Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) den 25 september 2024
I mål T‑727/20 RENV,
TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning), sammansatt av ordföranden A. Marcoulli (referent) och domarna V. Tomljenović, R. Norkus, W. Valasidis och L. Spangsberg Grønfeldt, justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,
med beaktande av den skriftliga delen av förfarandet,
med beaktande av beslutet av den 21 april 2023, Kirimova/EUIPO (C‑306/22 P, ej publicerat, EU:C:2023:338),
efter förhandlingen den 23 februari 2024,
följande
Dom
Bakgrund
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Sökandens andra och tredje yrkande
Prövning i sak
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 120.4 b i förordning nr 2017/1001
Den första grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
– Inledande anmärkningar om tillämpliga rättsprinciper
– Tillämpning i det nu aktuella fallet
Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig
– Inledande anmärkningar om tillämpliga rättsprinciper
– Bakgrund
– Huruvida det är fråga om ett förfarandefel
– Följderna av förfarandefelet
Rättegångskostnader
1 Sökanden Nigar Kirimova har, genom talan enligt artikel 263 FEUF, yrkat att tribunalen ska upphäva beslut ER 93419–2020 av den 30 september 2020 fattat av den verkställande direktören för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) angående sökandens ansökan om undantag enligt artikel 120.4 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet).
2 Den 10 oktober 2019 gav sökanden in en ansökan till EUIPO om upptagande på myndighetens förteckning över auktoriserade ombud i enlighet med artikel 120 i förordning 2017/1001. I och med att hon är medborgare i Republiken Azerbajdzjan ansökte hon samtidigt, med stöd av punkt 4 b i samma artikel, om undantag från kravet på medborgarskap i en medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) enligt artikel 120.2 a i förordningen.
3 Genom en skrivelse av den 30 januari 2020 underrättade EUIPO sökanden om att hennes ansökan om undantag inte kunde tas upp till prövning.
4 Genom skrivelser av den 9 och den 13 mars 2020 med ett i huvudsak identiskt innehåll, framförde sökanden synpunkter som svar på EUIPO:s skrivelse av den 30 januari 2020.
5 EUIPO:s verkställande direktör avslog sökandens ansökan om undantag genom det angripna beslutet av den 30 september 2020.
6 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
7 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
8 EUIPO har gjort gällande att tribunalen inte är behörig att utfärda förelägganden till Europeiska unionens institutioner eller organ och att sökandens andra och tredje yrkande därför inte kan tas upp till sakprövning. EUIPO har också anfört att tribunalen inte har befogenhet att ändra det angripna beslutet, eftersom en sådan befogenhet endast föreligger med avseende på överklagandenämndernas beslut. EUIPO menar att den tillämpliga lagstiftningen inte föreskriver någon möjlighet att överklaga att ett sådant beslut som det angripna beslutet till en överklagandenämnd.
9 Sökanden har invänt att hon har yrkat att tribunalen ska ändra det angripna beslutet och att tribunalen har befogenhet att ändra EUIPO:s beslut enligt artikel 72 i förordning 2017/1001, vilken bestämmelse är tillämplig i det nu aktuella fallet, analogt med dess tillämpning i det mål som avgjordes med domen av den 13 juli 2017, Rosenich/EUIPO ( T‑527/14, EU:T:2017:487). Om tribunalen finner att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, måste den följaktligen ändra det. Detta följer även av artikel 103 i förordning 2017/1001. Den verkställande direktören har vidare åsidosatt en väsentlig formföreskrift genom att inte ge henne möjlighet att överklaga det angripna beslutet till en överklagandenämnd vid EUIPO.
10 Sökanden har i det andra och det tredje yrkandet begärt att tribunalen ska förplikta EUIPO att medge henne undantag från medborgarskapskravet och att uppta henne på förteckningen över auktoriserade ombud. I repliken och i yttrandet efter hänskjutandet har sökanden, genom samma yrkanden, begärt att tribunalen ska ändra det [angripna] beslutet och medge henne undantag från medborgarskapskravet och uppta henne på förteckningen över auktoriserade ombud. Oavsett huruvida sökanden härigenom har ändrat omfattningen av yrkandena och huruvida en sådan ändring kan tillåtas i det nu aktuella fallet, är det tillräckligt att påpeka att yrkandena i båda fallen ska avvisas på grund av att tribunalen inte är behörig att pröva dem.
11 I och med att nämnda yrkanden får anses utgöra en anmodan till tribunalen att förplikta EUIPO att vidta vissa åtgärder, finns det skäl att erinra om att tribunalen vid en laglighetskontroll enligt artikel 263 FEUF inte är behörig att utfärda förelägganden mot unionens institutioner, organ och byråer, även om dessa förelägganden avser det sätt på vilket parterna ska följa dess domar (se beslut av den 26 oktober 1995, Pevasa och Inpesca/kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P, EU:C:1995:360, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 266 FEUF ska den institution, det organ eller den byrå vars rättsakt ogiltigförklarats vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.
12 Det finns också skäl att framhålla, i den mån yrkandena får anses utgöra en anmodan till tribunalen att ändra det angripna beslutet, att tribunalen inte är behörig att ändra ett beslut som fattats av den verkställande direktören, såsom ett beslut som denne har fattat med stöd av artikel 120.4 b i förordning 2017/1001.
13 Det är visserligen riktigt att det i artikel 72.3 i förordning 2017/1001 anges att [t]ribunalen ska vara behörig att undanröja eller ändra ett överklagat beslut. Denna bestämmelse rör emellertid endast överklaganden av överklagandenämndernas beslut, inte en talan som väcks mot ett beslut av den verkställande direktören. Att en sådan tolkning ska göras följer av ordalydelsen i artikel 72 i förordningen, vilken enligt punkt 1 endast avser [b]eslut av överklagandenämnden i fråga om överklaganden, samt av systematiken i kapitel VII (artiklarna 66–73) i förordningen, vilket endast avser överklagandeförfaranden vid överklagandenämnderna och utgången av dessa förfaranden. Artikel 72.3 i förordningen kan således inte tolkas så, att tribunalen är behörig att ändra ett beslut som fattats av den verkställande direktören.
14 Sökandens resonemang om domen av den 13 juli 2017, Rosenich/EUIPO ( T‑527/14, EU:T:2017:487), och artikel 103.1 första meningen i förordning 2017/1001 föranleder inte någon annan tolkning.
15 Domen av den 13 juli 2017, Rosenich/EUIPO ( T‑527/14, EU:T:2017:487), meddelades i ett mål som rörde ett överklagande av ett beslut av en överklagandenämnd genom vilket EUIPO hade vägrat att ta upp en fysisk person på förteckningen över auktoriserade ombud på grund av att personen i fråga inte uppfyllde kravet i artikel 93.2 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om unionsvarumärke (EUT L 78, 2009, s. 1) (numera artikel 120.2 b i förordning 2017/1001). Det nu aktuella målet rör i stället ett överklagande av ett beslut av den verkställande direktören om att inte bevilja sökanden undantag från kravet i artikel 120.2 a i förordning 2017/1001 enligt punkt 4 b i samma artikel, vilken uttryckligen bemyndigar den verkställande direktören att fatta ett sådant beslut. Det beslut som tribunalen ändrade i det mål som sökanden har åberopat var således ett beslut fattat av en överklagandenämnd, medan det angripna beslutet är ett beslut fattat av den verkställande direktören, vilket bekräftar tolkningen ovan i punkt 13.
