Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins föredraget den 13 juli 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 I det här förslaget kallade klagandena.

3 Ansökningar av den 4 april 2019. I artikel 2 q i rådets och Europaparlamentets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd) (EUT L 180, 2013, s. 60) definieras en efterföljande ansökan som en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökanden uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1 i det direktivet.

4 Beslut av den 21 december 2020, vilka överklagades den 28 december 2020. Handläggningen påbörjades av den hänskjutande domstolen den 17 juni 2021.

5 Rådets och Europaparlamentets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

6 Medan denna punkt, som ingår i ett avsnitt med rubriken Landsspecifik vägledning, avser Afghanistan, avser begäran om förhandsavgörande sökanden från Irak.

7 Begäran om förhandsavgörande, punkt 23.

8 Werkinstructie 2019/1 Het beoordelen van asielaanvragen van verwesterde vrouwen (Arbetsinstruktion 2019/1, bedömningen av asylansökningar från västerniserade kvinnor).

9 Punkt C2.3.2. i 2000 års utlänningscirkulär (C).

10 Begäran om förhandsavgörande, punkt 25.

11 United Nations Treaty Series, vol. 189, 1954, s. 150, No. 2545.

12 Genom detta protokoll upphävdes Genèvekonventionens tidsmässiga och geografiska begränsningar så, att den är tillämplig universellt, i stället för att endast omfatta personer som hade blivit flyktingar till följd av händelser som hade inträffat före den 1 januari 1951.

13 Se artikel 78 FEUF beträffande utvecklingen av en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd i överensstämmelse med Genèvekonventionen och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning. Se även, bland annat, skälen 3, 4, 14 och 22–24 i direktiv 2011/95.

14 Dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer) ( C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

15 Skäl 16 i direktiv 2011/95 och dom av den 5 september 2012, Y och Z ( C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

16 Se artiklarna 13 och 18 i direktiv 2011/95, jämförda med definitionerna av flykting och person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i artikel 2 d respektive f i direktivet. I artikel 5 i det direktivet föreskrivs bland annat att detta inbegriper situationer där en välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada grundar sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet. I begäran om förhandsavgörande har det inte begärts någon tolkning av denna bestämmelse.

17 Se punkt 2 ovan.

18 Även om det i artikel 10.1 d andra stycket hänvisas till den omständigheten att vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet, hindrar detta inte att könsrelaterade aspekter beaktas i samband med andra skäl till förföljelse i artikel 10 i direktiv 2011/95.

19 Artikel 4 i direktiv 2011/95. Se även dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 48 och där angiven rättspraxis) och UNHCR, Guidelines on International Protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 2002, punkt 7.

20 Se UNHCR, Guidelines on International Protection: Membership of a particular social group within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 2002, punkterna 3 och 4.

21 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa kumulativa villkor är uppfyllda mot bakgrund av en given faktisk situation. Se dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

22 Begreppet kön definieras inte i direktiv 2011/95, men har på andra ställen definierats som de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män (se artikel 3 c i konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (nedan kallad Istanbulkonventionen), som trädde i kraft den 1 augusti 2014 (Council of Europé Treaty Series – No 210)). Europaparlamentet godkände den 9 maj 2023 Europeiska unionens anslutning till denna konvention (se även yttrande 1/19 (Istanbulkonventionen) av den 6 oktober 2021, EU:C:2021:832).

23 Förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsätts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2023:314, punkt 73).

24 Se UNHCR, Guidelines on International Protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 2002, punkterna 30 och 31, Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), Easos vägledning om tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, 2020, s. 21, och förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsätts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2023:314, punkt 71).

25 Se även dom av den 7 november 2013, X m.fl. ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 46).

26 Det kan vara relevant att tillägga att i artikel 10.1 d första strecksatsen i direktiv 2011/95 anges att en grupp också kan utgöra en särskild samhällsgrupp om gruppens medlemmar har en gemensam bakgrund som inte kan ändras. Jag är inte övertygad om att detta övervägande är relevant i förevarande mål. Det kan absolut hävdas att personer som klagandena, som har vistats i en medlemsstat under en betydande del av den fas i livet då individers identitet formas, har en gemensam bakgrund som inte kan ändras. I förevarande mål förefaller det emellertid inte att ha anförts några argument för att klagandena kan en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att de har en sådan gemensam bakgrund.

