Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins föredraget den 16 december 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT 2003 L 251, s. 12.

3 BGBl. 2008 I, s. 162.

4 BGBl. 2020 I, s. 166.

5 C‑550/16, EU:C:2018:248, även kallad domen i målet A och S.

6 Enligt den hänskjutande domstolen och dess fasta rättspraxis i fråga om 32 § i AufenthG behöver ett barn inte vara underårigt när visum för familjeåterförening beviljas, men han eller hon måste ha varit underårig när ansökan lämnades in. Dessutom måste barnet ha varit underårigt vid den tidpunkt då föräldern erhåller det tillfälliga uppehållstillstånd som berättigar till familjeåterförening – i förevarande mål ett tillfälligt uppehållstillstånd som erkänd flykting: 32 § första stycket punkt 2, jämförd med 25 § andra stycket första meningen, alternativ 1 AufenthG. Den hänskjutande domstolen har uppgett att 32 § första stycket AufenthG inte endast reglerar återförening med barn till erkända flyktingar utan också återförening med barn till alla andra uppehållsberättigade utlänningar i Tyskland, med undantag för alternativt skyddsbehövande. Eftersom villkoret underårigt ogift barn gäller på samma sätt för samtliga av de möjliga typfall av återförening med barn som uppräknas i punkterna 1–7, kan den avgörande tidpunkten för huruvida barnet ska anses vara underårigt enligt nationell rätt fastställas på ett enhetligt sätt. Som enhetlig tidpunkt för samtliga av dessa angivna typfall kan dock endast tidpunkten för ansökan om visering för familjeåterförening komma i fråga.

7 Den hänskjutande domstolen anser att det är möjligt att EU-domstolen tog hänsyn till den omständigheten för att stärka sitt resonemang.

8 C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, även kallad domen i målet État belge.

9 Trots att den första frågan avser artikel 4.1 c i direktiv 2003/86 hänvisade Bundesverwaltungsgericht till artikel 4.1 b i direktivet i detta sammanhang. Den hänvisade även till artikel 4.1 b–d i det direktivet i samband med sin andra fråga. Jag kommer trots detta att begränsa mitt svar till artikel4.1 c i direktiv 2003/86 av följande skäl. Eftersom XC:s mor har avlidit förefaller detta vara den relevanta bestämmelsen. Vidare anser jag att mitt svar på den första frågan i fråga om relevant tidpunkt skulle bli detsamma, oavsett vilka bestämmelser i artikel 4.1 b–d i direktiv 2003/86 som är tillämpliga på sakförhållandet, eftersom det i samtliga dessa led hänvisas till underåriga barn. I detta sammanhang vill jag hänvisa till skäl 9 i direktiv 2003/86 där det anges att [f]amiljeåterförening bör under alla omständigheter gälla medlemmarna i kärnfamiljen, det vill säga make/maka och underåriga barn.

10 Föräldern i detta fall.

11 Det kan påpekas att det i den första frågan inte hänvisas till det treåriga tillfälliga uppehållstillstånd som XC:s far har beviljats i enlighet med 25 § andra stycket i AufenthG (september 2017) eller till de krav som införs genom den bestämmelsen och genom 32 § första stycket i AufenthG. Detta kanske beror på att XC ansökte om familjeåterförening med sin far innan det tillståndet beviljades (10 augusti 2017) och på den korta tidsperiod under vilken de relevanta händelserna ägde rum.

12 Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).

13 Dom av den 27 juni 2006, Parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 60), och dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 26).

14 Begäran om förhandsavgörande handlar inte om dessa krav.

15 Medlemsstaterna får dock fastställa myndighetsåldern. Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 29).

16 Enligt artikel 2 f i direktiv 2003/86 avses med underårig utan medföljande vuxen vid tillämpningen av det direktivet en tredjelandsmedborgare eller statslös person som är yngre än arton år och som anländer till medlemsstaternas territorier utan medföljande vuxen som enligt lag eller sedvana ansvarar för den underårige, så länge som denne inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen, eller en underårig som lämnas utan medföljande vuxen efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorier.

