Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 24 februari 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Lagarde, P., Le principe de proximité dans le droit international privé contemporain, Cours Général de Droit International Privé, vol. 196, Académie de droit international de La Haye, 1986, s. 21–194, särskilt s. 194.

3 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

4 Rådets förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

5 Förenta nationerna, United Nations Treaty Series, vol. 500, s. 95.

6 BOE nr 157, av den 2 juli 1985, s. 20632.

7 BOE nr 174, av den 22 juli 2015, s. 61593, nedan kallad LOPJ.

8 EUT C 202, 2016, s. 266, nedan kallat protokollet om unionens immunitet och privilegier.

9 Dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 november 2021, IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, nedan kallad domen IB, EU:C:2021:955, punkt 31).

10 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2009, Hadadi ( C‑168/08, EU:C:2009:474, punkt 48). Att dessa kriterier inte har rangordnats beror på att situationen snabbt kan förändras till följd av äktenskapskriser.

11 Av domstolens praxis följer att dessa kriterier är objektiva, icke-kumulativa och exklusiva och tillgodoser behovet av en lagstiftning som är anpassad efter de särskilda behov som konflikter i fråga om upplösning av äktenskap medför (domen IB, punkt 32). Vad gäller valet mellan olika behörighetsgrunder har professor Alegría Borrás (professor i internationell privaträtt vid universitetet i Barcelona) i sin förklarande rapport om konventionen, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, preciserat att [d]e behörighetsbestämmelser som antagits motsvarar behoven på ett objektivt plan, de är anpassade till parternas intressen, de innebär en flexibel reglering, anpassad till människors rörlighet, och avsikten är kort sagt att hjälpa enskilda utan att rättssäkerheten går förlorad (EGT C 221, 1998, s. 27, nedan kallad Borrásrapporten), s. 36, punkt 27.

12 I artikel 3.1 a första–fjärde strecksatserna i förordning nr 2201/2003 hänvisas uttryckligen till kriteriet om makarnas eller svarandens hemvist. I artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatserna medges att regeln om forum actoris tillämpas. Se, bland annat dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 41).

13 Tillämpningsområdet för avsnitt I förordning nr 2201/2003, med rubriken Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap, som ingår i kapitel II i förordningen, avgränsas enligt artiklarna 6 och 7 genom den berörda makens hemvist inom en medlemsstats territorium eller makens medborgarskap. Jag återkommer längre fram till vilka konsekvenser denna avgränsning får för det nationella målet. Se punkterna 98 och 129 i förevarande förslag till avgörande.

14 Begreppet hemvist förekommer även i artiklarna 9–13, 15, 18, 29, 33, 42, 51, 57, 60 och 66 i förordning nr 2201/2003.

15 Se, för ett liknande resonemang, Borrás, A., Article 3, i Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), Brussels II bis Regulation, European Commentaries on Private International Law, Sellier European Law Publishers, 2012, s. 90, punkt 8.

16 Jag förtydligar att avsaknaden av en definition av detta begrepp generellt sett beror den tradition som har uppstått till följd av Haagkonferensen för internationell privaträtt. En sådan definition skulle nämligen kunna störa tolkningen av flera andra konventioner som använder sig av samma begrepp. Se Pierre Lagardes förklarande rapport till konventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (text antagen vid den artonde sessionen för Haagkonferensen för internationell privaträtt. Paris, den 15 januari 1997, tillgänglig på franska på http://www.hcch.net/upload/expl34.pdf). Actes et documents de la Dix-huitième session de la conférence de la Haye de droit international privé, 1996, volym II, s. 552, punkt 40 (nedan kallad Lagarderapporten). För Lagarderapportens relevans för tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, se bland annat skäl 3 i denna förordning. Vad särskilt gäller förordning nr 2201/2003, se Borrásrapporten, s. 38, punkt 32.

17 Vad gäller ett barns hemvist, se dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 31), och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 50). Vad gäller ett spädbarns hemvist se dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44–46), dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 40), och dom av den 28 juni 2018, HR ( C‑512/17, EU:C:2018:513, nedan kallad domen HR, punkt 40). Jag återkommer till denna rättspraxis i min bedömning av den tredje tolkningsfrågan.

18 Domen IB (punkt 38).

19 Se, bland annat, domen IB (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

20 Domen IB (punkt 40). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561). Se artikel 66 a i förordning nr 2201/2003.

21 Se punkt 43 och 44 i förevarande förslag till avgörande.

22 Se punkt 69 i förevarande förslag till avgörande. Jag återkommer till denna artikel längre fram.

23 Se, för ett liknande resonemang, domen av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44 och 51), och, mer nyligen, domen IB (punkt 41).

