Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 6 oktober 2022

I mål C‑436/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 22 juni 2021, som inkom till domstolen den 15 juli 2021, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden N. Jääskinen samt domarna M. Safjan och N. Piçarra (referent), generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: flightright GmbH, genom M. Michel och R. Weist, Rechtsanwälte, Europeiska kommissionen, genom G. Braun, G. Wilms och N. Yerrell, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 3 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1), samt av artikel 2 i och bilagan till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart, undertecknat i Luxemburg den 21 juni 1999 och godkänt på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets och, i fråga om avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete, kommissionens beslut 2002/309/EG av den 4 april 2002 om ingående av sju avtal med Schweiziska edsförbundet (EGT L 114, 2002, s. 73), i dess lydelse enligt beslut nr 1/2017 av Europeiska unionens och Schweiz gemensamma luftfartskommitté inrättad i enlighet med avtalet mellan Europeiska gemenskapen och schweiziska edsförbundet om luftfart av den 29 november 2017 (EUT L 348, 2017, s. 46) (nedan kallat avtalet mellan gemenskapen och Schweiz).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan flightright GmbH, ett bolag som tillhandahåller rättsligt bistånd till flygpassagerare, och lufttrafikföretaget American Airlines Inc., angående kompensation enligt förordning nr 261/2004 som begärts på grund av att en flygning var kraftig försenad vid ankomsten till den slutliga bestämmelseorten.

3 Skäl 1 i förordning nr 261/2004 har följande lydelse:

4 I förordningens artikel 2, under rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken Räckvidd, föreskrivs följande i punkt 1:

6 I punkt 7 i samma förordning, med rubriken Rätt till kompensation, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 13 i förordning nr 261/2004, som har rubriken Rätt till gottgörelse, föreskrivs följande:

8 En passagerare ingick ett förmedlingsavtal med en resebyrå för att, den 25 juli 2018, resa från Stuttgart (Tyskland) till Kansas City (Förenta staterna). Avtalet hade formen av en enda elektronisk biljett för dels en flygning mellan Stuttgart och Zürich (Schweiz), som genomfördes av Swiss International Air Lines AG, dels två flygningar mellan Zurich och Philadelphia (Förenta staterna) respektive Philadelphia och Kansas City, vilka utfördes av American Airlines. Biljettnumret angavs på boardingkorten för dessa flygningar. Det framgår vidare av handlingarna i målet att denna biljett angav American Airlines som tjänsteleverantör och innehöll ett enda bokningsnummer (Filekey) som avsåg hela sträckan. Resebyrån utfärdade en faktura med ett enda användarpris för hela den nämnda sträckan samt för återresan från Kansas City till Stuttgart, via Chicago (Förenta staterna) och London (Förenade kungariket).

9 Flygningarna mellan Stuttgart och Zürich respektive Zürich och Philadelphia genomfördes enligt plan. Flygningen mellan Philadelphia och Kansas City var däremot mer än fyra timmar försenad vid ankomsten.

10 Vid de tyska domstolarna, yrkade flightright, till vilken de rättigheter som uppkommit till följd av förseningen överlåtits, med stöd av artikel 7.1 c i förordning nr 261/2004, att American Airlines skulle förpliktas att betala en kompensation på 600 euro.

11 Talan i första instans ogillades. Detta avgörande överklagades till Landgericht Stuttgart (Regionala domstolen i Stuttgart, Tyskland) som fastställde avgörandet från första instans. Nämnda domstol fann att American Airlines inte var det lufttrafikföretag som hade utfört en flygning från en medlemsstat, vilket innebar att förordning nr 261/2004 inte var tillämplig på American Airlines och att någon kompensation, följaktligen, inte skulle betalas enligt denna förordning. Enligt nämnda domstol fanns det ingenting som tydde på att motparten i det nationella målet hade åtagit sig att utföra transporten av den berörda passageraren från Stuttgart till Kansas City, eller att den hade åtagit sig att ombesörja denna transport i enlighet med ett code sharing-avtal.

12 Flightright överklagade Landgericht Stuttgarts dom till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som anser att utgången i målet beror på tolkningen av artiklarna 2, 3 och 7 i förordning nr 261/2004 och, eventuellt, av avtalet mellan gemenskapen och Schweiz.

13 Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att denna förordning, i enlighet med dess artikel 3.1 a, är tillämplig i förevarande fall om de tre flygningar som utgör transporten från Stuttgart till Kansas City ska anses utgöra en enhet i den mening som avses i EU-domstolens praxis, bland annat dom av den 31 maj 2018, Wegener ( C‑537/17, EU:C:2018:361), och dom av den 11 juli 2019, České aerolinie ( C‑502/18, EU:C:2019:604).

