Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour av den 23 mars 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådet förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1, nedan kallad EU-varumärkesförordningen).

4 Den 19 september 2018, såsom anges i domen från Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), som översänts av den hänskjutande domstolen. Förordning nr 1215/2012 är således tillämplig i enlighet med artikel 66 i samma förordning. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet AMS Neve m.fl. (C‑172/18, nedan kallad domen AMS Neve m.fl., EU:C:2019:674, punkterna 34 och 36, och där angiven rättspraxis).

5 Den hänskjutande domstolen har preciserat att Beverage City -Lifestyle och dess verkställande direktör, MJ, har dragit tillbaka sina överklaganden.

6 C‑24/16 och C‑25/16, nedan kallad domen Nintendo, EU:C:2017:724.

7 Detta begrepp avser den enda av de svarande vars hemvist motiverar att den domstol där talan väckts är behörig. Se, för en tidigare användning av detta, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkt 56).

8 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

9 Se dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

10 Rådets förordning av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).

11 Se, för en redogörelse för bakgrunden till förordningarna sedan inrättandet av gemenskapsvarumärket genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1), domen i målet AMS Neve m.fl. (punkt 3).

12 Se domen i målet AMS Neve m.fl. (punkt 34 och där angiven rättspraxis).

13 Detta val påverkar behörighetsområdet för den domstol för EU-varumärken vid vilken talan väckts. I artikel 126.1 a i EU-varumärkesförordningen föreskrivs att denna är behörig i fråga om intrång som redan förekommer, eller som det finns risk för, inom en medlemsstats territorium. Se, analogt, beträffande behörigheten för domstolen för gemenskapsformgivningar att förordna om nödvändiga åtgärder för att beivra intrång i hela unionen och inte endast för den skada som lidits på den ort som domstolen grundar sin behörighet på grund av den ankarsvarandes hemvist, domen i målet Nintendo (punkterna 61–67).

14 Angående den alternativa karaktären av den domstol som anges i denna punkt, se domen i målet AMS Neve m.fl. (punkt 41), som avser motsvarande bestämmelser i förordning nr 207/2009, kodifierad i EU-varumärkesförordningen. Detta processuella val avgör omfattningen av den geografiska behörigheten för domstolen för EU-varumärken, eftersom den är begränsad till handlingar som begåtts, eller som det finns risk för, inom den medlemsstats territorium i vilken denna domstol är belägen, i enlighet med artikel 126.2 i EU-varumärkesförordningen. Se, beträffande motsvarande bestämmelser, domen i målet AMS Neve m.fl., punkt 40.

15 Se dom av den 5 juni 2014, Coty Germany ( C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 36).

16 Varken artikel 122.2 i EU-varumärkesförordningen eller någon annan av dess bestämmelser avser denna artikel eller den behörighetsregel som den innehåller. Såsom framgår av artikel 122.1 i denna förordning är tillämpningen av förordning nr 1215/2012 subsidiär, eftersom det inte föreskrivs något undantag i denna. Detsamma gäller rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1), enligt artikel 79 i samma förordning. Det ska dessutom erinras om att förordning nr 1215/2012 visserligen syftar till att definiera en allmän ram, men att den ändå innehåller ett viktigt undantag på det immaterialrättsliga området. I artikel 24.4 i förordningen föreskrivs nämligen en regel om exklusiv behörighet vid bestridande av giltigheten av en immateriell rättighet genom ett käromål eller ett svaromål. På denna punkt innehåller EU-varumärkesförordningen dock särskilda bestämmelser: presumtionen om EU-varumärkets giltighet anges i artikel 127, såvida inte dess giltighet bestrids genom ett genkäromål på de villkor som anges i artikel 128.

17 Se, för en erinran om detta krav, dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkterna 44–46). Dessutom ska samtliga svarande ha hemvist i unionen (se dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 52). Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades i Lugano den 30 oktober 2007 och vars ingående godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1), kallad Lugano II-konventionen, innehåller en identisk bestämmelse i artikel 6.1.

