Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 16 december 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Punkt 18 i beslutet om hänskjutande.

4 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 36).

5 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2018:863, punkt 44).

6 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkterna 37 och 39).

7 Artikel 2 f i förordning (EU) nr 1215/2012.

8 Dom av den 4 september 2019, Salvoni ( C‑347/18, EU:C:2019:661, punkt 31).

9 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkterna 38 och 40).

10 Enligt artikel 67.2 a i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT C 384 I, 2019, s. 1) och mot bakgrund av datumet för dess antagande, det vill säga den 20 mars 2019, utgör ett beslut som meddelats av en engelsk domstol inte en dom som meddelats i ett tredjeland.

11 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

12 Dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 28–31).

13 Dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 35 och 36).

14 Dom av den 6 juni 2019, Weil ( C‑361/18, EU:C:2019:473).

15 Det framgår av fast rättspraxis att, eftersom förordning nr 1215/2012 upphäver och ersätter rådets förordning (EG) nr 44/2001, ska domstolens tolkning av bestämmelserna i den sistnämnda förordningen gälla även för förordning nr 1215/2012, men endast när bestämmelserna i dessa båda unionsrättsakter kan anses vara likvärdiga (dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 45), vilket inte är fallet beträffande bestämmelserna om intyg.

16 Ferrand F., Reconnaissance et exécution des jugements européens en matière civile et commerciale, Dalloz action Droit et pratique de la procédure civile, kapitel 541–243.

17 D’Avout, L., L’efficacité internationale des jugements après la refonte du règlement Bruxelles I, Revue internationale de droit processuel 2/2015, s. 258.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 36). Den andra användningen av ordet erkännande i punkt 36 i denna dom förefaller inte vara korrekt och formuleringen av den har inte återgetts, eftersom en berörd part enligt artikel 45 i förordning nr 1215/2012 får ansöka om vägran att erkänna en dom.

19 Frågan är huruvida domstolens praxis inte innebär ett fastställande av en behörighet knuten till den anmodade domstolen, då denna endast får pröva de grunder för vägran av verkställighet som sökanden har gjort gällande och inte göra någon prövning ex officio. Det ska emellertid påpekas att förfarandet för vägran av verkställighet enligt artikel 47.2 i förordning (EU) nr 1215/2012, i den mån det inte omfattas av denna förordning, ska regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten. När en ansökan om vägran av verkställighet har lämnats in och överklagandeförfarandet har inletts, fastställs således behörigheten för domstolen i den anmodade medlemsstatens och särskilt möjligheten eller skyldigheten för denna domstol att ex officio pröva en grund för vägran av verkställighet enligt de processrättsliga bestämmelserna i denna stat.

20 Dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 31) och dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 46).

21 Se, analogt, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkterna 40 och 41).

22 Se punkt 18 i beslutet om hänskjutande.

23 Se, analogt, dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 38–40).

24 Se, analogt, dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 41 och 42).

25 Dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkterna 48 och 50).

26 Dom av den 20 januari 1994, Owens Bank ( C‑129/92, EU:C:1994:13).

27 EGT L 299, 1972, s. 32.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 1994, Owens Bank ( C‑129/92, EU:C:1994:13, punkterna 17 och 23).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 1994, Owens Bank ( C‑129/92, EU:C:1994:13, punkt 13).

30 Kommissionen angav, i punkt 10 i sitt yttrande, att det beslut som ursprungsdomstolen meddelat fattades efter ett summariskt förfarande avseende verkställighet av två domar från Jordanien. Kommissionen anförde vidare, i punkt 36 i nämnda yttrande, att syftet med det förfarande som denna domstol genomfört begränsade sig till en prövning av huruvida det fanns en betalningsskyldighet enligt en slutgiltig dom i förhållande till den part som ansökt om verkställighet.

31 Se punkterna 16, 25 och 27 i det yttrande som H Limited har gett in. H Limited angav (punkt 20) att prövningar avseende rättsordning (ordre public), rätten att yttra sig när förfarandet inleds och den utländska domstolens indirekta behörighet ingår i det aktuella common law-förfarandet, vilket förstärker konstaterandet att detta förfarande kan likställas med ett exekvaturförfarande. Dessa indikationer motsvarar den bedömning av förfaranden för erkännande och verkställighet i common law i Förenade kungariket som gjorts av Dr Peter Schlosser i dennes rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention (EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 6 och följande punkter).