16 I motsats till vad sökanden har gjort gällande hade hon inte möjlighet att överklaga det angripna beslutet till en överklagandenämnd. Enligt artikel 66.1 i förordning 2017/1001, jämförd med artikel 159 a–d och f i samma förordning, är det endast beslut av granskarna, invändningsenheterna, avdelningen med ansvar för att föra registret, annulleringsenheterna och, i förekommande fall, andra personer eller enheter som utsetts av den verkställande direktören för detta ändamål som får överklagas till en överklagandenämnd. Enligt artikel 165.1 i förordningen, jämförd med artiklarna 160–164 i densamma, ska överklagandenämnderna på samma sätt svara för att besluta om överklaganden av beslut som fattats av granskarna, invändningsenheterna, avdelningen med ansvar för att föra registret, annulleringsenheterna och, i förekommande fall, andra personer eller enheter som utsetts av den verkställande direktören för detta ändamål. Det följer alltså av dessa bestämmelser att den verkställande direktörens beslut inte kan överklagas till överklagandenämnderna och att överklagandenämnderna inte är behöriga att besluta om överklaganden av sådana beslut. Detta motsägs inte av omständigheterna i det mål som avgjordes med domen av den 13 juli 2017, Rosenich/EUIPO ( T‑527/14, EU:T:2017:487). Det beslut av överklagandenämnden som hade överklagats till tribunalen i det målet avsåg nämligen inte ett överklagande av ett beslut av den verkställande direktören, utan – såsom framgår av punkt 14 i den domen – ett överklagande av ett beslut av [d]irektören för EUIPO:s avdelning Stöd till insatser …, i sin egenskap av medlem av avdelningen för administration av varumärken, mönster och modeller och rättsliga frågor.
17 Artikel 103 i förordning 2017/1001 reglerar vidare återkallelse av EUIPO:s beslut. I artikel 103.1 anges i första meningen att [o]m [EUIPO] har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart fel som [EUIPO] har gjort, ska den se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas. Bestämmelsen avser således inte tribunalens befogenhet att ändra ett beslut och kan alltså inte ge tribunalen någon behörighet att ändra ett beslut av den verkställande direktören.
18 Sökandens andra och tredje yrkande ska följaktligen avvisas på grund av att tribunalen saknar behörighet att pröva dem.
19 Sökanden har anfört fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, den andra grunden avser åsidosättande av artikel 120.4 b i förordning 2017/1001, den tredje grunden avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed, den fjärde grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig och den femte grunden avser felaktig bevisvärdering.
20 Tribunalen anser det lämpligt att i förevarande fall börja med att pröva den andra grunden för talan.
21 Sökanden har gjort gällande att den verkställande direktören åsidosatte artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 genom att tolka och tillämpa nämnda bestämmelse på ett oriktigt sätt i det angripna beslutet. Först och främst strider kravet på yrkeserfarenhet i den medlemsstat där behörigheten gäller mot unionens grundläggande principer. Ett sådant krav är vidare diskriminerande och orimligt i förhållande till bestämmelsens syfte, eftersom erfarenhet som förvärvats i olika medlemsstater bör ha samma värde. Den verkställande direktörens synsätt innebär slutligen att artikel 120.2 c i förordningen skulle förlora sin mening, eftersom den andra delen av artikeln ger en möjlighet att få behörighet utan att ha varit yrkesverksam.
22 EUIPO har först och främst invänt att kvalificerad i den mening som avses i artikel 120.2 c i förordning 2017/1001 inte betyder högt kvalificerad i den mening som avses i artikel 120.4 b i samma förordning. EUIPO menar vidare att kravet på yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten inte begränsar friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom sökanden inte behöver utöva sin verksamhet från detta territorium utan grunda sig på sin nationella behörighet i den mening som avses i artikel 120.2 c i förordning 2017/1001. I det nu aktuella fallet har sökanden inte visat att hon grundade sig på sin irländska behörighet eller att hon använt sig av den. EUIPO menar också att i och med att reglerna för att få behörighet att uppträda som ombud inte är enhetliga inom EES innebär den verkställande direktören synsätt att det kan säkerställas att de sökande är högt kvalificerade. Även om den verkställande direktörens synsätt var felaktigt, hade det i det aktuella fallet i vart fall inte styrkts att det fanns någon yrkeserfarenhet som visade på en hög kvalifikationsnivå.
23 Såvitt den aktuella grunden avser frågan huruvida den verkställande direktören har åsidosatt artikel 120.4 b i förordning 2017/1001, erinrar tribunalen inledningsvis om att denna bestämmelse hör till kapitel IX i förordningen, som innehåller förfarandebestämmelser, och närmare bestämt avsnitt 4 i detta kapitel, vilket avsnitt rör ombud.
24 Enligt artikel 120.1 a och b i förordning 2017/1001 får fysiska eller juridiska personer endast företrädas inför EUIPO av en behörig utövande jurist eller av ett auktoriserat ombud som är upptaget i EUIPO:s förteckning.
25 Villkoren för att bli upptagen i EUIPO:s förteckning över auktoriserade ombud anges i punkt 2 a–c i samma artikel. Det rör sig om tre kumulativa krav. Således kan en fysisk person bli upptagen i förteckningen om han eller hon för det första är medborgare i en medlemsstat i EES (nedan kallat medborgarskapskravet), för det andra driver rörelse i eller har anställning i EES (nedan kallat hemvistkravet) och för det tredje har behörighet att företräda fysiska eller juridiska personer i varumärkesfrågor vid Benelux byrå för immateriell äganderätt eller vid den centrala myndigheten för industriell äganderätt i en medlemsstat i EES (nedan kallat behörighetskravet).
26 I artikel 120.4 anges att EUIPO:s verkställande direktör får medge undantag från det första och det tredje kravet. Vad särskilt gäller medborgarskapskravet föreskrivs i artikel 120.4 b i förordning 2017/1001, det vill säga den bestämmelse som sökanden menar har åsidosatts i det nu aktuella fallet, att den verkställande direktören får medge undantag i fall av högt kvalificerade yrkesmän, under förutsättning att de två andra kraven är uppfyllda. När det gäller behörighetskravet att sökanden under minst fem år varaktigt [måste] ha uppträtt som ombud i varumärkesfrågor, får den verkställande direktören enligt artikel 120.4 a i nämnda förordning medge undantag från detta krav på varaktighet om sökanden lämnar bevis på att han förvärvat erforderlig kompetens på något annat sätt.