18 Han fortsätter att vara det trots utvecklingen i förfarandet. Det förhållandet att han har dragit tillbaka sitt överklagande, såsom i förevarande fall genom det bolag som han företräder (se fotnot 5 i detta förslag till avgörande) saknar således betydelse för behovet av att kontrollera att det finns ett nära samband mellan käromålen när de inges. Se, när det gäller det skede i förfarandet där förekomsten av ett sådant samband mellan käromålen ska bedömas, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, nedan kallad domen CDC Hydrogen Peroxide, EU:C:2015:335, punkterna 28 och 29), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkterna 78 och 79). EU-domstolen hade tidigare, i domen av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkterna 27 och 33), slagit fast att medlemsstaternas nationella rätt, enligt vilken talan mot en medsvarande inte kan tas upp till prövning, inte påverkar tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, nu artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012. Se även, om behörigheten för en domstol för EU-varumärken, vid vilken en talan om intrång som grundar sig på ett sådant varumärke, vars giltighet bestrids genom ett genkäromål om ogiltigförklaring, har anhängiggjorts, och som fortfarande har behörighet att pröva varumärkets giltighet, trots att huvudkäromålet har dragits tillbaka, dom av den 13 oktober 2022, Gemeinde Bodman-Ludwigshafen ( C‑256/21, EU:C:2022:786, punkterna 55 och 58), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Gemeinde Bodman-Ludwigshafen ( C‑256/21, EU:C:2022:366, punkterna 66–73), för en detaljerad erinran om de fall där principen om ett ärendes anknytning till den domstol som först var behörig (perpetuatio fori) är tillämplig.

19 189/87, EU:C:1988:459. Se för en påminnelse om lagstiftningshistoriken, dom av den 11 oktober 2007, Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 53).

20 Se skäl 26 i denna förordning.

21 Se skäl 21 i förordning nr 1215/2012. Det rör sig även om att säkerställa verkställigheten av avgöranden. Se i detta avseende artikel 45.1 c i samma förordning, där det föreskrivs att erkännande av en dom ska vägras vid ansökan från en berörd part om domen är oförenlig med en dom som har meddelats samma parter i den anmodade medlemsstaten.

22 Se dom av den 11 oktober 2007, Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 35), dom av den 1 december 2011, Painer ( C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 74), dom av den 12 juli 2012, Solvay ( C‑616/10, nedan kallad domen Solvay, EU:C:2012:445, punkt 21), dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 41), och domen i målet CDC Hydrogen Peroxide (punkt 18).

23 Se särskilt domen Solvay (punkt 23). I domen av den 13 juli 2006, Roche Nederland m.fl. ( C‑539/03, EU:C:2006:458, punkt 26), preciserade EU-domstolen dessutom att [f]ör att avgörandena skall strida mot varandra räcker det inte … att det finns en mindre avvikelse i domslutet. I praktiken är det svårare att bedöma denna omständighet i det skede då ansökan lämnas in än i samma faktiska och rättsliga situation.

24 Se bland annat domen i målet CDC Hydrogen Peroxide (punkt 20 och där angiven rättspraxis), och domen i målet Nintendo (punkt 45).

25 Denna dom ingår i EU-domstolens praxis om tillämpningen av artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 i vissa tvister om överträdelse av unionsrätten på området för patent, konkurrens och formgivning. Denna rättspraxis tar hänsyn till särdragen hos lagstiftningen om immateriella rättigheter, som syftar till att reglera det exklusiva bevarandet av denna immateriella egendom som är lättillgänglig för alla. Se, för ett liknande resonemang, Kur, A., och Maunsbach, U., Choice of law and Intellectual Property Rights, Oslo Law Review, 2019, band 6, nr 1, sidorna 43–61, särskilt s. 44. Vidare bygger utvecklingen av EU-domstolens avgöranden på den skyddsnivå som unionsrätten ger, vilket innebär att en uppdelning av tvistemål ska undvikas (se, på denna punkt, Georgakoudi, N., Les compétences exclusives en matière civile et commerciale: étude de droit international privé, doktorsavhandling försvarad den 9 december 2021, särskilt s. 204, och Muir Watt, H., Hashiguchi, M., Nateshan, S., och Sturua, D., Article 8, i Magnus, U., och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels Ibis Regulation, 2:a upplagan., Otto Schmidt, Köln, 2023, sidorna 359–392, särskilt punkt 1 (s. 361), punkt 3 (s. 362) och punkt 4 (s. 363)). Beträffande bakgrunden till harmoniseringen av de materiella reglerna avseende immaterialrätten, se Kur, A., och Maunsbach, U., ovan, sidorna 50 och 51.