17 Dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkt 43).

18 Ibid, punkt 44.

19 Ibid, punkt 45.

20 I sin dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 51 och 52), konstaterade domstolen att det villkor som införs genom artikel 3.2 a i direktiv 2003/86 enkelt kan förklaras av att innan ett slutligt beslut om att erkänna flyktingstatus slutligt har antagits är det omöjligt att med säkerhet veta om den berörda personen uppfyller villkoren för att beviljas flyktingstatus.

21 Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

22 Dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 53–55). Domstolen påpekade att två lika gamla underåriga utan medföljande vuxen som lämnade in en ansökan om familjeåterförening vid samma tidpunkt skulle kunna behandlas olika på grund av hur lång tid det tar att behandla deras respektive ansökningar. Eftersom en asylprocess kan ta betydande tid i anspråk finner EU-domstolen dessutom att om rätten till familjeåterförening gjordes avhängig den tidpunkt då asylprocessen avslutas, skulle det kunna medföra att en betydande del av de flyktingar som har ansökt om internationellt skydd i egenskap av underåriga utan medföljande vuxen fråntas den rätten samt det skydd som artikel 10.3 a i direktiv 2003/86 ska ge dem. Dessutom skulle nationella myndigheter eventuellt inte ha något incitament att behandla ansökningar om internationellt skydd från underåriga utan medföljande vuxen, vilket skulle motverka målet enligt både det direktivet och direktiv 2011/95 att, i enlighet med artikel 24.2 i stadgan, låta barnets bästa komma i främsta rummet när medlemsstaterna tillämpar dessa direktiv (dom av den 12 april 2018, A och S, C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 56–58). I punkt 59 i den domen konstaterade domstolen att om rätten till familjeåterförening enligt artikel 10.3 a i direktiv 2003/86 skulle vara beroende av den tidpunkt då den behöriga nationella myndigheten formellt antar beslutet att bevilja den berörda personen flyktingstatus skulle detta leda till att det blev fullkomligt omöjligt för en underårig utan medföljande vuxen, som har ansökt om internationellt skydd, att förutsäga om han eller hon kommer att ges rätt till familjeåterförening med sina föräldrar, vilket skulle kunna skada rättssäkerheten.

23 Dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkt 60).

24 Dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkt 61). Domstolen hänvisade, analogt, till den tidsfrist på tre månader som anges i artikel 12.1 tredje stycket i direktiv 2003/86.

25 Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkterna 36 och 37). Vidare ansåg domstolen att om den tidpunkt när de behöriga nationella myndigheterna eller domstolarna fattade beslut om ansökan om familjeåterförening skulle vara den avgörande tidpunkten för att pröva huruvida ett barn är underårigt skulle det inte vara möjligt att garantera att samtliga sökande som kronologiskt sett befinner sig i samma situation ges en likadan och förutsägbar behandling, i enlighet med principerna om likabehandling och rättssäkerhet. En sådan tolkning skulle kunna leda till betydande skillnader i behandlingen av ansökningar om familjeåterförening mellan medlemsstaterna och även inom en och samma medlemsstat. Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkterna 42 och 43).

26 Tre år verkar ha varit den genomsnittliga tiden för avgörande i tvister om familjeåterförening i Belgien. Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 40).

27 Se artikel 3.2 a i direktiv 2003/86.

28 Det är egentligen inte relevant att beskriva omständigheterna i förevarande mål som omvända jämfört med den situation som gav upphov till domen av den 12 april 2018 i målet A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248). Artikel 2 f och därmed underförstått även artikel 10.3 a i direktiv 2003/86 avser specifikt underåriga utan medföljande vuxen i medlemsstaternas territorium, inte i tredjeländer. Den sistnämnda kategorins rättigheter garanteras bland annat genom artikel 4.1 i direktiv 2003/86.

29 Se även skäl 8 i direktivet 2003/86, där det fastställs att direktivet ger flyktingar förmånligare villkor för att utöva sin rätt till familjeåterförening, eftersom deras situation kräver särskild uppmärksamhet med anledning av de skäl som tvingat dem att fly från sitt land och hindrar dem från att leva ett normalt familjeliv där.

30 Enligt artikel 10.2 i direktiv 2003/86 får medlemsstaterna emellertid tillåta familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4, om de är beroende av flyktingen för sin försörjning. Denna bestämmelse är därför tillämplig på till exempel andra personer än en flyktings make/maka, barn eller föräldrar.