24 Se, bland annat, domen HR (punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

25 Av denna rapport framgår att man tagit särskild hänsyn till det faktum att [EU]-domstolen (dock inte med tillämpning av [konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, nedan kallad 1968 års Brysselkonvention)]) vid flera tillfällen har lämnat en definition med innebörden 'den plats som personen har utsett till permanent eller brukligt centrum av fast slag för sin verksamhet, varvid det är viktigt att ta hänsyn till alla i sammanhanget relevanta fakta för att avgöra frågan om hemvist', Borrásrapporten, s. 38, punkt 32.

26 Se punkt 33 i förevarande förslag till avgörande.

27 Domen IB (punkt 44). Se, även, skäl 1 i förordning nr 2201/2003 och Borrásrapporten, s. 36, punkt 27.

28 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, domen IB (punkt 56).

30 Domen IB (punkt 56), och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

31 Domen IB (punkt 45), och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).

32 Domen IB (punkt 46). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561, punkt 94): … varje gång en part uppger att han eller hon har mer än en hemvist, måste det avgöras om det verkligen förhåller sig så. När allt kommer omkring ökar det risken för att en bosättning (och inte en hemvist enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003) i slutändan avgör vilken domstol som är internationellt behörig.

33 Domen IB (punkt 51).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom HR (punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

35 Vad gäller ett spädbarns hemvist, se domen HR (punkt 66). I Lagarderapporten framhålls bland annat att den omständigheten att ett barn av semesterskäl inte vistas på hemvistorten i princip inte ändrar dess hemvist.

36 Kommissionen har i detta avseende förklarat att tjänsterna vid delegationerna är mycket eftertraktade och att beslutet om utstationering antas med beaktande av de utsända personernas önskemål.

37 Jag erinrar om att det framgår av beslutet om hänskjutande att makarna mellan augusti 2010 och februari 2015 var bosatta i Guinea-Bissau.

38 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 36 och punkt 48 i förevarande förslag till avgörande.

39 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 46 och där angiven rättspraxis).

40 Se, vad gäller tolkningen av artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatserna i förordning nr 2201/2003, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561, punkt 66).

41 Detta är inte fallet vid en vistelse som beror på en yrkesmässig utstationering som läkare eller sjuksköterskor i ett tredjeland inom ramen för humanitära organisationers tillfälliga uppdrag eller soldaters tillfälliga uppdrag inom ramen för vissa typer av uppdrag.

42 Enligt förordning nr 2201/2003 är det endast möjligt att fastställa huruvida en person har eller inte har hemvist inom en medlemsstats territorium.

43 I artikel 1 i förordning nr 4/2009 föreskrivs att denna förordning ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande. Se, även, skäl 11 i den förordningen.

44 Det ska preciseras att det i förordning nr 4/2009 inte uppställs något krav på att svaranden ska ha hemvist i en medlemsstat för att förordningen ska vara tillämplig. Se skäl 15 i förordning nr 4/2009: … Att en svarande har hemvist i en tredjestat bör inte längre innebära att tillämpning av gemenskapens behörighetsregler utesluts och en hänvisning till behörighetsreglerna i nationell rätt bör inte längre finnas. I denna förordning bör det därför regleras i vilka fall en domstol i en medlemsstat kan ha subsidiär behörighet.

45 Jag understryker att det i mål om äktenskapsskillnad rör sig om att fastställa makarnas eller en av makarnas eller svarandens hemvist. I mål om föräldraansvar rör det sig om att fastställa föräldrarnas och/eller barnens hemvist och i mål om underhållsskyldighet rör det sig om att fastställa den underhållsberättigades eller svarandens hemvist.

46 Dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 26–29).

47 I skälen 22, 25, 31, 33, 35 och 45 i förordning nr 4/2009 bekräftas att målet är att säkerställa (snabb och effektiv) indrivning av underhållsbidrag i gränsöverskridande situationer och därmed underlätta den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen.

48 Se punkt 50 i förevarande förslag till avgörande.

49 Vad gäller överensstämmelsen mellan begreppet hemvist i förordning nr 4/2009 och samma begrepp i artikel 3 (avseende vuxna) och artikel 7 (avseende barn) i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1), se Hess, B., Towards a Uniform Concept of Habitual Residence in European Procedural and Private International Law?, Polski Proces Cywilny, nr 4, 2021, s. 523–542, särskilt s. 528.

