBl. 2012 I, s. 679), senast ändrad genom beslut av den 26 november 2019 (BGBl. 2019 I, s. 2015), som reglerar förfarandet för registrering och obligatorisk försäkring och innehåller regler som är tillämpliga på konstruktion och användning av fordon.

40 Se, särskilt, internationell konvention om motorfordonstrafik, undertecknad i Paris den 24 april 1926, konvention om vägtrafik, undertecknad i Genève den 19 september 1949, och konvention om vägtrafik, undertecknad i Wien den 8 november 1968. Se EESK:s yttrande om europeiska trafikregler (punkt 3).

41 Se EESK:s yttrande om europeiska trafikregler (punkt 4).

42 Liksom exempelvis bestämmelserna om kördiskvalifikationer eller återkallelse av körkort. Se, bland annat, dom av den 7 juni 2012, Vinkov ( C‑27/11, EU:C:2012:326), och dom av den 23 april 2015, Aykul ( C‑260/13, EU:C:2015:257).

43 EESK:s yttrande om europeiska trafikregler (punkt 4.5).

44 C‑671/18, EU:C:2019:1054.

45 Se dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2013:534, punkt 38), i vilket generaladvokaten påpekade att rekvisiten för de vägtrafikbrott som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/82/EU av den 25 oktober 2011 om underlättande av ett gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 288, 2011, s. 1), vilket har ersatts av direktiv 2015/413, inte heller har harmoniserats på unionsnivå, eftersom dessa bestäms av medlemsstaterna, liksom påföljderna för sådana brott.

46 Se artikel L121–6 i code de la route (vägtrafiklagen), varigenom brottet att inte uppge vem som är förare när fordonsägaren är en juridisk person har infogats.

47 Se artikel 67 bis i loi relative à la police de la circulation routière (vägtrafiklagen) av den 16 mars 1968 (Moniteur belge av den 27 mars 1968, s. 3146), i dess lydelse enligt lag av den 8 maj 2019 (Moniteur belge av den 22 augusti 2019, s. 80518), vilken har infogats i kapitel IV bis, som har rubriken Identifiering av lagöverträdaren, i avdelning V, som har rubriken Straffrättsligt förfarande, betalningsföreläggande och civilrättsligt förfarande.

48 Den skyldighet som avses i det nationella målet föreligger oavsett vilket vägtrafikbrott som har begåtts, eftersom den österrikiska lagstiftaren hänvisar till identiteten hos den person som har framfört eller parkerat fordonet vid en bestämd tidpunkt.

49 C‑183/18, EU:C:2020:153.

50 Se dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas ( C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 54).

51 Se dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas ( C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 55).

52 Se det tredje skälet i det avtal som det hänvisas till i punkt 61 ovan.

53 Se artikel L121–2 i vägtrafiklagen.

54 Nedan kallat avtalet av den 11 oktober 2012.

55 Till följd av domstolens ogiltigförklaring av direktiv 2011/82 i domen av den 6 maj 2014, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2014:298), på grund av en felaktig rättslig grund har det direktivet ersatts med direktiv 2015/413, vars innehåll är identiskt med direktiv 2011/82.

56 Europadomstolen, 8 april 2004, Weh mot Österrike, CE:ECHR:2004:0408JUD003854497, § 52–56. Se även Europadomstolen, 24 mars 2005, Rieg mot Österrike, CE:ECHR:2005:0324JUD006320700, § 31 och 32.

57 Enligt artikel 7.2 h i rambeslut 2005/214 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägra att erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras att bötesstraffet understiger 70 euro eller motsvarande belopp.