Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 12 januari 2023

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 125, 1999, s. 32.

3 Min kursivering i avsikt att återge den understrykning som ECB har gjort i sin svarsskrivelse.

4 Se dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas ( C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

5 Detta beslut antogs innan befattningen verksamhetschef för ECB inrättades. Som DI påpekade i sin talan vid tribunalen inrättades befattningen verksamhetschef på grundval av direktionens beslut av den 4 augusti 2015 (decision of the European Central Bank of 4 August 2015 amending the European Central Bank Staff Rules as regards the selection and appointment of the Chief Services Officer (ECB/2015/Np18)). Det sistnämnda beslutet trädde i kraft först den 1 september 2015, enligt dess artikel 2.

6 ECB har här hänvisat till dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB ( C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkt 60) (nedan kallad domen i målet Tralli/ECB), och dom av den 22 november 2018, Janssen-Cases/kommissionen ( T‑688/16, EU:T:2018:822, punkt 31). ECB har av denna dragit slutsatsen att en delegering av befogenhet utgör en handling som fråntar det delegerande organet den befogenhet som delegeras till delegeringsmottagaren, medan ett bemyndigande inte har sådan verkan.

7 Dom av den 9 juli 2008 ( F‑89/07, EU:F:2008:97).

8 Det ska härvid noteras att DI har begränsat sig till att i punkt 10 i överklagandet göra gällande att en rättslig bedömning som ger vid handen att direktionen inte är skyldig att höra personalkommittén urholkar samrådsskyldigheten och kan leda till missbruk och åsidosättande av handläggningsregler. Det förefaller för övrigt som om punkt 14 i överklagandet ska tolkas i jämförelse med punkt 7 i detsamma, där DI har uppgett sig ha förklarat varför han hade ett intresse av att samråd hölls med personalkommittén. DI har även i punkt 7 i överklagandet hänvisat till punkt 18 i sin replik vid tribunalen, där han hävdade att han hade ett intresse av att samråd skulle hållas med personalkommittén innan delegeringen ändrades.

9 I sin duplik har ECB åberopat dom av den 7 februari 2007, Caló/kommissionen (de förenade målen T‑118/04 och T‑134/04, EU:T:2007:37, punkterna 67 och 68), dom av den 17 november 2017, Teeäär/ECB ( T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 52), och dom av den 19 december 2019, XG/kommissionen ( T‑504/18, EU:T:2019:883, punkt 93).

10 Inom unionens rättsordning finns ingen definition av begreppet delegering vad avser behörighet eller befogenheter och det är i stället i doktrinen som ett svar måste sökas. Se, för ett liknande resonemang, K. Lenaerts, Regulating the regulatory process: delegation of powers in the European Community, European Law Review, 1993, 18.1, s. 24. Eftersom en sådan delegering kan ha olika utformning och tjäna olika ändamål måste definitionen vara tillräckligt vid och allmänt hållen för att kunna täcka in alla typfall.

11 Se, bland annat, dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7).

12 Se Tridimas, T., Community Agencies, Competition Law, and ECSB Initiatives on Securities Clearing and Settlement, Yearbook of European Law, 2009, s. 255.

13 Se Volpato, A., Delegation of Powers in the EU Legal System, Routledge, London, 2022, s. 31.

14 Se dom av den 14 oktober 2004, Pflugradt/ECB ( C‑409/02 P, EU:C:2004:625, punkt 43).

15 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tralli/ECB (punkt 46).

16 Se dom av den 13 juli 2006, Vounakis/kommissionen ( T‑165/04, EU:T:2006:213, punkt 45). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Cosma i målet Le Canne/kommissionen ( C‑10/98 P, EU:C:1999:159, punkterna 34 och 35).

17 Se dom av den 8 september 2021, AH/Eurofound ( T‑52/19, EU:T:2021:537, punkt 55).

18 Se dom av den 14 juli 1972, Geigy/kommissionen ( 52/69, EU:C:1972:73, punkt 5). Se även dom av den 14 juli 1972, Imperial Chemical Industries/kommissionen ( 48/69, EU:C:1972:70, punkterna 12 och 13), och dom av den 17 oktober 1972, Vereeniging van Cementhandelaren/kommissionen ( 8/72, EU:C:1972:84, punkterna 11 och 12). Se i fråga om denna rättspraxis även Hofmann, H. C.H., Rowe, G. C., Türk, A.H., Delegation and the European Union Constitutional Framework, i Administrative Law and Policy of the European Union, utg. Hofmann, C.H., Oxford University Press, Oxford, 2011, s. 255.