50 Text antagen vid den tjugoförsta sessionen för Haagkonferensen för internationell privaträtt, nedan kallad Bonomirapporten.

51 Se Wouters, J., och Duquet, S., The EU and International Diplomatic Law: New Horizons?, The Hague Journal of Diplomacy, vol. 7, nr 1, 2012, s. 31–49, särskilt s. 44. Enligt dessa författare ska [unionens] diplomatiska nätverk omfattas av Wienkonventionen genom särskilda överenskommelser med värdlandet. De flesta stater har accepterat att [unions]delegationerna, deras personal och deras egendom omfattas av sådana privilegier och sådan immunitet. De specifika bestämmelserna och det regelverk de ingår i kan dock variera beroende på vilken part som berörs.

52 Jag preciserar att det rör sig om olika personers hemvist, i förevarande fall makarnas, faderns eller moderns hemvist samt den underhållsberättigades hemvist.

53 Vad gäller begreppet ett barns hemvist, se dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 34 och 35), och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 50). Vad gäller begreppet ett spädbarns hemvist, se dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44–46), dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 40), och domen HR (punkt 40).

54 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41).

55 Se, bland annat, dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 61).

56 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41). Enligt min mening tyder domstolens användning av uttrycket i viss utsträckning är integrerat på att det inte krävs att integreringen är fullständig eller total. Se även, för ett liknande resonemang, domen IB.

57 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 42).

58 Om nämnda faktorer, såsom i förevarande fall, är koncentrerade till ett tredjeland inom ramen för förordning nr 2201/2003 innebär detta inte att den hänskjutande domstolen kan fastställa att barnen har hemvist i den staten, utan snarare att de inte har hemvist i en medlemsstat.

59 Domen HR (punkt 43 och där angiven rättspraxis).

60 Se, bland annat, domen HR (punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

61 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen HR (punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis).

62 Den tolkning som den spanska regeringen förordade i sitt skriftliga yttrande pekar i samma riktning. Se punkt 80 i förevarande förslag till avgörande.

63 Jag noterar att bortsett från några ändringar av huvudsakligen formell karaktär har förordning 2019/1111 inte ändrat reglerna om domstolars internationella behörighet i äktenskapsmål. Unionslagstiftaren har således behållit det system med behörighet i övriga fall som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003, och som numera återfinns i artikel 6 i förordning nr 2019/1111. I artikel 104 i förordning 2019/1111 föreskrivs nämligen att med förbehåll för artikel 100.2 i denna förordning ska förordning nr 2201/2003 upphöra att gälla den 1 augusti 2022.

64 Det komplexa sambandet mellan artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 har varit föremål för omfattande kritik i doktrinen. Se, bland annat, Borrás, A., Article 6, a.a., s. 98, punkt 2. Jag påpekar att kommissionen i sitt förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål, av den 17 juli 2006 (KOM(2006) 399 slutlig, s. 8), föreslog att artikel 6 skulle utgå: Det offentliga samrådet visade att denna bestämmelse kan orsaka missförstånd. Den är också onödig, eftersom artiklarna 3, 4 och 5 beskriver under vilka omständigheter en domstol har exklusiv behörighet när en maka eller make har hemvist inom en medlemsstats territorium.

65 Enligt kommissionen [hänvisas det i] artikel 7 i förordning nr 2201/2003 nu till de nationella reglerna om domstols behörighet i situationer när makarna inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och är av olika nationalitet, se KOM(2006) 399 slutlig, s. 9.

66 Dom av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740, punkt 26). Enligt domstolen ska hänsyn även tas till skälen 4 och 8 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19), vars bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål i väsentliga delar har intagits i förordning nr 2201/2003, vid tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003. Se, för ett liknande resonemang, Ní Shúilleabháin, M., Cross-Border Divorce Law. Bruxelles II bis, Oxford Private International Law Series, 2010,., s. 30, punkt 1.43.

67 I skäl 2 i förordning nr 2201/2003 understryks även att det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden är en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område. Se, även, skäl 23 i denna förordning och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, punkt 34, tillgängliga på följande webbadress: http://www.europarl.europa.eu/summits/tam_sv.htm, och kommissionens arbetsdokument Ömsesidigt erkännande av avgöranden om föräldraansvar, KOM(2001) 166 slutlig, s. 3.

