Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 9 september 2021
1 Originalspråk: franska.
2 Kommissionens förordning av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (EUT L 190, 2014, s. 45) (nedan kallad förordningen om fiskeristöd av mindre betydelse).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7) (nedan kallat fågeldirektivet).
4 Rådets direktiv av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) (nedan kallat livsmiljödirektivet).
5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 2014, s. 1)
6 Kommissionens förordning av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna [107 och 108 FEUF] på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 2013, s. 1).
7 Kommissionens förordning av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 [FEUF] på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn (EUT L 352, 2013, s. 9).
8 Latvijas Vēstnesis, 2000, nr 121/122.
9 Latvijas Vēstnesis, 2004, nr 64.
10 Latvijas Vēstnesis, 2015, nr 199.
11 Latvijas Vēstnesis, 2016, nr 111.
12 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 2013, s. 1).
13 Det vill säga enligt artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487).
14 Det vill säga enligt artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 2014, s. 1).
15 EUT C 204, 2014, s. 1 (nedan kallade riktlinjerna för jordbruks- och skogsbrukssektorerna).
16 EUT C 217, 2015, s. 1 (nedan kallade riktlinjerna för fiskeri- och vattenbrukssektorn).
17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia ( C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
20 Se dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Polen ( C‑562/19 P, EU:C:2021:201, punkt 27 och där angiven rättspraxis), och dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Ungern ( C‑596/19 P, EU:C:2021:202, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
21 Se dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen ( C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 94), och dom av den 26 oktober 2016, Orange/kommissionen ( C‑211/15 P, EU:C:2016:798, punkt 38).
22 Se dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona ( C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
23 Se dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 66 och där angiven rättspraxis), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Polen ( C‑562/19 P, EU:C:2020:834, punkt 32) och i målet kommissionen/Ungern ( C‑596/19 P, EU:C:2020:835, punkt 39).
24 Se tribunalens dom av den 25 mars 2015, Belgien/kommissionen ( T-538/11, EU:T:2015:188, punkt 76 och där angiven rättspraxis), fastställd efter överklagande genom dom av den 30 juni 2016, Belgien/kommissionen ( C‑270/15 P, EU:C:2016:489, punkterna 36 och 37).
25 Jag vill också påpeka att de skyldigheter som följer av bland annat tillämpningen av fågeldirektivet endast indirekt har orsakat de skador som Sātiņi-S gjort gällande, eftersom den direkta orsaken till skadorna är skyddade fåglar som passerat. Det är visserligen inte tillåtet enligt fågeldirektivet att döda dessa djur, men jag anser att den extrema lösningen bara är en av flera tänkbara åtgärder – och sannolikt inte den effektivaste – för att skydda fiskbestånden.
26 Se särskilt punkterna 390–392 i dessa riktlinjer.
27 Dom av den 24 juli 2003 i mål C‑280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, ECLI:EU:C:2003:415. Jag vill i förbigående påpeka att en kompensation för kostnaderna för en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, enligt de kriterier som fastställdes i domen Altmark, inte utgör ett fall i vilket konstaterandet att en ekonomisk fördel beviljats inte medför att den aktuella åtgärden ska kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (såsom framhölls i domen av den 26 oktober 2016, Orange/kommissionen, C‑211/15 P, EU:C:2016:798, punkt 44), utan snarare ett sådant fall där det företag som är skyldigt att tillhandahålla offentliga tjänster i själva verket inte gynnas ekonomiskt (se dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkterna 90–92).
28 Se dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans and Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 89).
29 Se dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans and Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 90–93). Det finns i själva verket ingenting i det nationella målet som ger intrycket först och främst att de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas har fastställts i förväg på ett objektivt och öppet sätt, att ersättningen inte överstiger vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som uppkommer i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och, slutligen, att företaget har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande som gjort det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för det allmänna, eller att storleken av den nödvändiga ersättningen fastställts på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som är lämpligt utrustat för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla en allmännyttig tjänst skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheten. Tvärtom har den hänskjutande domstolen och den lettiska regeringen klargjort att den omtvistade ersättningen inte var strikt kopplad till – och att den kunde överstiga – värdet på de faktiska skadorna på vattenbruket.
30 Se dom av den 27 september 1988, Asteris m.fl. ( 106/87–120/87, EU:C:1988:457, punkterna 23 och 24).
31 Utan att bortse från den omständigheten att beräkningsmetoden för den omtvistade ersättningen, såsom har klargjorts av den hänskjutande domstolen och den lettiska regeringen, huvudsakligen tog hänsyn till fiskdammarnas areal och således inte ägarnas faktiska förluster, vilket innebär att denna ersättning inte var strikt kopplad till – och kunde överstiga – värdet av de skador som faktiskt vållats vattenbruket.
32 Se dom av den 27 mars 1980, Denkavit italiana ( 61/79, EU:C:1980:100, punkterna 29–32), och dom av den 10 juli 1980, Ariete ( 811/79, EU:C:1980:195, punkt 15).
33 Se tribunalens dom av den 1 juli 2010, Nuova Terni Industrie Chimiche/kommissionen ( T‑64/08, ej publicerad, EU:T:2010:270, punkterna 59–63, 140 och 141).
34 I domen av den 23 mars 2006, Enirisorse ( C‑237/04, EU:C:2006:197, punkterna 46–48), slog domstolen exempelvis fast att en nationell lagstiftning som inskränker sig till att förhindra att ett företags budget belastas med en kostnad som normalt sett inte skulle ha uppstått inte ger företaget någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. I det fallet rörde det sig om ett system med dubbla undantag där det, mot bakgrund av ett första undantag från de allmänna bestämmelser (en särskild möjlighet till utträde för vissa aktieägare), föreskrev ett andra undantag avsett att neutralisera den fördel som det första undantaget innebar (befrielse från återbetalning av värdet av de aktier som innehades av delägare som utnyttjat sin särskilda möjlighet till utträde).
35 Utan att vilja inkräkta på den hänskjutande domstolens behörighet, vill jag ändå påpeka att dessa villkor, utifrån de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, vid första påseendet tycks vara uppfyllda i det nu aktuella fallet. Den omtvistade ersättningen har för det första beviljats direkt av statliga myndigheter med hjälp av statliga medel. För det andra, och i motsats till vad den irländska regeringen har hävdat, riktar sig ersättningen enbart till företag som, i likhet med Sātiņi-S, har lidit förluster för vattenbruk i ett Natura 2000-område som orsakats av fåglar som skyddas enligt fågeldirektivet. För det tredje är det mycket sannolikt att ersättningen kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna, eftersom marknaden för vattenbruk är öppen för konkurrens och handel mellan medlemsstaterna. Om den hänskjutande domstolen fastställer dessa konstateranden, finns det anledning att slå fast att ersättningen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.