14 Även om det framgår av denna rättspraxis att två eller flera flygningar som omfattas av en enda platsreservation, i egenskap av flygning med direkt anslutande flygförbindelser, ska betraktas som en helhet med avseende på den rätt till kompensation som föreskrivs i förordning nr 261/2004, uppkommer enligt den hänskjutande domstolen emellertid frågan huruvida det räcker, för att en enda platsreservation ska anses föreligga, att en resebyrå sammanställer flygningar som omfattar olika etapper som utförs av olika lufttrafikföretag till en enda transport, att passageraren faktureras ett totalpris i detta hänseende och att en enda elektronisk biljett utfärdas, eller om det dessutom krävs att ett särskilt rättsförhållande föreligger mellan dessa lufttrafikföretag.

15 Den hänskjutande domstolen anser dels att en platsreservation till ett enhetspris, som tar sig uttryck i utfärdandet av en enda biljett för samtliga ingående flygningar, räcker för att konstatera att dessa flygningar är föremål för en enda platsreservation, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 13 ovan, dels att det följer av artikel 2 f och g i förordning nr 261/2004 att en passagerare har rätt att erhålla kompensation från ett lufttrafikföretag som utför flygningen när den sistnämnda, utan att ha varit inblandad i platsreservationen eller bekräftelsen av densamma, låter en mellanhand eller en researrangör godkänna och registrera en sådan platsreservation. Den hänskjutande domstolen anser att denna tolkning är förenlig med målet att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna, vilket anges i skäl 1 i förordningen, och därmed stärker förtroendet hos de personer som vid förvärv av biljetter vänder sig till en mellanhand som godkänts av lufttrafikföretaget.

16 För det fall dessa bestämmelser ska tolkas på motsatt sätt har den hänskjutande domstolen för det andra påpekat att om i vart fall de båda flygningar som utfördes av American Airlines, det vill säga flygningen mellan Zurich och Philadelphia och flygningen mellan Philadelphia och Kansas City, ska betraktas som direkt anslutande flygförbindelser, uppkommer frågan huruvida förordning nr 261/2004 är tillämplig på flygningar från Schweiz till ett tredjeland.

17 Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 h i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att begreppet direkt anslutande flygförbindelser omfattar en transport som består av flera flygningar som utförs av olika lufttrafikföretag mellan vilka ett särskilt rättsförhållande inte föreligger, när dessa flygningar har sammanställts av en resebyrå som har fakturerat ett totalpris och utfärdat en enda biljett för denna transport, med innebörden att en passagerare som reser från en flygplats i en medlemsstat och som ankommer kraftigt försenad till bestämmelseorten för den sista flygningen kan göra gällande en rätt till kompensation enligt artikel 7 i denna förordning.

19 I artikel 2 h i denna förordning definieras begreppet slutlig bestämmelseort som den bestämmelseort som anges på den färdbiljett som visas fram vid incheckningsdisken eller, i händelse av direkt anslutande flygförbindelser, bestämmelseorten för den berörda passagerarens sista flygning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Folkerts, C‑11/11, EU:C:2013:106, punkterna 34 och 35, samt dom av den 31 maj 2018, Wegener, C‑537/17, EU:C:2018:361, punkt 17).

20 Begreppet direkt anslutande flygförbindelser, i den mening som avses i denna bestämmelse, ska förstås så, att det avser två eller flera flygningar som utgör en helhet med avseende på passagerarnas rätt till kompensation enligt förordning nr 261/2004. Detta är fallet när två eller flera flygningar omfattas av en enda platsreservation (dom av den 31 maj 2018, Wegener, C‑537/17, EU:C:2018:361, punkterna 18 och 19).

21 Begreppet platsreservation definieras i artikel 2 g i förordning nr 261/2004 som att passageraren har en biljett eller annat bevis som visar att platsreservationen har godkänts och registrerats. Både lufttrafikföretaget och en researrangör, i den mening som avses i led d i denna artikel, kan godkänna och registrera platsreservationen. Begreppet biljett, i den mening som avses i artikel 2 f i förordningen, omfattar varje färdbevis, på papper eller i papperslös form, som berättigar till transport (beslut av den 11 oktober 2021, Vueling Airlines, C‑686/20, ej publicerat, EU:C:2021:859, punkt 28), som utfärdats eller godkänts av lufttrafikföretaget eller av dess auktoriserade agent.

22 Dessa begrepp ska, mot bakgrund av intresset av ett långtgående skydd för passagerarna, vilket tas upp i skäl 1 i förordning nr 261/2004, ges en vid tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2009, Christopher Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 45, samt dom av den 4 oktober 2012, Finnair, C‑22/11, EU:C:2012:604, punkt 23).

