Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 17 november 2022

I mål C‑243/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 6 april 2021, som inkom till domstolen den 14 april 2021, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna L.S. Rossi J.‑C. Bonichot, S. Rodin, O. Spineanu-Matei (referent), generaladvokat: A.M. Collins, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: TOYA sp. z o.o., genom M. Jankowski, adwokat, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej, genom M. Kołtoński, radca prawny, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Greklands regering, genom Z. Chatzipavlou, M. Tassopoulou och D. Tsagkaraki, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S.L. Kalėda och L. Malferrari, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 juni 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tillträdesdirektivet

Ramdirektivet

Direktiv 2014/61

Direktiv (EU) 2018/1972

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 7), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 37) (nedan kallat tillträdesdirektivet), jämförd med artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation (EUT L 155, 2014, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan TOYA sp. z o.o. och Polska Izba Informatyki i Telekomunikacji (den polska handelskammaren för informationsteknik och telekommunikation, Polen) och å andra sidan Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej (chefen för myndigheten för elektronisk kommunikation, Polen) (nedan kallad chefen för UKE), angående det beslut som fattades den 11 september 2018 om att på TOYA tillämpa i förväg fastställda villkor som reglerar förutsättningarna och bestämmelserna för tillträde till dess fysiska infrastruktur (nedan kallat det angripna beslutet).

3 Artikel 1.1 i tillträdesdirektivet, med rubriken Tillämpningsområde och syfte, hade följande lydelse:

4 I artikel 5.1 och 5.3 i tillträdesdirektivet, med rubriken Nationella regleringsmyndigheters befogenheter och ansvarsområden när det gäller tillträde och samtrafik, föreskrevs följande:

5 I artikel 8.1–8.3 i tillträdesdirektivet, med rubriken Införande, ändring eller upphävande av skyldigheter, föreskrevs följande:

6 I artikel 8 i direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140 (EUT L 337, 2009, s. 37) (nedan kallat ramdirektivet), med rubriken Allmänna mål och regleringsprinciper, föreskrevs följande:

7 I artikel 12 i ramdirektivet, med rubriken Samlokalisering och delning av komponenter och tillhörande faciliteter för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät, föreskrevs följande:

8 I skälen 9, 11 och 12 i direktiv 2014/61 anges följande:

9 I artikel 1 i direktiv 2014/61, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, anges följande:

10 I artikel 2.1 i direktiv 2014/61, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

11 I artikel 3 i direktiv 2014/61, med rubriken Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur, föreskrivs följande:

12 Enligt artiklarna 124 och 125 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36) ska tillträdesdirektivet och ramdirektivet upphöra att gälla från och med den 21 december 2020, det vill säga den dag då fristen för införlivande av direktiv 2018/1972 löpte ut.

13 I artikel 17.1 och 17.2 i ustawa o wspieraniu rozwoju usług i sieci telekomunikacyjnych (lag om stöd till utveckling av telekommunikationsnät och telekommunikationstjänster) av den 7 maj 2010 (nedan kallad lag om utvecklingsstöd) föreskrivs följande:

14 Artikel 18.1–18.3 och 18.6 i lag om utvecklingsstöd har följande lydelse:

15 I artikel 22.1 och 22.2 i lag om utvecklingsstöd föreskrivs följande:

16 TOYA är ett polskt telekommunikationsföretag och en nätoperatör.

17 Efter ett administrativt förfarande, inom ramen för vilket TOYA uppmanades att lämna upplysningar om villkoren för tillträde till dess fysiska infrastruktur bestående av kabelrör och rör för telekommunikation i fastigheter, antog chefen för UKE det angripna beslutet den 11 september 2018.

18 Detta beslut grundar sig bland annat på artikel 18.3 i lag om utvecklingsstöd, jämförd med artikel 17 i samma lag. I beslutet fastställs villkoren för tillträde till TOYA:s fysiska infrastruktur när det gäller kabelrör och rör för telekommunikation i fastigheter. I beslutet föreskrivs även att TOYA ska vara redo att ingå ramavtal och enskilda avtal och att godta ansökningar om tillträde till dess fysiska infrastruktur i enlighet med ovannämnda villkor för tillträde.