27 Tribunalen ska alltså fastställa huruvida en sökande för att betraktas som en högt kvalificerad yrkesutövare enligt artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 måste ha en betydande yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten, såsom den verkställande direktören angav i punkt 21 i det angripna beslutet.
28 Tribunalen framhåller inledningsvis att vad som avses med högt kvalificerade yrkesmän inte definieras vare sig i förordning 2017/1001 eller i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av förordning 2017/1001 och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1), eller i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/626 av den 5 mars 2018 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i förordning 2017/1001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/1431 (EUT L 104, 2018, s. 37). Begreppet definierades inte heller i den föregående förordningen nr 207/2009, i vilken det infördes i artikel 93.4 genom artikel 1 led 87 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av rådets förordning nr 207/2009 och av kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke samt om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (EUT L 341, 2015, s. 21).
29 Vid tolkningen av ett unionsrättsligt begrepp – som i detta fall – ska inte bara lydelsen av den bestämmelse där begreppet förekommer beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som begreppet ingår i (dom av den 24 november 2011, Circul Globus Bucureşti, C‑283/10, EU:C:2011:772, punkt 32).
30 Vad beträffar den aktuella bestämmelsens lydelse och sammanhang ska det framhållas att begreppet högt kvalificerade yrkesmän består av tre ord. I den gängse betydelsen av dessa ord avser substantivet yrkesmän personer som är yrkesutbildade eller specialister, adjektivet kvalificerade att personerna har egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper för att göra något och adverbet högt att kvalifikationerna är av särskilt hög grad. Sammantaget tycks begreppet alltså syfta på en specialist med egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper på särskilt hög nivå och, i detta fall, med hänsyn till det sammanhang i vilket det används, i fråga om varumärken.
31 Bokstavligt sett tycks begreppet högt kvalificerade yrkesmän således inte i sig medföra någon begränsning med avseende på hur de berörda specialisterna har förvärvat sina egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper i fråga om varumärken, i synnerhet inte i förhållande till en viss plats eller en viss typ av verksamhet.
32 I bestämmelsen anges också att de två andra kraven i artikel 120.2 b och c i förordning 2017/1001, det vill säga hemvistkravet och behörighetskravet, i vart fall måste vara uppfyllda för att undantag från medborgarskapskravet ska kunna medges. Detta förtydligande i den aktuella bestämmelsen understryker således inte bara att de tre kraven i artikel 120.2 i förordning 2017/1001 är kumulativa, utan även att de är självständiga.
33 Behörighetskravet måste nämligen – enligt vad som föreskrivs i artikel 120.2 c i förordning 2017/1001 – vara uppfyllt av både fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat i EES och alltså uppfyller medborgarskapskravet och av fysiska personer som inte är medborgare i en medlemsstat i EES och som ansöker om undantag från medborgarskapskravet på grund av sin ställning som högt kvalificerade yrkesmän.
34 Det följer alltså av den aktuella bestämmelsens lydelse och av det sammanhang som den ingår i att ställning som högt kvalificerade yrkesmän är ett självständigt krav som kompletterar behörighetskravet och inte har något samband med vare sig de villkor som ställts upp för att uppfylla det kravet (eller för att undantag från detta krav ska medges) eller, i synnerhet, med den medlemsstat där behörighet har erhållits i enlighet med de nationella bestämmelserna. En sökande som inte är medborgare i en EES-medlemsstat kan således ha förvärvat de egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper i fråga om varumärken på särskilt hög nivå som visar att han eller hon är en högt kvalificerad yrkesutövare både i en EES-medlemsstat och i ett tredjeland, innan eller efter det att han eller hon fick nationell behörighet inom EES i den mening som avses i artikel 120.2 c i förordning 2017/1001.
35 Vad beträffar de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den aktuella bestämmelsen ingår i, framgår det av skäl 43 i förordning nr 2017/1001 att reglerna om företrädande inför EUIPO måste säkerställa att EU-varumärkessystemet fungerar smidigt, effektivt och ändamålsenligt. I skäl 18 i den delegerade förordningen 2018/625 anges likaså att dessa regler måste säkerställa att systemet fungerar smidigt, ändamålsenligt och effektivt.
36 Att sådana mål eftersträvas när det gäller företrädande inom EU:s varumärkessystem innebär inte att det behöver ställas krav på att viss yrkeserfarenhet ska ha inhämtats i en viss medlemsstat eller att denna yrkeserfarenhet ska ha anknytning till en viss medlemsstat för att någon ska betraktas som högt kvalificerad yrkesutövare.
37 Det framstår tvärtom som oviktigt, med hänsyn till de mål som eftersträvas med reglerna om företrädande, huruvida de egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper på särskilt hög nivå som innehas av den specialist som ansöker om undantag har förvärvats i en viss medlemsstat snarare än i en annan, eller till och med i ett tredjeland, eftersom en sökande som inte är medborgare i en EES-medlemsstat under alla omständigheter även måste uppfylla kraven på hemvist och behörighet, vilka i sin tur kräver en anknytning till en EES-medlemsstat.
38 Av det ovan anförda följer att det krav på yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten som tillämpades av den verkställande direktören i det angripna beslutet härrör från en överdrivet restriktiv och oriktig tolkning av begreppet högt kvalificerade yrkesmän i den mening som avses i artikel 120.4 b i förordning 2017/1001, i och med att det ställer krav på en överensstämmelse mellan detta begrepp och behörighetslandet i den mening som avses i artikel 120.2 c i samma förordning. En sådan tolkning är inte förenlig med begreppets räckvidd, såsom framgår av dess lydelse, sammanhang och mål. Inget av dessa tolkningskriterier ger nämligen stöd för slutsatsen att ett nödvändigt villkor för att betraktas som högt kvalificerade yrkesutövare är att yrkeserfarenhet – dessutom väsentlig yrkeserfarenhet – måste ha förvärvats i behörighetsmedlemsstaten.
39 Talan ska därmed bifallas på den andra grunden, eftersom den verkställande direktören åsidosatte artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 genom att tolka begreppet högt kvalificerade yrkesmän på ett alltför restriktivt och felaktigt sätt.
40 Tribunalen framhåller emellertid att det angripna beslutet såsom EUIPO har gjort gällande vid tribunalen inte enbart grundar sig på den påstådda avsaknad av yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten som anges i punkt 21 i beslutet. Såsom framgår av punkterna 20 och 22 i beslutet grundar det sig även på att de bevis som sökanden lagt fram överlag avser en alltför låg nivå, vilka inte gör det möjligt att anse att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare, trots att den verkställande direktören medgav att hon var en kvalificerad yrkesutövare. Det angripna beslutet vilar alltså på två separata och självständiga grunder avseende dels platsen där yrkeserfarenhet har förvärvats, dels nivån på de yrkeskvalifikationer som styrkts med bevisen. Av detta följer att den verkställande direktörens åsidosättande av artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 vad gäller platsen där yrkeserfarenheten har förvärvats inte i sig kan leda till att hela beslut förklaras vara rättsstridigt, eftersom detta åsidosättande inte påverkar grunden för det angripna beslutet avseende nivån på yrkeskvalifikationerna.