26 Se domen i målet Nintendo (punkt 49).

27 C‑539/03, EU:C:2006:458.

28 Se domen i målet Nintendo (punkterna 46 och 47).

29 Enligt artikel 17 i EU-varumärkesförordningen, jämförd med artikel 129.2 och artikel 130.2 i samma förordning, regleras begäranden om information, redovisning och fastställande av ersättningsskyldighet, såsom andra åtgärder eller förelägganden, inte självständigt i förordningen, utan omfattas av tillämplig nationell rätt. Se analogt domen i målet Nintendo (punkt 47). Det kan också erinras om att rätten till ersättning föreskrivs i artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45). När det gäller tillämplig lag hänvisas dessutom till artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40). Genom denna förordning, som är tillämplig i alla medlemsstater med undantag för Konungariket Danmark, harmoniseras lagvalsreglerna för tillämpliga lagar på privaträttens område vad gäller utomobligatoriska förpliktelser, särskilt sådana förpliktelser som är en följd av intrång i immateriella rättigheter som gäller i hela unionen som uppkommit efter den 11 januari 2009 (se artikel 32 i nämnda förordning). Vid talan mot flera svarande avseende intrång som begåtts i flera medlemsstater, se domen i målet Nintendo (punkterna 98 och 104). Se även domen i målet AMS Neve m.fl. (punkt 64).

30 C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 83.

31 Min kursivering.

32 Punkt 29. Beträffande de praktiska konsekvenserna av att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 inte tillämpas, se punkt 28 i denna dom.

33 Domen i målet Nintendo (punkt 51). Min kursivering.

34 Domen i målet Nintendo (punkt 51). Min kursivering.

35 Domen i målet Nintendo (punkt 52). Min kursivering.

36 EU-domstolen har enbart anfört att [en andre] svarande tillverkar och till den första svaranden levererar produkter som denne saluför.

37 Se, i detta avseende, artikel 9 i EU-varumärkesförordningen, av vilken en definition av intrångshandlingar kan härledas och, för ett liknande resonemang, domen i målet AMS Neve m.fl. (punkt 54). Avseende begreppet användning se analogt domen i målet Nintendo (punkterna 100, 103 och 104).

38 Se, avseende denna omständighet, domen i målet Solvay (punkt 29).

39 Se domen i målet Nintendo (punkterna 50 och 51).

40 Se dom av den 18 maj 2017, Hummel Holding ( C‑617/15, EU:C:2017:390, punkt 28).

41 Min kursivering.

42 Se dom av den 5 juni 2014, Coty Germany ( C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkterna 32, 34 och 37), avseende detta begrepp som återfinns i artikel 93.5 i förordning 40/94, nu artikel 125.5 i EU-varumärkesförordningen.

43 C‑617/15, EU:C:2017:390, punkterna 25, 27 och 28. En restriktiv tolkning av begreppet driftsställe är inte längre motiverad, eftersom det i EU-varumärkesförordningen föreskrivs att klaganden kan välja mellan svarandens hemvist och domstolen på den ort där intrånget skett. För kvalificeringen som driftsställe krävs det inte heller att bolag mot vilket talan har väckts direkt eller indirekt har deltagit i de handlingar som ligger till grund för tvisten (punkt 40 i domen).

44 189/87, EU:C:1988:459se punkt 31 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se fotnot 25 i detta förslag till avgörande. Det ska noteras att det inte finns någon anledning att hänvisa till senare domar om intrångshandlingar (domen i målet AMS Neve m.fl. och dom av den 3 mars 2022, Acacia ( C‑421/20, EU:C:2022:152), på området för gemenskapsformgivningar), eftersom talan hade väckts vid domstolarna i den medlemsstat där intrånget hade begåtts. Se, beträffande detta alternativa behörighetskriterium i fråga om EU-varumärken, fotnot 14 i detta förslag till avgörande.

46 Se domen i målet CDC Hydrogen Peroxide (punkt 16 och punkterna 23–25), och dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkterna 39–42).

47 Enligt skäl 16 i förordning nr 1215/2012 syftar förordningen till att komplettera principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig, med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Se avseende förordning nr 44/2001, domen i målet Solvay (punkt 19 och där angiven rättspraxis).

48 Se skäl 15 i förordning nr 1215/2012.

49 Se, för en jämförelse, dom från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), första tvistemålsavdelningen, av den 4 juli 2018 (nr 17–19.384), till vilken Muir Watt, H., Hashiguchi, M., Nateshan, S., och Sturua, D., ovan fotnot 39 (s. 372) har hänvisat. Denna domstol slog fast att det föreligger ett samband mellan käromålen när det inom ramen för en fastighetstransaktion konstateras att de handlingar som tillskrivs vissa av svarandena, däribland ankarsvaranden, deras förbindelser, deras respektive roller och ansvar för två av dem överlappar varandra.

50 Det fall som avses här är det fall där svarandena använder kännetecknet på samma sätt. Det är således osannolikt att en svarande skulle vara ovetande om sina medsvarandes intrångshandlingar. Beträffande betydelsen av de omständigheter under vilka en intrångsgörare kan känna till att samma nationella rätt har åsidosatts, se Heinze, C., och Warmuth, C., Intellectual property and the Brussels Ibis Regulation, i Mankowski, P., Research Handbook on the Brussels Ibis Regulation, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2020, sidorna 147–171, särskilt s. 167, tillgänglig på följande webbplats: https://www.elgaronline.com/display/edcoll/9781788110785/9781788110785.00011.xml.

51 Se, i detta avseende, domen i målet AMS Neve m.fl. (punkterna 47 och 54).

52 Se fotnot 23 i förevarande förslag till avgörande och domen i målet Nintendo (punkt 52).

53 Se bland annat domen i målet CDC Hydrogen Peroxide (punkterna 27–29 och punkt 31, och där angiven rättspraxis).

54 Se punkterna 18 och 74 i förevarande förslag till avgörande.

55 Det föreskrivs inte heller någon hierarki mellan medsvarandena och käromålen. När det gäller mer rigorösa förslag i doktrinen, se Siaplaouras, P., Article 8, i Requejo Isidro, M., Bruxelles I bis: A Commentary on Regulation (EU) no 1215/2012, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022, sidorna 166–190, särskilt punkt 8.17, fotnot 45 (s. 172), samt Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe, Règlements 44/2001 och 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1998 och 2007), 6:e upplagan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, collection Droit des affaires, Paris, 2018, fotnot 46 (s. 395).

56 Se dom av den 11 oktober 2007, Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:595, punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis). Se, beträffande räckvidden av denna dom, Siaplaouras, P., ovan, punkterna 8.37–8.39 (sidorna 177 och 178). Se, som jämförelse, artikel 8.2 i förordning nr 1215/2012, där det föreskrivs att talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas [o]m talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom (min kursivering).

57 Se domen i målet CDC Hydrogen Peroxide (punkt 33). Avseende kravet på bevisning om att de berörda parterna agerat i samförstånd se punkt 32 i den domen. Vissa författare har dessutom noterat en förändring i EU-domstolens praxis. Se i detta avseende kommentar från Siaplaouras, P., ovan, punkt 8.40 (s. 178).

58 Se, för ett liknande resonemang, Muir Watt, H., Hashiguchi, M., Nateshan, S., och Sturua, D., ovan, punkt 22 (s. 371).

59 Se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande.

60 Se punkt 11 i förevarande förslag till avgörande.

61 Se dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 39 och där angiven rättspraxis). I detta avseende bör det klargöras att, liksom i artikel 4 i förordning nr 1215/2012, utses i artikel 125.1 i EU-varumärkesförordningen domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist.