27 Detta påverkar inte möjligheten att en övertygelse i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 kan grunda sig på eller påverkas av politiska och religiösa faktorer och att dessa faktorer spelar en roll för hur en grupp uppfattas av omgivningen i ursprungslandet.

28 Se även skälen 29 och 30 i direktiv 2011/95, där det görs tydlig åtskillnad mellan de skäl till förföljelse som förtecknas i artikel 10.1 i direktivet.

29 Religiösa påbud och trosdogmer utesluter med andra ord inte att det finns en rad olika religiösa åsikter bland de troende. Katoliker kan till exempel anse att kvinnor ska få prästvigas trots den omständigheten att det är förbjudet enligt kanonisk lag 1024.

30 Erik Erikson var en av de första psykologerna att beskriva begreppet identitet i kontexten personlighetsutveckling. Han ansåg att identiteten ger en person möjlighet att röra sig med mening och riktning i livet och med en känsla av inre samstämmighet och kontinuitet över tid och plats. Identiteten är av psykosocial natur, den formas i korsningen mellan individuella biologiska och psykologiska förmågor i kombination med de möjligheter och de olika former av stöd som erbjuds av en persons sociala kontext. Identiteten blir normalt en central fråga under ungdomen, när individen ställer frågor om utseende, yrkesval, karriärsträvanden, utbildning, relationer, sexualitet, politiska och sociala åsikter, personlighet och intressen. Avgörande identitetsproblem kräver ofta ytterligare reflektion och omprövning senare i livet. Den gren av psykologin som arbetar med identiteten och självet har utvecklat och finputsat Eriksons teorier. Se, exempelvis, Branje S, de Moor EL, Spitzer J, Becht AI, Dynamics of Identity Development in Adolescence: A Decade in Review, Journal of Research on Adolescence, 2021, 1(4), s. 908–927.

31 Se, exempelvis, rådets och Europaparlamentets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23), rådets och Europaparlamentets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (EUT L 180, 2010, s. 1) och rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (EUT L 373, 2004, s. 37).

32 Så tidigt som 1976 slog domstolen fast att principen om lika lön för kvinnor och män som föreskrivs i unionsrätten har direkt effekt, så att en enskild kan åberopa den mot sin arbetsgivare (dom av den 8 april 1976, Defrenne, 43/75, EU:C:1976:56).

33 Alla människors rätt till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering utgör en universell rättighet som erkänns i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

34 Se även motsvarande bestämmelser i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och till vilken alla medlemsstater har anslutit sig, särskilt artikel 14 (förbud mot diskriminering), artikel 12 (rätt att ingå äktenskap) och artikel 10 (yttrandefrihet) i konventionen samt artikel 2 i protokollet till konventionen (rätt till undervisning).

35 Förenta nationernas generalförsamling antog denna konvention den 18 december 1979 och den trädde i kraft den 3 september 1981 (United Nations Treaty Series, Vol. 1249, s. 13). Europeiska unionen är inte part i den.

36 Dom av den 7 november 2013, X m.fl. ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkterna 70–75). Det kan påpekas att den bedömning som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) gjorde i domen av den 28 juni 2011 i målet Sufi och Elmi mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:0628JUD000831907, § 275) avsåg en annan fråga, nämligen huruvida sökandena i det målet löpte en verklig risk för behandling som stred mot artikel 3 i Europakonventionen och/eller ett åsidosättande av artikel 2 i samma konvention. Det var i det sammanhanget som Europadomstolen prövade huruvida de skulle kunna undvika dessa risker genom att spela spelet.

