Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 16 februari 2023

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 337, 2011, s. 9. Detta direktiv är en omarbetning av rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12, och rättelser i EUT L 204, 2005, s. 24 och EUT L 278, 2011, s. 13).

3 Undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954.

4 Antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967. Se Janku, L., (In)Compatibility of Article 14 (4) and (6) of the Qualification Directive with the 1951 Refugee Convention, anförande vid Nordic Asylum Law Seminar den 29 och 30 maj 2017, vilket finns tillgängligt på följande internetadress: http://mhi.hi.is/sites/mhi.hi.is/files/nalsfiles/4/nals_paper_janku.pdf.

5 C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, nedan kallad dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), EU:C:2019:403.

6 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 97).

7 EUT L 348, 2008, s. 98.

8 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 93).

9 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

10 Bundesamt har bland annat hänvisat till domen av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661). I den domen fann EU-domstolen dels att ett beslut att inte bevilja flyktingstatus med tillämpning av artikel 12.2 b eller c i direktiv 2004/83 inte förutsätter att den berörda personen utgör en befintlig fara för den mottagande medlemsstaten (punkt 105), dels att någon proportionalitetsprövning inte krävs i det enskilda fallet för att anta ett sådant beslut (punkt 111).

11 C‑546/19, EU:C:2021:432.

12 Även om beslutet om hänskjutande endast innehåller mycket få uppgifter om de faktiska omständigheterna i det nationella målet, har den belgiska regeringen anfört att XXX, i huvudsak, har dömts för grovt rån och mord.

13 Det ska bland annat fastställas huruvida de villkor och förutsättningar som ska beaktas för att konstatera att en person har begått ett allvarligt brott, i den mening som avses i artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, också är relevanta för att avgöra huruvida en person har begått ett synnerligen allvarligt brott, i den mening som avses i artikel 14.4 b i det direktivet. Se, gällande tolkningen av artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713).

14 Se, bland annat, kommissionens rapport Evaluation of the application of the recast Qualification Directive (2011/95/EU), 2019, s. 135, tillgänglig på följande internetadress: https://www.statewatch.org/media/documents/news/2019/feb/eu-ceas-qualification-directive-application-evaluation-1–19.pdf.

15 Se, för ett liknande resonemang, Kraft, I., Article 14, Revocation of, ending of or refusal to renew refugee status, i Hailbronner, K. och Thym, D., EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, 2:a upplagan, C.H. Beck, München, 2016, s. 1225–1233, särskilt s. 1231.

16 Se, exempelvis, den tyska, den nederländska och den finska versionen, där det anges att den aktuella flyktingen utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga eftersom vederbörande genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

17 Se, särskilt, Easo, Analyse juridique, Fin de la protection internationale: articles 11, 14, 16 och 19 de la Directive Qualification (2011/95/EU), 2018, s. 53, tillgänglig på följande internetadress: https://euaa.europa.eu/sites/default/files/ending-international-protection_fr.pdf.

18 Se dom av den 24 juni 2015, T. (C‑373/13, nedan kallad dom T., EU:C:2015:413, punkt 72).

19 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 99). I synnerhet medför tillämpningen av artikel 14.4 eller 14.5 i direktiv 2011/95 bland annat att den berörda personen berövas det uppehållstillstånd som artikel 24 i direktivet kopplar till flyktingstatusen i den mening som avses i direktivet (punkt 103). En flykting som omfattas av en åtgärd som vidtas med stöd av artikel 14.4 eller 14.5 i direktiv 2011/95 får således betraktas som någon som inte har eller inte längre har laglig hemvist i den berörda medlemsstaten (punkt 104). Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 14.6 i nämnda direktiv åtnjuter emellertid denna person – eller fortsätter att åtnjuta – ett antal rättigheter som föreskrivs i Genèvekonventionen, vilket bekräftar att personen har eller behåller sin ställning som flykting i den mening som bland annat avses i artikel 1 A i nämnda konvention, trots att flyktingstatus återkallas eller inte beviljas (punkt 99).

20 Såsom kommissionen med rätta har påpekat ska den uttryckliga hänvisningen till en samhällsfara i medlemsstaten i fråga, i ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, inte ses som ett rent överflödigt omnämnande, utan som ett villkor som även det måste vara uppfyllt.

21 Se, analogt, när det gäller artikel 24.1 i direktiv 2004/83, dom T. (punkt 78 och där angiven rättspraxis). Det förefaller även relevant att beakta den tolkning som gjorts av begreppet fara för samhället i det land där flyktingen befinner sig i den mening som avses i artikel 33.2 i Genèvekonventionen. Denna bestämmelse har nämligen inspirerat formuleringen av såväl artikel 14.4 a i direktiv 2011/95 som artikel 21.2 a i samma direktiv. Enligt kommentaren till denna konvention som offentliggjordes år 1997 av enheten för internationellt skydd vid FN:s flyktingkommissariat (HCR), tillgänglig på följande internetadress: https://www.unhcr.org/3d4ab5fb9.pdf, åberopas begreppet nationell säkerhet eller landets säkerhet mot gärningar av en viss allvarlighetsgrad vilka direkt eller indirekt strider mot författningen (regeringen), mot den territoriella integriteten och suveräniteten, eller mot respekten för det berörda landets yttre gränser (fritt översatt) (s. 140).

22 Tolkningen av Genèvekonventionen kan här än en gång vara behjälplig för att avgränsa begreppet samhällsfara i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95. Det framgår av den kommentar som citeras i föregående fotnot, vad gäller begreppet motsvarande fara för samhället i det land där flyktingen befinner sig i den mening som avses i artikel 33.2 i denna konvention, att detta begrepp definieras på följande sätt: ett hot mot befolkningens fredliga tillvaro i alla dess aspekter. En person anses i detta avseende utgöra en fara för samhället om den förstör kommunikationsmedel, spränger eller bränner bostäder eller andra anläggningar, trakasserar eller utsätter oskyldiga civila för våld, begår inbrott, rån eller kidnappning etcetera, sammanfattningsvis om personen stör eller förstör tillvaron för befolkningen, särskilt om detta sker i stor omfattning, i vilket fall personen blir en verklig samhällsfara (fritt översatt) (s. 143).

23 Se, bland annat, dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 81 och där angiven rättspraxis). Se, även, när det gäller behovet av att tolka bestämmelserna i direktiv 2011/95 med iakttagande av Genèvekonventionen, dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

24 Se The refugee Convention, 1951: The Travaux préparatoires analysed with a Commentary by Dr Paul Weis, s. 246, tillgänglig på följande internetadress: https://www.unhcr.org/protection/travaux/4ca34be29/refugee-convention-1951-travaux-preparatoires-analysed-commentary-dr-paul.html.

25 Se, särskilt dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkterna 28 och 35), och dom av den 19 januari 1999, Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6, punkterna 24 och 25).

26 Artikel 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

27 Se, särskilt, dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkterna 57 och 58), dom av den 20 november 2001, Jany m.fl. ( C‑268/99, EU:C:2001:616, punkt 59), och dom av den 8 december 2011, Ziebell ( C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 82).

28 Se dom av den 7 december 2017, López Pastuzano ( C‑636/16, EU:C:2017:949, punkterna 25–28).

29 Se dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 60).

30 Se dom T. (punkt 79).

31 Se dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 67).

32 Se dom av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8, punkt 49).

33 Se dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:511, punkt 45).

34 Se dom av den 4 april 2017, Fahimian ( C‑544/15, EU:C:2017:255, punkt 40).

35 Se, i fråga om inresevillkoren för tredjelandsmedborgare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1), dom av den 12 december 2019, E.P. (Risk för den allmänna ordningen) ( C‑380/18, EU:C:2019:1071, punkterna 31–33), samt, i fråga om rätt till familjeåterförening, dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Risk för den allmänna ordningen) ( C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkterna 54 och 55). I sistnämnda dom slog EU-domstolen fast att artikel 6.1 och 6.2 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12) inte utgör hinder för att de behöriga myndigheterna, av hänsyn till allmän ordning, dels kan avslå en ansökan om inresa och vistelse, som grundar sig på detta direktiv, på grundval av en fällande brottmålsdom som meddelats under en tidigare vistelse i den berörda medlemsstaten, dels kan återkalla ett uppehållstillstånd, som grundar sig på nämnda direktiv, eller avslå en ansökan om förnyelse av ett sådant uppehållstillstånd om den sökande har dömts till ett straff som är av en viss stränghetsgrad i förhållande till vistelsens längd, under förutsättning att denna praxis endast tillämpas om det brott som personen i fråga har dömts för är så allvarligt att det är nödvändigt att hindra den sökande från att vistas inom den berörda medlemsstaten, och att dessa myndigheter gör en sådan individuell bedömning som föreskrivs i artikel 17 i samma direktiv (punkt 70). EU-domstolen konstaterade att nämnda myndigheter för detta ändamål inte behövde visa att den sökandes individuella beteende utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den berörda medlemsstaten (punkt 63).

36 Se dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 101).

37 Se punkt 68 i förevarande förslag till avgörande.

38 Se dom T. (punkterna 78 och 79).

39 Se dom T. (punkt 77).

40 Se dom T. (punkt 72).

41 Se dom T. (punkt 71).

42 Se, i fråga om direktiv 2004/83, dom T. (punkt 74).

43 Se, i fråga om direktiv 2004/83, dom T. (punkt 75).

44 I synnerhet hänvisas det både i artikel 14.4 b och i artikel 21.2 b i direktiv 2011/95 till en samhällsfara i medlemsstaten i fråga, medan det i artikel 24.1 i det direktivet hänvisas till tvingande hänsyn till bland annat den allmänna ordningen i den medlemsstaten. Även om dessa två begrepp inte bör betraktas som identiska, är de små skillnader som finns mellan dem inte tillräckligt stora för att, vid bedömningen, inte jämföra kriterierna för när dessa bestämmelser ska tillämpas.

45 Se dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 61 och 62).

46 Det är uppenbart att om den behöriga myndigheten fattar ett beslut omedelbart efter det att tredjelandsmedborgaren har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, kommer den fällande domen att vara avgörande för att bevisa att medborgaren utgör en samhällsfara. Ju längre tid som går mellan det att beslutet om återkallande av flyktingstatus fattas och den tidpunkt då medborgaren dömdes, ska däremot medborgarens beteende efter den domen ges större vikt i bedömningen av huruvida en samhällsfara föreligger.

47 Såsom kommissionen har påpekat, anser även FN:s flyktingkommissariat att bevisbördan för att fastställa att villkoren i artikel 14.4 i direktiv 2011/95 är uppfyllda ska vila på den medlemsstat som åberopar den bestämmelsen. Se Commentaires annotés du HCR sur la [directive 2004/83], s. 31 och 32, tillgängliga på följande internetadress: https://www.unhcr.org/fr/protection/operations/4b151d86e/commentaires-annotes-hcr-directive-200483ce-conseil-29-avril-2004-concernant.html.

48 EUT L 180, 2013, s. 60.

49 Se dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, nedan kallad dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., EU:C:2022:708, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

50 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 73).

51 Beslutande myndighet definieras i artikel 2 f i direktiv 2013/32 som en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

52 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 75 och där angiven rättspraxis).

53 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 79).

54 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 80).

55 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 81). I samma dom valde EU-domstolen däremot ett annat synsätt när det gäller artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, som föreskriver att en tredjelandsmedborgare inte uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att han eller hon har förövat ett allvarligt brott. Enligt EU‑domstolen tyder nämligen den omständigheten att uttrycket uppfyller inte används i den bestämmelsen på att den beslutande myndigheten inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när den väl har konstaterat att den berörda personen har förövat ett allvarligt brott (punkt 90).

56 Se dom Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (punkt 83).

57 Se dom T. (punkt 72).

58 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – Syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 61–64).

59 I det skälet anges vidare att direktivet inte bara syftar till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten och de asylsökandes och deras medföljande familjemedlemmars rätt till asyl, utan även till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 7, 11, 14, 15, 16, 18, 21, 24, 34 och 35 i stadgan, och att det därför bör genomföras på ett sätt som överensstämmer med detta ändamål.

60 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 109).

61 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – Syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 66 och 67).

62 Se, bland annat, dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) ( C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 31).

63 Se dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 109 och 111).

64 Se dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 115). I den domen konstaterade EU-domstolen bland annat att skälen till undantag har införts i syfte att inte bevilja sådana personer flyktingstatus som inte anses värdiga det skydd som är förknippat med en sådan status och i syfte att förhindra att beviljandet av flyktingstatus gör det möjligt för personer som begått vissa allvarliga brott att undslippa straffrättsligt ansvar (punkt 104).

65 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 95), av vilken det framgår att det är förbjudet att utvisa en flykting som omfattas av något av de fall som avses i artikel 14.4, 14.5 och av artikel 21.2 i direktiv 2011/95, om avvisningen skulle leda till att vederbörande riskerar att hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt artiklarna 4 och 19.2 i stadgan kränks.

66 I den artikeln föreskrivs att [v]arje flykting har gentemot det land, varest han befinner sig, skyldigheter främst innebärande, att han skall ställa sig till efterrättelse gällande lagar och föreskrifter ävensom anstalter, som vidtagas för upprätthållande av den allmänna ordningen.

67 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 107).

68 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 99).

69 Se dom M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 103).

70 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i de förenade målen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2018:486, punkt 129). Det ska påpekas i detta hänseende att enligt artikel 3 i direktiv 2011/95 får medlemsstaterna föreskriva förmånligare bestämmelser om bland annat innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med det direktivet.

71 Såsom generaladvokaten Wathelet påpekade i sitt förslag till avgörande i de förenade målen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2018:486), skulle, för det fall en medlemsstat, till följd av utnyttjandet av [de möjligheter som föreskrivs i artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95], skulle frånta en flykting dess tillgång till viss sjukvård, ett sådant fråntagande kunna åsidosätta artikel 35 i stadgan (avseende rätt till medicinsk vård). Dessutom ska denna medlemsstat beakta den omständigheten att det bland annat inte [kan] uteslutas att en vägran att tillåta en flykting att träda in på arbetsmarknaden efter avtjänat fängelsestraff, trots att han eller hon inte kan utvisas till ett tredjeland och således är dömd att på obestämd tid stanna i tillflyktsmedlemsstaten, beroende på omständigheterna, kan åsidosätta artikel 7 i stadgan (punkt 134).

72 C‑546/19, EU:C:2021:432.

73 Se dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:432, punkterna 57–59).

74 Se, bland annat, dom av den 20 oktober 2022, Centre public d'action sociale de Liège (Återkallelse eller uppskov med verkställigheten av ett beslut om återvändande) ( C‑825/21, EU:C:2022:810, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

75 Se dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 104).

76 Se dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ett ensamkommande barn) ( C‑441/19, EU:C:2021:9, punkterna 51–56). EU-domstolen fastslog bland annat att innan den berörda medlemsstaten fattar ett beslut om återvändande, ska den genomföra en utredning för att konkret kontrollera att det finns ett lämpligt mottagande för det aktuella ensamkommande barnet i mottagarlandet och att [o]m ett sådant mottagande inte finns kan det aktuella barnet inte bli föremål för ett beslut om återvändande enligt artikel 6.1 i [direktiv 2008/115] (punkterna 55 och 56).

77 Se dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat) ( C‑673/19, EU:C:2021:127 punkterna 42 och 45).

78 C‑69/21, nedan kallad dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), EU:C:2022:913.

79 Se, bland annat, dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 52 och där angiven rättspraxis).

80 Se, bland annat, dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 53 och där angiven rättspraxis).

81 Se, bland annat, dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 54 och där angiven rättspraxis).

82 Se, bland annat, dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 55 och där angiven rättspraxis).

83 Se dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 56).

84 Se, bland annat, dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 57).

85 Se dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 58).

86 Se dom Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (punkt 59).