41 Tribunalen anser därför att det finns skäl att pröva den första grunden för talan.
42 Sökanden har gjort gällande att den verkställande direktören åsidosatte rättssäkerhetsprincipen genom att retroaktivt tillämpa riktlinjerna för prövning inom EUIPO, vilka avses i artikel 153.1 l i förordning 2017/1001 (nedan kallade EUIPO:s riktlinjer), från år 2020 på hennes ansökan om undantag. Dessa riktlinjer var inte i kraft vid tidpunkten för ansökan. Sökandens svar av den 9 och den 13 mars 2020 var inte en ny ansökan. Sökandens enda ansökan är den ansökan som gavs in den 10 oktober 2019. EUIPO:s tillämpliga riktlinjer var alltså de riktlinjer som var i kraft då ansökan gavs in, det vill säga 2017 års riktlinjer, enligt vilka det inte krävdes yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten. Det vore oriktigt att påstå att EUIPO:s riktlinjer från 2020 endast är utförligare än 2017 års riktlinjer och att de inte har inneburit någon ändring av tolkningen av de rättsliga kraven, i och med att den verkställande direktören tillämpade ett synsätt som inte förekommer i lagstiftningen.
43 EUIPO har invänt att myndigheten inte betraktade sökandens svar av den 9 och den 13 mars 2020 som en ny ansökan. EUIPO har understrukit att kravet på högt kvalificerade yrkesmän, infördes i [förordning 2017/1001] genom den senaste lagstiftningsreformen år 2017, genom vilken [l]agstiftaren alltså införde ett strängare kriterium för beviljande av undantag från medborgarskapskravet än i förordning 207/2009, vilken endast hänförde sig till särskilda omständigheter. EUIPO:s riktlinjer från 2020 är bara utförligare, de ändrar inte de rättsliga kraven. EUIPO har angett att alla ansökningar enligt förordning 2017/1001 har prövats på samma sätt. EUIPO menar slutligen att det var sökandens sak att kontakta EUIPO om hon hade några tvivel om vilka handlingar som skulle lämnas in.
44 Rättssäkerhetsprincipen, som utgör en del av unionsrättens allmänna principer och hänger samman med principen om skydd för berättigade förväntningar, kräver att rättsreglerna är klara och precisa samt förutsägbara vad avser vilka följder de kan få, så att berörda parter kan förstå vilka situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionens rättsordning (dom av den 8 december 2011, France Télécom/kommissionen, C‑81/10 P, EU:C:2011:811, punkt 100, och dom av den 9 oktober 2014, Traum, C‑492/13, EU:C:2014:2267, punkt 28).
45 Rättssäkerhetsprincipen kräver inte att rättsreglerna måste förbli oförändrade. En enskild kan således inte sätta sin tilltro till att reglerna aldrig kommer att ändras, utan endast ifrågasätta hur en sådan ändring tillämpas (dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl., C‑17/03, EU:C:2005:362, punkt 81).
46 I det sistnämnda hänseendet, och i synnerhet vad beträffar rättsreglers tillämpning i tiden, följer det av rättspraxis att den rättsliga grunden för en rättsakt och tillämpliga förfaranderegler förvisso ska vara i kraft när rättsakten antas. Iakttagandet av principen om lagstiftningens tillämplighet i tiden, av rättssäkerhetsprincipen och av principen om skydd för berättigade förväntningar innebär dock att det är de materiella bestämmelser som är i kraft vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna som ska tillämpas. Detta gäller även om dessa bestämmelser inte längre är i kraft när en rättsakt antas av unionsinstitutionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 76).
47 När det gäller EUIPO:s riktlinjer framgår det av inledningen till dem att det är fråga om ett dokument som antas genom beslut av den verkställande direktören och som är avsett att genom kodifiering återspegla EUIPO:s praxis i varumärkesfrågor. Det framgår av den verkställande direktörens beslut om antagande av EUIPO:s riktlinjer att de antagits med stöd av artikel 157.4 a i förordning 2017/1001, enligt vilken den verkställande direktören har befogenhet att [v]idta alla nödvändiga åtgärder för att [EUIPO:s] verksamhet ska kunna bedrivas, däribland att utfärda interna administrativa föreskrifter och att offentliggöra meddelanden, och i enlighet med artikel 153.1 l i samma förordning, där det uttryckligen föreskrivs att EUIPO:s styrelse ska höras innan riktlinjer antas för [EUIPO]. Nämnda beslut offentliggörs i EUIPO:s officiella tidning, som avses i artikel 116.1 b i nämnda förordning, och i ett sådant beslut fastställs dagen för ikraftträdandet av EUIPO:s riktlinjer.
48 Det framgår av rättspraxis att även om EUIPO:s riktlinjer inte är bindande, utgör de en referenskälla för EUIPO:s praxis i fråga om varumärken. Riktlinjerna utgör en kodifiering av ett förhållningssätt som EUIPO själv vill hålla sig till. Riktlinjerna innebär följaktligen, förutsatt att de är förenliga med överordnad lagstiftning, att EUIPO begränsat sig själv, eftersom det ankommer på EUIPO att rätta sig efter sina egna föreskrifter (se dom av den 8 juni 2022, Muschaweck/EUIPO – Conze (UM), T‑293/21, EU:T:2022:345, punkterna 38 och 39 samt där angiven rättspraxis).
49 Det ska härvid erinras om att domstolen, vid prövningen av en administrations interna bestämmelser, tidigare har slagit fast att även om sådana bestämmelser inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter skulle vara skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Genom att anta sådana förhållningsregler och genom att – i och med reglernas offentliggörande – tillkännage att man hädanefter skulle tillämpa dem på de fall som berördes av dem, har den aktuella administrationen själv begränsat sin handlingsfrihet och kan inte avvika från dessa regler utan att riskera att i förekommande fall åsidosätta allmänna rättsprinciper, såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 209 och 211).
50 Av det ovan anförda följer att det i ett sådant fall som det nu aktuella ankommer på den verkställande direktören att rätta sig efter de relevanta förhållningsregler som kan finnas i EUIPO:s riktlinjer för tillämpningen av artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 och i detta syfte iaktta de principer som styr tillämpningen i tiden av dessa förhållningsregler, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen. Sådana förhållningsregler som reglerna i EUIPO:s riktlinjer är förvisso inte bindande, men de kan bidra till att säkerställa insyn, förutsägbarhet och rättssäkerhet vad gäller EUIPO:s verksamhet (se, analogt, dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen, C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 52, och dom av den 12 februari 2014, Beco/kommissionen, T‑81/12, EU:T:2014:71, punkt 70). De får därför inte tillämpas i strid med allmänna rättsprinciper, såsom just rättssäkerhetsprincipen, i synnerhet med avseende på deras tillämpning i tiden.
