Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 20 oktober 2022
1 Originalspråk: engelska.
2 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).
3 Se dom av den 29 juni 2016, Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 55).
4 EGT C 340, 1997, s. 93.
5 EUT C 83, 2010, s. 290.
6 Som ordagrant återger motsvarande bestämmelse i det protokoll som fogats till Amsterdamfördraget.
7 EUT L 300, 2008, s. 42.
8 På tyska: Vorbehalt.
9 Den omständigheten att begreppet avtalsslutande part används i tillämpningskonventionen i stället för medlemsstat beror på dess mellanstatliga ursprung.
10 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 36).
11 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 38).
12 Domstolens behörighet grundades då på före detta artikel 35.4 FEU. Se även förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer i de förenade målen Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2002:516, punkt 2).
13 Se dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87, punkt 33).
14 Se dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586).
15 Se dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 59).
16 Se dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 59 och följande punkter).
17 I enlighet med artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan har förklaringarna utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan och ska vederbörligen beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar.
18 Se Förklaring till artikel 50 – Rätt att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott, vilken återfinns i förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17): Enligt artikel 50 ska non bis in idem-regeln gälla inte endast i fråga om en och samma stats behörighet utan även mellan flera medlemsstaters behörigheter. Detta motsvarar unionens regelverk – se artiklarna 54–58 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och domstolens dom av den 11 februari 2003 i förenade målen C‑187/01 och C-385/01, Gözütok ( EU:C:2003:87), artikel 7 i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen samt artikel 10 i konventionen om kamp mot korruption. De starkt begränsade undantag som finns och som innebär att medlemsstaterna enligt dessa konventioner får göra avsteg från non bis in idem-regeln omfattas av den övergripande klausulen i artikel 52.1 om begränsningar. När det gäller de situationer som avses i artikel 4 i protokoll nr 7, nämligen tillämpningen av denna princip inom en och samma medlemsstat, har den rättighet som garanteras samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättighet i Europakonventionen [om de mänskliga rättigheterna].
19 Denna konvention ingicks i Wien den 23 maj 1969 och trädde i kraft den 27 januari 1980. United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331. Enligt denna bestämmelse avses med reservation en ensidig förklaring, oavsett formulering eller beteckning, avgiven av en stat vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat i avsikt att utesluta eller modifiera rättsverkningarna av vissa bestämmelser i traktaten i förhållande till staten i fråga.
20 I artikel 60 föreskrivs att vad avser förbindelserna mellan två avtalsslutande parter, varav den ena inte tillträtt den europeiska konventionen av den 13 september 1957 om utlämning, ska bestämmelserna i den konventionen tillämpas med beaktande av gjorda förbehåll och avgivna förklaringar, antingen i samband med ratificeringen av konventionen eller, vad avser de avtalsslutande parter som inte tillträtt konventionen, i samband med ratificering, godkännande eller antagande av denna konvention.
21 Det bör noteras att Tyskland i den lag som antogs på grundval av artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen hänvisar till förbehåll (Vorbehalt) i stället för förklaring.
22 Se artikel 51.1 i stadgan.
23 Se dom av den 29 juni 2016, Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2016:483).
24 I det senare fallet (det vill säga när en gärning som avses i en utländsk dom delvis förövats på den egna avtalsslutande partens territorium), ska detta undantag inte gälla om brottet i fråga delvis förövats på ett territorium som tillhör den avtalsslutande part hos vilken domen avkunnats.
25 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 68).
26 Se punkt 55 i förevarande förslag till avgörande.
27 I detta avseende delar jag inte MR:s åsikt att den i artikel 50 i stadgan stadfästa rätten inte kan begränsas över huvud taget.
28 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 26 april 1979, The Sunday Times mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1979:0426JUD000653874), punkt 49, och Europadomstolens dom av den 29 mars 2010, Medvedyev m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2010:0329JUD000339403), punkt 93 och följande punkter.
29 I en dom av den 6 juli 2011 (Walz, RG 12396/927) slog Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien) fast att den italienska förklaringen inte längre kunde tillämpas efter den tidpunkt då tillämpningskonventionen införlivades med unionsrätten genom Amsterdamfördraget. Nämnda domstol ansåg att i den mån införlivandet inte gällde medlemsstaternas förklaringar skulle dessa förklaringar, i avsaknad av uttrycklig förlängning, anses ha upphört att gälla. Den underströk vidare att inom Europeiska unionen, där målet är att utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i vilket den fria rörligheten för personer garanteras, måste principen ne bis in idem tillämpas på ett särskilt vidsträckt sätt för att förhindra att personer som utövar sin rätt till fri rörlighet åtalas för samma gärning i flera medlemsstater, vilket medför att sådana undantag från principen ne bis in idem som dem som föreskrivs i artikel 55.1 i tillämpningskonventionen inte längre är tillåtna.
30 Genom dom 1/2011 av den 9 juni 2011 slog den ordinarie brottmålsavdelningen vid Areios Pagos (Kassationsdomstolen, Grekland) fast att Greklands förklaring, i likhet med de förklaringar som hade avgetts av de andra medlemsstaterna, inte längre var giltig. Den begränsning som föreskrevs i den grekiska förklaringen var inte en nödvändig begränsning i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan och svarade inte mot ett faktiskt mål av allmänt samhällsintresse. Med hänsyn till att medlemsstaternas värderingar och rättskulturer var identiska var det inte nödvändigt att lagföra och utdöma straffrättsliga påföljder för detta brott och det kunde inte heller anses vara ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen.