32 Dessa invändningar motsvarar bifrågor som är oskiljbara från det verkställighetsförfarande i vilket de ingår. Det ska erinras om att domstolen, i domen av den 20 januari 1994, Owens Bank ( C‑129/92, EU:C:1994:13, punkterna 29–37) angav att Brysselkonventionen inte var tillämplig på förfaranden eller på problem som uppstår inom ramen för förfaranden som härrör från en konventionsstat beträffande erkännande och verkställighet av domar som meddelats i tredjestater.

33 Dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 51).

34 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 53).

35 Se, analogt, dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss ( C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 36).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 56).

37 De uppgifter som lämnats i beslutet om hänskjutande skulle kunna visa ett åsidosättande av en annan grundläggande bestämmelse i unionsrätten, nämligen principen om förbud mot bedrägeri och rättsmissbruk som utgör en allmän unionsrättslig princip som enskilda måste iaktta. Enligt domstolen kan tillämpningen av unionsrätten inte utsträckas till att omfatta sådana förfaranden som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten genom bedrägeri eller missbruk (dom av den 28 oktober 2020, Kreis Heinsberg, C‑112/19, EU:C:2020:864, punkt 46). För att kunna konstatera att ett bedrägeri har begåtts krävs det särskilt att det föreligger en mängd samstämmiga indicier som visar att såväl ett objektivt som ett subjektivt rekvisit är uppfyllt. I förevarande mål utgörs det objektiva rekvisitet av att villkoren för en tillämpning av förordning (EU) nr 1215/2012 inte är uppfyllda. Det subjektiva rekvisitet utgörs vidare av H Limiteds avsikt att kringgå dessa villkor, genom ett förvarande som, i en medlemsstat utan tydlig anknytning till J, hade till syfte att skapa förutsättningar för verkställighet av två jordanska domar, i syfte att uppnå den fördel som är knuten till tillämpningen av denna förordning, det vill säga en direkt verkställighet av dessa domar i Österrike, där J har sin hemvist. Denna situation är jämförbar med begreppet dubbel exekvatur.

38 Det ska påpekas att kommissionens förslag till förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM/2010/748 slutlig), utöver avskaffandet av exekvaturförfarandet, innehöll avskaffandet av handlingar som uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där verkställighet begärs som grund för att vägra verkställighet av en dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten. Mot bakgrund av de livliga diskussioner som uppstod till följd av det andra förslaget och de förbehåll som de olika medlemsstaterna uttryckte, avstod unionslagstiftaren slutligen från att anta det.

39 Se artikel 41.2 i förordning (EU) nr 1215/2012 beträffande möjligheten att tillämpa de grunder för vägran eller uppskjutande av verkställighet som föreskrivs i den anmodade medlemsstatens lagstiftning.

40 Denna tolkning bekräftas av domen av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 46 och 54). I punkt 54 i denna dom har domstolen tydligt knutit den materiella slutsatsen att det inte förelåg något uppenbart åsidosättande av rättsordningen i den anmodade medlemsstaten till konstaterandet av en möjlighet för de berörda enskilda att göra sina processuella rättigheter gällande vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten.

41 Pailler L., Journal du droit international (Clunet) nr, oktober 2016, 20.

42 Se dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkterna 42–45) och av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 61). I domen av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349) är det återigen mot bakgrund av fastställandet av ett uppenbart åsidosättande av den formella rättsordningen som det kontrollerats huruvida kravet på att alla rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten ska ha använts har iakttagits.

43 Det ska erinras om att unionsrätten ska införlivas med medlemsstaternas rättsordningar och att de nationella domstolarna, med allmän behörighet att bevaka tillämpningen av unionsrätten, har till uppdrag att säkerställa en effektiv tillämpning av de unionsrättsliga bestämmelserna.

44 Det följer av skäl 30 i förordning (EU) nr 1215/2012 att valet av denna terminologi beror på processuella överväganden, nämligen lagstiftarens önskan att i ett och samma förfarande, som inleds av den part mot vilken verkställighet har begärts, inbegripa den anmodade domstolens prövning av alla grunder som gör det möjligt att bestrida denna verkställighet, såsom de anges i artiklarna 41.2 och 45 i denna förordning. Det ska erinras om att enligt artikel 47.2 i förordning (EU) nr 1215/2012 ska förfarandet för vägran av verkställighet, i den mån det inte omfattas av denna förordning, regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten.

45 Artikel 52 i förordning nr 1215/2012 omfattas av avsnitt 4 i kapitel III som avser allmänna bestämmelser.

46 Det ska tilläggas att de grunder som anges i artikel 41.2 i förordning nr 1215/2012, i likhet med dem som anges i artikel 45 i denna förordning, ska tolkas restriktivt.