51 Det är visserligen inte uteslutet, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 49, att den verkställande direktören i ett enskilt fall kan frångå dessa förhållningsregler och lämna en motivering som tar hänsyn till principen om likabehandling. Eftersom förhållningsreglerna är självbegränsande endast för den administration som har antagit dem, kan de inte heller hindra en sökande från att i ett visst fall visa att han eller hon är en högt kvalificerad yrkesutövare på grundval av andra omständigheter än de som eventuellt framgår av den verkställande direktörens praxis vilken redovisas i EUIPO:s riktlinjer.
52 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska undersöka huruvida den verkställande direktören, i det angripna beslutet och i strid med rättssäkerhetsprincipen, fastställde en felaktig tidpunkt för sökandens ansökan om undantag och sedan felaktigt tillämpade EUIPO:s riktlinjer som inte var i kraft vid denna tidpunkt på hennes ansökan.
53 Vad först beträffar tidpunkten för sökandens ingivande av ansökan om undantag framgår det av punkt 1 i det angripna beslutet att den verkställande direktören ansåg att sökanden hade lämnat in en fullständig ansökan om undantag den 9 mars 2020. Det framgår särskilt av punkt 4 i det angripna beslutet att den verkställande direktören menade att sökanden till följd av EUIPO:s skrivelse av den 30 januari 2020, vilken utgjorde svar på den ansökan om undantag som ursprungligen ingavs den 10 oktober 2019, ingav en ny ansökan den 9 mars 2020 och att den sistnämnda dagen följaktligen var dagen för ansökan.
54 Tribunalen konstaterar emellertid att nämnda uppgifter om förfarandet i det angripna beslutet delvis är oriktiga. Det framgår nämligen av de handlingar som getts in till tribunalen att sökanden lämnade in sin ansökan om undantag den 10 oktober 2019 och att sökanden inte gav in någon ny ansökan om undantag genom skrivelserna av den 9 och den 13 mars 2020 utan endast besvarade EUIPO:s skrivelse av den 30 januari 2020. Den enda ansökan om undantag som sökanden gav in var således ansökan av den 10 oktober 2019, och bevis till stöd för denna ansökan gavs in både i bilaga till ansökan och i bilaga till skrivelserna av den 9 och den 13 mars 2020.
55 Det innebär att den verkställande direktören, såsom sökanden mycket riktigt har gjort gällande, felaktigt ansåg att sökandens ansökan om undantag hade lämnats in den 9 mars 2020, när den i själva verket hade lämnats in den 10 oktober 2019.
56 Vad sedan beträffar vilken version av EUIPO:s riktlinjer som var tillämplig på sökandens ansökan, ska följande framhållas.
57 Tribunalen framhåller för det första att den 10 oktober 2019 då ansökan lämnades in hade EUIPO:s riktlinjer från 2017, vilka antogs den 22 september 2017, varit i kraft sedan den 1 oktober 2017, det vill säga samma dag som förordning 2017/1001 trädde i kraft i enlighet med artikel 212 andra stycket i förordningen. EUIPO:s riktlinjer från 2020 antogs i stället av den verkställande direktören den 12 december 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020. De sistnämnda riktlinjerna var således i kraft när den verkställande direktören fattade det angripna beslutet den 20 september 2020.
58 Tribunalen framhåller för det andra att skillnaderna mellan vad som anges i EUIPO:s riktlinjer från 2017 respektive 2020 är avsevärda i fråga om den verkställande direktörens praxis vid bedömningen av ansökningar om undantag från medborgarskapskravet i artikel 120.4 b i förordning 2017/1001.
59 I EUIPO:s riktlinjer från 2017 anges endast, i del A avsnitt 5 punkt 2.3.4, angående undantaget från medborgarskapskravet, att undantag kan medges under vissa omständigheter.
60 I 2020 års riktlinjer anges däremot i del A avsnitt 5 punkt 2.3.4, efter angivelsen att nämnda undantag kan medges under vissa omständigheter och att det är fråga om exceptionella omständigheter, följande förtydligande, vad särskilt gäller undantaget från medborgarskapskravet:
61 I EUIPO:s riktlinjer från 2020 anges med andra ord sex kumulativa minimikrav i fråga om yrkeserfarenhet, med avseende på vilken yrkeserfarenhet den verkställande direktören vid sin bedömning kontrollerar att den är styrkt, samt fyra omständigheter som den verkställande direktören inte i sig ser som tillräckliga men som kan beaktas om de nämnda kraven är uppfyllda.
62 I 2020 års riktlinjer anges således faktorer för bedömning av ansökningar om undantag från medborgarskapskravet som inte ingick i EUIPO:s riktlinjer från 2017. Det är alltså en ny och mer restriktiv praxis för den verkställande direktören som presenteras jämfört med den praxis som beskrevs i 2017 års riktlinjer. Vad beträffar EUIPO:s argument att EUIPO:s riktlinjer från 2020 inte ändrade den verkställande direktörens praxis, vilken var densamma enligt EUIPO:s tidigare riktlinjer från 2017, framhåller tribunalen att det saknas stöd för ett sådant argument, precis som det saknas stöd för argumentet att alla ansökningar som lämnats in enligt förordning 2017/1001 har bedömts på samma sätt.
63 Det får anses sannolikt att de olika angivelserna i EUIPO:s riktlinjer från 2017 respektive 2020 för den verkställande direktörens praxis vid bedömning av ansökningar om undantag från medborgarskapskravet har en avsevärd inverkan inte bara på den verkställande direktörens bedömning av en ansökan om undantag, utan även, i ett tidigare skede, på innehållet i en sådan ansökan eller till och med på beslutet att lämna in en sådan ansökan. Utan att det påverkar en sökandes möjlighet att styrka sin ställning som högt kvalificerad yrkesutövare på grundval av andra faktorer än de som anges i dessa riktlinjer i enlighet med punkt 51 ovan, innebär det som anges i riktlinjerna nämligen att en sökande i förekommande fall kan förutse på grundval av vilka faktorer den verkställande direktören kommer att bedöma en ansökan om undantag. Det är ur den synvinkeln uppenbart att det inte är samma sak att styrka att någon är en högt kvalificerad yrkesutövare mot bakgrund av exceptionella omständigheter där sex kumulativa minimikrav på yrkeserfarenhet ska vara uppfyllda, i den mening som avses i EUIPO:s riktlinjer från 2020, som att styrka samma ställning enbart mot bakgrund av vissa relevanta omständigheter, i den mening som avses i 2017 års riktlinjer.
