Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 17 mars 2022

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1149 av den 20 juni 2019 om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten, om ändring av förordningarna (EG) nr 883/2004, (EU) nr 492/2011 och (EU) 2016/589 och om upphävande av beslut (EU) 2016/344 (EUT L 186, 2019, s. 21).

3 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade lydelse enligt Rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 28, 1997, s. 1).

4 Jag vill redan nu betona att båda de händelser som är föremål för det nationella målet rör anställningsförhållanden vid bemanningsarbete. Som bekant handlar det om en typ av arbete som regleras på unionsnivå av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och där tre parter deltar: bemanningsföretaget, arbetstagaren och kundföretaget. Dessa förhållanden kännetecknas av ett tresidigt förhållande som grundar sig på att det föreligger två avtal samtidigt: ett anställningsavtal mellan bemanningsföretaget och arbetstagaren och ett avtal i kraft av vilket bemanningsföretaget hyr ut en eller flera arbetstagare till kundföretaget. Arbetstagarna förblir formellt anställda och avlönade av bemanningsföretaget men utför sitt arbete hos kundföretaget och under dess ledning. Anställningsavtalet mellan bemanningsföretaget och arbetstagaren kan ingås i form av tillsvidareanställning eller visstidsanställning. Arbetstagaren har enbart i det förstnämnda fallet rätt till beredskapsersättning för de perioder som arbetstagaren väntar på att bli uthyrd till ett kundföretag.

5 Denna avtalsform regleras i artikel 7:691 punkt 2 i Burgerlijk Wetboek (Nederländernas civillag).

6 Dom av den 23 april 2015, Franzen m.fl. ( C‑382/13, EU:C:2015:261).

7 Såsom SVB har påpekat i sina skriftliga yttranden (punkt 19) är även artikel 59.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1) av betydelse i detta sammanhang. Artikeln har följande lydelse: När den tillämpliga lagstiftningen och/eller behörigheten att bevilja familjeförmåner mellan medlemsstater ändras under en kalendermånad, oavsett tidpunkterna för utbetalning av familjeförmånerna enligt lagstiftningen i dessa medlemsstater, ska den institution som betalade ut familjeförmånerna med stöd av den lagstiftning enligt vilken förmånerna beviljades vid månadens början stå för denna kostnad fram till utgången av den aktuella månaden.

8 I punkt 50 i domen Franzen slog domstolen fast att lagstiftningen i anställningsstaten förblir tillämplig så länge som den berörda personen utövar yrkesverksamhet i denna medlemsstat. Förekomsten av ett anställningsförhållande och typen av anställningsförhållande – såsom en deltidsanställning eller ett avtal om tillfälligt arbete – eller det antal arbetstimmar som den anställde utför saknar härvid all relevans (min kursivering).

9 Se skälen 1, 3, 4 och 45 i förordning nr 883/2004. Se, även, dom av den 30 september 2021, Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv) ( C‑285/20, EU:C:2021:785, punkt 42), dom av den 29 oktober 2020, Veselības ministrija ( C‑243/19, EU:C:2020:872, punkt 22), och dom av den 21 mars 2018, Klein Schiphorst ( C‑551/16, EU:C:2018:200, punkt 44).

10 Se dom av den 25 november 2021, Finanzamt Österreich (Barnbidrag till biståndsarbetare) ( C‑372/20, EU:C:2021:962, punkt 71), dom av den 14 juni 2016, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑308/14, EU:C:2016:436, punkt 67), och dom av den 21 mars 2018, Klein Schiphorst ( C‑551/16, EU:C:2018:200, punkt 31).

11 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet kommissionen/Förenade kungariket ( C‑308/14, EU:C:2015:666, punkt 49) samt mitt förslag till avgörande i målet SF ( C‑631/17, EU:C:2019:10, punkt 21).

12 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Franzen m.fl. ( C‑382/13, EU:C:2014:2190, punkt 63).

13 Se dom av den 3 juni 2021, TEAM POWER EUROPE ( C‑784/19, EU:C:2021:427, punkt 32), och dom av den 16 juli 2020, AFMB ( C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

14 Se dom av den 15 juli 2021, A (Offentlig hälso- och sjukvård) ( C‑535/19, EU:C:2021:595, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 29).