68 Dom av den 29 november 2007 ( C‑68/07, EU:C:2007:740).

69 Dom av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740, punkt 22).

70 Se Ní Shúilleabháin, M., a.a., s. 157, punkt 4.33. Se, även, Kruger, T., och Samyn, L., Brussels II bis: successes and suggested improvements, Journal of Private International Law,·2016, s. 1–37, särskilt s. 8, och Campiglio, C., Conflitti positivi et negativi di giurisdizione in materia matrimoniale, Rivista di diritto internazionale privato et processuale, nr 3, 2021, s. 497–532, särskilt s. 522.

71 Pataut, E., Codifier le divorce international: Quelques remarques sur le projet GEDIP, AUC IURIDICA, 2020, nr 66, s. 95–115, särskilt s. 103.

72 Se punkt 129 i förevarande förslag till avgörande. Jag påpekar att det i doktrinen ifrågasätts huruvida det är lämpligt att behålla den behörighet i övriga fall som föreskrivs i förordning nr 2201/2003 och huruvida det är berättigat att ersätta denna med en enhetlig behörighet. Se bland annat, Bonomi, A., La compétence internationale en matière de divorce. Quelques suggestions pour une (improbable) révision du règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, 2017, vol. 4, nr 4, s. 511–534, särskilt s. 522 och följande sidor, och Pataut, E., loc. cit., s. 104 och följande sidor.

73 I det mål som avgjordes genom domen av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740), var sökanden bosatt i en annan medlemsstat än den hon var medborgare i. När en av makarna är medborgare i en medlemsstat och båda makarna är bosatta i ett tredjeland blir det, såsom påpekats i doktrinen, däremot problem, eftersom vissa medlemsstater i sin interna rättsordning saknar bestämmelser om behörighet i övriga fall när det gäller artikel 3 i förordning nr 2201/2003. Se Borrásrapporten, punkt 47. Se, även, Borrás, A., Article 6, Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), a.a., s. 102, punkt 13.

74 Dom av den 17 oktober 2018, UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkt 57).

75 Dom av den 17 oktober 2018, UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkt 66).

76 Se Pataut, E., Articles 10–15, i Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), Brussels II bis Regulation, European Commentaries on Private International Law, Sellier European Law Publishers, 2012, artikel 14, s. 162, punkt 4.

77 Se Bonomi, A., ” a.a., särskilt s. 514.

78 Vad gäller artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 anser vissa författare att en flexibel och vid tolkning av denna bestämmelse även gör det möjligt att iaktta bestämmelserna i artikel 15 i förordningen, enligt vilka ett mål får överföras till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet. Se Pataut, E., Articles 10–15, a.a., s. 157, punkt 53. Andra författare är däremot av motsatt uppfattning. Bland annat Ancel, B. och Muir Watt, H. anser att den förlängning som föreskrivs i denna bestämmelse gör att mekanismen för överföring av behörighet till en domstol som är bättre lämpad i artikel 15 i förordningen, som hämtats från 1996 års konvention, blir överflödig. Under dessa omständigheter ter det sig rimligare att hålla fast vid en restriktiv tolkning där artikel 12.3 endast ses som en anpassning av artikel 3.2 i Bryssel II-förordningen till det nya behörighetssystemet och där det således endast är möjligt att utvidga behörigheten till förmån för domstolarna i den medlemsstat där ett mål om äktenskapsskillnad prövas på grundval av en domstols behörighet i övriga fall (artikel 7 i förordningen: behörighet till följd av internationell privaträtt). Ancel, B. och Muir Watt, H., Aliments sans frontières. Le règlement CE no 4/2009 du 18 décembre 2008 relatif à la compétence, la loi applicable, la reconnaissance et l'exécution des décisions et la coopération en matière d'obligations alimentaires, Revue critique de droit international privé, no 3, 2010, s. 457–484., särskilt s. 476, punkt 18.

79 Dom av dom av den 12 november 2014, L ( C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 39) och dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 36). Däremot är det inte tillåtet att välja behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad.

80 Se Franzina, P., Forum Necessitatis, Viarengo, I., och Villata, F.C., (red.), Planning the Future of Cross Border Families: A Path Through Coordination (Studies in Private International Law), Oxford: Hart Publishing, 2020, s. 325–330, särskilt s. 326.

81 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479).

82 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479, punkterna 47 och 48).

83 I mål om föräldraansvar är spanska domstolar bland annat behöriga när käranden är spansk.

84 Enligt den hänskjutande domstolen är spanska domstolar enligt artikel 22 quater d LOPJ emellertid inte behöriga att pröva en talan om äktenskapsskillnad

85 Även om, som jag angav i mitt förslag till avgörande i målet R (Domstols behörighet i fråga om föräldraansvar och underhållsskyldighet) ( C‑468/18, EU:C:2019:649, punkt 72), innebär den omständigheten att talan om underhållsbidrag har samband med en talan om föräldraansvar, i den mening som avses i artikel 3 d förordning nr 4/2009, inte att det är uteslutet att en domstol i en medlemsstat kan vara behörig med stöd av artikel 3 a eller, i förekommande fall, med stöd av artikel 5 i denna förordning.