64 I punkt 14 i det angripna beslutet hänvisade den verkställande direktören för det tredje uttryckligen till krav och omständigheter som anges i EUIPO:s riktlinjer från 2020 (vilka anges ovan i punkt 60), även om han inte formellt angav vilka riktlinjer som tillämpades. I punkt 15 i beslutet angav den verkställande direktören att dessa överväganden skulle ligga till grund för prövningen av sökandens ansökan och bevis. I punkt 20 i det angripna beslutet angav den verkställande direktören således att sökanden inte kunde medges undantag enligt förklaringarna i nämnda punkt 14. Den verkställande direktören erinrade i punkt 23 i det angripna beslutet om att det angavs i punkt 14 i samma beslut vilka krav och omständigheter som gällde för att undantag skulle medges och angav att EUIPO:s nya riktlinjer från 2020 inte hade ändrat den praxis som tillämpades när EUIPO:s riktlinjer från 2017 var i kraft samt att den enda skillnaden var att de nya riktlinjerna var utförligare för att ge bättre vägledning åt såväl sökande som EUIPO.
65 Det framgår alltså av det angripna beslutet att den verkställande direktören prövade sökandens ansökan om undantag mot bakgrund av vad som anges i EUIPO:s riktlinjer från 2020.
66 Enligt den rättspraxis som anges ovan i punkterna 44 och 46 är det de förhållningsregler som var i kraft vid tidpunkten för de aktuella omständigheterna, det vill säga den dag då ansökan om undantag lämnades in, som ska tillämpas vid bedömningen av ansökan, och inte de regler som var i kraft då det angripna beslutet fattades. I det nu aktuella fallet var EUIPO:s riktlinjer från 2020 inte i kraft då ansökan lämnades in. De hade inte ens antagits vid den tidpunkten, utan det var 2017 års riktlinjer som då var i kraft. Det är för övrigt inte heller styrkt att EUIPO:s nya riktlinjer från 2020 inte ändrade den praxis som tillämpades av den verkställande direktören när EUIPO:s riktlinjer från 2017 var i kraft.
67 Av detta följer, mot bakgrund av de omständigheter som prövas ovan i punkterna 57–66, att den verkställande direktören i strid med rättssäkerhetsprincipen bedömde sökandens ansökan om undantag mot bakgrund av förhållningsreglerna i EUIPO:s riktlinjer från 2020 vilka inte var i kraft då nämnda ansökan lämnades in. Sökanden kunde således inte förutse att hennes ansökan skulle bedömas mot bakgrund av dessa regler som var nyare och mer restriktiva än reglerna i EUIPO:s riktlinjer från 2017.
68 Den verkställande direktören åsidosatte följaktligen rättssäkerhetsprincipen genom att bedöma sökandens ansökan om undantag enligt artikel 120.4 b i förordning 2017/1001 mot bakgrund av förhållningsregler som inte var i kraft då ansökan lämnades in. Talan ska därför bifallas på den första grunden och det angripna beslutet ogiltigförklaras på samma grund.
69 Tribunalen anser emellertid att det finns skäl att även pröva den fjärde grunden för talan.
70 Sökanden har med stöd av artiklarna 94 och 97 i förordning 2017/1001 gjort gällande att hon i bilaga till sin ansökan om undantag av den 10 oktober 2019 lade fram styrkande handlingar för att visa att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare och att EUIPO, i sitt svar av den 30 januari 2020, angav att hon inte skulle medges undantag av det enda skälet att hon bedrev sin verksamhet i en annan medlemsstat (Tyskland) än den där hon var behörig (Irland). Således besvarade hon endast invändningen avseende platsen för sin verksamhet i sina svar av den 9 och den 13 mars 2020. Sökanden har också angett att hon besvarade skrivelsen av den 30 januari 2020 på eget initiativ. I den skrivelsen gjorde EUIPO gällande att ansökan inte kunde tas upp till prövning och grundade sig härvid på en enda invändning avseende verksamhetsställe och anförde inga andra invändningar eller frågor, inte heller i fråga om bevis för att sökanden var en högt kvalificerad yrkesutövare. Sökanden har påpekat att hon i sina svar av den 9 och den 13 mars 2020 endast besvarade vad som föreföll vara problemet med att ansökan inte kunde tas upp till prövning, men att hon, om hon hade ombetts att lämna utförligare uppgifter om sina kvalifikationer, skulle ha inkommit med sådana uppgifter.
71 EUIPO har invänt att sökanden getts möjlighet att yttra sig och lägga fram bevis, vilka har beaktats. I och med att det angripna beslutet fattades på grundval av sökandens ansökan och de bevis som hon hade lagt fram, kan hon inte heller påstå att hon inte bereddes möjlighet att yttra sig innan ett beslut fattades som hon själv hade gett upphov till. EUIPO har också anfört att det är svårt att förstå vad som hindrade sökanden från att lägga fram alla bevis som hon hade att tillgå för att styrka att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare.
72 Tribunalen framhåller inledningsvis att artikel 97 i förordning 2017/1001, som sökanden har åberopat, saknar betydelse för sökandens rätt att yttra sig, eftersom den reglerar befogenheten för EUIPO:s organ i fråga om bevisupptagning.
73 I artikel 94.1 andra meningen i förordning 2017/1001 anges däremot att EUIPO:s beslut endast får grunda sig på omständigheter eller bevis som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.
74 Denna bestämmelse utgör en särskild tillämpning av den allmänna principen om skyddet av rätten till försvar, vilken för övrigt slås fast i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och som innebär att personer vars intressen påverkas av myndigheters beslut ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter (dom av den 21 april 2021, Hasbro/EUIPO – Kreativni Dogadaji (MONOPOLY), T‑663/19, EU:T:2021:211, punkt 119).
75 Rätten att yttra sig enligt artikel 94 i förordning nr 2017/1001 omfattar samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för ett beslut, men inte den beslutande myndighetens slutliga ställningstagande (dom av den 21 april 2021, MONOPOLY, T‑663/19, EU:T:2021:211, punkt 120).
76 Rätten att yttra sig innebär att var och en ska garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (dom av den 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 53).
77 Denna rättighet ska iakttas oberoende av det administrativa förfarande som leder fram till antagandet av en enskild åtgärd, även om detta inte föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen. Så är bland annat fallet när administrationen avser att fatta ett beslut som svar på en begäran som en person har lämnat in på eget initiativ (dom av den 23 september 2020, EU/kommissionen, T‑338/19, EU:T:2020:430, punkterna 48 och 50).
78 Det följer av rättspraxis att ett åsidosättande av rätten att yttra sig endast medför att ett beslut ogiltigförklaras efter det aktuella administrativa förfarandet om detta förfarande skulle kunna ha utmynnat i ett annat resultat om oegentligheten inte hade förelegat. Det krävs inte att en sökande som gör gällande att hans eller hennes rätt att yttra sig har åsidosatts visar att den berörda rättsakten skulle ha fått ett annat innehåll, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkterna 105 och 106, och dom av den 12 juli 2023, IFIC Holding/kommissionen, T‑8/21, EU:T:2023:387, punkterna 123 och 124).
79 Bedömningen av denna fråga ska dessutom göras med hänsyn till de särskilda faktiska och rättsliga omständigheterna i varje enskilt fall (se dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 107, och dom av den 12 juli 2023, IFIC Holding/kommissionen, T‑8/21, EU:T:2023:387, punkt 125).