37 Dom av den 7 november 2013, X m.fl. ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 68).

38 Se UNHCR, Guidelines on International Protection: Membership of a particular social group within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 2002, punkt 15. Se även Easos riktlinjer om tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, mars 2020, s. 16.

39 Se fotnot 30 ovan.

40 Se punkt 45 nedan.

41 Artikel 4.2 i direktiv 2011/95.

42 Dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 65 och 66), och dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Se även EASO Practical Guide: Evidence Assessment, 2015.

44 Se dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 85).

45 Se, analogt, dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkterna 31 och 32), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Fathi ( C‑56/17, EU:C:2018:621, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

46 Se artikel 4.3 a i direktiv 2011/95, förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i de förenade målen X ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:474, punkt 35) och i målet Shepherd ( C‑472/13, EU:C:2014:2360, punkt 56). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsätts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2023:314, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).

47 EUAA inrättades genom rådets och Europaparlamentets förordning (EU) 2021/2303 av den 15 december 2021 om Europeiska unionens asylbyrå och om upphävande av förordning (EU) nr 439/2010 (EUT L 468, 2021, s. 1) i syfte att ersätta Easo och överta dess uppgifter.

48 Se EUAA, Country Guidance: Iraq, Common analysis and guidance note, 2022, särskilt avsnitten 2.13 och 2.17. UNHCR anser att beroende på de enskilda omständigheterna kan personer som uppfattas som att de bryter mot de strikta islamiska reglerna vara i behov av internationellt flyktingskydd på grund av sin religion eller tillhörighet till en särskild samhällsgrupp: UNHCR, International Protection Considerations with Regard to People Fleeing the Republic of Iraq, 2019, s. 79 och 80.

49 Barnäktenskap är vanligt förekommande i Irak, där den lagliga äktenskapsåldern är 15 år med föräldrarnas tillstånd och 18 år utan deras tillstånd (EUAA, Country Guidance: Iraq, Common analysis and guidance note, 2022, avsnitt 2.16). Enligt partnerskapsorganisationen Girls not Brides blir 28 procent av flickorna i Irak gifta före 18 års ålder och 7 procent blir gifta innan de fyllt 15 år. Beträffande barnäktenskap i allmänhet, se Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2018, De nästa stegen mot en extern EU-strategi för bekämpning av tidiga äktenskap och tvångsäktenskap (2017/2275(INI)).

50 Se, exempelvis, Easos informationsrapport om ursprungslandet Irak, Iraq Key socio-economic indicators for Baghdad, Basra and Erbil, 2020, särskilt avsnitt 1.4; EUAA:s Country Guidance: Iraq, Common analysis and guidance note, 2022, särskilt avsnitten 2.13 och 2.16.4, och Humanists Internationals rapport om Irak av den 28 oktober 2020, särskilt avsnittet med rubriken Discrimination against women and minorities.

51 Förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsätts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2023:314, punkterna 74–77 och där angiven rättspraxis).

52 Se punkt 47 ovan.

53 Enligt artikel 9.3 i direktiv 2011/95 krävs det att det finns ett samband mellan de skäl som anges i artikel 10 i direktivet och den förföljelse som anges i artikel 9.1 eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse.

54 Domstolen har slagit fast att eftersom det i artikel 40.2 i direktiv 2013/32 inte görs någon åtskillnad mellan en första ansökan om internationellt skydd och en efterföljande ansökan när det gäller vilken typ av fakta eller uppgifter som kan styrka att sökanden uppfyller kraven för att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95, ska bedömningen av de fakta och omständigheter som ligger till grund för dessa ansökningar därför i båda fallen göras i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95 (dom av den 10 juni 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Nya fakta eller uppgifter), C‑921/19, EU:C:2021:478, punkt 40).

55 Se, analogt, dom av den 9 september 2021, Bundesrepublik Deutschland (Familjemedlem) ( C‑768/19, EU:C:2021:709, punkt 38), och dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Familjeåterförening med en underårig flykting) ( C‑273/20 och C‑355/20, EU:C:2022:617, punkterna 36–39 och där angiven rättspraxis).