19 I det angripna beslutet preciserade chefen för UKE att artiklarna 18 och 22 i lag om utvecklingsstöd gör det möjligt för UKE att garantera telekommunikationsföretagen tillgång till den fysiska infrastrukturen, vilket inbegriper delning av denna infrastruktur, i syfte att upprätta ett höghastighetsnät för telekommunikation.

20 Chefen för UKE har understrukit att det angripna beslutet är förenligt med de mål som anges i direktiv 2014/61, vilka rör fördelarna med infrastrukturdelning och behovet av att undanröja de hinder som leder till en ineffektiv användning av befintliga resurser.

21 Chefen för UKE har anfört att det angripna beslutet kommer att bidra till harmoniseringen av de perioder, förfaranden och avgifter på marknaden som hänger samman med tillhandahållandet av kabelrör och rör för telekommunikation i fastigheter. Beslutet leder följaktligen till likabehandling av alla operatörer, bidrar till att begränsa kostnaderna för att förvärva infrastruktur för telekommunikationsföretag som använder tillträde till den fysiska infrastrukturen och ger ett ökat tillträde till kabelrören.

22 Chefen för UKE har vidare angett att den universella karaktären hos tillträdesvillkoren framgår av att de kan genomföras för samarbete i fråga om samtrafik av telekommunikationsföretag med olika kommersiella profiler och en verksamhetsnivå. TOYA fråntas dessutom inte möjligheten att fastställa innehållet i dess ramavtal för att anpassa dessa till de verksamhetsregler som antagits av TOYA.

23 Vad gäller frågan huruvida det angripna beslutet är proportionerligt har det gjorts gällande att det inte fanns någon annan möjlighet att fastställa villkoren för tillträde till TOYA:s fysiska infrastruktur än genom ett förvaltningsbeslut. I det angripna beslutet preciseras även – enligt chefen för UKE – att de tillträdesregler som fastställts i beslutet, även om de påverkar TOYA:s äganderätt, inte är alltför ingripande för TOYA och tar vederbörlig hänsyn till TOYA:s rättigheter och intressen.

24 I det angripna beslutet anges även att bestämmelserna i lag om utvecklingsstöd, avseende de krav som gäller för att chefen för UKE ska kunna fatta beslut om villkoren för tillträde till den fysiska infrastrukturen, varken hänvisar till storleken på den infrastruktur som innehas eller till antalet tvister som uppkommer till följd av frågan om tillträde till denna infrastruktur.

25 I detta beslut påpekade chefen för UKE att det hade beaktats att TOYA var skyldigt att behandla företagen på samma sätt vid den ansökan om tillgång som avses i artikel 17 i lag om utvecklingsstöd och att chefen för UKE, med hänsyn till behovet av att säkerställa proportionerliga tillträdesvillkor, valde att fastställa villkoren för tillträde genom att vidta tillräckliga, och samtidigt de minst ingripande, åtgärder för att säkerställa det mål som eftersträvas med detta tillträde.

26 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att chefen för UKE, utöver det angripna beslutet, i stort sett har antagit liknande beslut med avseende på sex andra teleoperatörer.

27 TOYA överklagade det angripna beslutet till den hänskjutande domstolen, Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen). TOYA anser att en nationell regleringsmyndighet enligt artiklarna 3.2, 3.5 och 1.4 i direktiv 2014/61 samt skäl 12 i samma direktiv, jämförda med artikel 8.2 och 8.3 i tillträdesdirektivet och artikel 8.5 f i ramdirektivet, endast kan kräva att ett referensanbud som antagits i förväg tillämpas av operatörer med ett betydande inflytande på den angivna marknaden. Det angripna beslutet strider mot unionsrätten på grund av att det inte har gjorts någon marknadsanalys i syfte att fastställa att TOYA har ett sådant betydande inflytande och att det inte heller föreligger någon tvist om tillträde till dess fysiska infrastruktur i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2014/61.

28 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida det angripna beslutet, och den tolkning av artikel 18.3 i lag om utvecklingsstöd som ligger till grund för beslutet, är förenliga med relevanta bestämmelser i unionsrätten, bland annat artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i direktiv 2014/61 samt artikel 8.3 i tillträdesdirektivet, eftersom chefen för UKE genom detta beslut ålade TOYA i förväg fastställda skyldigheter avseende tillträde till dess fysiska infrastruktur, trots att tillträdet inte gett upphov till några tvister och att det inte hade visats att TOYA hade ett betydande inflytande på marknaden.