86 såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap.

87 Det framgår inte av beslutet om hänskjutande att parterna har gjort ett val av domstol (artikel 4) eller att svaranden frivilligt gått i svaromål av något annat skäl än att bestrida domstolens behörighet (artikel 5). Jag erinrar emellertid om att enligt artikel 4.3 i förordning nr 4/2009 ska artikel 4 inte tillämpas på en tvist om underhållsskyldighet mot ett barn under 18 år.

88 I artikel 6 i förordning nr 4/2009 föreskrivs en subsidiär behörighet för domstolarna i den medlemsstat där båda parterna är medborgare.

89 I vissa delar av doktrinen anges emellertid att det inte är säkert att den situation där förfarandet inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning omfattar andra hinder för erhållande av underhåll än rent processuella hinder. Ancel, B., och Muir Watt, H., a.a., särskilt, s. 483.

90 Bland annat när det begärs att ett betydande belopp ska ställas som säkerhet.

91 Bland annat vid översvämningar eller andra naturkatastrofer.

92 Till exempel vid risk för rättsvägran på grund av sexuell läggning, religions- eller rastillhörighet eller om de berörda domstolarna begär oacceptabla och diskriminerande bevis.

93 Lagarde, P., Le for de nécessité dans les règlements européens, Europa als Rechts- und Lebensraum: Liber amicorum für Christian Kohler zum 75. Geburtstag am 18. Juni 2018, red. Ch. Kohler, B. Hess, E. Jayme, H.P. Mansel, Bielefeld, 2018, s. 255–267, särskilt s. 262.

94 Vad gäller arv, se mitt förslag till avgörande i målet RK (Avvisning av talan på grund av bristande behörighet) ( C‑422/20, EU:C:2021:565, punkt 60 och fotnot 35).

95 Vanligtvis en av föräldrarna som företrädare för den underhållsberättigade men även ett offentligt organ som lagligen har övertagit den underhållsberättigades rättigheter. Se dom av den 17 september 2020, Landkreis Harburg (Ett offentligt organs övertagande av den underhållsberättigades rättigheter) ( C‑540/19, EU:C:2020:732).

96 Franzina, P., Forum Necessitatis, a.a., s. 327.

97 Se mitt förslag till avgörande i målet KP ( C‑83/17, EU:C:2018:46, punkt 53).

98 Se, bland annat, Ancel, B., och Muir Watt, H., a.a., s. 483.

99 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479, punkt 46).

100 Se punkt 23 i förevarande förslag till avgörande.

101 Även om talan om underhållsbidrag formellt har väckts av den underhållsberättigade, anses talan ha väckts av modern (som företräder sina barn). Se rapporten från kommittén för undanröjande av diskriminering av kvinnor, Slutliga synpunkter avseende Togos sjätte och sjunde periodiska rapporter, antagna av kommittén vid dess femtiotredje session (1–19 oktober 2012), s. 3. Tillgänglig på https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CEDAW/C/TGO/CO/6–7&Lang=En: Kommittén är bekymrad över att kvinnor i praktiken inte har tillgång till domstolsprövning och över de många faktorer som ligger till grund för detta, såsom … [bland annat] stigmatiseringen av kvinnor som väcker talan vid domstol.

102 Se, bland annat, dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl. ( C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 37), och beslut av den 15 januari 2020, Corporate Commercial Bank ( C‑647/18, ej publicerad, EU:C:2020:13, punkt 38).

103 Szpunar, M., och Pacula, K., Forum of necessity in family matters within the framework of EU and international law, Polski Proces Cywilny, 4/2021, s. 563–592, särskilt s. 584, samt de författare som citeras i fotnot 99.

104 Se, för ett liknande resonemang, Fernández Arroyo, D. P., Compétence exclusive et compétence exorbitante dans les relations privées internationales, Recueil des Cours de l'Académie de Droit International de la Haye, 2009/323, s. 11–259, särskilt s. 75 och 76: [d]et förefaller som om det huvudsakliga syftet med forum necessitatis inte är att ge domstolarna skäl att ingripa i mål där de inte är behöriga, utan att säkerställa den grundläggande rätten till domstolsprövning.