19 Se dom av den 17 januari 1984, VBVB och VBBB/kommissionen (de förenade målen 43/82 och 63/82, EU:C:1984:9, punkt 13).

20 Visserligen har i detta avseende de lösningar som valts i unionens rättsordning åtminstone delvis tagit modell efter de lösningar som förekommer i medlemsstaternas rättsordningar. Jag anser dock inte att det i detta skede av utvecklingen av unionsrätten och med tanke på det stora utrymmet för skönsmässig bedömning för unionsinstitutionerna, vars uppgifter har blivit specialiserade och specifika, är nödvändigt eller ens lämpligt att hänvisa till nationell rätt för att beskriva det system för befogenhetsöverföring som fastställs i artikel 8.3.17 i personalreglerna. För det första hävdar nämligen vissa författare i doktrinen i fråga om medlemsstaternas rättsordningar (se bland annat Volpato, A., Delegation of Powers in the EU Legal System, Routledge, London, 2022, s. 11) dels att det delegerande organet ofta bibehåller sin befogenhet att fatta beslut som omfattas av delegeringen (vilket inte motsvarar den verkan som tribunalen i sin praxis har tillskrivit en delegering av befogenheter, utan snarare dess syn på en delegering av underteckningsrätt), dels att delegeringsmottagaren handlar i eget namn och inte i den delegerandes namn (vilket i sin tur inte motsvarar beteckningen av en delegering av underteckningsrätt i tribunalens praxis utan snarare delegering av befogenheter). För att belysa detta vill jag påpeka att den traditionella åtskillnaden mellan en delegering av befogenheter och en delegering av underteckningsrätt i fransk rätt har ifrågasatts, varför man kan göra den bedömningen att det delegerande organet, trots en delegering av de disciplinära befogenheterna, får fatta beslut som omfattas av denna delegering. Se Tusseau, G., Le juge administratif et la délégation du pouvoir de suspension d'un fonctionnaire: A propos de l'arrêt du Conseil d'État du 22 novembre 2004 Ministre de la jeunesse, de l'éducation nationale et de la recherche c/ M.A., req. no 244515, Revue française de droit administratif, 2005, s. 4 och följande sidor. För det andra bör det noteras att ECB inom sin funktionella självständighet är självständig i förhållande till medlemsstaternas lagstiftning. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2002, Pflugradt/ECB (de förenade målen T‑178/00 och T‑341/00, EU:T:2002:253, punkt 48).

21 Så är förhållandet i än högre grad vad gäller ECB, som åtnjuter funktionell självständighet vad avser de normer som är tillämpliga på dess personal, vilka skiljer sig från de bestämmelser som är tillämpliga på unionens tjänstemän och övriga anställda.

22 Punkterna 59 och 60 i den domen.

23 I enlighet med artikel 11.1 i stadgan för ECBS ska ECB:s direktion bestå av ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter.

24 Dom av den 23 september 1986 ( 5/85, EU:C:1986:328, punkt 39).

25 Förvisso kan man bland de bestämmelser i personalreglerna i vilka det hänvisas till verksamhetschefen finna sådana som gäller åtgärder som denne vidtar utan att det anges att denne agerar på direktionens vägnar. De handlingar som avses i dessa bestämmelser skiljer sig dock från dem som avses i artikel 8.3.17 i personalreglerna och rör inte beslut som riktar sig till anställda. I artikel 0.4a.7.7 i personalreglerna, i deras nuvarande lydelse, föreskrivs nämligen att för den händelse att ansvariga personer har olika mening vid en intressekonflikt ska dessa vända sig till verksamhetschefen som ska besluta vilken av de ansvariga som är behörig att pröva en ansökan om skydd mot repressalier. I samma anda föreskrivs i artiklarna 2a.11.6.3 och 2a.11.6.4 i personalreglerna, utan omnämnande av direktionen, att verksamhetschefen ska vara behörig att utse den som ska vara ansvarig för sammanställningen av personalrapporten under en rapporteringsperiod (readiness rapport).

26 I enlighet med artikel 44 i) i anställningsvillkoren får endast två mindre stränga disciplinåtgärder vidtas av en person, generaldirektören för personal eller en ledamot av direktionen, beroende på vilken lönegrad den anställde har.

27 I enlighet med denna bestämmelse får ett beslut om att inleda det disciplinära förfarandet (för anställda i graderna A–J i lönetabellen) fattas av generaldirektören för personal eller dennes ställföreträdare, om den disciplinåtgärd som kan vidtas är en skriftlig varning eller en skriftlig anmärkning, eller av den ledamot av direktionen till vilken generaldirektoratet för personal rapporterar (för anställda i graderna K eller L i lönetabellen).

28 Dom av den 9 juli 2008, Kuchta/ECB ( F‑89/07, EU:F:2008:97).

29 Se, bland annat, dom av den 12 mars 2020, QB/ECB ( T‑215/18, ej publicerad, EU:T:2020:92, punkt 142) och dom av den 8 september 2021, AH/Eurofound ( T‑52/19, EU:T:2021:537, punkt 59).

30 I alla händelser räcker det härvid att påpeka, som tribunalen angav i punkt 50 i den överklagade domen, att artikel 8.3.17 i personalreglerna är offentliggjord och att ECB motiverade valet att inte offentliggöra beslutet av den 10 juli 2018 i DI:s intresse, för att skydda hans anseende vid en tidpunkt då den slutliga utgången i det disciplinära förfarandet inte fick föregripas, varvid dock DI delgavs beslutet. Dessutom förklarade domstolen i dom av den 23 september 1986, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK/kommissionen ( 5/85, EU:C:1986:328, punkt 39), som svar på ett argument avseende underlåtenhet att offentliggöra ett beslut om bemyndigande inom kommissionen, att underlåtenheten att offentliggöra beslutet om bemyndigande för en kommissionsledamot inte hade berövat sökandena möjlighet att ifrågasätta lagenligheten hos vare sig detta beslut eller det beslut som fattats till följd av bemyndigandet.

31 Dom av den 17 november 2017 ( T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 52).

32 Se dom av den 17 november 2017, Teeäär/ECB ( T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 52).

33 Dom av den 17 november 2017 ( T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 47).

34 Se punkterna 58–63 ovan.

35 Jag noterar att DI i sin replik vid tribunalen och i sitt överklagande själv har medgett att verksamhetschefens beslut, som fattades i enlighet med artikel 8.3.17 i personalreglerna, rättsligt sett ska tillskrivas direktionen och att denna tar fullt ansvar för sina beslut. Se punkt 11 i överklagandet och punkt 11 i repliken vid tribunalen, där DI själv har angett att sådana beslut fattas å direktionens vägnar.

36 Se punkt 63 ovan.