Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 5 maj 2022

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

3 Förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

4 Det omtvistade varumärket omfattade närmare bestämt följande tjänster: Klass 35: Sammanställande av livsmedel, dryckesvaror och tobaksvaror, särskilt drift av en gårdsbutik för försäljning av livsmedel och/eller drycker som tillverkats på regional nivå med hantverksmässiga metoder. Klass 41: Underhållning, kulturella aktiviteter, organisation och genomförande av informationsmöten för det traditionella jordbruket. Klass 43: Tjänster för utskänkning av mat och dryck. Restaurangverksamhet, catering.

5 Niceöverenskommelsen antagen under den diplomatiska konferensen i Nice den 15 juni 1957, i dess kompletterade och ändrade lydelse (Förenta nationernas traktatsamling, volym 1154, nr I 18200, s. 89).

6 C‑425/16, EU:C:2017:776.

7 Se dom av den 20 januari 2022, Landeshauptmann von Wien (Förlust av en tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt) ( C‑432/20, EU:C:2022:39, punkt 28), dom av den 16 september 2021, The Software Incubator ( C‑410/19, EU:C:2021:742, punkt 30), och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl. ( C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 74).

8 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona (C‑425/16, EU:C:2017:479, fotnot 17). Se, analogt, även dom av den 31 maj 2018, Nothartová ( C‑306/17, EU:C:2018:360, punkterna 21 och 22), beslut av den 27 maj 2004, kommissionen/IAMA Consulting ( C‑517/03, ej publicerat, EU:C:2004:326, punkt 17), och dom av den 16 september 2013, GL2006 Europe/kommissionen ( T‑435/09, EU:T:2013:439, punkt 42).

9 Den enhetliga karaktären hos EU-varumärkena fastställs i artikel 1.2 i förordning 2017/1001. Se punkt 5 i detta förslag till avgörande.

10 Detta system är detsamma för både talan om ogiltighetsförklaring och talan om upphävande av varumärket. Med hänsyn tagen till föremålet för det nationella målet kommer jag i fortsättningen enbart att ta upp regelverket om huvudkäromål och genkäromål om ogiltighetsförklaring.

11 Se artiklarna 66–72. Samma förfarande föreskrivs i artikel 63 vad gäller bestridande av upphävande av ett EU-varumärke.

12 Det är viktigt att påpeka att varumärkets giltighet, i syfte att undvika att immaterialrättsmyndighetens exklusiva behörighet att pröva ansökningar om ogiltighetsförklaring av EU-varumärken som framställs som huvudkäromål kringgås, enligt artikel 127.2 i förordning 2017/1001 inte får bestridas i en fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång. De ogiltighetsgrunder som får åberopas inom ramen för ett genkäromål är enbart de absoluta ogiltighetsgrunderna enligt artikel 59.1 i förordning 2017/1001 och de relativa ogiltighetsgrunderna enligt artikel 60.1 och 60.2 i förordningen.

13 Denna presumtion kan även motbevisas genom ett genkäromål om upphävande, men i så fall bestrids möjligheten att åberopa ensamrätten till varumärket snarare än dess juridiska giltighet.

14 Räckvidden av förbudet mot att åberopa ogiltigheten av ett varumärke inom ramen för en invändning har utvidgats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken och av kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke samt om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (EUT L 341, 2015, s. 21), som har ändrat artikel 99.3 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), enligt vilken en sådan invändning kunde framställas för det fall gemenskapsvarumärket skulle kunna förklaras ogiltigt på grund av svarandens äldre rättighet.

15 I det nationella mål som gav upphov till domen Raimund hade svaranden i målet om intrång både framställt en invändning om ogiltighet och – i ett separat mål vid samma domstol, vilket var tillåtet enligt österrikisk processrätt – väckt genkäromål om ogiltighetsförklaring och i båda fallen gjort gällande att ansökan om varumärkesregistrering hade gjorts i ond tro. I korthet preciserade domstolen i domen att en domstol för EU-varumärken inte kan ogilla en talan om EU-varumärkesintrång på grund av en ogiltighetsgrund om inte den domstolen dessförinnan har bifallit det genkäromål om ogiltighetsförklaring som svaranden i målet om varumärkesintrång har väckt på grundval av samma ogiltighetsgrund (se punkt 35 och punkt 1 i domslutet).