80 I ansökan av den 10 oktober 2019 begärde sökanden att undantag skulle medges från medborgarskapskravet och förklarade att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare. Det framgår av de ikryssade rutorna i avsnitt 2 d, g och h i ansökningsformuläret att sökanden grundade sig på sin yrkeserfarenhet som förvärvats under handledning, med hjälp av andra, som deltagare i en grupp etcetera, sina formella kvalifikationer och sina publikationer, [sin] forskning eller [sina] artiklar i fackgranskade tidskrifter eller specialiserade verk, [sitt] författande av böcker, [sin] undervisningserfarenhet i ämnet immaterialrätt.
81 Till ansökan om undantag bifogade sökanden i detta syfte följande bevis: Ett utdrag ur sitt anställningsavtal, sitt examensbevis och ett utdrag ur den tredje upplagan, publicerad år 2015, av en bok om immateriella rättigheter.
82 I skrivelsen av den 30 januari 2020 angav EUIPO först och främst att sökanden var tvungen att styrka sin yrkeserfarenhet i den medlemsstat där hon var behörig, Irland. EUIPO angav också att sökanden inte hade lagt fram några ytterligare bevis, med undantag av ett intyg utfärdat av den irländska immaterialrättsmyndigheten av vilket framgick att hon var upptagen i registret över varumärkesombud, för att styrka att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare i Irland, eftersom det övriga bevismaterialet avsåg Tyskland och Nederländerna (namnen på samtliga tre länder hade skrivits med fetstil). Slutligen angav EUIPO att begäran om undantag alltså inte kunde tas upp till prövning, eftersom den inte innehöll de bevis som krävdes. I skrivelsen angavs också att sökanden när som helst kunde inge en ny ansökan, och ett utdrag ur EUIPO:s kommande nya riktlinjer från 2020 återgavs för kännedom (inbegripet den del som återges ovan i punkt 60).
83 I skrivelserna av den 9 och den 13 mars 2020 gjorde sökanden gällande att det inte krävdes enligt EUIPO:s riktlinjer från 2017 att yrkeserfarenheten skulle ha förvärvats i behörighetsmedlemsstaten, att EUIPO:s nya riktlinjer från 2020 inte borde ha tillämpats i hennes fall, att hon inte var enig med EUIPO om kravet i de senare riktlinjerna på yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten och att hon hade arbetat med varumärkesfrågor med anknytning till Irland utöver varumärkesfrågor med anknytning till unionsrätten.
84 I bilaga till skrivelserna av den 9 och den 13 mars 2020 bifogade sökanden för detta ändamål följande tre bevis: En skärmdump från registret över irländska varumärkesombud tillsammans med intyget om hennes upptagande i det registret, en skrivelse från sin tidigare arbetsgivare och en skrivelse från en tysk akademisk institution angående hennes handledarverksamhet.
85 I det angripna beslutet konstaterade den verkställande direktören, efter att ha granskat de bevis som sökanden hade lagt fram (punkterna 17–19), först och främst att dessa bevis sammantaget visserligen föranledde slutsatsen att sökanden var en kvalificerad yrkesutövare, men inte att hon var högt kvalificerad (punkt 20). Den verkställande direktören angav vidare att sökanden inte hade visat att hon hade någon betydande yrkeserfarenhet i Irland och att det under alla omständigheter inte framgick av den framlagda bevisningen att hon var högt kvalificerad i Tyskland eller Nederländerna heller (punkt 21). Den verkställande direktören framhöll slutligen att bevisen, även om de visade att sökanden hade rätt att uppträda inför den irländska immaterialrättsmyndigheten i fråga om varumärken, inte visade att sökanden hade uppnått en högre nivå än detta minimikrav och därför inte gjorde det möjligt att anse att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare i Irland eller i någon annan stat (punkt 22).
86 Det angripna beslutet utgör ett avslag på en ansökan om undantag från medborgarskapskravet som sökanden lämnat in för att bli upptagen i förteckningen över auktoriserade ombud, och därmed är beslutet en rättsakt med individuell räckvidd som påverkar sökandens intressen på ett ogynnsamt sätt. Den verkställande direktören var följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkterna 76 och 77, skyldig att bereda sökanden möjlighet att yttra sig innan han fattade det angripna beslutet. EUIPO:s resonemang om att den verkställande direktören inte hade en sådan skyldighet, eftersom det angripna beslutet fattades efter en ansökan från sökanden själv, kan alltså inte godtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2020, UE/kommissionen, T‑338/19, EU:T:2020:430, punkt 50).
87 Till följd av sökandens ansökan om undantag översände EUIPO också en skrivelse till sökanden den 30 januari 2020, vilken sökanden besvarade genom skrivelser av den 9 och den 13 mars 2020. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att sökanden bereddes möjlighet yttra sig på ett meningsfullt och effektivt sätt, vilket krävs enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 76.
88 För det första framgår det i själva verket av de handlingar som getts in till tribunalen att EUIPO:s skrivelse av den 30 januari 2020 inte gav sökanden någon information om skrivelsens art eller om hur förfarandet för att pröva sökandens ansökan om undantag fortskred. Inte heller anmodades sökanden att inkomma med sina eventuella synpunkter på EUIPO:s invändningar. Det är för övrigt utrett att sökanden på eget initiativ besvarade skrivelsen genom sina skrivelser av den 9 och den 13 mars 2020.
89 I skrivelsen av den 30 januari 2020 slogs för det andra fast, såsom framgår ovan av punkt 82 och av de handlingar som lagts fram vid tribunalen, att sökandens ansökan om undantag skulle avvisas på grund av att det saknades bevis till stöd för ansökan. I skrivelsen angavs särskilt att sökanden måste ha förvärvat yrkeserfarenhet i behörighetsmedlemsstaten, i detta fall Irland, och att det inte hade lagts fram några andra bevis, förutom intyget från den irländska immaterialrättsmyndigheten, för att styrka att hon var en högt kvalificerad yrkesutövare i Irland, eftersom de övriga bevis som lagts fram avsåg Tyskland och Nederländerna. Namnen på dessa tre länder angavs dessutom med fet stil i skrivelsen, vilket bidrog till att understryka att det var av central betydelse för EUIPO vilket land som avsågs när sökanden skulle styrka sin erfarenhet.
90 I skrivelserna av den 9 och den 13 mars 2020 bemötte sökanden således EUIPO:s invändning genom att ifrågasätta relevansen av kravet på erfarenhet från behörighetsmedlemsstaten och genom att lägga fram bevis för sin verksamhet i förhållande till Irland.
91 I det angripna beslutet finns emellertid inte längre någon hänvisning till att ansökan inte kan tas upp till prövning, utan sökandens ansökan om undantag avslås i sak. Som skäl anförs i punkt 21 att det saknas bevis med anknytning till Irland och i punkterna 20 och 22, att det saknas bevis som styrker att sökanden är högt kvalificerad, samtidigt som den verkställande direktören medger att sökanden är en kvalificerad yrkesutövare. Såsom framgår av punkterna 20–22 i det angripna beslutet läggs nu invändningen avseende platsen för yrkeserfarenheten i själva verket endast till grund för en del av den verkställande direktörens resonemang i det angripna beslutet. Den verkställande direktören grundar sig även – och huvudsakligen – på den överlag alltför låga nivån på de bevis som lagts fram vilka, enligt den verkställande direktören, inte ger stöd för att anse att sökanden är högt kvalificerad, även om hon är kvalificerad.