29 Eftersom tillträdesdirektivet och ramdirektivet har upphävts och ersatts av direktiv 2018/1972, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i vilka unionsdirektiv som är tillämpliga i förevarande fall.

30 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Det ska inledningsvis påpekas att de två tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt i sak är identiska och att de helt enkelt skiljer sig åt vad gäller de bestämmelser som ligger till grund för de frågor som domstolen har ombetts att besvara. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i hur artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i direktiv 2014/61 samt artikel 8.3 i tillträdesdirektivet ska tolkas, medan den andra frågan hänvisar till samma bestämmelser i direktiv 2014/61 och alternativt till artiklarna 67.1 och 67.3 samt 68.2 och 68.3 i direktiv 2018/1972.

32 Domstolen konstaterar att det angripna beslutet antogs den 11 september 2018. Såsom har påpekats i punkt 12 i förevarande dom var emellertid tillträdesdirektivet och ramdirektivet vid denna tidpunkt gällande i alla delar, eftersom direktiv 2018/1972 ännu inte hade antagits.

33 Det är således endast tolkningen av de relevanta bestämmelserna i tillträdesdirektivet och ramdirektivet som är relevanta för att avgöra huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för en sådan nationell regleringsmyndighets praxis som den som chefen för UKE tillämpar i det nationella målet. Bestämmelserna i direktiv 2018/1972 är på grund av den tidsmässiga aspekten (ratione temporis) inte är tillämpliga.

34 Anledning saknas därför att besvara den andra frågan.

35 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i direktiv 2014/61, jämförda med artikel 8.3 i tillträdesdirektivet, ska tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell regleringsmyndighet som är behörig på området för elektronisk kommunikation ålägger en nätoperatör, som inte har angetts ha ett betydande inflytande på marknaden, att tillämpa villkor som fastställts i förväg av denna myndighet och som reglerar förfarandet för att ge andra företag verksamma inom detta område tillträde till denna operatörs fysiska infrastruktur, inbegripet regler och förfaranden för att ingå avtal och de avgifter som tillämpas för detta tillträde, oberoende av om det finns en tvist om detta tillträde och om det råder effektiv konkurrens.

36 Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland, C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

37 Vad för det första gäller bestämmelsernas ordalydelse och sammanhang påpekar domstolen inledningsvis, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, att det framgår av bestämmelserna i direktiv 2014/61 att direktivet har ett vitt tillämpningsområde som omfattar samtliga nätoperatörer, oavsett om de har utsetts som en nätoperatör med ett betydande inflytande på marknaden eller inte.

38 I artikel 2.1 i detta direktiv definieras en nätoperatör som ett företag som tillhandahåller eller som har tillstånd att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät och företag som tillhandahåller en fysisk infrastruktur avsedd för tillhandahållandet av en tjänst för produktion, transport eller distribution av gas, el, uppvärmning eller vatten samt transporttjänster. Det ska konstateras att denna definition inte innehåller någon hänvisning till detta företags betydelse på marknaden, omfattningen av dess marknadsandelar eller till konkurrensen på den marknad där det är verksamt.

39 I artikel 3 i direktiv 2014/61, som rör tillträde till befintlig fysisk infrastruktur, föreskrivs i punkt 1 att varje nätoperatör har rätt att ge företag som tillhandahåller eller har tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät tillträde till sina fysiska infrastrukturer. I punkt 2 föreskrivs även en skyldighet för varje nätoperatör, oavsett om denne har utsetts att ha ett betydande inflytande på marknaden, att tillgodose en rimlig begäran från ett sådant företag om tillträde till dess fysiska infrastruktur enligt rättvisa och rimliga villkor, inklusive prisvillkor, i syfte att bygga ut element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation.

40 Om tillträde vägras eller om ingen överenskommelse har nåtts mellan den nätoperatör som äger den fysiska infrastrukturen och det företag som ansöker om tillgång till den, ska medlemsstaterna enligt artikel 3.4 i direktivet säkerställa att vardera parten har rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Detta organ ska således, i enlighet med artikel 3.5 i direktivet, utfärda ett bindande beslut för att lösa tvisten genom att, för det fall tillträde beviljas, fastställa rättvisa och rimliga villkor inklusive priser, när så är lämpligt.