23 När det således rör sig om direkt anslutande flygförbindelser, i den mening som avses i artikel 2 h i förordning nr 261/2004, ska frågan huruvida förordningen är tillämplig bedömas med beaktande av flygningens ursprungliga avreseort och slutdestination. Eftersom nämnda förordning enligt artikel 3.1 a i förordning nr 261/2004 bland annat ska tillämpas på passagerare som reser från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium omfattas en direkt anslutande flygförbindelse som avgår från en sådan flygplats av tillämpningsområdet för förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, České aerolinie, C‑502/18, EU:C:2019:604, punkterna 16–18).

24 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den berörda passageraren i det nationella målet förfogade över en enda elektronisk biljett, vilken hade utfärdats av en resebyrå, vilken innebar att passageraren kunde resa från Stuttgart till Kansas City med hjälp av tre på varandra följande flygningar, samt att biljettnumret angavs på boardingkorten för dessa flygningar. Det framgår vidare av de handlingar i målet som domstolen förfogar över att en enda tjänsteleverantör, nämligen American Airlines, och ett enda bokningsnummer (Filekey) angavs på nämnda biljett för hela sträckan, för vilken ett totalpris hade fakturerats.

25 Det är utrett att endast den sista flygningen, som helt genomfördes utanför unionens territorium, var försenad med mer än fyra timmar vid ankomsten. För att avgöra huruvida en passagerare, såsom den i det nationella målet, kan kompenseras för denna försening med tillämpning av förordning nr 261/2004, ska det således, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 20 ovan, prövas huruvida den sistnämnda flygningen ska anses utgöra en del av en flygning med direkt anslutande flygförbindelser, i den mening som avses i artikel 2 h i denna förordning, som har avgått från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium.

26 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det att passageraren i det nationella målet hade en biljett, i den mening som avses i artikel 2 f i förordning nr 261/2004, som utgjorde ett bevis för att platsreservationen för hela resan från Stuttgart till Kansas City hade godkänts och registrerats av en researrangör, såsom föreskrivs i led g i denna artikel. En sådan transport ska anses grunda sig på en enda platsreservation och följaktligen betraktas som en flygning med direkt anslutande flygförbindelser, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 20 ovan.

27 Den hänskjutande domstolen har visserligen angett att de flygningar som ingick i den transport som är aktuell i det nationella målet utfördes av separata lufttrafikföretag, nämligen Swiss International Air Lines och American Airlines, utan att något särskilt rättsförhållande förelåg mellan dem.

28 Det finns dock inte någon bestämmelse i förordning nr 261/2004 som anger att definitionen av en flygning med direkt anslutande flygförbindelser är beroende av att det föreligger ett särskilt rättsförhållande mellan de lufttrafikföretag som, i förekommande fall, utfört de flygningar som den består av (se, analogt, dom av den 31 maj 2018, Wegener, C‑537/17, EU:C:2018:361, punkt 22).

29 Ett sådant ytterligare villkor skulle för övrigt strida mot nämnda förordnings syfte att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna, vilket anges i skäl 1 i förordningen, eftersom det skulle kunna begränsa de rättigheter som nämnda förordning ger passagerarna, däribland rätten till kompensation enligt artikel 7 i förordning nr 261/2004, när deras flyg ankommer med en kraftig försening, det vill säga med tre timmars försening eller mer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2009, Christopher Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 60 och 61, och dom av den 23 oktober 2012, Azurair m.fl., C‑581/10 och C‑629/10, EU:C:2012:657, punkterna 34 och 40).

30 Det ska slutligen erinras om att enligt artikel 13 i förordning nr 261/2004 får de lufttrafikföretag som har utfört de flygningar som den aktuella flygningen med anslutande flygförbindelser består av begära ersättning från en researrangör eller annan person med vilken lufttrafikföretaget har ingått avtal, i enlighet med tillämplig nationell rätt. Denna förordning hindrar således inte det lufttrafikföretag som har utfört flygningen och som tvingats betala den kompensation som föreskrivs i nämnda förordning från att kräva ersättning för sina utgifter av bland annat den person genom vilken biljetterna har utfärdats, för det fall denna person har åsidosatt sina skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Azurair m.fl., C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

31 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 h i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att begreppet direkt anslutande flygförbindelser omfattar en transport som består av flera flygningar som utförs av olika lufttrafikföretag mellan vilka det inte föreligger ett särskilt rättsförhållande, när dessa flygningar har sammanställts av en resebyrå som har fakturerat ett totalpris och utfärdat en enda biljett för denna transport, med den följden att en passagerare som reser från en flygplats i en medlemsstat och som ankommer kraftigt försenad till bestämmelseorten för den sista flygningen kan göra gällande en rätt till kompensation enligt artikel 7 i denna förordning.

32 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

33 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska