Förslag till avgörande av Generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 2 december 2021

1 Originalspråk: spanska.

2 Jag använder fortsättningsvis uttrycket medlemsstat för att beteckna stater som är bundna av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Så är inte fallet med Danmark och Irland. Förenade kungariket, som vid den avlidnes död fortfarande tillhörde Europeiska unionen, var aldrig bundet av förordningen.

3 Enligt beslutet att begära förhandsavgörande åberopade ingen av parterna den här artikeln, varken i första eller i andra instans. Lydelsen av domen i andra instans skulle emellertid åtminstone göra det möjligt att ifrågasätta att artikel 10 inte har tillämpats (se punkt 27 och följande punkter i detta förslag till avgörande).

4 Enligt den information som finns att tillgå tycks XA ha bott i Förenade kungariket från 1980-talets början och fram till augusti 2012, då han flyttade till Frankrike. Han avled där tre år senare. Han var delägare i två fastigheter i Förenade kungariket och ägde 10 procent av aktierna i ett franskt bolag, som hade bildats för att köpa en fastighet i Frankrike som han finansierade i sin helhet och som han bodde i vid sin död.

5 I den spanska och den portugisiska versionen av artikel 10 i förordning nr 650/2012 hänvisas ordagrant till den medlemsstat där los bienes de la herencia (de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen) (min kursivering) är belägna, vilket kan ge intryck av att hela kvarlåtenskapen ska vara belägen i den staten för att dess domstolar ska vara behöriga. Så förhåller det sig däremot inte i den franska versionen och inte heller i de andra versioner som jag har kunnat granska. Jag betvivlar inte att de sistnämnda versionerna är de korrekta. Detta framgår av förarbetena: se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (COM(2009) 154 final) (nedan kallat kommissionens förslag), i kommentaren till artikel 6. De är även den logiska tolkningen. I annat fall skulle det inte gå att förklara varför behörigheten enligt artikel 10.1 uttryckligen omfattar arvsmålet i dess helhet. Det skulle heller inte gå att förklara varför behörigheten enligt punkt 2 i samma artikel begränsas till de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen och som är belägna där.

6 Se, för ett liknande resonemang, L’office du juge- Études de droit comparé, under samordning av Chanais, C., Hess, B., Saletti, A. och van Drooghenbroeck, J.F., Bruylant, 2018. Samma avsaknad av enhetlighet kan även konstateras när det gäller tillämpning av unionsrätten på eget initiativ, exempelvis när det gäller konsumenträtten. Beträffande detta se Hess, B. och Taelman, P., Consumer Actions before National Courts, i Hess, B. och Law, S., Implementing EU Consumer Rights by National Procedural Law, Hart/Beck/Nomos, 2019, s. 95 och följande sidor.

7 Förordning nr 650/2012 utgör inte hinder för att domstolen bereder båda parterna| tillfälle att yttra sig över tillämpningen av artikel 10. Tvärtom kan det vara obligatoriskt, enligt EU-domstolens praxis rörande nödvändigheten av att iaktta krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång. Parterna ska kunna få kännedom om och ha möjlighet att diskutera de omständigheter som domstolen har prövat ex officio och som den har för avsikt att grunda sitt avgörande på; se bland annat dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 29 och följande punkter).

8 Jag vill tillägga att behörighetsgrunderna i förordning nr 650/2012 inte ger käranden någon möjlighet att välja, vilket däremot exempelvis är fallet med artiklarna 4 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). De innebär att domstolens ingripande ex officio inte ger den rätt att råda bot på det misstag som har begåtts av den part som haft fördelen att kunna välja, men valt fel rättslig grund för behörigheten och i stället valt en olämplig behörighetsgrund.

9 Se punkt 10 i beslutet att begära förhandsavgörande, beträffande det internationella behörighetssystemets slutna karaktär, och punkt 11, beträffande sambandet mellan forum och jus som en grundläggande princip för förordning nr 650/2012, i fråga om behörighetsgrundernas dispositiva karaktär och räckvidden för skyldigheten att pröva den egna behörigheten.

10 Artiklarna 4 och 10.1 (på de villkor som anges).

11 Artiklarna 5, 7 och 9.

12 Och tillräckligt för att avgöra alla frågor som rör ett arv, oavsett var de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna. Endast i undantagsfall begränsar lagstiftaren den behöriga domstolens behörighet till de tillgångar som är belägna i den egna medlemsstaten: se artikel 10.2 i förordning nr 650/2012. I artikel 12.2 föreskrivs att domstolen får undanta vissa tillgångar från förfarandet, men skälet till det är inte att den saknar internationell behörighet med avseende på dessa tillgångar.

13 Lagstiftaren har fört in ett forum necessitatis i artikel 11, i syfte att förhindra en eventuell rättsvägran.

14 Skäl 23. Dessa mål ska enligt lagstiftaren i första hand uppnås genom att tillämpa den avlidnes hemvist vid sin död som allmänt anknytningskriterium, vilket är avgörande för såväl den internationella behörigheten som tillämplig lag.

15 Artikel 4 jämförd med artikel 21.1 i förordning nr 650/2012.

16 Artikel 10 jämförd med artikel 21.1 i förordning nr 650/2012.

17 Till förmån för lagen i den medlemsstat där personen var medborgare vid sin död eller vid tidpunkten för sitt val; se artikel 22.1

18 Det föreligger naturligtvis ett tydligt begreppsmässigt företräde för domstolen i den ort där den avlidnes senast hade hemvist när den är belägen i en medlemsstat, eftersom den hemvisten ger upphov till en starkare koppling (mellan arvet och domstolen) än andra faktorer.

19 Skäl 27 och 28 i förordning nr 650/2012. Att låta parterna välja är en av de mekanismer – men inte den enda – som syftar till att göra det möjligt för den myndighet som handlägger tvisten att pröva och fatta beslut i arvsärendet i enlighet med den egna lagstiftningen.

20 Dessutom ska vissa krav vara uppfyllda; se följande punkt.

21 Artikel 5 jämförd med artiklarna 6 b och 7 b i förordning nr 650/2012.

22 Artikel 9 i förordning nr 650/2012.

23 Artikel 7 c i förordning nr 650/2012.

24 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 11.

25 Det föreskrivs emellertid inte någon påföljd om detta påbud inte iakttas.

26 Kommissionens förslag, artikel 11. På förslag av Europaparlamentet klargjordes det att det mål som nämnts i bestämmelsen ska avse en arvsfråga; se artikel 11 i förslag till Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 6 mars 2012, dokument A7–0045/2012.

27 Påbudet om en prövning ex officio av den egna behörigheten har sitt ursprung i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; konsoliderad version i EGT C 27, 1998, s. 1). Det finns med i alla senare förordningar med bestämmelser om internationell behörighet, oavsett område. Regelns räckvidd kan variera, men inte den föreskrivna rättsliga följden: en domstol som inte är behörig ska på eget initiativ förklara sig obehörig.

28 Det kan helt enkelt bero på att förfarandet inte är kontradiktoriskt.

29 En förklaring ex officio att domstolen saknar behörighet utgör ett nödvändigt komplement för att kompensera för avsaknaden av kontroll av den ursprungliga domstolens behörighet när domstolen i en annan medlemsstat ska erkänna den förstnämnda domstolens avgörande och förklara det verkställbart. Se artikel 40 i förordning nr 650/2012, som innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för att vägra erkännande, och artikel 52, som utsträcker dessa skäl till att omfatta avslag på en ansökan om verkställbarhetsförklaring eller upphävande av verkställbarhetsförklaringen.

30 Artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012.

31 Artikel 10.1 b i förordning nr 650/2012.

32 Artikel 10.2 i förordning nr 650/2012.

33 Skäl 30 i förordning nr 650/2012. Se även skäl 13 i kommissionens förslag.

34 Kommissionen använder sig av denna formulering i sin motivering till förslaget, under punkt 4.2. Slutversionen av förordning nr 650/2012 är mer sammanfattande; se skäl 7.

35 Se exempelvis 105 § jämförd med 343 § i den tyska lagen om familjerättsliga ärenden och ärenden som rör frivillig rättsvård (Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit, FamFG); i Spanien, artikel 22 quater g i lag 6/1985 av den 1 juli 1985 om domstolsväsendet (Ley Orgánica 6/1985, de 1 de julio, del Poder Judicial); i Italien, artikel 50 i lagen om internationell privaträtt (Legge 31 maggio 1995, n. 218).

36 Jag vill erinra om att om inget av dessa villkor är uppfyllda, omfattar behörigheten bara den kvarlåtenskap som är belägen i medlemsstaten, enligt artikel 10.2 i förordning nr 650/2012.

37 Enligt artikel 6 i förordning 650/2012, och beroende på om omständigheterna i led a eller led b föreligger, har den domstol som prövar målet samma rätt att avstå och samma skyldighet att göra det, oavsett om dess behörighet följer av artikel 4 eller artikel 10. I artikel 8 föreskrivs att en domstol som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål enligt artikel 4 eller artikel 10 ska avsluta förfarandet om parterna i målet har enats om att avgöra arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne.

38 Artikel 9.2 i förordning nr 650/2012.

39 Artikel 12.1 i förordning nr 650/2012. I praktiken är det troligt att ett erkännande i en tredjestat av ett avgörande som fattats på grundval av en behörighet enligt artikel 10 ger upphov till större förbehåll än om det skett på grundval av artikel 4. Den befogenhet som föreskrivs i artikel 12 avser emellertid inte enbart det förstnämnda fallet.

40 Punkt 11 i beslutet att begära förhandsavgörande.

41 Det räcker att se till skäl 43, direkt, eller skäl 57, indirekt, båda i förordning nr 650/2012.

42 Se punkt 63 i detta förslag till avgörande.

43 I punkt 103 i sitt förslag till avgörande i målet Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:738), som rörde rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), drog generaladvokaten Cruz Villalón också slutsatsen att det följer av systematiken att domstolarna är skyldiga att självmant grunda sin behörighet på förordning nr 2201/2003. Han menade att det inte räcker att domstolen gör en prövning enligt artikel 17 i förordning nr 2201/2003, vilken motsvaras av artikel 15 i förordning nr 650/2012. Han angav inget annat skäl för sitt svar, eftersom han ansåg att det han föreslog var en uppenbar (utan tvivel) följd av systemets logik. Bland annat begränsade han den inte till att det målet syftade till att säkerställa barnets bästa.

44 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

45 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 64), och av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 45). Det rörde sig om artikel 5.3 i förordning nr 44/2001.

46 Se föregående fotnot.

47 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande rörande domstolens skyldighet att ge parterna tillfälle att yttra sig över de omständigheter som kommer att ligga till grund för domstolens avgörande, när iakttagandet av den kontradiktoriska principen kräver det.

48 Punkt 74 i detta förslag till avgörande.

49 Det finns gott om exempel som belyser det. Vad beträffar civilrättsligt samarbete, se exempelvis dom av den 8 november 2005, Leffler ( C‑443/03, EU:C:2005:665, punkterna 49–51), dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 28), dom av den 9 november 2016, ENEFI ( C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 30), och dom av den 8 juni 2017, Vinyls Italia ( C‑54/16, EU:C:2017:433, punkterna 25–27), eller beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkterna 80–85).

50 Ett av många exempel är dom av den 20 maj 2021, X (Tankfordon för gasol) ( C‑120/19, EU:C:2021:398, punkt 69).

51 Se beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkt 85). Den återgivna formuleringen förknippas ibland med effektivitetsprincipen. Enligt min uppfattning rör det sig snarare om ett skydd av den ändamålsenliga verkan av det tillämpliga instrumentet; se, i linje med detta, Szpunar, M., L’effet utile dans la jurisprudence de la Cour de justice en matière de droit international privé, Travaux du Comité Français de Droit International Privé, 2018–2020, s. 153 och följande sidor.

52 Ett exempel på det förstnämnda är artikel 6 a eller artikel 12.1 i förordning nr 650/2012 och ett exempel på det sistnämnda är artikel 15 i samma förordning.

53 Se även punkt 77 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

54 Som jag tidigare nämnt är innebörden av uttrycket på eget initiativ inte entydig. Räckvidden av en eventuell skyldighet att tillämpa den unionsrättsliga bestämmelsen på eget initiativ ska då fastställas enligt fransk lag (den ska till exempel avgöra huruvida domstolen är skyldig att utreda de omständigheter som ligger till grund för dess behörighet eller om den kan eller ska kräva att den berörda parten styrker dem).

55 Fastställandet av den nationella bestämmelse vars processuella behandling ska jämföras med behandlingen av artikel 10 i förordning nr 650/2012 ska ske med beaktande av det som redovisats med avseende på den bestämmelsen och på adjektivet subsidiär med avseende på den behörighet som den ger.

56 Såvitt jag inte misstar mig finns det avgöranden från Cour de cassation (Högsta domstolen) rörande tillämpning av unionens internationella privaträttsliga bestämmelser, oberoende av om en part har åberopat dem. Exempelvis upphävde den dom som Cour de cassation, Chambre civile 1 (Högsta domstolen, första civilmålsavdelningen) meddelade den 22 februari 2005, 02–20.409, vilken i stor omfattning har kommenterats i doktrinen, det överklagade beslut som inte ex officio tillämpade artikel 2.1 b i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19). Det framgår inte vilken processrättslig grund som låg till grund för domen. Senare har samma domstol förespråkat en tillämpning ex officio av en unionsrättslig lagvalsregel, nämligen artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (EUT L 199, 2007, s. 40). Den grundade sig på artikel 12 i civilprocesslagen, enligt vilken le juge tranche le litige conformément aux règles de droit qui lui sont applicables (domstolen ska avgöra tvisten på grundval av tillämpliga rättsregler), och på principerna om unionsrättens företräde och effektivitet; se dom meddelade av Cour de cassation, Chambre civile 1 (Högsta domstolen, civilmålsavdelningen) den 26 maj 2021, 19–15.102. Det är emellertid oklart för mig om detta utgör fast rättspraxis.