31 Enligt artikel 12.1 tredje stycket i direktiv 2003/86 får medlemsstaterna dock kräva att flyktingen uppfyller villkoren i artikel 7.1 om ansökan om familjeåterförening inte lämnas in inom tre månader efter det att flyktingstatus har beviljats.

32 Till följd av artikel 3.2 a i direktiv 2003/86.

33 Det framgår tydligt av domen av den 9 september 2021, Bundesrepublik Deutschland (Familjemedlem) ( C‑768/19, EU:C:2021:709, punkterna 48–51), att om XC:s far hade ansökt informellt om internationellt skydd innan han lämnade in en formell ansökan skulle datumet för den tidigare ansökan ha varit relevant för bedömningen av XC:s status som underårig.

34 Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 41).

35 Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

36 I artikel 16.1 används lydelsen får avslå en ansökan om inresa och vistelse för familjeåterförening vilket pekar på att medlemsstaterna skönsmässigt får besluta om ett sådant avslag.

37 I sin dom av den 9 september 2021, Bundesrepublik Deutschland (Familjemedlem) ( C‑768/19, EU:C:2021:709, punkterna 53–59), som bland annat gällde artikel 23 i direktiv 2011/95 och frågan om att hålla familjen samlad för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd, bekräftade domstolen däremot att artikel 2 j tredje strecksatsen i direktiv 2011/95, jämförd med artikel 23.2 i samma direktiv och artikel 7 i stadgan, ska tolkas så, att begreppet familjemedlem inte kräver att familjelivet verkligen återupptas mellan föräldern till den person som har beviljats internationellt skydd och/eller dennes barn.

38 När de gör denna bedömning skulle medlemsstaterna kunna ta hänsyn till att familjebanden återupptogs först efter det att referenspersonen beviljats flyktingstatus, trots att det faktiskt var möjligt att upprätthålla dem även innan. Se, analogt, artikel 16.2 b i direktiv 2003/86.

39 Det går också att dra paralleller mellan artikel 16.1 b i direktiv 2003/86 och artikel 35 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77). I den sistnämnda bestämmelsen, som har rubriken Missbruk av rättigheter, föreskrivs att medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel skenäktenskap. En sådan åtgärd ska vara proportionerlig och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artiklarna 30 och 31. De rättssäkerhetsgarantier som krävs enligt artiklarna 30 och 31 i direktiv 2004/38 härleds ur ett antal grundläggande rättigheter som bland annat garanteras av stadgan i artikel 41 om rätten till god förvaltning och artikel 47 om rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång. Utöver de mer specifika bestämmelserna i artiklarna 17 och 18 i direktiv 2003/86 måste de rättigheter som garanteras genom artikel 47 i stadgan och proportionalitetsprincipen respekteras när en medlemsstat tillämpar det direktivet, särskilt artikel 16.1 b. Dessutom är rätten till god förvaltning en allmän princip i EU-rätten, även om det i artikel 41 i stadgan bland annat hänvisas till unionens institutioner och inte till medlemsstaterna. När en medlemsstat i ett nationellt mål tillämpar unionsrätten är följaktligen kraven i samband med rätten till god förvaltning tillämpliga på ett förfarande i enlighet med artikel 16.1 b i direktiv 2003/86: dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50).

40 Se, analogt, dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Bedrägeri vid familjeåterförening) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkterna 51–53).

41 Varken den italienska regeringen eller kommissionen anser att det krävs att personerna bor ihop.

42 Se skäl 4 i direktiv 2003/86 där det anges att [f]amiljeåterförening är ett nödvändigt medel för att möjliggöra familjelivet. Familjeåterförening bidrar till att skapa en social och kulturell stabilitet som underlättar tredjelandsmedborgarnas integrering i medlemsstaterna, som även främjar den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett av gemenskapens grundläggande mål enligt fördraget.

43 Regelbundenheten i sådana besök eller kontakter ska bedömas mot bakgrund av de materiella omständigheterna för de berörda personerna, till exempel avståndet mellan deras bostäder, deras ekonomiska resurser, deras arbets- eller studieåtaganden, andra familjeförpliktelser och så vidare.

44 Se skäl 4 i direktiv 2003/86.