16 C‑425/16, EU:C:2017:479, punkterna 62 och 63.

17 Samma regelverk är tillämpligt för det fall ett genkäromål om upphävande gillas.

18 Det vill säga att det väcks i ett sådant mål. Se de faktiska omständigheterna i det nationella mål som gav upphov till domen Raimund.

19 Se artikel 128.6 i förordning 2017/1001.

20 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 204, 1975, s. 28) (nedan kallad Brysselkonventionen).

21 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

22 Se bland annat: i) skälen i förordning nr 40/94, där det framgår att [b]estämmelserna i Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område bör tillämpas i alla mål rörande gemenskapsvarumärken …, och ii) artikel 94 i förordning nr 207/2009 som innehåller bestämmelser om tillämpning av förordning nr 44/2001 i mål om EU‑varumärken.

23 Det ska vidare påpekas att den terminologi som används i artikel 6 punkt 3 i Brysselkonventionen, i artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 och nu i artikel 8.3 i förordning nr 1215/2012 sammanfaller exakt med terminologin i förordning 2017/1001 (exempelvis orden Widerklage på tyska, counterclaim på engelska, demande reconventionnelle på franska, domanda riconvenzionale på italienska).

24 Dom av den 13 juli 1995, Danværn Production ( C‑341/93, EU:C:1995:239).

25 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 204, 1975, s. 28). Ovannämnda artikel 6 punkt 3 gjorde det alltså möjligt för en svarande att väcka genkäromål mot käranden vid den domstol vid vilken huvudkäromålet var anhängigt, oberoende av grunden för denna domstols behörighet, i syfte att undvika att behörigheten splittras, dock förutsatt att det förelåg ett avtalsmässigt eller faktiskt samband med huvudkäromålet (se, om ämnet, förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Danværn Production, C‑341/93, EU:C:1995:139, punkt 7).

26 Se dom av den 13 juli 1995, Danværn Production ( C‑341/93, EU:C:1995:239, punkt 12). Domstolen påpekade bland annat: I konventionsstaternas nationella rättssystem skiljer man i allmänhet mellan två olika fall. I det första fallet åberopar svaranden – som en invändning – att han har en fordran hos käranden som helt eller delvis skall gå i avräkning mot kärandens fordran. I det andra fallet avser svaranden att genom ett särskilt käromål som han väcker inom ramen för samma rättegång utverka en dom, genom vilken käranden förpliktas att betala en skuld till honom. I det senare fallet kan det särskilda käromålet avse ett belopp som är högre än det som käranden har krävt och kan sökas även om kärandens käromål ogillas. I punkt 17 i domen betonade domstolen att det även i konventionsstaternas rättsliga terminologi görs en uttrycklig skillnad mellan dessa två fall. Vad gäller specifikt genkäromål och kvittningsyrkande görs det skillnad i fransk rätt mellan demande reconventionnelle och moyens de défense au fond, i engelsk rätt mellan counter-claim och set-off as a defence, i tysk rätt mellan Widerklage och Prozeßaufrechnung och i italiensk rätt mellan domanda riconvenzionale och eccezione di compensazione [genkäromål och kvittningsyrkande på svenska. Övers. anm.].

27 Förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Danværn Production ( C‑341/93, EU:C:1995:139, punkterna 25 och 26).

28 Dom av den 12 oktober 2016, Kostanjevec ( C‑185/15, EU:C:2016:763).

29 Dom av den 12 oktober 2016, Kostanjevec ( C‑185/15, EU:C:2016:763, punkt 32). Detta uttalande är i överensstämmelse med förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i samma mål (förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kostanjevec, C‑185/15, EU:C:2016:397, punkterna 39–41), där det framgår att [det krävs] att genkäromålet innehåller ett yrkande som syftar till meddelandet av en särskild dom som kan särskiljas från kärandens yrkanden … Ett sådant yrkande utgör inte enbart ett försvar mot motpartens talan om betalning.