41 När det gäller nationella myndigheters ingripande i fråga om att ge företag som tillhandahåller eller har tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät tillträde till befintlig nätinfrastruktur i unionen, avser artikel 3 i direktiv 2014/61 följaktligen att avgöra tvister i efterhand. I denna bestämmelse föreskrivs inte uttryckligen någon möjlighet att, i förebyggande syfte och utan någon särskild tvist, i förväg fastställa skyldigheter avseende tillträde till en nätoperatörs fysiska infrastruktur, såsom de skyldigheter som chefen för UKE har ålagt TOYA i det nationella målet.

42 Varken artikel 3 eller någon annan bestämmelse i direktiv 2014/61 innehåller emellertid något uttryckligt förbud mot att anta sådana i förväg fastställda skyldigheter avseende tillträde till en nätoperatörs fysiska infrastruktur.

43 Det framgår av artikel 1.2 och 1.3 i direktiv 2014/61, jämförd med skäl 11 i samma direktiv, att det i direktivet endast fastställs minimikrav och att medlemsstaterna får behålla eller införa åtgärder som är förenliga med unionsrätten och som går utöver nämnda krav för att uppnå det mål som ligger till grund för direktivet, såsom det anges i dess artikel 1.1.

44 Det framgår emellertid av artikel 1.4 i direktivet, jämförd med skäl 12 i samma direktiv, att om någon bestämmelse i nämnda direktiv strider mot en bestämmelse i de andra direktiv som nämns i artikel 1.4, däribland ramdirektivet och tillträdesdirektivet, har de relevanta bestämmelserna i de andra direktiven företräde.

45 Det följer av denna lagvalsregel att domstolen, för att besvara den första frågan, även ska pröva huruvida de ovannämnda direktiven, och särskilt ramdirektivet och tillträdesdirektivet, utgör hinder för åtgärder som en nationell regleringsmyndighet har antagit i fråga om tillträde till en nätoperatörs fysiska infrastruktur, såsom de bestämmelser som chefen för UKE har antagit i det nationella målet.

46 Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 8.3 i tillträdesdirektivet föreskrivs att de nationella regleringsmyndigheterna i princip inte ska ålägga nätoperatörer, som inte efter en marknadsanalys har angetts ha ett betydande inflytande på marknaden, skyldigheter att lämna insyn, skyldigheter avseende icke-diskriminering, skyldigheter avseende särredovisning, skyldigheter avseende tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter och skyldigheter i samband med priskontroll och kostnadsredovisning, såsom dessa definieras i artiklarna 9–13 i direktivet.

47 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande finns det emellertid flera undantag från detta principiella förbud som följer av artikel 8.3 i tillträdesdirektivet. Enligt vissa av dessa undantag kan de nationella regleringsmyndigheterna införa i förväg fastställda skyldigheter avseende tillträde till den fysiska infrastrukturen riktade till nätoperatörer som inte nödvändigtvis har ett betydande inflytande på den relevanta marknaden.

48 I artikel 5.1 i tillträdesdirektivet föreskrivs således att de nationella regleringsmyndigheterna, för att uppnå de mål som anges i artikel 8 i ramdirektivet, ska främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde och samtrafik, och de ska utöva sina skyldigheter på ett sätt som främjar effektivitet, hållbar konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna. För detta ändamål får de nationella regleringsmyndigheterna enligt denna bestämmelse bland annat införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna, och detta oberoende av om dessa företag har ett betydande inflytande på marknaden. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2015, KPN, C‑85/14, EU:C:2015:610, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

49 Domstolen har i detta avseende slagit fast att de nationella regleringsmyndigheterna, för att uppnå de mål som räknas upp i artikel 8 i ramdirektivet inom det särskilda området för tillträde och samtrafik, har en självständig befogenhet att ingripa och vidta åtgärder som inte är uppräknade på ett uttömmande sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2008, kommissionen/Polen, C‑227/07, EU:C:2008:620, punkt 65, dom av den 12 november 2009, TeliaSonera Finland, C‑192/08, EU:C:2009:696, punkterna 58–60, och dom av den 17 september 2015, KPN, C‑85/14, EU:C:2015:610, punkt 36).