31 Utöver dessa medlemsstater avgav Norge, Liechtenstein och Schweiz, samt Förenade kungariket, förklaringar.
32 Detta följer av en jämförelse mellan tillgängliga källor. Se Gölly, S., NE BIS IN IDEM. Das unionsrechtliche Doppelverfolgungsverbot, Wien, 2017, s. 102–151, särskilt på s. 113; Schomburg, W. Wahl, Th., i W. Schomburg, O; Lagodny, S. Gleß, Th. Hackner, Internationale Rechtshilfe in Strafsachen – International Cooperation in Criminal Matters, 6:e uppl., C.H. Beck, München 2020, SDÜ Art. 55, s. 1a; Bilaga till grönboken om behörighetskonflikter och ne bis in idem-principen i straffrättsliga förfaranden (COM(2005) 696 final), SEC(2005) 1767, Bryssel, den 23 december 2005, s. 47; not från rådets ordförandeskap till artikel 36-kommittén, Medlemsstaternas förklaringar i enlighet med artikel 55 i Schengenkonventionen, Bryssel, den 1 juni 2006, 10061/06 (COPEN 61, COMIX 514, s. 2).
33 Frankrike tillstod detta under den muntliga förhandlingen inför EU-domstolen.
34 I artikel 8 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, som är fogat till Amsterdamfördraget, anges i huvudsak att Schengenregelverket måste godtas fullt ut av alla stater som ansöker om tillträde.
35 Se exempelvis artikel 3 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33).
36 Om undantaget i artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen skulle fortsätta att gälla skulle vi dessutom hamna i en situation som är värre än att unionsrätten tillämpas à la carte. Det skulle nämligen i praktiken innebära att medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen i ett senare skede än andra skulle förvägras privilegier.
37 Se dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 58).
38 Denna situation skiljer sig uppenbart från den som förelåg i dom av den 22 mars 2022, bpost ( C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 43), där EU-domstolen fann att en möjlighet att kumulera förfaranden och påföljder är förenlig med det väsentliga innehållet i artikel 50 i stadgan när en och samma nationella lagstiftning inte gör det möjligt att lagföra och bestraffa samma gärningar som samma brott eller för att uppnå samma mål, utan endast föreskriver en möjlighet att kumulera förfaranden och påföljder enligt olika lagstiftningar.
39 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 44).
40 Ibidem.
41 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 43).
42 Yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkterna 168, 191–194 och 258).
43 På liknande sätt har det även framhållits i doktrinen att de begränsningar av principen ne bis in idem som infördes genom artikel 55 i tillämpningskonventionen har ersatts av ett mer utvecklat straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, vilket är skälet till att företräde bör ges åt den berörda individens frihet snarare än åt den stat som åberopar ett undantag. Se, för ett liknande resonemang, Schomburg, W., Wahl, Th., anfört arbete, SDÜ Art. 55, punkt 11, där det även på ett klart och koncist sätt förklaras att ömsesidigt erkännande inte är ett ensidigt koncept avsett att endast tillfredsställa medlemsstaternas bestraffningsiver (libido puniendi), utan även verkar till förmån för enskilda individer.
44 Det bör i förbigående noteras att det i andra språkversioner av tillämpningskonventionen inte finns någon parallellitet mellan terminologin i artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen (på franska sûreté de l’État, på tyska Sicherheit) och artikel 4.2 FEU (på franska sécurité nationale, på tyska nationale Sicherheit). Jag fäster dock ingen normativ betydelse vid dessa mindre semantiska avvikelser.
45 Se, exempelvis, artiklarna 36, 45.3, 52 och 65.1 b FEUF eller artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37).
46 Se dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 135). Se även dom av den 20 september 2022, SpaceNet och Telekom Deutschland ( C‑793/19 och C‑794/19, EU:C:2022:702, punkt 92).
47 Se dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 136).
48 Se Vierundfünfzigstes Gesetz zur Änderung des Strafgesetzbuches – Umsetzung des Rahmenbeschlusses 2008/841/JI des Rates vom 24. Oktober 2008 zur Bekämpfung der organisierten Kriminalität (lag nr 54 av den 17 juli 2017 om ändring av strafflagen – införlivande av rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet), Bundesgesetzblätter I, s. 2440.
49 Se, exempelvis, Heger, M., i K. Lackner, Kr. Kühl, M. Heger, Strafgesetzbuch. Kommentar, 29:e uppl., C.H.Beck, München, 2018, § 129, punkt 1.
50 Se Schäfer, J., Anstötz, St., i V. Erb, J. Schäfer, Münchener Kommentar zum Strafgesetzbuch, Band 3, 4:e uppl., C.H. Beck, München, 2021, § 129, punkt 2.
51 Det finns inte heller några som helst indikationer på att MR:s verksamhet skulle ha påverkat Tysklands finansiella system som helhet. Vid den muntliga förhandlingen föreföll kommissionen rent av insinuera att ett hot mot själva existensen av en medlemsstats finansiella system var likvärdigt med ett intresse som var lika väsentligt som statens säkerhet enligt artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.