Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins föredraget den 9 mars 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 United Nations Treaty Series, vol. 500, s. 95.

3 EUT L 180, 2013, s. 31.

4 För att skydda sökandenas identitet anges i begäran om förhandsavgörande inte deras nationalitet eller i vilken medlemsstat deras diplomatiska beskickning ligger, utan denna benämns medlemsstat X. Jag har förfarit på samma sätt i det här förslaget till förhandsavgörande.

5 Rätten för diplomatisk personal att vistas i Nederländerna härrör enligt den hänskjutande domstolen direkt från Wienkonventionen och inte från nationell rätt.

6 Se, exempelvis, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

7 Se, analogt, dom av den 26 juli 2017, A.S. ( C‑490/16, EU:C:2017:585, punkterna 56–60), och dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 46). Jag uttrycker ingen åsikt om huruvida uppskovet är rättsenligt enligt Dublin III-förordningen.

8 Dom av den 27 mars 2008 av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) (ECLI:NL:RVS:2008:BC8570).

9 EUT L 16, 2004, s. 44; se artikel 3.2 f i det direktivet.

10 Dom av den 22 mars 2007, kommissionen mot Belgien ( C‑437/04, EU:C:2007:178, punkt 33).

11 Andra och fjärde skälet i Wienkonventionen.

12 Se Denza, E., Diplomatic Law – Commentary on the Vienna Convention on Diplomatic Relations, fjärde utgåvan, Oxford University Press, 2016, s. 50: Även om rätten att resa in till och uppehålla sig på den mottagande statens territorium inte uttryckligen anges som ett privilegium i [Wienkonventionen] anses denna rättighet i praktiken följa av artikel 7, och i den mån det i vissa stater är nödvändigt ges denna rättighet rättsverkan i nationell migrationsrätt. (fotnot utelämnad). I artikel 7 i Wienkonventionen anges att under angivna förbehåll får den sändande staten utse medlemmarna av beskickningspersonalen efter eget gottfinnande.

13 I Wienkonventionen anges att den sändande staten måste förvissa sig om att den som den avser att ackreditera som beskickningschef har beviljats agremang av den mottagande staten. Agremang kan vägras utan angivande av skälen (artikel 4). Personer som är medborgare i den mottagande staten får utses till diplomatisk personal där endast om den staten godtar detta (artikel 8.2). Enligt Wienkonventionen får den mottagande staten när som helst och utan att behöva redovisa skälen för sitt beslut förklara att en person är persona non grata eller inte är önskvärd (artikel 9). Den mottagande staten får begränsa en beskicknings storlek och således begränsa dess personalstyrka (artikel 11). Den mottagande staten får skönsmässigt bestämma vad den anser vara en skälig tidsfrist för en beskickningsmedlem att lämna landet efter det att personen har avslutat sin tjänstgöring och en skälig tid under vilken familjemedlemmarna får stanna kvar i landet för det fall att en beskickningsmedlem avlider (artikel 39.2 och 39.3). Händelser nyligen visar utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning. Den 7 april 2022 meddelade Republiken Österrikes utrikesministerium att det ansåg sig tvunget att återkalla diplomatstatusen för tre medlemmar av Ryska federationens ambassad i Wien och en medlem av Ryska federationens generalkonsulat i Salzburg. Dessa personer hade agerat på ett sätt som var oförenligt med deras diplomatstatus. De förklarades därför vara persona non grata i enlighet med artikel 9 i Wienkonventionen och ålades att lämna Österrike senast den 12 april 2022.

14 Handboken har inte ingetts till EU-domstolen, men den nuvarande lydelsen är tillgänglig på internet.

15 Artikel 19.2 och punkt 4.3 i bilaga VII till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1).

16 Denna utformning av kortet har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 34.1 e i kodexen om Schengengränserna och har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 34.2 i kodexen. Den tidigare utformningen, som sannolikt är den som användes när sökandena anlände till medlemsstat X, offentliggjordes i EUT tre år tidigare. Det finns ingen skillnad mellan de båda utformningarna som är av betydelse i förevarande mål.

17 Enligt medlemsstat X primärrätt, som inte har ingetts till EU-domstolen, men som finns på internet, utgör fördrag och folkrättsliga instrument den rättsliga grunden för diplomatisk personals tillfälliga vistelse och uppehåll i den medlemsstaten. Precis som Nederländerna beskrivs medlemsstat X allmänt som monistisk, eftersom den godtar internationella fördrag som den har ratificerat som en del av nationell rätt utan att nationell lagstiftning behöver genomföras.

18 Se, exempelvis, dom av den 23 mars 2006, kommissionen/Belgien ( C‑408/03, EU:C:2006:192, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 juli 2011, Dias ( C‑325/09, EU:C:2011:498, punkt 54). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet I ( C‑195/16, EU:C:2017:374, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57). Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

20 Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, 1968, s. 13).

21 Dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57, punkterna 18–40).

22 Se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Jafari ( C‑646/16, EU:C:2017:586, punkt 58). I förevarande fall var det inte så att medlemsstat X endast tolererade att sökandena vistades på dess territorium.

23 Skälen 4 och 5 i Dublin III-förordningen.

24 Se, exempelvis, dom av den 9 december 2021, BT (Talan som väcks mot den försäkrade) ( C‑708/20, EU:C:2021:986, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 79), och dom av den 26 juli 2017, Jafari ( C‑646/16, EU:C:2017:586, punkterna 86–88 och 91).

26 Se, analogt, dom av den 2 april 2019, H. och R. ( C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

27 Se artikel 3.2 f i det direktivet och förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Singh ( C‑502/10, EU:C:2012:294, punkterna 36–39).