50 Enligt artikel 12 i ramdirektivet är de nationella regleringsmyndigheterna även behöriga att, utan att först ha konstaterat att den berörda operatören har ett betydande inflytande på marknaden, införa skyldigheter avseende samlokalisering och gemensamt utnyttjande av delar av nät och tillhörande faciliteter.

51 Det kan slutligen konstateras att det inte finns någon bestämmelse i tillträdesdirektivet och ramdirektivet som innebär att en nationell regleringsmyndighet endast får ålägga en nätoperatör i förväg fastställda skyldigheter vad gäller tillträde till den fysiska infrastrukturen om det finns särskilda tvister mellan denna operatör och de företag som ansöker om tillträde till operatörens infrastruktur.

52 Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer det av ordalydelsen och sammanhanget i artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i direktiv 2014/61, jämförda med artiklarna 1.1, 5.1 och 8.3 i tillträdesdirektivet samt med artiklarna 8 och 12 i ramdirektivet, att avsaknaden av specifika tvister mellan en nätoperatör med fysisk infrastruktur och ett företag som ansöker om tillträde till denna infrastruktur och det faktum att det inte tidigare har fastställts att denna operatör har ett betydande inflytande på den relevanta marknaden eller att denna marknad inte uppvisar effektiv konkurrens, kan inte utgöra hinder för att den behöriga nationella regleringsmyndigheten inför i förväg fastställda villkor för tillträdet till denna operatörs fysiska infrastruktur.

53 För det andra stöds en sådan bokstavlig och kontextuell tolkning fullt ut av en teleologisk tolkning av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2014/61, tillträdesdirektivet och ramdirektivet.

54 Direktiv 2014/61 syftar enligt artikel 1.1 i direktivet till att underlätta och skapa incitament för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation genom att främja en gemensam användning av befintlig fysisk infrastruktur och genom att möjliggöra en effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur så att sådana nät kan byggas till lägre kostnad.

55 Det kan konstateras att en sådan praxis som den som är aktuell i det nationella målet, vilken består i att i förväg fastställa minimivillkor för tillträde till en nätoperatörs fysiska infrastruktur, utan att det föreligger någon specifik tvist och utan att det först har fastställts att denna operatör har ett betydande inflytande på marknaden, emellertid kan bidra till det allmänna målet med direktiv 2014/61, genom att främja och underlätta gemensamt utnyttjande av befintlig fysisk infrastruktur. En sådan praxis bidrar närmare bestämt även, såsom den polska regeringen och kommissionen har angett i sina skriftliga yttranden, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, till att förebygga tvister om tillträde till nätoperatörens fysiska infrastruktur och bidrar därigenom till det syfte att lösa tvister som ligger till grund för artikel 3 i detta direktiv, vilket domstolen har erinrat om ovan i punkt 41.

56 Vidare bidrar en sådan praxis även till att uppnå de huvudsakliga mål som definieras i tillträdesdirektivet och ramdirektivet. Genom att främja och underlätta gemensam användning av befintlig fysisk infrastruktur bidrar detta förfarande till att skapa hållbar konkurrens, stärka interoperabilitet mellan elektroniska kommunikationstjänster, utvecklingen av den inre marknaden inom denna sektor och till att främja de intressen som medborgarna och konsumenterna i unionen har. Dessa mål anges bland annat i artikel 8.2–8.4 i ramdirektivet och artikel 1.1 i tillträdesdirektivet.

57 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1.3, 1.4 och 3.5 i direktiv 2014/61, jämförda med artiklarna 1.1, 5.1 och 8.3 i tillträdesdirektivet samt med artiklarna 8 och 12 i ramdirektivet, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en nationell regleringsmyndighet som är behörig på området för elektronisk kommunikation ålägger en nätoperatör, som inte har angetts ha ett betydande inflytande på marknaden, att tillämpa villkor som fastställts i förväg av denna myndighet och som reglerar förfarandet för att ge andra företag verksamma inom detta område tillträde till denna operatörs fysiska infrastruktur, inbegripet regler och förfaranden för att ingå avtal och de avgifter som tillämpas för detta tillträde, oberoende av om det finns en tvist om detta tillträde och om det råder effektiv konkurrens.

58 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.