62 I artikel 123.1 i EU-varumärkesförordningen föreskrivs endast att [m]edlemsstaterna ska inom sina territorier utse så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt, vilka ska utöva de funktioner som tilldelats dem enligt denna förordning.

63 I överensstämmelse med EU-domstolens avgöranden i dom av den 11 oktober 2007, Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:595), och dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471), är det inte fråga om att anta att bedömningen vid den domstol vid vilken talan anhängiggjorts avser huruvida käromålen är välgrundade eller huruvida de kan tas upp till sakprövning enligt nationell rätt. Beträffande denna fråga, se även hänvisningar i fotnot 64 i detta förslag till avgörande.

64 Se, för en situation där klagandena hade grundat sin talan på att olyckan i fråga berodde på brister i helikopterns konstruktion och tillverkning och väckt talan mot en svarande som inte hade någon anknytning till dessa kriterier, dom från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning), Förenade kungariket) av den 29 maj 2020, Senior Taxi Aereo Executivo LTDA & Ors v Agusta Westland SpA & Ors, tillgänglig på följande webbplats: https://www.bailii.org/ew/cases/EWHC/Comm/2020/1348.html. Detta avgörande har kommenterats av Muir Watt, H., Hashiguchi, M., Nateshan, S., och Sturua, D., ovan, punkt 20 (s. 370), av James, M., Claims against anchor defendant subject to merits test under Recast Brussels Regulation (High Court), Practical Law UK, Thomas Reuters, 10 juni 2020, och av Pertoldi, A., och Mcintosch, M., High Court holds claim against anchor defendant must satisfy merits test if it is to be used to establish jurisdiction against co-defendants under recast Brussels Regulation, tillgänglig på följande webbplats: https://hsfnotes.com/litigation/2020/06/30/high-court-holds-claim-against-anchor-defendant-must-satisfy-merits-test-if-it-is-to-be-used-to-establish-jurisdiction-against-co-defendants-under-recast-brussels-regulation/. Se även dom från Cour de cassation (Högsta domstolen), avdelningen för handelsrättsliga mål, av den 26 februari 2020 (nr 18–21.144), till vilken Muir Watt, H., Hashiguchi, M., Nateshan, S., och Sturua, D., ovan, punkt 19 (s. 369), har hänvisat, i vilken denna domstol upphävde och ogiltigförklarade den dom som Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) meddelade den 5 juni 2018 med stöd av artikel 4.1 och artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 med motiveringen att ingen talan hade väckts mot någon av parterna i målet.

65 Såvitt jag vet har EU-domstolen inte prövat en sådan situation. Angående begreppet störande aktör, som enligt tysk rätt gör det möjligt att göra gällande ansvar för den verkställande direktören, se dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando ( C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkterna 120–123). I ett sådant fall kan den verkställande direktören endast stämmas inom ramen för en talan om förbudsföreläggande och om förbud mot åsidosättande av den berörda rättigheten.

66 Se, analogt, dom av den 23 mars 2010, Google France och Google ( C‑236/08-C‑238/08, EU:C:2010:159, punkt 120).

67 Se, i detta avseende, artikel 13.1 i direktiv 2004/48.

68 I denna bestämmelse föreskrivs att [t]illämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela gemenskapen, skall vara lagen i det land där intrånget skedde när det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta gemenskapsinstrumentet.

69 Se, för en sammanfattning av EU-domstolens tolkning, dom av den 3 mars 2022, Acacia ( C‑421/20, EU:C:2022:152, punkt 48), och, när det gäller avsaknaden av tillämpning av domstolens tolkning när innehavaren av den skyddade rättigheten väljer att väcka en riktad talan för intrångshandlingar som begås i en enda medlemsstat, punkt 49 i samma dom.

70 Se domen i målet Nintendo (punkt 103).

71 Se domen i målet AMS Neve m.fl. (punkterna 63 och 64).

72 Se, som jämförelse, domen i målet AMS Neve m.fl. och dom av den 3 mars 2022, Acacia ( C‑421/20, EU:C:2022:152).