56 Undertecknad den 20 november 1989 (United Nations Treaty Series, vol.1577, s. 3) Enligt förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) grundar sig artikel 24 i stadgan på denna konvention, som har ratificerats av alla medlemsstater, särskilt på artiklarna 3, 9, 12 och 13 i den (EUT C 303, 2007, s. 17). Se, analogt, dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 64).

57 Också i ett antal andra bestämmelser i direktiv 2011/95 och i skäl 38 i direktivet speglas kraven i artikel 24 i stadgan. Enligt artikel 20.3 i direktiv 2011/95 ska medlemsstaterna beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga. I artikel 20.5 anges att medlemsstaterna i första hand ska se till barnets bästa vid genomförandet av de bestämmelser i kapitel VII i direktivet som rör underåriga som har beviljats internationellt skydd. Bestämmelserna i kapitel VII avser till exempel tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård (artiklarna 27.1 och 30 i direktiv 2011/95). Kraven i artikel 20.3 och 20.5 utsträcker sig emellertid inte till genomförandet av bestämmelserna i kapitel II i direktiv 2011/95, det vill säga de bestämmelser som särskilt avser bedömningen av ansökningar om internationellt skydd.

58 Dom av den 9 september 2021, Bundesrepublik Deutschland (Familjemedlem) ( C‑768/19, EU:C:2021:709, punkt 38).

59 I enlighet med artikel 15.3 e i direktiv 2013/32.

60 Se även FN:s kommitté för barnets rättigheter, General Comment No. 14 (2013) on the right of the child to have his or her best interests taken as a primary consideration (art. 3, para 1) CRC/C/GC/14, där det förklaras att barnets bästa består av en materiell rättighet, en tolkningsprincip och en processuell regel.

61 Se, analogt, dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn) ( C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 46).

62 Se särskilt artikel 10.3 d i direktiv 2013/32.

63 Se EASO Practical guide on the best interests of the child in asylum procedures, 2019, s. 13, där det anges att det är en kontinuerlig process att sätta barnets bästa i främsta rummet och att det därför krävs en bedömning inför varje viktigt administrativt beslut.

64 Se, analogt, dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist) ( C‑651/19, EU:C:2020:681, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis).

65 Se, analogt, dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av en förälder till en underårig) ( C‑112/20, EU:C:2021:197, punkterna 33–38), och dom av den 17 november 2022, Belgische Staat (Gift underårig flykting) ( C‑230/21, EU:C:2022:887, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

66 Se, analogt, dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn) ( C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 47).

67 Om de behöriga myndigheterna till exempel antar att föräldrarnas ansökan om internationellt skydd inte kommer att beviljas, kan barnets bästa vara att återvända med föräldrarna till ursprungslandet.

68 Se, analogt, dom av den 18 december 2014, M'Bodj ( C‑542/13 EU:C:2014:2452, punkt 44).

69 Se, analogt, dom av den 5 september 2012, Y och Z ( C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkterna 65 och 66), och, för ett liknande resonemang, punkterna 15–17 i Guidelines on International Protection No. 8: Child Asylum Claims under Articles 1(A)2 and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, 2009. Se även det avsnitt i dessa riktlinjer som handlar om barnspecifika former av förföljelse.

70 Dom av den 18 december 2014 ( C‑542/13, EU:C:2014:2452).

71 I sina yttranden avseende den femte frågan, i vilken det också hänvisas till beviljande av reguljärt uppehållstillstånd, har den nederländska regeringen vid EU‑domstolen hänvisat till artikel 3.6a i Vreemdelingenbesluit 2000 (2000 års utlänningsförordning) av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 497).

72 Dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl. ( C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkterna 51–55 och där angiven rättspraxis).

73 Se, exempelvis, Kalverboer, M.E., Zijlstra, A.E. och Knorth, E.J., The developmental consequences for asylum-seeking children living with the prospect for five years or more of enforced return to their home country, European Journal of Migration Law, Vol. 11, Martinus Nijhoff Publishers, 2009, s. 41–67.