15 Se dom av den 15 juli 2021, A (Offentlig hälso- och sjukvård) ( C‑535/19, EU:C:2021:595, punkt 48), och dom av den 25 oktober 2018, Walltopia ( C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 48).

16 Se dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 30).

17 Se dom av den 3 juni 2021, TEAM POWER EUROPE ( C‑784/19, EU:C:2021:427, punkt 33), och dom av den 16 juli 2020, AFMB ( C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

18 Denna allmänna princip syftar till att alla arbetstagare som utför arbete i samma medlemsstat ska omfattas av samma lagstiftning om social trygghet och berörs av samma avgifter (se dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl., C‑527/16, EU:C:2018:669, punkterna 97 och 98). På detta sätt går det att förebygga icke önskvärda former av konkurrens genom lönekostnader och följaktligen ett tryck på de nationella sociala trygghetssystemen. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet AFMB ( C‑610/18, EU:C:2019:1010, punkt 29).

19 Se, i detta avseende, dom av den 13 september 2017, X ( C‑569/15, EU:C:2017:673, punkterna 23–26).

20 Se punkterna 4.3–4.7 i beslutet att begära förhandsavgörande.

21 Se dom av den 19 september 2019, van den Berg m.fl. ( C‑95/18 och C‑96/18, EU:C:2019:767, punkt 64). Av denna dom – som gällde en begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna), i samma mål som gav upphov till ovannämnda dom av den 23 april 2015, Franzen m.fl., dock med utgångspunkt i ett kassationsöverklagande – går det att utläsa att anställningsstaten inte är skyldig att låta en arbetstagare som är bosatt i en annan medlemsstat tillhöra dess försäkringssystem för de perioder under vilka lagstiftningen i bosättningsstaten är tillämplig enligt avdelning II i förordning nr 883/2004.

22 Se dom av den 17 december 1970, Manpower ( 35/70, EU:C:1970:120). Det stämmer att domstolen i denna dom slog fast att det ligger i migrerande arbetstagares intresse att inte omfattas av olika länders lagstiftningar under korta perioder, eftersom de mestadels skulle skadas av att de nationella lagstiftningarna generellt sett inte ger rätt till vissa sociala förmåner för korta perioder. Denna dom – som gällde en begäran om förhandsavgörande avseende artikel 13 a i rådets förordning nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetare – rörde en anställd vid ett franskt bemanningsföretag som sändes ut för att arbeta åt ett tyskt företag. Det handlade följaktligen om ett enda stadigvarande och fortlöpande anställningsförhållande mellan arbetstagaren och bemanningsföretaget (se punkterna 17–19 i denna dom), som – i motsats till de fall som är föremål för detta förslag till avgörande – inte hade några avbrott. Det är förståeligt att domstolen i en sådan situation genom en vid tolkning av artikel 13 a i nämnda förordning, där det uttryckligen hänvisas till enbart fall av utsändande, fann att lagstiftningen i den medlemsstat där bemanningsföretaget låg skulle tillämpas.

23 Se dom av den 3 juni 2021, TEAM POWER EUROPE ( C‑784/19, EU:C:2021:427, punkt 60), och dom av den 25 oktober 2018, Walltopia ( C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

24 Det hänvisades till dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkterna 39 och 40), och dom av den 11 november 2004, Adanez-Vega ( C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 24).

25 Se dom av den 3 maj 1990, Kits van Heijningen ( C‑2/89, EU:C:1990:183). I punkterna 14 och 15 i denna dom påpekade domstolen att det i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 inte görs någon åtskillnad mellan heltids- och deltidsanställning. Av detta skäl slog domstolen fast att enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 ska en person som omfattas av förordningens tillämpningsområde och arbetar deltid inom en medlemsstats territorium omfattas av den medlemsstatens lagstiftning såväl de dagar då denna person utför arbete som de dagar då personen inte arbetar.

26 Se dom av den 13 september 2017, X ( C‑569/15, EU:C:2017:673).

27 Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet X ( C‑569/15, EU:C:2017:181, punkterna 31–36).

28 Se dom av den 8 maj 2019, SF ( C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 40).

29 Se dom av den 11 november 2004, Adanez-Vega ( C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 24).