92 Det står alltså klart, med beaktande av skillnaden mellan invändningarna i skrivelsen av den 30 januari 2020 och den verkställande direktörens invändningar i det angripna beslutet, att den verkställande direktören inte beredde sökanden möjlighet att under det administrativa förfarande som utmynnade i det angripna beslutet på ett meningsfullt och effektivt sätt ta ställning till den överlag alltför låga nivån på de bevis som lagts fram och, i förekommande fall, förklara varför dessa bevis visade att hon inte bara var kvalificerad, utan också högt kvalificerad. I stället för att ge sökanden möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt ta ställning i detta avseende, ledde skrivelsen av den 30 januari 2020 till att hon fokuserade på en enda aspekt, nämligen det land där yrkeserfarenheten förvärvats, vilken fick en begränsad räckvidd i det angripna beslutet.
93 Av det ovan anförda följer att den verkställande direktören inte beredde sökanden vederbörlig möjlighet att yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet och följaktligen åsidosatte sökandens rätt att yttra sig.
94 Vad beträffar följderna av vad som fastställs ovan i punkt 93 ska tribunalen, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkterna 78 och 79, avgöra huruvida sökanden, med beaktande av de särskilda faktiska och rättsliga omständigheterna i det nu aktuella fallet, har visat att det inte är helt uteslutet att det angripna beslutet i avsaknad av nämnda förfarandefel hade kunnat få ett annat innehåll.
95 Härvid ska det framhållas att sökanden i de inlagor som getts in till tribunalen vid ett flertal tillfällen har hänvisat till bevis som hon skulle ha kunnat lägga fram för den verkställande direktören om hon hade fått yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet. Sökanden har också lagt fram sådana bevis för tribunalen i bilaga till ansökan, repliken och yttrandet efter återförvisningen, med motiveringen att hon inte getts möjlighet att lägga fram sådana bevis för den verkställande direktören.
96 Tribunalen ska inledningsvis undersöka huruvida det bevismaterial som sökanden har lagt fram vid tribunalen ska tillåtas som bevisning, vilket har bestritts av EUIPO. EUIPO har nämligen gjort gällande att det bevismaterial som sökanden har lagt fram i bilagorna A.11, A.15, A.18–A.22 och A.24–A.28 till ansökan, i bilagorna C.1–C.5 till repliken och i bilagorna E.1–E.3 till yttrandet efter återförvisning ska avvisas, eftersom det har lagts fram för första gången vid tribunalen. Sökanden har däremot invänt att nämnda bevismaterial ska tillåtas som bevisning, eftersom hon inte bereddes möjlighet att yttra sig och att det är först inför tribunalen som hon fått möjlighet att lägga fram bevismaterial för första gången.
97 EUIPO:s invändning kan inte godtas, eftersom nämnda bilagor syftar till att ge en indikation på det bevismaterial som sökanden skulle ha kunnat lägga fram inför den verkställande direktören om hon hade fått yttra sig. Bilagorna syftar nämligen inte till att tribunalen ska sätta sig i den verkställande direktörens ställe och göra en ny bedömning av sökandens ansökan på grundval av bevis som den verkställande direktören inte hade tillgång till, utan enbart till att underbygga sökandens grund avseende åsidosättande av hennes rätt att yttra sig.
98 Ur den synvinkeln ska det bevismaterial vars tillåtlighet har bestritts av EUIPO och som avses ovan i punkt 96 betraktas som tillåtet som bevisning. Detsamma gäller också bilagorna A.17 och A.29 till ansökan, vilka inte berörs av EUIPO:s invändning.
99 Tribunalen ska alltså undersöka huruvida sökandens resonemang avseende denna bevisning är ägnat att styrka att det inte är helt uteslutet att förfarandet kunde ha fått en annan utgång om hon hade fått yttra sig.
100 Tribunalen framhåller inledningsvis att flera bevis vid första påseendet tycks sakna relevans vid en sådan granskning, eftersom det tycks röra sig om bevis för sökandens yrkeserfarenhet efter det angripna beslutet (bilagorna C.1–C.3 och C.5 till repliken och bilagorna E.1–E.3 till yttrandet efter återförvisning), bevis som inte berör sökanden direkt (bilagorna A.18, A.22 och A.24 till ansökan och bilaga C.4 till repliken) eller bevis som inte rör varumärkesrätt (bilagorna A.25 och A.29 till ansökan).
101 Det är däremot inte helt uteslutet att de övriga bevis som sökanden hänvisar till i bilagorna A.11, A.15, A.17, A.19–A.21 och A.26–A.28 till ansökan, skulle ha kunnat göra det möjligt för henne, om hon hade fått yttra sig under det administrativa förfarande som utmynnade i det angripna beslutet, att lägga fram ytterligare bevis i förhållande till de kvalifikationer som avses ovan i punkt 80 vilka, enligt sökanden, följde av det arbete hon utförde hos sin tidigare arbetsgivare, hennes studier och hennes forskning, publikationer och undervisning.
102 Det är visserligen riktigt att några av de nämnda bevisen är skrivelser som författats efter antagandet av det angripna beslutet (bilagorna A.15, A.20 och A.21) och ett odaterat CV (bilaga A.11). Vid första påseendet tycks de emellertid i själva verket avse sökandens verksamhet före antagandet av det angripna beslutet och följaktligen kan det inte uteslutas att sökanden, om hon hade fått yttra sig under det förfarande som utmynnade i detta beslut, även skulle ha kunnat lägga fram sådana bevis för den verkställande direktören genom att införskaffa dem tidigare.
103 De argument och det bevismaterial som lagts fram för tribunalen gör det alltså möjligt att anse att det inte helt kan uteslutas att det administrativa förfarande som utmynnade i det angripna beslutet hade kunnat bli annorlunda, särskilt vad beträffar bedömningen av nivån på sökandens yrkeskvalifikationer, om hon hade fått yttra sig under detta förfarande. Det ska härvid erinras om att det inte ankommer på tribunalen, utan enbart på den verkställande direktören, att göra en sådan bedömning.
104 Talan ska följaktligen bifallas såvitt avser den fjärde grunden och det angripna beslutet ogiltigförklaras på samma grund. Det saknas anledning att pröva talan såvitt avser den tredje och den femte grunden.
105 Enligt artikel 219 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen – i avgöranden som den meddelar efter upphävande och återförvisning – besluta om rättegångskostnader som uppkommit under rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen.
106 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
107 Sökanden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader i målet vid tribunalen och i målet om överklagande vid domstolen. Eftersom EUIPO i allt väsentligt har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: engelska.