30 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Raimund ( C‑425/16, EU:C:2017:479, punkt 83). Se, analogt vad gäller det snarlika fallet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1–24), även dom av den 16 februari 2012, Celaya Emparanza y Galdos International ( C‑488/10, EU:C:2012:88, punkt 48), där följande betonas: Vad gäller talan om ogiltigförklaring av registrerade gemenskapsformgivningar, har prövningen härav genom förordningen centraliserats till harmoniseringsbyrån. Det finns dock en möjlighet för domstolarna för gemenskapsformgivningar att pröva genkäromål med yrkande om ogiltigförklaring av registrerade gemenskapsformgivningar som framställs inom ramen för talan om intrång eller fara för intrång.

31 Som anfört ovanför anses det vanligen i Tyskland att dessa fall regleras av 261 § stycke 3 punkt 2 ZPO, enligt vilken behörigheten för den domstol där talan har väckts inte påverkas av att de omständigheter som ligger till grund för behörigheten förändras.

32 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet A ( C‑716/17, EU:C:2019:262, punkt 74).

33 Dom av den 11 oktober 2007, Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 54).

34 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkterna 76–83).

35 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 28), där domstolen, dock utan att nämna principen om perpetuatio fori, tillämpade den.

36 Dom av den 17 januari 2006, Staubitz-Schreiber ( C‑1/04, EU:C:2006:39). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i samma mål (C‑1/04, EU:C:2005:500).

37 Rådets förordning (EG) av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).

38 C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2275, fotnot 37.

39 C‑716/17, EU:C:2019:262, punkt 74.

40 C‑253/19, EU:C:2020:328, punkt 23.

41 Handledning för tillämpningen av Bryssel IIa-förordningen, som Europeiska kommissionen publicerade den 20 juni 2016, tillgänglig på webbplatsen: https://op.europa.eu/sv/publication-detail/-/publication/f7d39509–3f10–4ae2-b993–53ac6b9f93ed.

42 I dokumentet, som finns på franska (tillgängligt på webbplatsen: https://www.idi-iil.org/app/uploads/2017/06/1981_dijon_01_fr.pdf) och har rubriken Le problème intertemporel en droit international privé, anges följande: Les changements intervenant en cours de procédure dans les faits qui constituent le fondement de la compétence juridictionnelle ne privent pas la juridiction de sa compétence et n'affectent normalement pas la reconnaissance ou l'exécution de ses décisions dans d'autres États.

43 Se beslut av den 25 november 2003, IAMA Consulting/kommissionen ( T‑85/01, EU:T:2003:309).

44 Se beslut av den 27 maj 2004, kommissionen/IAMA Consulting ( C‑517/03, ej publicerat, EU:C:2004:326, punkt 15).

45 Se beslut av den 27 maj 2004, kommissionen/IAMA Consulting ( C‑517/03, ej publicerat, EU:C:2004:326, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

46 Se beslut av den 27 maj 2004, kommissionen/IAMA Consulting ( C‑517/03, ej publicerat, EU:C:2004:326, punkt 20). Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 16 september 2013, GL2006 Europe/kommissionen ( T‑435/09, EU:T:2013:439, punkterna 45–47), som meddelades inom ramen för ett mål som tribunalen hade behörighet att pröva i kraft av en skiljedomsklausul i enlighet med artikel 272 FEUF. I nämnda dom fann tribunalen – efter att ha påpekat att kommissionens genkäromål var skilt från företagets huvudkäromål – att den skulle meddela sitt avgörande, trots att den hade fastställt att det saknades anledning att döma i saken i och med att det inte längre fanns något föremål för talan, eftersom sökanden inte längre var företrädd av någon advokat. Se, även, dom av 9 juli 2013, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( T‑552/11, ej publicerad, EU:T:2013:349, punkt 41 och där angiven rättspraxis), som domstolen, mot bakgrund av överklagandet, fastställde (se dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C‑506/13 P, EU:C:2015:562).